27 november
Jag ser och lär varje dag. Jag överraskas och blir både ledsen och glad. Ibland känner jag bara igen, precis samma som hemma. Känslor är likadana var man än är på jordklotet. Jag borde ju, med tanke på kära gamla Sahlgrenska, hehe, vara mycket medveten om hur svårt det är att förändra tankar och attityder. Men ibland tappar jag andan lite grann. Kultur och tradition måste vara bland de starkaste krafter vi har. Pojken med såret i örat, minns ni honom? Det läker inte så bra, han pillar på det dagligen. Jag tror att han också har vax, ska försöka spola i övermorgon efter lite Chloromycetinsalva. Idag fick jag veta att för ett par veckor sedan hällde man olja i hans öra. Det är någon traditionell handling. Det är bra att göra det när det börjar bli kallt, man häller olja in i örat så att den ska komma ut genom näsan. Det har man alltid gjort. Jag försökte argumentera lite, men även lärarna menar att ”så gjorde min mamma och inget har hänt mig”. När man är förkyld ska man dricka kokt vatten för att undvika bakterier. När man är förkyld får man inte äta kall mat. Det finns MASSOR av matråd vid olika åkommor. En del kloka, en del helt utan logik. Man får absolut inte äta yoghurt om man är förkyld, det som jag envisas med att äta på morgonen. När man blir lite sjuk, får lite magont eller hosta eller halsont vill man ha medicin med detsamma. Kräkningar ska helst stoppas direkt med medicin. Jag ger bara råd om vätskeersättning första dygnet och pratar om handhygien och annat strunt… När jag tvättar sår undrar de stort över att jag bara använder tvål och vatten (kokt!) – ingen medicin? På sår smörjer de själva med någon sorts tablett, då blir allt bra direkt. Med jämna mellanrum kräks någon eller har diarré, det beror på att det börjat bli kallare. Jag försöker förklara att det ibland tar tid att bli frisk och att det måste ta tid, att kroppen mår bäst av att ”det onda” kommer ut. Men när det inte blir bra direkt lyssnar man hellre på gamla trogna källor. Det är en utmaning att stå rak i alla dessa tankar, det tar betydligt mer än tre månader att åstadkomma någon större förändring. Jag balanserar någonstans mitt emellan, försöker respektera traditionen men samtidigt smyga in tankar om andra metoder. Fast idag blev jag arg och röt till. Det var idrottsdag, pojkarna hoppade höjd i sandgropen. Idag hände det. En pojke fick armbågen ur led. Någon ringde nästan direkt efter en taxi. Ändå lät man den stackars pojken, som hade jätteont, sitta och vänta på att alla skulle hoppa färdigt, ifall något mer skulle hända. Rationellt och ekonomiskt. Då röt jag lite. Pojken åkte.
Jag minns vad professor Aurell sa till mig efter att jag varit på ett av mina första internationella möten och var uppfylld av allt nytt. ”Om du så bara har med dig en endaste idé hem som du genomför, då är det bra.” Så tänker jag nu. Fast at andra hallet. Om jag bara sår ett endaste frö hos någon, då är jag nöjd. För att stärka sig kan man också läsa Stig Dagermans dikt ”Jorden kan du inte göra om”. Den läser jag med jämna mellanrum här.
Jag tänker också på alla patienter vi har hemma från andra kulturer. Hur de mer eller mindre oförstående kommer till vårt stora fina sjukhus. Hur vi många gånger blir lite irriterade och otåliga och tänker att ”kan dom inte begripa sitt eget bästa”. De begriper antagligen precis det som de lärt sig är det riktiga, precis som vi begriper det vi lärt oss. Det är bara olika. Jag får en liten, liten aning om dessa olikheter nu.
En olikhet handlar om äktenskap. Jag har skrivit lite om det tidigare, nu ska jag berätta mer. Kom ihåg att det inte är så rysligt längesedan föräldrarna även i vårt land bestämde vem man skulle gifta sig med. När vi var här förra året tänkte vi ofta, lite generaliserat, - för hundra år sedan. Hundra år är en kort tid i historien. De jag pratar med som nu är runt trettio tror att det tar ett par generationer till innan Nepal har lämnat de gamla traditionerna.
Det finns kärleksäktenskap här. Det gör det. Fler och fler väljer det. Men samhället ser inte lika positivt på det som det arrangerade äktenskapet. Jag har fått lite olika berättelser. Sex före äktenskapet är en icke-tanke. Det förekommer bara inte. Säger man. Men det gör det. När jag försiktigt frågar vidare bland unga människor är det naturligtvis så. Men man är mindre upplyst och riskerna är förstås större. Känslorna desamma. Skillnaden mellan ungdomar i stad och i the remote area är mycket stora. Här behövs upplysning och utbildning.
När åldern för giftermål är inne ser sig föräldrarna om efter en lämplig partner. Det måste vara någon i samma kast, personen måste ha en bra familjehistoria, dessutom måste astrologen se att paret stämmer. Giftermålet sker under vissa lämpliga perioder under året, en sådan är nu, i månaden Mangsir. Mannen och kvinnan får träffas en gång under kontrollerade former. Då får de en halvtimme till en timme på sig att prata med varandra. Om de gillar varandra fortsätter processen, annars fortsätter sökandet. Paret får inte träffas mer innan bröllopet. Kvinnans föräldrar ska ge makens familj någon form av hemgift. När bröllopet ägt rum så flyttar kvinnan till makens familj. Hon hör inte längre till sin blodsfamilj, nu har hon bara plikter i makens familj. Därför är det så viktigt att få söner. Med bara döttrar finns ingen som tar hand om en på ålderns höst. Många kvinnor får slita hårt i sin nya familj. Alla är inte lyckliga. Ändå säger man till mig att det arrangerade äktenskapet är bra. 95% av alla har det bra. Men jag vet inte hur vetenskaplig den siffran är… Dessutom var det män som sa det. Jag frågade dem om de trodde att kvinnor skulle ge mig samma svar, de förstod inte min fråga.
Det där med kaster är otroligt komplicerat. Den nya regeringen förordar jämlikhet men den finns inte alls ännu. Jag får då och då höra om vilka regler som gäller i någon kast, det är olika för alla. Brahminer, den högsta kasten, ser utbildning som mycket viktigt. De är av ariskt ursprung till skillnad från exempelvis gurung som är mongoler. Gurungs kommer norrifrån och var från början mycket fattiga. De har en stark sammanhållning och har särskilda gurungföreningar. Hos dem har önskan om ett bättre liv lett till att väldigt många tagit sig utomlands. Nästan alla gurungfamiljer har någon som bor i ett annat land, sägs det. Många gurungs är väldigt rika, viskar man, och nog kan missunnsamheten anas. En man jag träffat tillhör en annan mongolkast (magar?). Han berättar om de gamla traditionerna för giftermål i sin hemby. Idag är det lite annorlunda, men en del av allt detta lever kvar. I byn är/var det helt tillåtet att kidnappa den kvinna man vill ha. Den man som sett ut sin kvinna tar några vänner med sig och kidnappar henne till sitt hem. Så fort hon tillbringat en natt där ses de som gifta. Om kvinnan väljer att inte stanna vill ingen ha henne efter det. Oftast går det bra, de vänjer sig, säger mannen. Det finns också en annan sed. Alla unga ogifta kvinnor, ketis, bor tillsammans i ett stort hus. De vaktas av en äldre kvinna, sådär i 50-60-årsåldern. När en man vill ha en hustru går byns män dit på natten. För att väcka kvinnan måste de ge henne en cigarett. Sedan går de runt kvinnorna och lyser med en ficklampa i deras ansikten. De får inte titta på något annat, bara ansiktet. Om mannen hittar ett ansikte han tycker om kan han tilltala kvinnan. Om hon väljer att svara honom betyder det att hon bifaller äktenskap. Om hon tiger är hon inte intresserad. Mannen som berättade detta är själv ogift och välutbildad. I hans by finns en kvinna som är ämnad åt honom, men hon är outbildad. Han har svårt att bestämma hur han vill göra. Å ena sidan vill han gärna ha en utbildad kvinna till hustru, han tror att det skulle vara enklare att leva ihop då. Å andra sidan, väljer han att avstå från familjens och byns seder försämras relationen till föräldrarna.
Jag pratade lite med fem flickor i åttonde klass igår. Fyra av dem lever med föräldrar som gift sig av kärlek, trots det föredrar 4 av 5 en framtid i ett arrangerat äktenskap. Ingen hade haft några problem i kärleksäktenskapen, men de väljer ändå det som är socialt mest accepterat. En insiktsfull person menar att mer utbildning till kvinnorna kommer att leda till fler skilsmässor. På gott och ont. Skilsmässor är av ondo för barnen, de känner sig oönskade då, tänker han. Han säger utan omsvep att kvinnorna är dominerade i Nepal och låter sig domineras. De måste hjälpas till bättre kunskap för att förstå att de är lika mycket värda. Först då kommer en förändring. Han har alla ”de rätta” åsikterna och menar det säkert. Han är en mycket trevlig man, jag tycker om honom. Han lever i ett arrangerat äktenskap. Hans hustru är outbildad och hemmafru. Han lagar aldrig någon mat själv.
Ser på BBC om vad som hänt och händer i Mumbai. Mobilen ringer. Det är Ingrid! Jag blir oerhört lycklig över att höra att hon och Christian lämnat Mumbai för ett dygn sedan och nu är i Kerala. De hade inte en aning om vad som händer. Vi tackar Lord Shiva för att de inte drabbades.
Fotona: Pojkarna i klassrummet är de som bor på skolan tillsammans med Jagat Sir’s äldste son Buwan som hälsar på varje dag. Han satsar på en professionell fotbollskarriär. Flickorna är inte de fem jag pratade med. Men det kunde varit. Tonarspojkarna gar i tionde klass och ar 16-17 ar. De sma barnen gar pa bygatan i Hemja till den stora grasplanen for att springa pa idrottsdagen.
PS. Lena, jag använder pyjamasen nästan varje dag! Den är min mysdräkt hemma! Oersättlig!
Jag ser och lär varje dag. Jag överraskas och blir både ledsen och glad. Ibland känner jag bara igen, precis samma som hemma. Känslor är likadana var man än är på jordklotet. Jag borde ju, med tanke på kära gamla Sahlgrenska, hehe, vara mycket medveten om hur svårt det är att förändra tankar och attityder. Men ibland tappar jag andan lite grann. Kultur och tradition måste vara bland de starkaste krafter vi har. Pojken med såret i örat, minns ni honom? Det läker inte så bra, han pillar på det dagligen. Jag tror att han också har vax, ska försöka spola i övermorgon efter lite Chloromycetinsalva. Idag fick jag veta att för ett par veckor sedan hällde man olja i hans öra. Det är någon traditionell handling. Det är bra att göra det när det börjar bli kallt, man häller olja in i örat så att den ska komma ut genom näsan. Det har man alltid gjort. Jag försökte argumentera lite, men även lärarna menar att ”så gjorde min mamma och inget har hänt mig”. När man är förkyld ska man dricka kokt vatten för att undvika bakterier. När man är förkyld får man inte äta kall mat. Det finns MASSOR av matråd vid olika åkommor. En del kloka, en del helt utan logik. Man får absolut inte äta yoghurt om man är förkyld, det som jag envisas med att äta på morgonen. När man blir lite sjuk, får lite magont eller hosta eller halsont vill man ha medicin med detsamma. Kräkningar ska helst stoppas direkt med medicin. Jag ger bara råd om vätskeersättning första dygnet och pratar om handhygien och annat strunt… När jag tvättar sår undrar de stort över att jag bara använder tvål och vatten (kokt!) – ingen medicin? På sår smörjer de själva med någon sorts tablett, då blir allt bra direkt. Med jämna mellanrum kräks någon eller har diarré, det beror på att det börjat bli kallare. Jag försöker förklara att det ibland tar tid att bli frisk och att det måste ta tid, att kroppen mår bäst av att ”det onda” kommer ut. Men när det inte blir bra direkt lyssnar man hellre på gamla trogna källor. Det är en utmaning att stå rak i alla dessa tankar, det tar betydligt mer än tre månader att åstadkomma någon större förändring. Jag balanserar någonstans mitt emellan, försöker respektera traditionen men samtidigt smyga in tankar om andra metoder. Fast idag blev jag arg och röt till. Det var idrottsdag, pojkarna hoppade höjd i sandgropen. Idag hände det. En pojke fick armbågen ur led. Någon ringde nästan direkt efter en taxi. Ändå lät man den stackars pojken, som hade jätteont, sitta och vänta på att alla skulle hoppa färdigt, ifall något mer skulle hända. Rationellt och ekonomiskt. Då röt jag lite. Pojken åkte.
Jag minns vad professor Aurell sa till mig efter att jag varit på ett av mina första internationella möten och var uppfylld av allt nytt. ”Om du så bara har med dig en endaste idé hem som du genomför, då är det bra.” Så tänker jag nu. Fast at andra hallet. Om jag bara sår ett endaste frö hos någon, då är jag nöjd. För att stärka sig kan man också läsa Stig Dagermans dikt ”Jorden kan du inte göra om”. Den läser jag med jämna mellanrum här.
Jag tänker också på alla patienter vi har hemma från andra kulturer. Hur de mer eller mindre oförstående kommer till vårt stora fina sjukhus. Hur vi många gånger blir lite irriterade och otåliga och tänker att ”kan dom inte begripa sitt eget bästa”. De begriper antagligen precis det som de lärt sig är det riktiga, precis som vi begriper det vi lärt oss. Det är bara olika. Jag får en liten, liten aning om dessa olikheter nu.
En olikhet handlar om äktenskap. Jag har skrivit lite om det tidigare, nu ska jag berätta mer. Kom ihåg att det inte är så rysligt längesedan föräldrarna även i vårt land bestämde vem man skulle gifta sig med. När vi var här förra året tänkte vi ofta, lite generaliserat, - för hundra år sedan. Hundra år är en kort tid i historien. De jag pratar med som nu är runt trettio tror att det tar ett par generationer till innan Nepal har lämnat de gamla traditionerna.
Det finns kärleksäktenskap här. Det gör det. Fler och fler väljer det. Men samhället ser inte lika positivt på det som det arrangerade äktenskapet. Jag har fått lite olika berättelser. Sex före äktenskapet är en icke-tanke. Det förekommer bara inte. Säger man. Men det gör det. När jag försiktigt frågar vidare bland unga människor är det naturligtvis så. Men man är mindre upplyst och riskerna är förstås större. Känslorna desamma. Skillnaden mellan ungdomar i stad och i the remote area är mycket stora. Här behövs upplysning och utbildning.
När åldern för giftermål är inne ser sig föräldrarna om efter en lämplig partner. Det måste vara någon i samma kast, personen måste ha en bra familjehistoria, dessutom måste astrologen se att paret stämmer. Giftermålet sker under vissa lämpliga perioder under året, en sådan är nu, i månaden Mangsir. Mannen och kvinnan får träffas en gång under kontrollerade former. Då får de en halvtimme till en timme på sig att prata med varandra. Om de gillar varandra fortsätter processen, annars fortsätter sökandet. Paret får inte träffas mer innan bröllopet. Kvinnans föräldrar ska ge makens familj någon form av hemgift. När bröllopet ägt rum så flyttar kvinnan till makens familj. Hon hör inte längre till sin blodsfamilj, nu har hon bara plikter i makens familj. Därför är det så viktigt att få söner. Med bara döttrar finns ingen som tar hand om en på ålderns höst. Många kvinnor får slita hårt i sin nya familj. Alla är inte lyckliga. Ändå säger man till mig att det arrangerade äktenskapet är bra. 95% av alla har det bra. Men jag vet inte hur vetenskaplig den siffran är… Dessutom var det män som sa det. Jag frågade dem om de trodde att kvinnor skulle ge mig samma svar, de förstod inte min fråga.
Det där med kaster är otroligt komplicerat. Den nya regeringen förordar jämlikhet men den finns inte alls ännu. Jag får då och då höra om vilka regler som gäller i någon kast, det är olika för alla. Brahminer, den högsta kasten, ser utbildning som mycket viktigt. De är av ariskt ursprung till skillnad från exempelvis gurung som är mongoler. Gurungs kommer norrifrån och var från början mycket fattiga. De har en stark sammanhållning och har särskilda gurungföreningar. Hos dem har önskan om ett bättre liv lett till att väldigt många tagit sig utomlands. Nästan alla gurungfamiljer har någon som bor i ett annat land, sägs det. Många gurungs är väldigt rika, viskar man, och nog kan missunnsamheten anas. En man jag träffat tillhör en annan mongolkast (magar?). Han berättar om de gamla traditionerna för giftermål i sin hemby. Idag är det lite annorlunda, men en del av allt detta lever kvar. I byn är/var det helt tillåtet att kidnappa den kvinna man vill ha. Den man som sett ut sin kvinna tar några vänner med sig och kidnappar henne till sitt hem. Så fort hon tillbringat en natt där ses de som gifta. Om kvinnan väljer att inte stanna vill ingen ha henne efter det. Oftast går det bra, de vänjer sig, säger mannen. Det finns också en annan sed. Alla unga ogifta kvinnor, ketis, bor tillsammans i ett stort hus. De vaktas av en äldre kvinna, sådär i 50-60-årsåldern. När en man vill ha en hustru går byns män dit på natten. För att väcka kvinnan måste de ge henne en cigarett. Sedan går de runt kvinnorna och lyser med en ficklampa i deras ansikten. De får inte titta på något annat, bara ansiktet. Om mannen hittar ett ansikte han tycker om kan han tilltala kvinnan. Om hon väljer att svara honom betyder det att hon bifaller äktenskap. Om hon tiger är hon inte intresserad. Mannen som berättade detta är själv ogift och välutbildad. I hans by finns en kvinna som är ämnad åt honom, men hon är outbildad. Han har svårt att bestämma hur han vill göra. Å ena sidan vill han gärna ha en utbildad kvinna till hustru, han tror att det skulle vara enklare att leva ihop då. Å andra sidan, väljer han att avstå från familjens och byns seder försämras relationen till föräldrarna.
Jag pratade lite med fem flickor i åttonde klass igår. Fyra av dem lever med föräldrar som gift sig av kärlek, trots det föredrar 4 av 5 en framtid i ett arrangerat äktenskap. Ingen hade haft några problem i kärleksäktenskapen, men de väljer ändå det som är socialt mest accepterat. En insiktsfull person menar att mer utbildning till kvinnorna kommer att leda till fler skilsmässor. På gott och ont. Skilsmässor är av ondo för barnen, de känner sig oönskade då, tänker han. Han säger utan omsvep att kvinnorna är dominerade i Nepal och låter sig domineras. De måste hjälpas till bättre kunskap för att förstå att de är lika mycket värda. Först då kommer en förändring. Han har alla ”de rätta” åsikterna och menar det säkert. Han är en mycket trevlig man, jag tycker om honom. Han lever i ett arrangerat äktenskap. Hans hustru är outbildad och hemmafru. Han lagar aldrig någon mat själv.
Ser på BBC om vad som hänt och händer i Mumbai. Mobilen ringer. Det är Ingrid! Jag blir oerhört lycklig över att höra att hon och Christian lämnat Mumbai för ett dygn sedan och nu är i Kerala. De hade inte en aning om vad som händer. Vi tackar Lord Shiva för att de inte drabbades.
Fotona: Pojkarna i klassrummet är de som bor på skolan tillsammans med Jagat Sir’s äldste son Buwan som hälsar på varje dag. Han satsar på en professionell fotbollskarriär. Flickorna är inte de fem jag pratade med. Men det kunde varit. Tonarspojkarna gar i tionde klass och ar 16-17 ar. De sma barnen gar pa bygatan i Hemja till den stora grasplanen for att springa pa idrottsdagen.
PS. Lena, jag använder pyjamasen nästan varje dag! Den är min mysdräkt hemma! Oersättlig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar