När jordens alla hav stiger så inget land blir kvar

Santosh berättade för mig vad han och hans vänner fantiserade om när de var små. Tänk när jordens alla hav stiger så högt att alla länder täcks av vatten. Vad gör alla människor då? Människor söker alltid räddning och naturligtvis söker de sig till Mount Everest, jordens högsta berg. Vilken möjlighet för landet Nepal och dess befolkning! Vilken avgift de skulle kunna ta ut av jordens hela befolkning! Vad rika de skulle bli!



tisdag 30 december 2008

Neorecormon i Hemja - 2, Kaski, Nepal

Overst fran vanster: Rabi, Amrit och Nripesh. Nasta rad: Parvat, Shiva, Sushil och Asbin. Nedersta raden Samundra, Amrit och Sagar. Samundra och Sagar ar broder. Dom ser inte sa glada ut har, men nar man staller upp for fotografering sa blir alla gravallvarliga. Det har ar pojkarna for vilka mitt hjarta smalter. Alla utom Amrit den store bor i sma byar langt uppe i bergen.



30 december

Neorecormon har lanserats i Hemja. Inte i form av injektioner men i form av pannband och nyckelringar. Hostelpojkarna fick var sitt pannband i julklapp och har bara tagit av dem på natten. De vårdas ömt och är redan tvättade efter all jord som flyger i luften när de spelar fotboll. Pa natten ligger de tryggt under kudden. Tack!!!

fler bilder fran julhelgen












Rabi langst upp. En av de aldre hostelkillarna. Lugn, go och omtanksam. Blev alldeles fascinerad av min stickning, satt nagon timme och knapade ihop ett antal maskor. Loser alla problem med eftertanke.
Shiva och Sabin kollar Sushils har.
Killarna dansar. I detta rum bor alla 10 med Bishnu, Bishnus man och son. I en av sangarna sover jag ibland. Det ar det enda rum som finns for dem, forutom koket pa tredje vaningen och matplatsen som ligger utanfor koket under plattak.
Ganesh och flugsvamp. Jag fick honom i julklapp darfor att jag inte har nagra egna soner. Nu har jag fatt minst tio stycken.


God fortsattning!
















29 december

Det är bara fyra veckor kvar på skolan. Tiden rinner alltför snabbt iväg. Jag saknar er därhemma, längtar till Sandvik, men vill inte lämna Hemja och människorna här. Jag har fått en familj till.

Julen. Jag kommer aldrig att glömma årets julafton. Den liknar inte någon annan jag varit med om. Men jag hade precis samma förväntanskänslor som hemma dan före dopparedagen när jag avslutat mina förberedelser. På morgonsamlingen dagen innan berättade jag för barn och lärare om hur viktig julafton är i svenska hem och något om vad vi gör. Jag bad barnen att ha något rött på sig, hårband, tikka eller ett band runt armen. Jag julhandlade ingredienser till köttbullar av kyckling (brahminer äter inte buffelkött), brunkål och negerbollar. Köpte godis så att det skulle räcka till alla barnen på skolan. Julklapparna var redan inköpta. Jultomteskägget var klart, tillverkat av vitt ullgarn. Till min stora lycka hade Kjell, som nu är i Pokhara för ett par veckors ledighet, med sig riktiga tomteluvor. Tillsammans med en röd fleecejacka blev utrustning fullkomlig. På kvällen slog jag in julklapparna till julmusik och sprakande brasa på datorn. Somnade med precis rätt julstämning. Gick tidigt till skolan. När jag kom fram satt Bishnu och en annan lärare och gjorde enorma malas av bouganvilla (stavning?). Jag gjorde i ordning små apelsiner med nejlikor och röda sidenband och dekorerade det stora huset. En julbonad av Jenny Nyström hamnade på en av vattentankarna uppe vid köket. Sedan var det dags att iklädas den röda sarin. Tyget jag valt är rejält slinkigt, det blir en utmaning att klara av det själv hemma. Men jag kände mig fin med traditionellt grönt halsband och röda armband till. Under morgonsamlingen önskade jag hela skolan god jul och berättade vad min familj skulle göra under dagen. Sedan kom tomten. Oj, vad skratt och fniss det blev. En elev från varje klass fick öppna ett paket, bollar, badmintonrackets och hopprep till alla gemensamt. Allt till en betydligt mindre kostnad än den jag vanligtvis har i dessa tider. Kjell hade också kommit för att fira jul på skolan och vi blev tillsammans hedrade med stora tikkas och malas. Blombladen regnade över oss. Kjell höll ett litet tal till skolan. Merry Christmas ekade över skolgården. Till sist fick vi ta emot blommor av alla de små barnen, jag kände mig som en drottning som höll mottagning. Återigen ett sådant tillfälle när det känns som om tiden står stilla en stund.

Dagen fortsatte med examensskrivning. Här har man en period på en dryg vecka efter varje termin då alla årskurser redovisar senast inhämtade kunskaper. Varje dag skriver de i ett ämne, under 2-3 timmar. Resten av dagen används till att plugga inför nästa dags skrivning. Nu är det bara tre dagar kvar på third term exam. När studenterna skrev gjorde jag köttbullar tillsammans med skoldidi och Bishnu. Varken köttbullarna eller kålen blev som jag ville, det blev honung istället för sirap i kålen och inte är det riktigt som det ska med kyckling i köttbullar. Men de blev tillräckligt mesiga i smaken för att alla skulle förstå hur stor skillnad det är mellan svensk och nepalesisk mat. Det kanske var det viktigaste. Jag dukade borden vid köket så fint jag kunde med omslagspapper som dukar och några av alla blommor som vi fick på morgonen. Sintra!! Tack för ditt julpaket och de fina bilderna på Hadje!!! Jag blev så glad! Änglaspelet snurrade till barnens förundran på julbordet och Lena, juldoften droppade jag i värmeljusen så det luktade riktigt juligt. Emma, du kan njuta av en riktig kulturkorsning vad gäller julgrupp. Vad tycks om guden Ganesh pyntad med en flugsvamp? Vi åt och barnen sjöng så det hördes över hela nejden. Det kom sjungande ekosvar från grannhuset. Senare dansade barnen till nepalesisk modern musik och till ABBA som jag haft med mig. Vilken julafton! Nedkrupen i sängen på kvällen, med Asbin och Samundra på var sin sida om mig och alla känslor och tankar som virvlade runt gjorde att det tog en lång, lång stund innan jag somnade.

På juldagen var det lov. Efter en kall natt strålade Machhapuchhre åter i solen som värmde skönt under dagen. Bishnu började klippa några av hostelpojkarna. Löss. Bara att konstatera. Inget ovanligt här. Varthän man än kommer kan man se en mamma som sitter och kontrollerar barnets hår. Med trångboddhet och flera i samma säng sprider det sig självklart lätt. Men även här finns det en skamsenhet över att drabbas och man tror att det beror på lortighet. Ett par av pojkarna fick skala av allt hår för att bli av med alla äggen. Det finns ingen medicin här, man använder senapsolja för att bli av med lössen. Jag blev också frisör och klippte en av killarna i klass 10 enligt hans önskemål. Lite längre hår uppe på hjässan med en lugg som går att forma till en liten tuppkam och kort hår på sidorna. Så ska det se ut här nu. Bishnu skrev på sin uppsats för sin masterexamen i sociologi och antropologi. Det har gått trögt, men en fjäril kom som ett förebud om lycka. Grannens pojke har precis lärt sig att gå, ni vet hur lycklig en ettåring är då! På annandagen storstädade vi hostelrummet. Ut med alla sängkläder, vädring av madrasser och rengöring av sängarna. Stortvätt. Men det finns ingen tvättmaskin att slänga in allt i medan man sätter på en kopp kaffe och läser tidningen. Skoldidi sitter på huk med alla tvätten på en presenning på marken och skrubbar noggrant rent med en borste. Bara kallt vatten används. Det finns inget varmvatten i kranarna och det är för dyrt att värma vatten på spisen. Nu blir det daglig luskontroll ett tag framöver! Det kliar lite i huvudet när jag skriver detta!

tisdag 23 december 2008

GOD JUL!!!!!


22 december

Idag har jag börjat mina julförberedelser. Kolan ska kokas, klapparna ska slås in, bonaden ska upp på väggen och imorgon ska jag steka köttbullar och göra brunkål. Jistanes vad en husmor får stå i inför julen! Jag ska fira julafton på skolan tillsammans med min ”hostelfamilj”. Alla ni därhemma, njut av varandra, njut av ledigheten, njut av alla tända ljus och fina julklappar, njut av värmen inomhus och njut av rinnande vatten i kranarna.

Jag önskar er alla en innerligt God Jul!

Varma kramar från Ellinor

PS. Min mobil är ur funktion tills vidare. Jag lyckades att fumla ner den i toaletten. Det kan bli julens gåta att lista ut hur det gick till!

The dream of my life


21 december

Det passar väl bra så här i juletider att läsa om de största drömmarna. Här kommer några drömmar om framtiden från några elever i klass 7. De är alla 12-13 år gamla. Jag har inte ändrat särskilt mycket i engelskan, bara kapat de värsta felen. I nepali skiljer man inte på bestämd och obestämd artikel. Verbet sätter man sist i meningen. Därför är det svårt i engelskan att förstå hur det ska låta ibland. Det kan man skönja här. Det finns hopp om framtiden. God läsning!

  • My name is Santosh Gurung. I am 11 years old. I read in class 7. I have my own dream in my life. My dream is to go to British Army. If I am chosen in British Army I could earn lot of money. I can hold my house from that money. I will give better education to my brother. I will build fine house.

  • When I was in class 6 I saw many dreams. Among them my loveliest or biggest dream is to be nurse and make hospital in Hemja. In Hemja many people are poor. I want to give free medical treatment. People are not educated. I want to develop Hemja. I want to help poor orphans and helpless children. They don’t know what is right and wrong. They cannot get proper health check up. I gave them medical treatment and help them. Make them more educated persons.

    Girl, aged 13

  • I have the one dream in my life. My name is Amrit Poudel. I love my country Nepal very much. On this time the country Nepal is in bad condition. I want to make the condition of Nepal and Nepalese people good. I want to do something for my country. I want to develop my village and my country in future. I want to be a good scientist for my country. I want to make a lot of things for my country. I want to help the Nepalese people who are in trouble by giving them their necessary things. Mostly I will focus on the development of my country and goodness of my Nepalese people. Firstly I will start my dream from the poor people then I will start my other dream for developing my country. I want to make many infrastructure of development in my country Nepal. If I went to the foreign country I could not forget my country.

  • My lovely Nepal is beautiful but more of people are poor. They can’t get more education and health. My village is also not developed. There is no roadway and other facilities. So, I want to develop more and provide needed facilities. The have to loose their life because there is no hospital so I want to build hospital.

    Niveelita Suredi

  • Every one has their own dream in their life so I have also many dreams. Among them one is my best dream. I am going to describe about. I am to be a good nurse. I like to visit many villages and help them. I like to give treatment and give medicine to the poor and orphans. And I gave them the knowledge about the health. I like to organize a program about the health. I help the people when they are in trouble.

    Amrita Thapa

  • Everybody has dreams in their life. I have also many dreams. Among them I am going to describe about it. When I was 11 years old I saw I was flying in the sky like a bird. It is a very interesting dream. I saw I was flying all over the countries. It was very quiet and fresh environment. Evergreen forest, snow-capped hills, many seas and oceans. They were very beautiful. Then I was awake up.

    My future dream is to be air-hostess. In the aeroplane I will help the people in the aeroplane by giving them some delicious food and by serving the people in every problem which the passengers have.

    Ranjana Poudel

  • Our life is short. It is also one dream. We have many dreams in our life. Among them, my loveliest or biggest dream is to be doctor and make one hospital in Hemja in the name of my father because he wants to make me doctor and my aim is also to be doctor. Then if I earn money I want to visit different and beautiful religious places of India and Nepal. I want to make many houses in different places in which poor orphans, old people sit. I also want to visit Janakpur and Adhoydha if it is possible. So I pray to God that one time please give me chance to visit it and to gain more knowledge about it. Because I love Janakpur so much.

    Nepal is one country which is very beautiful. I am also very glad to be born here. It is very beautiful but it cannot be developed. I also want to teach them not to go to foreign country to earn money because we can do more develop in our country. If I earn money I give my money for the development of my lovely and beautiful country Nepal.

    Binita Poudel

  • Life is so much short. In my life I want to do many things. But one of my dreams is that I want to help the poor people which are in my country. Now, I didn’t do anything to them. We are so much poor. Only my father was earn. When I look who didn’t have any home and children are uneducated then I have so much pain in my heart. I want to do better than my parents. When I look in TV so much children in the road. They didn’t have parents. They pick up dust and eat that dust things. When they are sick then they didn’t have money. Children are so much unlucky who didn’t have parents. Our parents help in our small, small problem. I think that the road children have also many dreams but they can’t fulfil that dream. In future I have much money then I build a hospital for poor people, school for road children that want to go to school, good clothes. They want to do many things in future, want to be rich, want to read and write, they want a home, want to be a student. This is one of my dreams in my life.

    Sajana Thapa

tisdag 16 december 2008

Min omvärldskontakt




16 december

Klockan är tio i åtta, frukosten är uppäten och didi har gått till sitt andra jobb. Lagar min kofta. Jag sitter och väntar på att brevbäraren ska komma. Det har kommit något från Sverige till mig! Det är inte så att post kommer dagligen och regelbundet. Här finns ingen brevlåda. Infrastrukturen är bräcklig och inga riktiga system finns för god funktion och säkerhet. Det är lite uppståndelse runt försändelsen, igår gick jag hem tidigare från skolan för att brevbäraren skulle komma. Ingen kom. Idag har vi ett avtal. När han kommer om en halvtimme ska ppna didi ringa mig. Då ska jag gå ner och öppna grinden. Brevbäraren är rädd för hunden, Poppie. Förra gången han lämnade brev/paket här till Johan och Mimmi bet Poppie honom. Poppie och jag är bästa vänner så idag ska jag rädda brevbäraren. Spännande, vet inte vad han har med sig!

TV:n står på. Här finns mer än 60 kanaler, flera nepalesiska och många indiska. CNN och BBC liksom några engelskspråkiga filmkanaler. Nu börjar nyheter på engelska i en nepalesisk kanal. Bäst att kolla vad som händer!

Min mobil är med men med ett nepalesiskt SIM-kort. Det fungerar att ringa från Sverige till den men tyvärr inte åt andra hållet (+9779806568329). Santosh har fixat så att jag kan läsa e-mail från mobilen. Så får någon ett kortfattat svar har jag nog skrivit från den. Alla människor, vart man än kommer, har en mobil. I det enklaste hus i byn finns en mobil. På gatan ser man både män och kvinnor gå och prata i mobilen. Självklart en ovärderlig möjlighet till kontakt här med långa avstånd, men så märkligt att se kontrasterna mellan gammalt och nytt.

En jätteviktig kontakt är förstås internet. Det finns mängder av internetställen. Fem minuter hemifrån ligger det där jag är trogen kund. Ett trevligt par har stallet, Raj Kumar Gurung och hans fru Anju Gurung. Där är mycket folk. Man använder webkameran mycket, pratar mycket på MSN och det går också att ringa via internet. Många kommer för att kopiera pass och ansökningshandlingar. Det kostar två kronor i timmen att använda internet. Helt överkomligt. Ett ungt och modernt par har stället och det går säkert bra för dem. För mig är det helt nödvändigt att ha den här kontakten. Att få e-mail hemifrån betyder oerhört mycket! Så skriv igen!!

Skola, skola, skola, förebyggande hälsovård och fotboll!
















15 december

Oj, det har gått en vecka sedan jag skrev sist! Ni har firat lucia! Hoppas att det var mysigt, fastän snön saknas. Här börjar nu bli kallare, i mina stora rum börjar det kyla runt ben och armar på kvällarna. På morgonen är det riktigt kallt ute, men fortfarande värmer solen skönt mitt på dagen. Då går det bra att sitta med bara armar. Det har varit strålande klara dagar då Machhapuchhre tycks synas tydligare och tydligare, snart tror jag att jag ska kunna se en liten nepales med topi på huvudet och getter skuttande runtomkring honom. Nä, jag skämtar, men det är otroligt skarpa kontraster och färger. Varje morgon tittar jag förundrat ut över bergen och förstår inte riktigt att det är sant. Jag ser nya konturer eller hittar tillbaka till kända och följer dem med blicken. Det är som när man som barn klippte tårtpapper i skarpa rundlar och svängar. Eller som om man skulle kunna ta bergen som en skiva i handen och flytta dem någon annanstans på det kornblå himlavalvet. Hur skulle det vara med lite nepalesiska kullar (dvs på 2000 möh) som bakgrund till vår utsikt över Hisingen? Ska vi pröva? Drömma går ju! Drömma ska man aldrig sluta att göra, det måste man göra hela livet. Även den mest osannolika dröm kan bli sann, det har historian visat många gånger. Det har vi pratat om i klass sju idag. Jag berättade att jag drömde om att åka till Nepal när jag var tjugo år men att det inte varit möjligt för mig förrän nu. Berättade att min pappa växte upp i en liten stuga med ett rum och kök, utan rinnande vatten och utan värme och elektricitet. Om långa skolvägar och ont om mat. Om hur kort tid det egentligen tagit för Sverige att utvecklas till det rika land det är idag. Sedan skrev alla barnen om sina drömmar. Fritt. Några av drömmarna ska jag publicera här en annan dag. Av det lilla jag läst så går Nepal en ljus framtid till mötes. Om barnen får bestämma.

En pojke, Bidur, trillade riktigt illa en dag och slog upp ett rejält köttsår nedanför knät. Jag sköljde och sköljde och tvättade och tvättade och tejpade så gott jag kunde. Sedan har jag gjort dagliga omläggningar och det har gått bra hittills utan infektion. Det innebar också hembesök, för han hade lite ont och gick lite strakbent. Så nu är jag du och vän med hela familjen och i hans brors unga fru har jag fått en lillasyster. Blodtrycksmanschetten var med på begäran och jag tror att hela tjocka släkten är tryckt nu. Pappan har ett känt högt blodtryck och har mediciner hemma som han inte använder. 170/95. En kraftfull pensionerad militär från armén i Kathmandu. Nu plockade jag fram mina gamla invanda metoder för att övertyga om det goda med blodtrycksbehandling. Han skrattade hjärtligt och lite generat när jag pratade om stora, starka män som tycker att de klarar sig utan mediciner och att det finns gott om den sorten i Sverige. Kunde han möjligen höra till ett liknande släkte? Åter igen. Känslorna är desamma, vi är alla av samma sort, men kultur och uttryckssätt skiljer sig åt. Så om någon vecka återvänder jag hem till familjen Thapa för att se om medicinen herr Thapa ska börja ta har gjort någon verkan. Idag har Bidur berättat för mig att pappan också börjat promenera varje morgon. Det känns bra det här!

Lusse lelle. Ja, jag funderade länge på hur jag skulle få till det där med ljuskronan. Det finns fina små vaxljus, men det är ont om lingonris. Och hur skulle jag få fast ljusen runt huvudet? Ingen ugn att baka lussekatter i och inget lucialinne. Nä, det får vara i år. Och jag har överlevt. Ändå blev det en speciell luciadag att minnas. I fredags var det lov men jag åkte till skolan för att visa videon för klass 10 som måste läsa extra varenda dag för att de ska klara sin slutexamen. Under vanliga skoldagar ges inte tid för sådana excesser som video, då gäller strikt disciplin. I klassen finns sju pojkar och en flicka. De är mellan 15 och 17 år gamla. Jag är så fascinerad av de här killarna, de är så himla typiska tonårskillar. Till skolan kommer de i sina grå terylenbyxor med vit skjorta och slips och brun sweater. Uniformen. Men lite protester finns det. Kirun låter håret växa längre än skolan egentligen vill ha det. Killarna kammar gärna upp luggen till lite tuppkamsaktig frisyr. Eller har i rätt mycket olja i håret så det spretar. Rätt så likt hemma fast man inte har någon trendig hårgelé. Privat är det jeans och t-shirts med spejsade motiv som gäller. Gärna en yllesjal lite nonchalant runt halsen. Killarna är så tajta i den här klassen, jag blir lite lycklig av att se hur de månar om varandra hela tiden. Inga slagsmål, bara kärvänligt gnabb ibland. På eftermiddagen hade jag tänkt åka hem men blev sittande och pratade med Nettra Sir. Han är 28 år och fortfarande ogift. I veckan har han varit och tittat på en ev. brud men han gillade henne inte. Det blir nog fler anbud och inspektioner. Vi väntade på Bishnu som åkt för att träffa sin bror som fått något problem. Det slutade med att Bishnu ville åka till sin hemby för att vara med familjen i den krissituation det visade sig vara. Så vem skulle stanna hos barnen? Ja, vad är en volontär till för? En viss föraning hade jag kanske, för tandborsten var nerpackad i ryggsäcken. Så efter att Jagat Sir värmt på middagen och vi ätit i den mörka kvällen blev jag och pojkarna ensamma kvar i skolan. Kände mig lite som en mormor med en mormors privilegier, dvs. att strunta lite grann i de ordinarie reglerna. Vi tittade på TV läääänge. Busade. Läste. Spelade spel på telefonen. I månljusets sken gick vi ut och borstade tänderna tillsammans vid den nya kranen. Tvättade ansiktena och frustade av det kyliga vattnet. Alla fick cerat på läpparna och parfymerad handkräm. Den natten sov jag med en pojke på varje sida. De här pojkarna har ett sådant sug efter kroppskontakt och ömhet, det märks så tydligt. Och det är väldigt lätt att ge till de här killarna! På lördagen gick jag hem till Bidur igen, tillsammans med pojkarna och Bishnu. På vägen hem gick vi en lång runda i byn och hälsade på flera av elevernas familjer. I eftermiddagssolen satt jag på skolgården och lagade pojkarnas skjortor och tröjor, de förundrades över mitt lilla syetui och packade upp och packade ner det flera gånger. När de inte spelade fotboll. På lördagen togs också veckans bad, under iskallt rinnande vatten vid handfaten. Riktiga vikingar! Det blev två nätter på skolan, söndagen blev en riktig latmansdag i solen.


I veckan som gått har jag jobbat ganska mycket, mycket undervisning och annat. Jag har visat videofilmen i flera klasser och det har varit lika roligt varje gång. Om skratt förlänger livet så har jag skaffat mig ett par bonusår nu. Jag har också varit och tittat på fotboll i den nepalesiska ligan. Trot om du vill, Per, men det är faktiskt sant! Bhuwan, 17 år och äldste sonen till Jagat Sir, spelar i Hemjas lag. I veckan gjorde de sin första match på Pokharas arena Rangansala (ursäkta ev. stavningsfel). Grabbarna i Hemjas lag är unga och oerfarna och har inte haft någon tränare förrän ett par dagar innan matchen. Laget de mötte var militärer med muskulösa kroppar och några år äldre. Det såg ut som om det skulle bli en massaker. Trots skillnaden klarade sig Hemja med en förlust på bara 1-3. Det kunde blivit mycket värre. Till och med jag klarade av att se att de var rätt OK när det gällde teknik men saknade styrka och kondition. Ingen fanns i anfallslinjen när bollen sparkades dit. Sedan dess har de tränat hårt och peppats av sin nye tränare. Nu är lycksaligheten stor för matchen därefter vann de med 4-1 och är kvar i första omgången! Blåvita dräkter har de också. Kanske får jag gå på Ullevi när jag kommer hem?

I byn har en av de äldre männen dött. Ett par timmar efter att döden inträffat kontaktar de allra närmaste den stora familjen. Man samlas och binder in kroppen i bambustänger till ett paket. Kroppen ska brännas inom ett dygn, det är viktigt att förbränningen sker fullständigt, och sedan sprids askan i floden. Seti Khola. Det kan vara ett par hundra personer närvarande vid ceremonin. Änkan får i tretton dagar bara laga sin egen mat och äter för sig själv, dessutom bara ett mål om dagen. Hon ska för resten av livet klä sig i vitt, i alla fall aldrig mera rött. Man gifter inte om sig. Det vore en skymf som bymedlem att inte besöka den dödes hem under de första sju dagarna. Man tar med sig något, lite ris, någon maträtt, lite socker som gåva. Sedan sitter vi. Som så många gånger förut. Pratar lite. Dricker lite te. Tittar på fotot av den döde prytt med mala och med rökelser och blommor runt. När gåvan lämnas bjuds vi på lite kokosnöt och kandisocker. Efter en kort stund går vi. Livet går vidare.

Några uttryck biter sig fast som vi ofta återkommer till.
- Same, same, but different.
- Things happen.
- Life is something.

Nio små ord som innehåller mycket av livets gåtor.

måndag 15 december 2008

Overnattning i skolan













Lite konstig ordning pa bilderna. Santosh och Ravi hamnade mellan brollopsbilderna. Darunder kommer Sushil. Shiva, Asbin, Ravi och Parvat spelar fotboll.


8 december

I lördags packade jag ryggsäcken med tandborste och dator och åkte till skolan på min lediga dag. De tio ”hostel boys” som bor där tillbringar i stort sett all sin tid på skolans område. De är mellan tretton och sex år gamla. Amrit, Ravi, Shiva, Parvat, Amrit, Sushil, Nripesh, Asbin, Sagar och Samundra. Deras familjer bor i mer avlägsna byar i bergen så det är alltför långt att ta sig till skolan varje dag. Några av dem har jag besökt och ni har sett foton därifrån. Just denna helg är Samundra hemma hos sin familj. Santosh (kusinen som var med på sjukhuset) är också i skolan, han har sovit där sedan fredagen. Han kommer ibland och ger av sin tid till pojkarna. När jag kommer sitter alla klistrade framför TV:n. På golvet finns ett brädspel, flitigt använt i detta land. Utanför många affärer ser man män och pojkar stå och spela. Men snart drar vi ut i solen och pojkarna spelar fotboll. Det har aldrig varit min starkare sida så jag agerar publik och fotograf. Till min hjälp har jag Sushil, som har en ögonprotes och tjocka, tjocka glasögon. Trots detta ser han illa på sitt kvarvarande öga. Han gillar att fotografera. De andra pojkarna tycker det är ganska kul när han tar ut protesen. I kvällningen plockar jag fram laptopen, hittills har det blivit 50 minuter videofilm som jag redigerat efter bästa förmåga. Jag har aldrig haft så roligt någon gång när jag tittat på film tillsammans med någon annan! Pojkarnas koncentration och glädje över att se sig själva och alla de andra barnen är oförglömlig. Jag tror vi såg filmen tre gånger. Till detta åts godis jag tagit med i mängder de inte alls är vana vid. 12 karameller per man! Lycksalighet! En riktig biokväll! Mycket skratt och stoj och stim! Richi Sir kom hem lite senare från sina manliga aktiviteter. Vi åt dahl baht tarkari tillsammans med en sardinlik fisk från en liten flod. Lite TV-tittande igen, en populär serie, kanske en nepalesisk Svensson, Svensson?! Dags att börja göra kväll. I ett enda rum sover de tio barnen, Bishnu mme och Richi Sir i åtta sängar. Ikväll sover också jag här. I sängen får jag sällskap av Asbin, nio år. Han kryper ner under filtarna med mössa på huvudet. Vi lyssnar på min Ipod, först på nepalesisk musik, sedan önskar pojkarna svensk musik. Försök att föreställa er hur det känns. Om det går. Här ligger jag i en säng tillsammans med en nioårig pojke, mitt ute på landsbygden i Nepal med Himalayas kedja som fond, och fullt med barn i flera sängar intillVi sover i ett stort rum i skolans största byggnad. . Standarden skulle inte klara en enda stjärna på ett svenskt vandrarhem. Jag väljer Björn Afzelius och Älska mig nu. Det sägs att han skrev den en gång när han var på Slussens pensionat. På något sätt vill jag väl knyta ihop mina världar. Känslan av att lyssna på musiken och texten i denna miljö och tillsammans med dessa älskade barn är alldeles speciell. Den är svårt att beskriva med ord. Jag somnar med Asbins arm runt min hals.

Bröllop
Visst har jag berättat att det är bröllopsmånad? Mangsir heter den nepalesiska månaden som pågår nu. Om jag missat att berätta det så har de en annan tideräkning. Jag har inte begripit riktigt vad den grundar sig på, jag har uppfattat det som att en viktig man en gång bestämde att så här är det. Vi har nu år 2065, Mangsir 23. Paret som ska gifta sig är båda ur kasten chettri, en kast som står högt i rang och mycket nära brahminer. Bruden är från Hemja och brudgummen från Pokhara. De kommer alltså att bo i Pokhara, men bröllopet avhölls i brudens hem. Alla gäster samlades runt platsen där ”vigseln” skulle ske. Två fåtöljer och ett bord med tikkapulver och diverse attiraljer, massor med girlander och pynt runtom. Till tonerna av nepalesisk folkmusik kom först brudgummen tågande ledd av manliga vänner och familj. Han var klädd i traditionella nepalesiska kläder medan många av gästerna bar moderna kostymer. Efter kom bruden med huvud och ansikte täckt av en röd broderad slöja ovanpå den röda sarin. Mycket guld. Kvinnorna närmast henne var alla klädda i rött. En präst stod klar. Brudgummen satte en tikka ovanpå brudens slöja. De gav varandra malas av särskild sort. Slutligen fick de röd tikkafärg på sina händer och satte sina handavtryck på ett vitt tyg enligt ett bestämt mönster som prästen instruerade dem i. Någonstans under tiden togs slöjan bort från brudens ansikte. Så var det klart! Det fanns mängder av mat till ca 200 gäster. Bandet med trummor och blåsinstrument spelade under tiden. Bröllopet pågick säkert i flera timmar, men vi vandrade tillbaka genom byn till skolan. På bygatan stod bilen pyntad med girlander och skylten ”nygifta” (?) klar. För brudparet väntade ytterligare festande i brudgummens hem och sedan bröllopsnatten…

söndag 7 december 2008

Min skolvag






Syns snooker huset? Glada pojkar spelade pa fredag eftermiddag. Sista bilden ar nara hemma, har kan man kopa gronsaker och friterad mat.

Min skolvag 2






Oj, det ser ut som om dessa bilder ar valdigt morka. Har hanger iallafall trojor pa tork i en buddhistisk skola. Alla fleecetrojor ar forstas orange och gula. Vid den lilla floden bor det fattiga manniskor. Vi narmar oss nu Simpani, det borjar bli mer bebyggt.

Min skolvag






6 december

Ibland går jag hem från skolan. Det tar ca en timme i medelraskt tempo. Igår lämnade jag den stora vägen och letade mig fram genom små byar istället. Nära skolan ligger ett tibetanskt läger, det var så fridfullt att strosa på små stigar mellan husen. Tyst, tyst, alla människor tycktes vara någonannanstans, förutom de män som satt och bad. Om mani pedme hum, om mani pedme hum, om mani pedme hum….. Kom så småningom ut på en liten höjd fullt med skördade risfält omkring mig, grönt, grönt, grönt. Tyst. Sitter alldeles ensam på en liten sten i Nepal. Tittar. På avstånd ser jag människor i dalen syssla vid sina hus. Lyssnar. Tyst. Luktar. Koskit och rök. Frid.

Halvtid






6 december

Nu har jag passerat halvtid. Det känns väldigt längesedan jag åkte hemifrån men samtidigt som om jag inte varit här särskilt länge. Den sista tiden har varit lugn, inga större avbrott i vardagsrutinerna. Under ett par dagar fick jag arbeta hårt eftersom flera lärare var frånvarande. Då undervisade jag sju lektioner dagligen, alltså hela dagarna. Det var jättekul, på så sätt har jag nu varit i alla klasserna åtminstone vid något enstaka tillfälle. Hur ser schemat ut? Skoldagen börjar 9.45 med samling på skolgården. Alla rätar in sig i spikraka led och gör några militäriska övningar och sjunger nationalsången innan de tågar in i respektive klassrum. Varje klass har sitt eget klassrum och lärarna flyttar på sig. Som lärare är man klassansvarig för en klass men är annars ämneslärare antingen på primary level (klass 1-5) eller på lower secondary och secondary level (klass 6-10). Barnen är placerade i en klass efter förmåga, så i varje klass kan det skilja ett par år i ålder mellan barnen. Första lektionen börjar klockan tio. Varje lektion är 45 minuter lång. Efter de två första lektionerna är det en kort rast för att gå på toaletten och dricka vatten. Då ska man inte leka. Efter fjärde lektionen är det 30 minuters lunchrast. De tre sista lektionerna på dagen är helt utan rast. Varje dag är ämnesschemat exakt detsamma. Enkelt att komma ihåg. Fredagar slutar efter halva dagen, ibland är det något extraprogram, någon tävling eller sång, på eftermiddagen. Efter sista lektionen är det återigen samling, militärövning, bön och sedan hemgång på led ut från skolområdet. På rasterna får man inte springa. Då kan man ramla och slå sig. Då kan föräldrarna klaga. En privat skola kämpar hela tiden i konkurrensen med andra skolor om att vara populär och få många barn. Det är tuffa dagar för barnen, klassrummen är små och trots förbättringen av miljön är volymen fortfarande påfrestande ibland. En del klagar över huvudvärk, inte så konstigt. Bara lördagar är lediga.

Äntligen har jag gjort färdigt flanellografen. Innan jag åkte satt jag och letade bilder på nätet, här har jag klistrat flanell på baksidan och klippt och knåpat. Baksidan till en flyttbar svart tavla är utmärkt till flanelllografen. Bra klister och fin flanell. Lärarna var härligt roade, de lekte en lång stund! Jagat Sir var mycket intresserad av hur bilderna kunde fastna utan klister! Nu hoppas jag bara att den blir använd i undervisningen!

Fler och fler barn förstår att de är välkomna till mitt rum. Till en början är de lite försiktiga men det tar inte så lång stund innan vi skrattar tillsammans. Det är hur kul som helst att väga sig och att kolla på blodtrycksmanschetter och annat material. Pojkarna har lättast att börja prata, flickorna är försiktigare och kommer lite efter. Det är så tydliga könsrollsmönster. Men när vi stänger dörren om oss, de äldre flickorna och jag, då går det väldigt mycket lättare. Då kan vi prata om många saker.
Små skavanker visas upp och diskuteras. Hydrocortisonsalvan använder jag ganska flitigt. Det blir dagliga små samtal som jag uppskattar mycket. Vi har fortsatt att öva mun mot mun-metoden och nu har alla de högre klasserna övat utom klass 10. De kämpar hårt för att få de allra bästa avgångsbetygen. Om någon vecka har hela skolan en vecka full med prover i alla ämnen. Heter det fortfarande nationella standardprov i Sverige? I alla fall är det något sådant som ska genomföras. För avgångsklassen är det extra viktigt med bra resultat. I april någon gång slutar deras läsår. Fram till dess är deras skoldag 12 timmar lång. Klockan sex kommer de till skolan för extralektioner innan den ordinarie skoldagen. När de andra barnen går hem är klass 10 kvar, för undervisning fram till 18.00. Sedan är de lediga. När jag frågar lärarna lite om detta är det en självklarhet att man studerar så hårt. De har själva gjort det och många av dem jobbar på sin bachelor eller master under morgontimmarna innan arbetsdagen börjar. De elever som får hjälp med skolavgiften har kanske dessutom en extra press på sig att prestera. Men detta är inget som någon ifrågasätter. Vill man någonstans i livet får man kämpa hårt. Så är det.

tisdag 2 december 2008

Glitterbuddy, hej, hej!




1 december

Idag har Glitterbuddyn kommit till användning för första gången. Klass sju, där jag undervisar i hälsa, fick bli mina första elever i handtvättens konst. När vi pratar om handtvätt och bakterier kan alla svara perfekt. ALLA tvättar händerna efter toalettbesök, ALLA tvättar händerna innan maten. Men var kommer bakterierna ifrån? Ja, som nämnt förut, så tror man att det går att bli förkyld genom att dricka okokt vatten. Att förkylningen finns i vattnet. När jag mycket levande visar hur en snorig handskakning kan vara överföringen av bacillerna skrattar de överraskat. Tänkte inte på det. När jag berättar att jag ska lära dem att tvätta händerna tittar de skeptiskt på mig. Då trollar jag fram Glitterbuddy. Nu får alla visa vad de går för! Glitterbuddy är en liten UV-lampa som belyser dina händer efter att du ”tvättat” dem med en särskild fosforescerande kräm. Tvättekniken avslöjas skonlöst under lampans sken. Så avslöjades även dessa elever. För hur många tänker på att tvätta emellan fingrarna? Eller att tummen måste gnuggas lite extra? Många skratt och förhoppningsvis också lite eftertanke. Vi hade kul! Jag hoppas att jag får fortsätta i andra klasser med detta.

2 december

Det gjorde jag idag, i klass 9. Ungdomarna var om mojligt an mer skeptiska till utbildning i handtvatt, overraskningen var lika total. Pinsamt orent mellan fingrarna.

Vita manniskor, vad konstigt!































29 november

Lördag. Ledig. Tar bussen till Lakeside i Pokhara. Jag har inte sett någon vit människa på en månad. Blir nästan lite förvirrad av miljöbytet. Det är stor skillnad att vistas vid Lakeside där allt är tillrättalagt för turister mot att vara där jag bor och arbetar. Trots att avståndet bara är en halvtimme med bussen. Här finns det massor med vita jättekvinnor och jättemän. En del är till och med vitare och fetare än jag. Det händer ibland när jag åker buss att någon intresserat börjar prata. Rakt på. Var är du ifrån, var bor du, vad gör du. Vid ett par tillfällen har jag också fått höra ”you are so fat”. Då gäller det att ordna anletsdragen. Hmm. Undrar vad jag skulle sagt om någon på spårvagnen hemma hade sagt så. Här jag har förstått att det inte är en förolämpning utan tvärtom. Så jag ler och nickar. Det är lika bra att hålla med. Gott hull tyder på hälsa! Så jag passar på att njuta medan jag är här! Tids nog kommer europeiska hälsovärderingar! J

Jag tillbringar dagen med att vandra fram och tillbaka, hit och dit, bara titta, just looking, her daichu. Investerar i en dubbel fleecejacka och ett par byxor. Det går loss på en dryg hundralapp efter prutning. Slår mig lös och äter spagetti med svamp och ost på Bella Napoli, Kjelles favoritställe. På vägen ser jag en bröllopsfest, det är många bröllop nu. Diset lägger sig över sjön och det är lite kyligt idag. Efter flera timmars flanerande tar jag bussen hem. Träffar didi hos en vän i ett salustånd. Handlar lite nödvändiga utsmyckningar en gift kvinna i Nepal ska ha. Halsband och armband. Det känns rätt bra att vara tillbaka i Simpani.

Igår var jag med didi i det buddhistiska klostret här intill. En stor lama var på besök. Massor med gurungs och magars var där och lät sig välsignas eller vad det kan kallas av laman. Pengarna fladdrade. Vi gick runt rummet och la en sedel på flera ställen för att få lite vatten på håret, en skvätt mjölk att dricka, lite vatten, en mandelkula. Laman höll mig över huvudet och läste något mycket fort. Många stod i tur. Alla var glada. Musik och dans till intressanta blåsinstrument, kolla bilderna! Här fanns några riktigt fattiga barn, smutsiga och lite såriga. Impetigo är vanligt. Först tittade de lite förskräckt på mig. I turistkvarteren springer barnen efter en ibland och vill ha fem rupies eller godis. Det är ingen som gör här. Kameran gör dem lyckliga. Att se sig själv på bild framkallar stora skratt.

Min spenderardag inkluderar inköp av dyr importerad choklad. En hel Toblerone. Den ska jag festa på ikväll, efter min puneer med spenat och ris. Hoppas det kommer en bra film och att det inte blir strömavbrott.

1 december

Det blev strömavbrott. Men jag åt en Toblerone ändå. Nu sitter jag här i min säng, nyduschad och fräsch som en nyponros. Datorn går på batteri och min bästa investering innan avfärden, en boklampa, lyser upp tangentbordet. Det är strömavbrott även idag. Att duscha i levande ljus har fått en helt ny dimension. Det har ingenting av romantikens skimmer över sig, det är en ren praktikalitet. Men det är rätt mysigt! Jag är tacksam att solen ännu skiner om dagarna, det garanter mig varmvatten till duschen. Utan sol ingen värme.