En dag i Januka Chaulagains liv

Sibjans mamma, Januka Chaulagain, är en av alla de kvinnor i byn Kalimati som arbetar hårt från morgon till kväll. Liksom kvinnorna gör i alla byar världen över. De allra flesta försörjer sig på jordbruket och kvinnorna sköter hemmet jämsides med jorden. Männen har hand om ekonomin, säljer vad jorden ger på marknaden, sitter i byrådet (Village District Committee), sköter kontakter med myndigheter och skolor och är familjens ansikte. Om en hinduisk kvinna blir änka får hon inte gifta om sig. Det blir svårt för henne att klara familjen ensam och barnens möjlighet till utbildning minskar. De behövs hemma i arbete och kanske går chansen till skola och en bättre framtid förlorad. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Sibjans pappa är liksom de flesta män arbetslös och är hemma när vi är där. Han arbetar jämsides med mamman, lagar även mat till oss ibland. Sibjans syster Srijana är lärare på skolan i Kalimati men arbetar även hon hårt i hemmet. Ännu är hon inte gift. När hon gifter sig flyttar hon till makens familj och då försvinner hennes arbetskraft. För ungdomarna är utbildning eller arbete i ett annat land enda möjligheten att komma vidare, livet i byn står stilla. SMILES vision är att genom omvärldskontakt via trådlös kommunikation kunna ta vara på lokala kunskaper i hantverk och annat, starta e-handel, öka kontakten mellan byarna och kunna hitta en marknad för det man kan producera lokalt.

Under de dagar jag bodde hos Sibjans familj kunde jag inte låta bli att förundras över Sibjans mamma, liten och späd men stark som en oxe. Ständigt arbetande och ständigt leende. Jag frågade henne om hon ville berätta lite om sin dag, och det gjorde hon en kväll sent när allt arbete var klart. Kunde inte låta bli att kommentera att hon alltid log och fick hennes svar översatt till: ”I don’t know how to cry.”

Sibjans mamma börjar sin dag tidigt. När jag vaknar framåt 7-tiden har hon redan varit uppe länge. Vid fyratiden går hon upp och börjar göra i ordning mat till bufflarna och getterna och utfordra dem. Hon tillreder en blandning av vatten och majsmjöl som djuren begärligt sätter i sig.

När de ätit mjölkar hon. Buffelmjölken är något fetare än komjölken, fyllig och söt i smaken. God!! I jämförelse med det kokta och klorerade vatten jag sätter i mig i stora mängder är det en ren njutning att klunka i sig nykokt, ljummen buffelmjölk. Efter mjölkningen är det dags att mocka för djuren. Av någon anledning har många redskap inte några längre skaft, man arbetar mycket böjd mot marken. Enstaka buffelmockor plockas bort med händerna och slängs direkt på gödselstan. Djuren sköts om väl. En natt vaknade jag av hjärtskärande bräkanden från den dräktiga geten. Under natten hade den lilla killingen kommit, men död. Nu fick hon inte ut efterbörden ordentligt. Det plågade henne. Man bekymrade sig över orsaken till den döda killingen, diskuterade möjliga orsaker, och konstaterade osentimentalt men allvarligt förlusten. När djuren har fått sitt på morgonen är det dags för mamma att koka te till alla i huset. Vatten och mjölk tillsammans med teblad och socker kokas upp tillsammans över elden. Nu är klockan kanske runt sextiden. Man äter ingen frukost, men teet smakar bra och ger energi. Sedan är det dags att hämta vatten. Vatten till djuren och vatten till hushållet. Med stora kärl burna på ryggen vandrar mamman med rak rygg och fjädrande lätta steg ner till strömmen som ligger en bra bit nedanför huset. Där finns ett rör med ständigt rinnande dricksvatten för alla i byn.

I strömmen alldeles intill tvättar man både sig själv och kläder. Vattnet bärs sedan upp till huset och används sparsamt. Men alltid handtvätt innan måltiderna… liksom efter man ätit eftersom högerhanden används till att äta med. Det är en speciell känsla för mig att äta med handen, många här tycker att det smakar bättre så, men jag blir också erbjuden sked. När vattnet är på plats är det dags att gå ut på fälten. Kanske för att skörda gräs (böjd över skäran) till djuren eller för något annat skördearbete. Sedan måste det samlas ved till elden. Elden som värmer men som också behövs att laga mat över.

Nu har klockan blivit fram mot 10-11 på förmiddagen och det är dags för den första måltiden. Sibjans syster lagar ofta maten, är hon i skolan och arbetar kanske pappan gör det. Maten delas ut av mamma. Vi äter ris, grönsaker och linser. När alla fått något på sin tallrik sätter sig också mamma att äta. Sedan diskar hon. Det görs utanför huset i kallt vatten och utan något rengöringsmedel. Men alla kärl gnuggas noga och torkar i solen. Så är det dags för djuren att få sitt igen. Mera mat till dem. Och mera vatten måste hämtas. Fälten väntar. Så, gödsla, rensa, skörda, allt efter behov och årstid. Det finns alltid någon gröda. Framåt femtiden är det dags att mocka för djuren igen. Och mjölka. Sedan börjar matlagningen för kvällsmåltiden. Ris, grönsaker, linser, kanske någon pickles. Nymjölkad buffelmjölk eller yoghurt. Vi äter framåt åtta-nio på kvällen. Först då stillnar livet i byn. Kanske sitter man och pratar en stund. Kanske tittar en granne in. Disken diskas. En lång dags färd mot natt. För att sova, vila och hämta krafter till nästa dag.

Sibjans mamma ser med stolta ögon på sin son som sedan flera år studerar i Pokhara, ska bli ingenjör och har möjlighet att bära familjens gener vidare ut i världen.

Här är Sibjan med sina föräldrar framför sitt hus. Bufflarna bökar under "uterummet" där jag sov. Diskplatsen är närmast kameran. I bakgrunden skymtar SMILES-toaletten.

Sibjan med sin mamma Januka vid en puja (religiös högtid.) Leende.

Människor, mest barn...

Kali och Usha, de goa flickorna som bor i Santosh hus


Samundra, den yngste av hostelpojkarna på Snow View



Nya barn i nursery class på Snow View


Sibjans pappa Shiva Chaulagain och Netra Chaulagain


Sibjan


Barn i Kalimati

Bir Bahadur Waiba med son och familj









Från Chilaunekharka


Babyn föddes en natt när Santosh och Neelu sov i huset.

Flickor i Kalimati med nya tröjor från Sverige.


Från bymötet i Kalimati



I Kalimati

Usha Shrestha i Santosh hus


Lillasyster Rekha (Kali)

This is my country...

... är fyra ord jag aldrig glömmer. Jag glömmer heller aldrig Santosh stolta ansikte och röst när han sa dem, en mörk kväll när vi i månsken skumpar fram i en jeep mot Jomsom över något som ser ut som en torrlagd flodbädd. Vi anar bara hur landskapet tornar upp sig runt omkring oss. Vi är 3000 meter över havet och i jeepens bandspelare strömmar nepalesisk popmusik. Den unge chauffören rattar oss säkert framåt.Vi äter kex och chips och dricker coca-cola. Förväntan fyller oss. Vi är på äventyr.

Tidigt på morgonen tog vi bussen från Hemja till Beni, ett litet samhälle som är knutpunkt för mycket trafik till och från trekkingleder. Här är torrt, sanden viner i ögonen när det blåser. Det är varmt och svettigt. På den öppna platsen står en mängd bussar och jeepar, unga chaufförer kommer fram till mig och undrar vart jag ska. Det är skönt att ha Santosh med mig, han tar hand om allt och jag slipper förhandla... I menyn på restaruangen finns mycket att välja på till lunch. Snakes? Kan det vara något? Vi fortsätter i nästa buss och hamnar på var sin sida i bussen. Mellan oss fylls snabbt gången av stora rissäckar, transport till en by? Försäljning? Ingen oroar sig för att få plats ombord, alla får plats, även om man behöver sitta tre på ett dubbelsäte. Ur en bur med hönor rymmer en plötsligt ut på taket, snabbt har någon där uppe fångat in den igen. Några skolbarn får skjuts på vägen, de slipper gå en timma eller så för att komma hem. Bussen lutar betänkligt i snäva kurvor, det finns inga staket eller skydd, och rakt nedanför mina ögon stupar landskapet i raviner och floder. Det är ingen idé att vara rädd. Jag är här - och jag ska ta mig från en punkt till en annan på det enda sätt som går just nu. Det är faktiskt en alldeles fantastisk känsla att bara lämna över och lita på att det går bra. Det är stora stenar på vägen. Ett däck går sönder. Det tar lång tid att laga. Någonstans på vägen bygger man ett hus. En grävskopa står mitt på vägen och blockerar vår framfart. Vi får vänta tills de grävt färdigt. Länge. Man diskuterar. Och gräver. Till slut kör vi.


































Ghasa





















I know Santosh, but you look so happy here!! :)

Tiden har tickat på och vi anländer till Ghasa i tidig skymning, platsen där vi ska ta en jeep till Jomsom. Men vi kommer för sent. Det är fullt med fordon på uppställningsplatsen, men inga flera turer är planerade i dag. Santosh diskuterar med de unga killarna, de ser rätt tuffa ut. Nä, det blir alldeles för dyrt. Vi väntar. Får se vad som händer. Väntar. De pratar lite igen. Jag gillar mig inte riktigt här, får inga bra känslor, vill härifrån, vill till Jomsom i kväll. Till slut är det bestämt, för priset av en jeep fylld med 12 personer åker vi tillsammans med tre andra. Det är skamligt mycket pengar här, men otroligt skönt att komma iväg. Jag fylls av en total frihetskänsla. This is my country. Månen lyser över oss.















Utsikten från vårt hotellrum Jomsom

Med hjälp av jeepchauffören hittade Santosh ett alldeles perfekt hotell. Ett rum fanns kvar åt oss, med eget badrum! Dusch och sitt-toa! TV på rummet! Rena lyxen! Var sin säng med en mjuk filt i! Vi festar loss på öl till maten, något italienskt och något mexikanskt tror jag det var. Det är tyst och stilla, alla måste sova redan. En inhemsk äpplebrandy från Marpha hjälper oss till sängs... pratar länge under var sin filt med rullgardinen nerdragen. Vad döljer mörkret för oss? Morgonen bjuder på strålande sol och verkligheten visade sig i all sin skimmer. Snöklädda toppar mot en molnfri himmel. Kan livet bli vackrare än så här?

Dags för nästa jeepfärd... nu är det bara ett par timmar kvar till Muktinath. Vi går genom ett blåsigt Jomsom till platsen för färd mot platsen som ger frälsning. En stor skara sydindier har också hittat hit. Muktinath är en av de viktigaste vallfärdsorterna för alla rättrogna hinduer, hit ska man helst ta sig någon gång i livet var man än bor. Santosh är förberedd med rökelser och gåvor till gudarna som man skickat med hemifrån. Vi hittar en jeep och får plats där bak. Det är trångt och vägen är tidvis riktigt skumpig men tidvis alldeles perfekt. Det gäller förstås att hålla i sig ordentligt, annars får man en smäll i huvet från plåttaket i de värsta guppen. Jag har träningsvärk i magen efter dessa färder...
På väg till jeep-platsen i Jomsom












SMILES-tröjan är förstås med på turen...

Flera indier vallfärdade till Muktinath

Det är trångt i jeepen och man måste hålla i sig...



Ser ni mina vita fötter? ;) Det blåser så mycket att han måste hålla i dörren...

Bedövande vyer...

Det är kyligare nu, och starka vindar blåser




Muktinath. Översatt - en plats för frälsning. Och för frihet. Vad ska jag säga. En helig plats på 4000 meter höjd i mitt drömland Nepal. Hinduer trängs, skrattar, ber till gudarna, går genom heligt renande vatten, skrattar, äter, ber i templet, välsignar varandra, dricker te, skrattar. Lever och är. Här och nu. Just nu lyckliga över att vara här. När Santosh är inne i templet vaktar jag hans plånbok och bälte av skinn, och gråter en skvätt. Det är så stort. Vart man än far, världen över, alltid, tror människor på någon, något. Drömmer om något. Vill något. Just nu sitter jag på en alldeles vanlig träbänk. Den kunde stått i Henån eller nåt. Men jag är i Muktinath. Och jag är här med Santosh. Tittar. Är. Och tänker. Jag tvättar mig också i det heliga vattnet och blir renad från synder. Vi hittar shaligrams, de svarta heliga stenarna som symboliserar lord Vishnu, de skänker lycka och framgång i livet. Stoppar ner några i väskan hem. Brahmas eviga eld brinner i templet. Santosh sätter en tika i pannan på mig och en enkel svart liten mala runt halsen. De tibetanska böneflaggorna vajar i vinden, här samsas hinduer och buddhister sida vid sida. Santosh köper tibetanska flaggor till mig och Ingrid, de ska få vaja i vinden i tallen i Sandvik.

Entrén till templet i Muktinath

Hon har färdats hela vägen från södra Indien och behöver vila

Tibetanska böneflaggor strävar i den hårda vinden

Heliga bad

Vattnet som renar oss från alla synder. Det är kallt!!

De ville gärna bli fotograferade!


Santosh på väg in i templet












Mor och son

























Nu lämnar vi...

Trötta, lite frusna, uppfyllda, lite tysta, vandrar vi tillbaka genom Jomsoms raka gator. Äter ris och riktig nepalesisk mat i kväll. En grupp franska turister underhålls av sina guider, de dansar, spelar och sjunger. Vi lyssnar en stund. Tillbaka på rummet. Lite apple brandy igen. Kvällsljuset bjuder på samma utsikt från fönstret men i annan dager. I morgon ska vi flyga.















Från Jomsom kan man flyga hela vägen hem till Pokhara. Det ska vi göra. Ett litet, litet plan med en plats på varje sida i flygplanskroppen. Vi befinner oss på nästan 4000 meters höjd och toppar reser sig överallt omkring. Flygningen bjuder på hissnande upplevelser, vi stiger brant mot bergsväggarna, ser den kala klippan stryka alldeles inunder oss... grönklädda kanter smeker andra sidan planet... glider över på andra sidan... plötsligt lutar världen åt ett annat håll... och så ser man bara den blå himlen igen... kameran ligger i sin väska... det är helt fantastiskt...

Thank you, Santosh for sharing this with me. I will never forget these days. Ever.