När jordens alla hav stiger så inget land blir kvar

Santosh berättade för mig vad han och hans vänner fantiserade om när de var små. Tänk när jordens alla hav stiger så högt att alla länder täcks av vatten. Vad gör alla människor då? Människor söker alltid räddning och naturligtvis söker de sig till Mount Everest, jordens högsta berg. Vilken möjlighet för landet Nepal och dess befolkning! Vilken avgift de skulle kunna ta ut av jordens hela befolkning! Vad rika de skulle bli!



fredag 28 november 2008

Filosoferande runt foton pa var framtid
















27 november

Jag ser och lär varje dag. Jag överraskas och blir både ledsen och glad. Ibland känner jag bara igen, precis samma som hemma. Känslor är likadana var man än är på jordklotet. Jag borde ju, med tanke på kära gamla Sahlgrenska, hehe, vara mycket medveten om hur svårt det är att förändra tankar och attityder. Men ibland tappar jag andan lite grann. Kultur och tradition måste vara bland de starkaste krafter vi har. Pojken med såret i örat, minns ni honom? Det läker inte så bra, han pillar på det dagligen. Jag tror att han också har vax, ska försöka spola i övermorgon efter lite Chloromycetinsalva. Idag fick jag veta att för ett par veckor sedan hällde man olja i hans öra. Det är någon traditionell handling. Det är bra att göra det när det börjar bli kallt, man häller olja in i örat så att den ska komma ut genom näsan. Det har man alltid gjort. Jag försökte argumentera lite, men även lärarna menar att ”så gjorde min mamma och inget har hänt mig”. När man är förkyld ska man dricka kokt vatten för att undvika bakterier. När man är förkyld får man inte äta kall mat. Det finns MASSOR av matråd vid olika åkommor. En del kloka, en del helt utan logik. Man får absolut inte äta yoghurt om man är förkyld, det som jag envisas med att äta på morgonen. När man blir lite sjuk, får lite magont eller hosta eller halsont vill man ha medicin med detsamma. Kräkningar ska helst stoppas direkt med medicin. Jag ger bara råd om vätskeersättning första dygnet och pratar om handhygien och annat strunt… När jag tvättar sår undrar de stort över att jag bara använder tvål och vatten (kokt!) – ingen medicin? På sår smörjer de själva med någon sorts tablett, då blir allt bra direkt. Med jämna mellanrum kräks någon eller har diarré, det beror på att det börjat bli kallare. Jag försöker förklara att det ibland tar tid att bli frisk och att det måste ta tid, att kroppen mår bäst av att ”det onda” kommer ut. Men när det inte blir bra direkt lyssnar man hellre på gamla trogna källor. Det är en utmaning att stå rak i alla dessa tankar, det tar betydligt mer än tre månader att åstadkomma någon större förändring. Jag balanserar någonstans mitt emellan, försöker respektera traditionen men samtidigt smyga in tankar om andra metoder. Fast idag blev jag arg och röt till. Det var idrottsdag, pojkarna hoppade höjd i sandgropen. Idag hände det. En pojke fick armbågen ur led. Någon ringde nästan direkt efter en taxi. Ändå lät man den stackars pojken, som hade jätteont, sitta och vänta på att alla skulle hoppa färdigt, ifall något mer skulle hända. Rationellt och ekonomiskt. Då röt jag lite. Pojken åkte.
Jag minns vad professor Aurell sa till mig efter att jag varit på ett av mina första internationella möten och var uppfylld av allt nytt. ”Om du så bara har med dig en endaste idé hem som du genomför, då är det bra.” Så tänker jag nu. Fast at andra hallet. Om jag bara sår ett endaste frö hos någon, då är jag nöjd. För att stärka sig kan man också läsa Stig Dagermans dikt ”Jorden kan du inte göra om”. Den läser jag med jämna mellanrum här.

Jag tänker också på alla patienter vi har hemma från andra kulturer. Hur de mer eller mindre oförstående kommer till vårt stora fina sjukhus. Hur vi många gånger blir lite irriterade och otåliga och tänker att ”kan dom inte begripa sitt eget bästa”. De begriper antagligen precis det som de lärt sig är det riktiga, precis som vi begriper det vi lärt oss. Det är bara olika. Jag får en liten, liten aning om dessa olikheter nu.

En olikhet handlar om äktenskap. Jag har skrivit lite om det tidigare, nu ska jag berätta mer. Kom ihåg att det inte är så rysligt längesedan föräldrarna även i vårt land bestämde vem man skulle gifta sig med. När vi var här förra året tänkte vi ofta, lite generaliserat, - för hundra år sedan. Hundra år är en kort tid i historien. De jag pratar med som nu är runt trettio tror att det tar ett par generationer till innan Nepal har lämnat de gamla traditionerna.

Det finns kärleksäktenskap här. Det gör det. Fler och fler väljer det. Men samhället ser inte lika positivt på det som det arrangerade äktenskapet. Jag har fått lite olika berättelser. Sex före äktenskapet är en icke-tanke. Det förekommer bara inte. Säger man. Men det gör det. När jag försiktigt frågar vidare bland unga människor är det naturligtvis så. Men man är mindre upplyst och riskerna är förstås större. Känslorna desamma. Skillnaden mellan ungdomar i stad och i the remote area är mycket stora. Här behövs upplysning och utbildning.
När åldern för giftermål är inne ser sig föräldrarna om efter en lämplig partner. Det måste vara någon i samma kast, personen måste ha en bra familjehistoria, dessutom måste astrologen se att paret stämmer. Giftermålet sker under vissa lämpliga perioder under året, en sådan är nu, i månaden Mangsir. Mannen och kvinnan får träffas en gång under kontrollerade former. Då får de en halvtimme till en timme på sig att prata med varandra. Om de gillar varandra fortsätter processen, annars fortsätter sökandet. Paret får inte träffas mer innan bröllopet. Kvinnans föräldrar ska ge makens familj någon form av hemgift. När bröllopet ägt rum så flyttar kvinnan till makens familj. Hon hör inte längre till sin blodsfamilj, nu har hon bara plikter i makens familj. Därför är det så viktigt att få söner. Med bara döttrar finns ingen som tar hand om en på ålderns höst. Många kvinnor får slita hårt i sin nya familj. Alla är inte lyckliga. Ändå säger man till mig att det arrangerade äktenskapet är bra. 95% av alla har det bra. Men jag vet inte hur vetenskaplig den siffran är… Dessutom var det män som sa det. Jag frågade dem om de trodde att kvinnor skulle ge mig samma svar, de förstod inte min fråga.

Det där med kaster är otroligt komplicerat. Den nya regeringen förordar jämlikhet men den finns inte alls ännu. Jag får då och då höra om vilka regler som gäller i någon kast, det är olika för alla. Brahminer, den högsta kasten, ser utbildning som mycket viktigt. De är av ariskt ursprung till skillnad från exempelvis gurung som är mongoler. Gurungs kommer norrifrån och var från början mycket fattiga. De har en stark sammanhållning och har särskilda gurungföreningar. Hos dem har önskan om ett bättre liv lett till att väldigt många tagit sig utomlands. Nästan alla gurungfamiljer har någon som bor i ett annat land, sägs det. Många gurungs är väldigt rika, viskar man, och nog kan missunnsamheten anas. En man jag träffat tillhör en annan mongolkast (magar?). Han berättar om de gamla traditionerna för giftermål i sin hemby. Idag är det lite annorlunda, men en del av allt detta lever kvar. I byn är/var det helt tillåtet att kidnappa den kvinna man vill ha. Den man som sett ut sin kvinna tar några vänner med sig och kidnappar henne till sitt hem. Så fort hon tillbringat en natt där ses de som gifta. Om kvinnan väljer att inte stanna vill ingen ha henne efter det. Oftast går det bra, de vänjer sig, säger mannen. Det finns också en annan sed. Alla unga ogifta kvinnor, ketis, bor tillsammans i ett stort hus. De vaktas av en äldre kvinna, sådär i 50-60-årsåldern. När en man vill ha en hustru går byns män dit på natten. För att väcka kvinnan måste de ge henne en cigarett. Sedan går de runt kvinnorna och lyser med en ficklampa i deras ansikten. De får inte titta på något annat, bara ansiktet. Om mannen hittar ett ansikte han tycker om kan han tilltala kvinnan. Om hon väljer att svara honom betyder det att hon bifaller äktenskap. Om hon tiger är hon inte intresserad. Mannen som berättade detta är själv ogift och välutbildad. I hans by finns en kvinna som är ämnad åt honom, men hon är outbildad. Han har svårt att bestämma hur han vill göra. Å ena sidan vill han gärna ha en utbildad kvinna till hustru, han tror att det skulle vara enklare att leva ihop då. Å andra sidan, väljer han att avstå från familjens och byns seder försämras relationen till föräldrarna.
Jag pratade lite med fem flickor i åttonde klass igår. Fyra av dem lever med föräldrar som gift sig av kärlek, trots det föredrar 4 av 5 en framtid i ett arrangerat äktenskap. Ingen hade haft några problem i kärleksäktenskapen, men de väljer ändå det som är socialt mest accepterat. En insiktsfull person menar att mer utbildning till kvinnorna kommer att leda till fler skilsmässor. På gott och ont. Skilsmässor är av ondo för barnen, de känner sig oönskade då, tänker han. Han säger utan omsvep att kvinnorna är dominerade i Nepal och låter sig domineras. De måste hjälpas till bättre kunskap för att förstå att de är lika mycket värda. Först då kommer en förändring. Han har alla ”de rätta” åsikterna och menar det säkert. Han är en mycket trevlig man, jag tycker om honom. Han lever i ett arrangerat äktenskap. Hans hustru är outbildad och hemmafru. Han lagar aldrig någon mat själv.

Ser på BBC om vad som hänt och händer i Mumbai. Mobilen ringer. Det är Ingrid! Jag blir oerhört lycklig över att höra att hon och Christian lämnat Mumbai för ett dygn sedan och nu är i Kerala. De hade inte en aning om vad som händer. Vi tackar Lord Shiva för att de inte drabbades.

Fotona: Pojkarna i klassrummet är de som bor på skolan tillsammans med Jagat Sir’s äldste son Buwan som hälsar på varje dag. Han satsar på en professionell fotbollskarriär. Flickorna är inte de fem jag pratade med. Men det kunde varit. Tonarspojkarna gar i tionde klass och ar 16-17 ar. De sma barnen gar pa bygatan i Hemja till den stora grasplanen for att springa pa idrottsdagen.

PS. Lena, jag använder pyjamasen nästan varje dag! Den är min mysdräkt hemma! Oersättlig!

Fler picnic-bilder
















Med buss till bergen
















24 november på kvällen.
Dagarna går. Märkligt. Emma skrev idag om glögg och snö. Det känns otroligt långt borta och overkligt. Här är min verklighet just nu. Hur kommer det att kännas efteråt? Svårt att föreställa sig. Men just nu är nu.

I lördags gjorde vi skolans årliga dagsutflykt. En nepalesisk buss fullpackad med 13-17-åringar och lärare. Kan ni föreställa er volymen? Lyckan över att åka med buss ca 20 minuter till ett ställe uppe i bergen med plats för bollspel, dans och mat. Terrasserad mark förstås. Tjut och skratt. Hade dom kunnat sjunga ”en busschaufför” hade dom givetvis gjort det. Vi åkte från skolan vid sjutiden på morgonen och var tillbaka vid sex på kvällen. Lång dag. Så himla roligt! Jag önskar att jag kunde överföra lite av den glädje som rusade hela sällskapet hela dagen! Att vara så glad för så (i våra ögon) lite! Sarkasmer och ironi ligger långt, långt ifrån de här känslorna. Bussen packades också med alla attiraljer som behövs för att utfodra ca 80 personer under alla dessa timmar. Stora kokkärl, ved, vattentankar, massor med slevar, tallrikar, skedar och muggar. Enorma knivar och skäror. Skäran håller man med foten, eggen riktad uppåt. Så skär man grönsaker till tarkarin. Enorma mängder av vitlök och ingefära. Derai lasun ra odowa. Och dessutom. På bussen lastades också en levande get. Redan när vi kom fram började de kvinnliga lärarna hacka och skära grönsaker. Litervis med te kokades till frukost. Tillsammans med några pojkar tog jag mig längre upp i bergen till en liten by. Liksom många av mina barns föräldrar i bergsbyarna är människorna här analfabeter. Generationen som nu går i skolan är kanske de första i många byar som lär sig läsa. Ungdomarna suger i sig kulturen från väst. Hur ska vi i väst någonsin kunna förklara för dem att världens resurser är ändliga? Nu när de börjar få möjligheten att skaffa fler ägodelar och konsumera mer? Hur ska vi som redan konsumerat så mycket kunna motivera människor här i öst att låta bli att göra allt det vi gjort? Den som klarar det är given kandidat till fredspriset.
När vi kom tillbaka från promenaden var det dags för geten. Ja, ni gissar väl. En get räcker till lunch för 80 personer och även lite till middag. Allt användes. Vegetarianer, sluta läs nu. Ni kan fortsätta efter GETSLUT. Geten slaktades mycket skonsamt genom dekapitering. Inte ett ljud hördes från geten, det måste ha varit totalt smärtfritt. Blodet samlades upp direkt, slaktplatsen var mycket ren. Huvudet togs om hand. Hjärnan och ögonen är delikatesser. Kroppen översköljdes med kokhett vatten och pälsen plockades. Den rena kroppen behandlades med en blandning av gurkmeja och soda, för att döda bakterier. Kroppen flyttades sedan till en ren plastduk och torkades mycket noga. Sedan styckades den. Hjärta, lungor, inälvor, testiklar, allt togs tillvara. Allt blandades sedan i en stor gryta tillsammans med olja, vatten och kryddor. Vem som slaktade? Jagat Sir, skolans grundare. Männen arbetade med slakten medan kvinnorna ordnade med grönsakerna och såg till de små barnen som var med. När det väl skulle sättas fyr under grytorna var det männen som skötte rörandet. För det klarar kvinnor inte av när det är så stora grytor. Något av grillning i svenska trädgårdar över det, kanske? Jag har ätit get. Jag har kanske till och med ätit gettestiklar. Inte vet jag. Jag valde att äta och inte tänka. Det smakade utmärkt, men vissa delar var ganska sega. Detta är vardag för alla här. Alla män i byn lär sig att slakta geten. Några i sällskapet gillar det inte, men alla har lärt sig. Vi har slakterier som gör det åt oss i stället. Så vi slipper se det. Här gör man allting själv. Hur skulle man annars klara sig? GETSLUT

Efter lunchen plockades den stora högtalaren fram. Förstärkare med kasettdäck och ett batteri. Emma, du känner säkert igen det här från Indien. Högsta volym, mycket brus, men jösses vilken dansglädje! Mitt ute i ingenstans. Stor tradition här. Många gör utflykter på det här sättet, på terrassen alldeles invid oss finns ett annat sällskap. Dom får ström från oss. I det sällskapet finns inga barn med, där förtärs andra drycker än det vatten och de läskedrycker vi har med. Den vita jättekvinnan skakade också loss i nepalesisk dans tillsammans med lärare och skolbarn. Jag försökte också lära ut bugg till nepalesisk diskomusik, det var kul en stund, men bättre med den vanliga dansen. Nu kan jag dansa ”jag älskar dig” med händerna! Kanske inte så graciöst kanske, men Per, med lite gott mod kan du väl anstränga dig att förstå! De små barnen dansar lika mycket - och sjunger! Jag önskar att jag kunde bifoga en ljudfil.

Pojkarna umgås för sig, flickorna för sig. Ända upp i högsta klass. Så är det hela tiden. Könsrollerna ligger kanske hundra år efter oss på många sätt. Samtidigt, och det är detta som är det absurda, finns hela den tekniska utvecklingen med möjlighet till omvärldsinformation parallellt med gamla inrotade traditioner. Detta är något av det märkligaste och svåraste att greppa för mig. Det går inte ihop i mitt fyrkantiga huvud. Jag ser hur ungdomarna förstulet slänger blickar, pojkarnas kör ner händerna i fickorna, väger lite fram och tillbaks på fötterna, anstränger sig att se coola ut och sneglar över axeln. Flickorna samlas i klungor, fnittrar, pratar och kikar över axlarna de också. Same, same but different. Men många av de här ungdomarna kommer inom fem år att vara gifta i ett arrangerat äktenskap.

Dagen avrundades med en dryg timmes promenad hem från bussen i mörkret. Lärarna Netra och Purna Sirs och jag slog följe. Netra som är från en mongolisk kast vars namn jag glömt berättade om traditionerna runt giftermål i sin kast.

Tur att det fanns varmt vatten i duschen, svettig och trött efter en dag full av get, dans, prat och skratt. Nöjd.

måndag 24 november 2008

Friidrott och sjukvard
















18 november

En blandad dag. För första gången tycker jag att det är lite kallt på morgonen. Det är mulet och jag tar på strumpor. På förmiddagen fortsätter jag med hälsokontroller i klass 8. Att väga och mäta sig är väldigt populärt. Det kan bli lite statistikövning för eleverna sedan, median och medelvärde på vikt och längd kan man ju räkna på! Jag fortsätter försöka dra information ur ungdomarna, men det är ungefär lika svårt som hemma. Några frågar och pratar lite mer. Jag har en 16-åring med blodtryck på 150/90. Ska kolla ytterligare ett par gånger. Är det lika högt igen försöker jag fixa med läkarkontakt.

Idag har de äldsta eleverna hoppat höjd och längd och stött kula. I förrgår grävdes en hoppgrop på skolgården som fylldes med sand. Längdhopp är OK, men när de hoppade höjd och landade i sanden väntade jag nästan på skador. De flesta sprang över ribban. Det är bara pojkarna som hoppar. Flickorna tittar på. Man hoppar i sina vanliga kläder och tar av skorna för att inte göra sönder dom. Sista lektionen fick jag några flickor från sjuan att hoppa längdhopp, glatt fnissande hoppade de försiktigt ut i gropens framkant. Sprang i sina vita strumpbyxor. Det blev många bilder, stilstudier i hoppteknik. De manliga lärarna bidrog också till diverse stilar. Min egen hoppteknik är mer åt Stina Dabrowskis håll, så det blev inget kliv över ribban. Jag lyfte upp den flera gånger i stället. Killarna i tian fick låna kameran, frosseri i fotografering. Men traditionen bjuder att stå rak och allvarlig framför kameran, precis som förr, det är inte alltid lätt att fånga skratten.

Nripesh har haft svängande feber i över en vecka och idag blev han inlagd på ett litet sjukhus i Pokhara. Om Hospital. Det är inte likt hemma. Jag undrar vad vår hygiensköterska skulle säga. Jag kan inte ens förklara skillnaden. Men det är rent ut sagt skitig miljö, allt är fruktansvärt slitet och alla våra värderingar runt miljö och renlighet känns otroligt långt borta. Men mitt i allt detta slitna hänger ett fräscht dropp, sakta rinner vatten, salt och socker in i Nripesh ådror. Nyfikenheten vaknar och jag får läsa journalen. Jag tror inte de diskuterar sökord så mycket här och man har definitivt inte infört VIPS. Journalen ar en handskriven liten bok, man får en ny sådan på varje sjukhus man besöker. Den följer patienten!! Diagnosen är oklar feber, infektion? Bilirubin är normalt, ingen hepatit är slutsatsen. Hb, vita och diff normalt. Man misstänker tyfoidfeber, men även det provet är negativt. Lite antibiotika intravenöst, lite mer intravenöst för att skydda magen, paracetamol och ibuprofen i suspension för att få ner febern. Någon sänka eller CRP är inte kollat. Inget napp i urinen. Vad göra sedan? Fortsättning följer.
Feber kommer och går här hela tiden. Flera dagar i skolan har febriga barn kommit. Efter en dag eller två är de i skolan igen. Diarré tycks vara något man är van att drabbas av ibland. Alla svarar perfekt när jag frågar om handhygien, men jag kan inte låta bli att undra över hur det är i verkligheten. Vi ska snart testa Glitterbuddyn hoppas jag.

Skolresan är på gång! Jag har redan fått besked om 700 kronor i kassan! Vi väntar med spänning på fortsättningen!

20 november

Har tillbringat hela dagen som sällskapsdam till Nripesh på sjukhuset. Åtta timmar utan något annat att göra än att spela luffarschack, rita, eller leka med mobiltelefonen. Eller bara sitta och titta på omgivningen. För det gör man här. Integritet är förmodligen ett tämligen svårsförstått ord i detta land. Salen är stor, man ser precis vad som pågår överallt. Om något händer vid en säng tittar alla för att se vad som pågår. Det är helt OK. Inget konstigt med det. Ser man något intresseväckande på gatan eller på bussen tittar man lika mycket. Inte förstulet som vi gör, utan rakt på och tills man mättat sitt intresse. Ingen tar illa vid sig eller blir kränkt. Det är faktiskt ganska befriande. Jag har börjat göra likadant, det är ju ganska ofta som jag blir nyfiken och nu tittar jag tills jag har stillat nyfikenheten. Ibland frågar jag någon också och det är inga problem att få förklarat vad som händer. Får nog sluta med det när jag kommer hem igen, förstås…

En stor del av dagen har också Nripesh kusin Santosh varit hos oss. En begåvad kille på 21 som läser elektronik och telekommunikation. Han hoppas kunna ta sin master i Europa och sedan åka hem till Nepal. Charmig som tusan. Emma, synd att det är så långt mellan Sverige och Nepal! Jag skulle gott kunna ha honom som svärson, han har så varma, vackra ögon! Vi pratar lite förtroligt om arrangerade äktenskap och kärleksäktenskap och om relationer i allmänhet. Spännande att höra vad någon i den generationen tänker. I städerna och bland studenter har många ungdomar idag flick- eller pojkvänner, men i byarna på landsbygden är det fortfarande mycket traditionellt tänkande. Santosh bor hos sina farföräldrar i Hemja och förväntas gifta sig enligt traditionen. Själv får jag berätta hur det kändes att ”förlora” mina döttrar till pojkvänner och om jag kände mig svartsjuk… Nä, Christian, jag är inte svartsjuk på dig, jag lovar! Santosh sitter i flera timmar och underhåller sin yngre kusin, följer honom till toaletten, rättar till filten, fixar och donar. Alla patienter som finns på salen har någon närstående hos sig. Hela dagen. Man bara sitter där. För en gångs skull är faktiskt många tysta. Ingen är ensam.

Idag är Nripesh feberfri. Jag pratar lite med läkaren och försöker fråga efter sänkan, men jag lyckas inte göra mig förstådd. Vad heter det på engelska? Nu har man hittat rätt antibiotika och gått över till tabletter. Vätska per os. Inget napp i alla prov, men man tror ändå på tyfoidfeber. Det syns inte i diffen enligt läkaren, och kan ta längre tid innan tyfiodtesten ger utslag. Jag är tacksam för min vaccination.
På sängbordet ligger det tre sprutor med kanyler. Jag har funderat lite på varför de ligger kvar. Ser mig omkring och det är likadant vid alla sängar. Hittar den skriftliga ordinationen (!), inga hemligheter här, vill man läsa läser man. Jag ser till min förskräckelse att första dagen är ”3 syringes” uppskrivna. Samma sprutor och kanyler återanvänds till varje ny injektion som dras upp. Men varje patient har sina egna. Idag har jag tid att se hur sköterskorna arbetar. Korta ärmar är inte aktuellt. Däremot sari under en kort skyddsrock. Alla smycken finns på plats. Jag ser inget handfat, kanske finns det inne i ”nurse’s room”. Sjuksköterskan går mellan patienterna, drar upp och ger iv injektioner, utan att tvätta sig emellan. Kvicksilvertermometern går runt armhålorna. Handskar tas på när man lägger om sår, men något barriärskydd har nog ingen hört talas om. Om jag skulle odla från golvet eller på sänggaveln vill jag inte tänka på vad som skulle kunna finnas där. I sängen finns ett underlakan och en tjock filt. Undrar om man tvättar filten mellan varje patient? Men det fungerar. Nripesh har ju fått behandling och blivit bättre. Under mina åtta timmar på Om Hospital funderar jag en stund på om det möjligen är så att vi är lite lätt nervösa till läggningen i vårt utvecklade land. Trygghetsnarkomaner? Men vi lever längre. Ja, det gör vi.

Imorgon åker Nripesh hem om han inte febrar i natt.

24 november

Nripesh åkte hem som planerat, men han fick åka tillbaka morgonen därpå för sin sista iv antibiotikainjektion. Nålen satt kvar i armen hemma. Som tur var hade jag med våra fina vita bindor som jag kunde skydda den med.

Vad har jag mera gjort för insatser? Lindat en stukad fot, rejält svullen men inte missfärgad. Råd om vila och högläge. Smärtstillande. Bättre nu. En liten kille med ett varande sår vid örat. Tvättat, omlagt och nu i läkning. Elever kräks lite då och då. Försöker förklara att det inte är en bra idé att ta medicin som stoppar kräkningarna direkt. Lite svårt. Har börjat att lära trettonåringarna Första hjälpen. Breathing, Bleeding, Chock. Igår övade vi stabilt sidoläge. Mycket fnitter och fniss, men också stort allvar. Peppar dom mycket. Dom är väldigt intresserade. Idag fortsätter vi med Mini-Ann som jag har turen att ha med!

Sjuttonåringen med förhöjt blodtryck hade kvar samma tryck när vi mätte för fjärde gången igår. Tydligt och klart har jag hört runt 140-150/90, alla andra elever ligger ca 20 enheter lägre. Tillsammans med Bishnu åkte vi till läkaren igår eftermiddag för en riktig kontroll. Hos doktorn var trycket normalt. Han mätte flera gånger i båda armarna, sittande och liggande. Rejäl manometer stående på bordet (vad heter en sådan?). Han lyssnade på hjärtat men inga prover togs. Jag har försökt hitta urinstickor, men det finns inte här. Man kan gå och kolla sin urin hos en patolog på sta’n, men då tittar han i mikroskop och räknar. Stickor finns hos honom som mäter glukos och protein, men dom kan jag inte köpa. Vi var alla glada och nöjda över att Madhav är OK. Läkaren och jag enades om att vi hittat ett nytt syndrom avseende blodtryck, nämligen Swedish Nurse syndrome.

fredag 21 november 2008

Ibland glommer man...






Jag skriver varje inlagg hemma pa min laptop. Sedan sparar jag ner text och bilder pa ett USB-minne. Ibland glommer man saker. som t.ex att spara texten. Den sista handlar om upplevelser pa ett litet sjukhus i Pokhara, kanske vander den sig mest till kollegor. Intressant.

Just nu oser regnet ner. Idag har varit en skon och varm dag. Rokelsen doftar fran det lilla bordet har pa internetkaf'et, bredvid star en sliten Buddha och ler. Pa vaggarna ar det fullt med fotbollstrojor, flaggor och affischer. Mest fran engelska klubbar. Annars ar kricket en popular sport har.

For att ni ska fa nagot vackert att titta pa sa kommer bilder fran mitt tak under soluppgangen. Duger eller?

Hur gar det med julklappsplaneringen? Det tycks som om det ar lite oklart runt hur pengar ska kunna na mig, se inlagget om julklappstips. Dar hittar ni min emailadress, skriver ni till den far ni mitt kontonummer!!

måndag 17 november 2008

annu fler






Gyan syns har med sin mor.

Fler foton






Det far bara plats fem foton per inlagg. Bara maste visa fler. Har kommer dom!

Lifeport i Syangja






16 november

Vilken dag. Jag känner en sådan tacksamhet över att få uppleva allt detta. En liten bit av mig stannar i det här landet och hos dess människor. En liten bit av dem tar jag med mig hem. Så’n glädje, så’n vänlighet och så’n generositet. Tidigt i gryningen kommer Gyan och chauffören Eka i Mercedesen. Vi åker till Lakeside och äter frukost på Bella Napoli. Se’n drar vi. Söderut. Gyan är född i en liten by som heter Syangja. När vi lämnat Pokhara tar vi oss så småningom uppför smala, slingrande serpentinvägar. Hur Eka kan manövrera den stora, tunga Mercedesen är något som övergår mitt förstånd. Men han lyckas ta knivskarpa kurvor och köra över grova stenar och genom mindre vattendrag utan att det känns ett dugg oroligt. Kor, hundar, getter, hönor, människor, alla manövrar han lugnt förbi, med en hårsmån emellan ibland. Möten med andra bilar! Vi har mötesplatser vi, här kör man ut i kanten så mycket det går, jag begriper inte hur en stor buss och vår Mercedes kan mötas. Eka är lika lugn vad som än händer. En gång, bara en gång, blir han lite upprörd, det är när en stor sten skvätter upp i underredet. Det låter farligt. Men inget händer.

Det finns ingen körbar väg fram till Syangja. Byn har ingen elektricitet och inget vatten framdraget. Men man håller på att bygga en väg och vi hoppas kunna köra så långt som möjligt. Vi försöker. En bit är nygrusad. Sedan blir det djupa hjulspår och brant backe (typ Sandvik). Inte ens Eka ger sig på detta uppdrag. Dags att börja gå.

Gyan har fyra bröder och två systrar. En bror är kvar hemma i Syangja, de andra bor nu i Kathmandu. När Gyan var 18-19 år lämnade han byn efter avslutat college som ligger en och en halvtimmes promenad från byn. Han sa till sin far, jag behöver 100 rupies (ca 10 kr) för att åka till Kathmandu. Lite till bussen och lite till en dahl baht på vägen. I Kathmandu fanns någon som kunde hjälpa honom vidare. Gyan blev den förste att lämna sin by. Han tog sig fram, och driver nu med framgång en resebyrå i Kathmandu, med många kontakter världen runt. Swedasia Travel, som arrangerar min vistelse här, är hans främsta samarbetspartner. Tack vare Google och Swedasia Travel är jag här! Vid sidan av resebyråverksamheten driver Gyan även hjälparbete på landsbygden, kanske framförallt i sin egen by. Han har startat en hjälporganisation som heter OPEN, se länken för mer information. Vi diskuterar en del runt hur hjälparbete ska se ut och enas om att pengar måste ges för att generera egen kraft hos mottagarna, inte bara passivt tas emot i väntan på nästa gåva. Då hjälper det inte på riktigt.

Efter en rejäl promenad genom djungelaktig skog (här finns det tiger!) öppnar sig en djup dal framför oss, terrasserade kullar och berg i oändlighet och de snöklädda bergen i fjärran. Det är bara att dra efter andan, förstulet torka sina tårar och le mot alla människor som plötsligt står framför oss vid toppen av stigen. Jag blir alldeles överrumplad. Hela byn är församlad för att ta emot oss. Jag blir överhöljd av malas, ryggen kroknar nästan under tyngden, den röda färgen täcker i stort sett hela min panna efter alla tikkas jag får, och en stor sjal läggs runt mitt huvud och axlar. Nu kan jag verkligen den här ritualen! Folkmassan föser mig vänligt fram mot den högtidligt smyckade skolgården. Alla skrattar med och åt mig. De små barnen tittar allvarligt med stora ögon. Jag är den 21:e svenska personen i byn någonsin. Så sitter vi. Och sitter. Pratar, pratar och pratar. Jag ler mest, men ger mig också på lite nepali. Det är populärt, helt klart. Lyckas säga att nu är jag nepalesisk gift kvinna och mycket glad. Det är kul! Jag sitter på hedersplatsen och byns äldre kvinnor sitter bredvid mig. Den äldsta kvinnan i byn är 93 år gammal. Det går nog tre av henne på min vikt. Vi sitter. Folk donar runt omkring, Gyan förbereder överlämnande av donationer från Lifeport. Så börjar dansen! Ett par av de äldre kvinnorna börjar dansa den traditionella nepalesiska dansen, liknande indisk tempeldans fast enklare. De dansar till trumma och tamburinliknande instrument. Det dröjer inte länge förrän jag dras upp, det är bara att hänga på! Lite improvisation fixar allt! Det drar många skratt, jag bryr mig inte om att fundera på varför! En vit jättekvinna i nepalkläder som försöker göra graciösa handrörelser och snurra….ja, ja. Lite får man bjuda på. Bakom oss finns en stor banderoll med skolans namn, Gabor Kovacs och OPEN. Allt är välordnat. Gyan talar och delar sedan ut pengar och diplom. Alla barnen får tikka. Byborna är stolta över sin skola och visar mig runt i byggnaderna. Man har precis ställt i ordning ett nytt rum som ska fungera som Medical Clinic. Gyans tanke är att en av lärarna ska läras till att kunna hantera enklare sjukdomsfall själv. Det är långt till närmaste läkare. Det finns visioner!

Tiden kommer. Dvs, vi dricker te och pratar en stund till. Till sist tackar rektor oss för allt och sänder ett särskilt tack till Gabor Kovacs. I väskan har jag en flaska Sancho från Lifeport, den får rektor i present. Nu lämnar vi skolan. Hand i hand med en av kvinnorna dras jag vidare i byn. Hem till kvinnan i den röda blusen. Där är det kalas! Kyckling, curry gjord på gurka (urgod!) och en söt friterad brödring av rismjöl. Till detta serveras – Tuborg! Jovisst! Tuborg tillverkas på licens i Nepal. Det smakar gudomligt i värmen. Vi sitter. Pratar. Skrattar. Kvinnan i den röda blusen kysser mig på kinden. Sedan går vi hem till nästa familj. Sitter. Pratar. Äter frukt. Vi fortsätter till Gyans mamma. Pappan är död sedan många år. Enligt traditionen får en änka inte gifta om sig. Änkan känns igen på det svarta halsbandet. Men Gyans mamma har fem söner, jag har inga! Voj, voj. Vem ska ta hand om Per och mig på ålderns höst? Jag får se djuren, grödorna och marken runt huset. På fasaden hänger två bikupor. Bikupan är en urholkad stock, fastlimmad med någonting i båda ändar. Små hål här och var. Intressant. Hundkojan är tom. Det sägs att hunden är tagen av tigern. Och här går jag! Vi dricker varm mjölk. Snart är det dags att ta farväl och börja vandringen tillbaks till bilen. Grönskan runtomkring. Ljuden. Fåglar. Insekter, snacka om ljudmatta. Det luktar lite rök och jord. Lite fuktig luft under träden. Stora, stora risfält när vi kommer ur skogen, terrasser så långt ögat når. Vi har gått nästan en och en halv mil idag. När vi kommit ett stycke med bilen öppnar sig landskapet igen. De snöklädda topparna vilar stadigt i eftermiddagens falnande ljus.

Jag somnar som ett barn på kvällen.

Lifeport's stipendium






14 november

Fredag. Sista skoldagen på veckan. Veckans fredagsprogram består av att kunna argumentera för sin ståndpunkt i ett givet ämne. Ämnet för dagen: Är naturen eller människan starkast? Ett antal elever har fått förbereda sig och får fem minuter att övertyga. Varje inlägg bedöms av en lärarjury. Eleverna imponerar på mig genom att lyckas hålla svadan igång under alla sina fem minuter. Men vad säger dom? Jag begriper inte ett dugg, idag pratas det nepali. Det blir väldigt varmt i middagssolen, det blir långt, och alla blir lite trötta och pratiga. Synd om dem som förberett sig. Nåväl, det är ju fredag!!!

I köket har skolans didi och Bishnu förberett en festmåltid. Kycklinggryta, ”slaget ris” och nötter. Lite potatisgryta. På borden dukas det med Sprite och engångstallrikar. Tio barn är inbjudna tillsammans med Indra sir, rektorn, och skolans grundare, Bishnu mme och Jagat sir. I min väska har jag tio diplom som jag försiktigt burit med från Sverige tillsammans med en mindre förmögenhet i dollar. Ett par veckor innan jag åkte från Sverige kom ett mail från Gabor Kovacs. Mannen bakom Sancho i Sverige. Under ett kort och intensivt möte på bokmässan anförtrodde han mig pengar och diplom att överlämna här på skolan. Gabor har valt att låta fem kronor för varje såld flaska Sancho gå till barnen i Nepal. Därför står jag nu här, på uppdrag av Gabor, med tio högtidliga barn framför mig. Vi är mätta och belåtna. Tack vare Sancho-pengarna kan de här barnen få fortsätta i skolan ett år till, trots att föräldrarna inte har råd att betala. En av mina favoriter, Sushil, ett av barnen som bor på skolan, dansar och sjunger. T.o.m. Jagat sir tar ton och sjunger när Sushil fortsätter dansa. Jag kommer inte undan, det måste sjungas på svenska också. Vad gör man då när man heter Ellinor? Det blir Taube, förstås!


Glom inte planera julklapparna i god tid!!! :-)

onsdag 12 november 2008

Julklappstips! Lattfixat i god tid!




Kvider du över de där julklapparna du måste köpa och inte vet om de någonsin används? Har du bråttom och vill slippa affärer? Är du tveksam till välgörenhetsorganisationer och funderar på vad som försvinner på vägen? Vill du bidra till att ett gäng nepalesiska ungdomar ska kunna göra sin första resa utanför den egna hembyn? Läs vidare!!!

Många som bor på landsbygden har aldrig varit längre bort än till grannbyarna. Snow View Boarding School har tidigare gjort ett par skolresor och vill gärna göra en ny, men pengarna räcker inte till. Många av barnens familjer har svårt att få ihop till skolavgiften. Jag hoppas och tror att familj, vänner och bekanta och alla andra hemma vill vara med och göra resan möjlig! Önskemålet är att skolans ”högstadieelever” ska kunna åka tillsammans med några lärare (och mig). Resan planeras bli tre dagar lång och gå till östra Nepal, till Janakpur och Ilam. Det är platser av historiskt och kulturellt intresse, gudars födelseplats samt te- och sockerbetssodlingar. Bussresa, övernattningar och restaurangmat. Hur spännande är inte det när man upplever det för första gången? Minns du själv din första skolresa?!

För att cirka femtio personer ska kunna göra denna tredagarsresa behövs det motsvarande ca 5000 kronor. Visst klarar vi det?! Maila mig på ellinorbroms@gmail.com så får du mitt kontonummer. Då får du också ett gåvobrev som du kan använda som julklapp. Om du sätter in pengar via internet, ange ditt namn, om ni är fler som känner varandra är det jättebra om någon kan samla ihop till en klumpsumma. Det är bra om jag får pengarna senast den 20 december, då kan vi planera resan i lugn och ro till början av januari. Jag knycker volontär-Johans uttryck:

Gör gott, må gott! J \

Undervisning

Inlägg 12,5 – Undervisning

10 november

Igår lärde jag barnen i tredje klass att sjunga ”If you’re happy and you know it clap your hands”. Det tog 45 minuter, alla barnen klappade och stampade och nickade och sjöng så det hördes nästan ända till Sverige – eller? Inga problem med fokus, inga problem att skriva ner texten och vi förstod varandra bra. Idag fortsatte jag i samma klass, men nu tillsammans med lärarinnan i engelska och enligt boken. Läxan till idag var en text om moder Teresa. Jag tyckte den var svår för så små barn. Massa konstiga ord som convent och catholic och Macedonian. För att inte tala om Nobel Peace Price! Barnen var inte lika lättfångade av den texten… Jag fick lov att förhöra läxan men det blev inget vidare… eller kanske? Som bekant för somliga vill jag ju gärna att mina patienter/elever ska förstå vad vi pratar om. Jag försökte mig på detta projekt även här. Med enkla frågor försökte jag få veta vad de hade läst om. Det gick inte. Dom kunde inte svara på frågor som jag formulerade själv. Det gick bara när de fick svara mekaniskt efter boken och de frågor som finns i den med givna svar i texten. Dvs. inget eget tankearbete, ingen ansats till läsförståelse, bara utantill-inlärning. Dom begrep helt enkelt inte vad dom läst. Ändå såg jag intresset väckas hos några stycken när jag försökte förklara en del begrepp. Oj, vad jag får tänka om här. Jag kom hit med föreställningen att jag skulle kunna komplettera den ordinarie undervisningen, men det tycks inte finnas utrymme för det. I stället får jag arbeta med att använda den obligatoriska boken och kanske kunna utnyttja den på ett lite annorlunda sätt. Men, men. Det har bara gått några dagar. Allt kan hända. ---- (ett par dagar senare: det var ju det dar med talamod. Nog har jag talamod, men med en ny uppgift brukar det ta ett tag innan jag hittar talamodet. Jag jobbar vidare! :-) )

Febriga barn, en tonårspojke med rejäl magsjuka. Syster skickade hem honom med recept på vätskeersättning och råd om vila och handhygien utan att fråga läraren om han fick gå. Bakläxa för syster. Syster har också rengjort alla tvättställ ordentligt på skolan. Skolan har ”hygienic check” en gång i månaden (tror jag). Då kollas naglar, hår och kläder. Men skolans tvättställ utanför toaletterna är det ingen som gör rena. Det haltar lite. Teori och praktik går inte alltid hand i hand.

Spelling contest






8 november

Igår avhölls skolans årliga stavningstävling. Varje fredag avslutas med motsvarande ”roliga timman”. Skolan är indelad i fyra hus, röda, gröna, gula och blå huset. Varje hus har en huvudlärare som till tävlingen valt ut fyra representanter. De fyra lagen placerades på den lilla murade scenen på skolgården. Det tog tid att få alla på plats, kan jag säga! Eivor, du hade fått ett nervöst sammanbrott, gissar jag. Som jag lärt känna nepalesen, så är man tillsammans hela tiden, pratar nästan hela tiden, ofta högljutt och har inte så förtvivlat bråttom. Med svenska ögon är effektiviteten tämligen låg. Sett till produktivitet per tidsenhet. När alla bänkar och barn och stolar och lärare äntligen var på plats startade tävlingen. En Jeopardy-variant, det räckte inte med att stava rätt utan det skulle också sägas på rätt sätt. Det var alltså en muntlig stavningstävling. Jag var med och skrev ut orden i förväg, jag trodde aldrig de skulle klara vad jag tyckte var riktigt svåra ord. I gassande sol över skolgården steg spänningen ju närmare slutet av tävlingen vi kom. När ingen klarade frågan gick den till publiken där skriker först och högst blev en skenande taktik. Röda vann! Glada i hågen gick vi sedan alla hem för att fira ledig lördag.

Slappat. Gjort ingenting. Rätt skönt. Förkylningen är envis, sover en stund extra. På eftermiddagen ringer Mr Shreeman Gurung, som är grundare och rektor för Paramount School i Pokhara. En kontakt via Krishna. Shreeman Sir vill gärna visa sin skola. Skolan är stor och välhållen, här går över 600 barn. Shreeman bor med sin familj i en lägenhet i skolbyggnaden. Det är skillnad på min skola och denna, avståndet mellan byn på landsbygden och staden Pokhara är större än jag kunde tro. Shreeman och hans fru är jättetrevliga, vi dricker te och knyter vänskapsband. Shreeman är en mycket aktiv föreningsmänniska och rusar vidare till nästa aktivitet. Middag utlovas en annan dag.

Lördagkväll. Har ätit min dahl baht tarkari. Diskat min tallrik. Tittar på BBC News. Har hittat ett par kanaler som visar engelskspråkiga filmer. Lördagsmys i Nepal.