När jordens alla hav stiger så inget land blir kvar

Santosh berättade för mig vad han och hans vänner fantiserade om när de var små. Tänk när jordens alla hav stiger så högt att alla länder täcks av vatten. Vad gör alla människor då? Människor söker alltid räddning och naturligtvis söker de sig till Mount Everest, jordens högsta berg. Vilken möjlighet för landet Nepal och dess befolkning! Vilken avgift de skulle kunna ta ut av jordens hela befolkning! Vad rika de skulle bli!



tisdag 28 oktober 2008

Andeutdrivning





Tisdag 28 oktober

Lite vek idag. Oroligt i maggen, har sovit ett par extra timmar. Gårdagen bjöd på nya erfarenheter. Bishnus mamma mår inte bra. Hon skakar av och till och det kan sitta i flera timmar. Bishnu, som är hängiven sin hinduistiska tro, väljer att anlita sin prästinna för att få hjälp. Jag får vara med. Det är en mycket vacker kvinna med stark utstrålning, Umma, som fått gåvan att se framtiden hos andra och att hela, efter att hon själv varit allvarligt sjuk. Hon är opererad för bröstcancer för mer än fem år sedan, hon visar på sitt mindre vänstra bröst. Vi sitter i ett litet rum. Rökelser och särskilda ljus är tända. Bishnus mamma skakar regelbundet i kroppen och har ögonen slutna, men hon sitter upp i lotusställning. Det ser inte alls ut som någon krampsjukdom, mer som något transtillstånd. Umma läser någonting med monoton röst, slår sedan på mammans axlar, huvud och rygg ganska hårt med en kvast. Hon suger in luft genom munnen samtidigt som hon ”drar” med händerna från mamman mot sig själv. Jag får känslan av att hon drar ut något ont ur mamman. Detta får jag bekräftat efteråt, prästinnan drog ut onda demoner. Efter en stund har skakningarna försvunnit. Allt är mycket odramatiskt, samtal pågår under tiden och det skrattas också. Det är bara under själva kvastbehandlingen som alla andra är tysta. Vi dricker te. Nrivez, som mår bra idag, får också en liten utdrivning. Umma söker min kontakt och med hjälp av Bishnu pratar vi lite. Någonstans i alla dessa olikheter känner jag ett systerskap. Vi jobbar med samma mål, och har nog liknande grundsyn, men med helt olika infallsvinklar ur kulturell synvinkel. Det är en häftig känsla. Umma vill gärna spå mig, men dagen idag är inte den rätta. Hon berättar ändå lite vad hon ser. Hon säger bl.a. att jag har ”a clear mind” och jag suger girigt åt mig. Hon rekommenderar mig att undvika kött för att öka renheten i sinnet. Umma vill att vi ska äta ris, så medan hon och Bishnu lagar mat pratar jag med Ummas barn. Jag lär mig lite om festivalen som pågår, idag är det hundarnas dag, därför får de tikka och mala (blomsterkransen runt halsen) idag. Vi äter dahl baht tarkari. Jag tittar på Ummas åderbråck och förklarar vad det är. Får också titta på en tunga med något utslag. Det är inte mycket jag kan göra, men jag tränar mig på att använda många ord och visa mycket intresse och omsorg.

Vi åker till skolan och jag ordnar lite mer i mitt rum. Allt arbete som gjorts under lovet börjar bli färdigt. Det kommer att vara spännande för barnen att börja igen, ny rektor, ny volontär, ny vattenkran på skolgården, nya toaletter.

Vi promenerar mot Hemja och stannar hos Richi Sir’s föräldrar. De bor i ett enkelt hus och fadern är specialist på koskötsel. Bishnu ska hjälpa till att sätta potatis. Det är bara att kavla upp byxorna och hjälpa till! Tänker lite på farmors mor Olivia, det var nog ungefär så här hon jobbade. Dricker te i köket hos mamma Paudel

Stromavbrott och hembesok






Söndag 26 oktober

Men varför skriver hon inte i bloggen varje dag? Varför kommer det flera inlägg på en gång? Ja, det kan man fundera över. Igår eftermiddag planerade jag eftermiddagen på internetkafét men vad händer då? Strömavbrott, så klart. Förutom de två dagliga timmarna med strömavbrott som ibland faktiskt uteblir, stängs strömmen av då och då. Igår flera timmar på just min eftermiddag. Jag försökte en stund ändå, nätverket på 7-8 datorer drevs då med batteri. Nu vet jag vad långsam uppkoppling betyder. Det var inte många mail jag hann läsa innan batteriet tröttnade det också. Så hav förbarmande med oregelbunden kontakt! Idag kom jag inte hem förrän efter fem, då är det för sent att gå iväg. Det blir mörkt klockan sex.

Idag har Bishnu Mme, Purnu Sir (lärare i engelska och samhällskunskap) och jag besökt skolbarn och deras familjer i ”the remote area”. Det betyder ca 20 minuters bussfärd och en vandring på en dryg timme uppför, uppför och uppför. Högt upp i bergen. Det känns lite som i filmen om Heidi, mitt första TV-minne. Här, käre bror och övrigt byggfolk, kan ni glömma lägsta godtagbara standard när det gäller trappstegshöjd. Det är ibland steghöjder på dryg knähöjd och synnerligen oregelbundet. Det känns i mina gamla knän men gör nog gott! Barnen är lite blyga, men väldigt nyfikna och artiga. Kvinnorna arbetar överallt vi kommer med att ta hand om grödor eller tvätt. Männen arbetar någon annanstans, en del som gorkha soldiers. I varje hus serveras vi något att dricka, så nu har jag prövat hemgjord yoghurt på buffelmjölk. Den svalkar härligt. Man syrar mjölken med hjälp av barken från ett träd. Idag bär jag ett rött halsband, med andra ord noteras att jag är gift. Därför undrar farmor varför jag inte har ett rött märke i hårfästet. Jag visar min vigselring i stället. Den tycks duga. Halsbandet, den lilla fina tikkan och det röda märket i hårfästet bär hustrun för sin makes skull. Det ger honom ett långt liv. Ju längre märke i hårbotten desto längre liv får maken. Dagen bjuder också på den långsamhet vi ibland skulle behöva mer av hemma. Vi kommer, hälsar, pratar lite, pallar eller stråmattan tas fram och vi sitter ner under soltaket. Pratar lite till. Något att dricka kommer fram. Vi pratar lite till. Vi äter något litet. Barnen kommer och går. Nu ska vi gå, säger Bishnu. Så pratar vi lite till. Och lite till. Nu går vi, säger Bishnu. Vi dricker lite till. Pratar lite till. Sen går vi vidare till nästa hem.

Nu har jag också sett sojabönor växa och hur de skördade torkar i solen. Färska sojabönor torrstekta över öppen eld smakar mums! Utsikten är bedårande, risterasser vart vi än ser och en prunkande grönska. Buffalon bökar i skjulet mittemot huset och getterna springer runtomkring. De flesta människorna ser välmående ut, jag har ännu inte sett någon yngre undernärd, men de äldre är ibland mycket magra och märkta av hårt kroppsarbete. Kläderna de har är inte alltid så rena, inte alltid heller händerna, men ansiktet är rent och håret är rent och blankt. Toaletterna är inget för den som är känslig, men rör man inte något man inte måste, fungerar det alldeles utmärkt. Toaletter att sitta på finns bara där västerlänningar finns. (Jag har en sådan här hemma.) Bra fotplattor av kakel med ribbor för att inte halka och ett hål i golvet är kanske mer hygieniskt när man tänker efter? Vad som fastnar under skorna kanske är mer OK än vad som fastnar på baken? Det kan förstås vara lite svårt att läsa morgontidningen en halvtimme i lugn och ro. Vatten finns alltid alldeles intill med en spann och en liten kanna. Däremot finns aldrig papper.

Efter två glas yoghurt, en kopp te, guava, äpple och sojabönor hos fyra familjer börjar vi gå hem. Hembesök här har ändå vissa likheter med dem jag gjort hemma! Vägen hem är betydligt lättare men det är riktigt varmt i eftermiddagssolen. Jag har fått elaka myggbett på armarna som kliar irriterande i solsvetten. På risfälten arbetar män och kvinnor tillsammans. Man har oxar som drar precis som hemma förr. Bishnu är orolig för sonen Nrivez som inte mår bra. Han mår illa och kräks och kan inte äta eller dricka. Som Bishnus enfödde son är han omhuldad och har dessutom haft hepatit och en del allergier. Vi träffar honom hos Bishnus farbror i tygaffären och nu får jag göra min första insats som sjuksköterska. Familjen hade planerat att åka till doktorn, men jag undersöker honom som mitt eget barn. Alla ringer hela tiden och undrar hur det är. Han pratar, jag kan locka honom till skratt, han rör på sig, men har lite torra läppar. Lite öm i magen, men mjuk. Vi prövar en coca-cola, shaken not stirred. Långsamt. Det går bra. Ett par timmar senare är han uppe och hoppar. Jag ger stränga kostråd för resten av dagen. Det blev nog en poäng där, hoppas han mår bra imorgon!


Morgonpromenad






Lördag 25 oktober

Namaste. Tapai lai kasto cha? Ma sanchai chhu.

Fridag. Efter frukost går jag en timmes promenad mot Seti Khola, Setifloden. Genom en liten by, det är lätt att få vänner här! Resten av dagen ska jag skriva, läsa, tänka…

Shopping






Fredag 24 oktober

Ingrid och Christian har åkt. Det var riktigt sorgligt att ta farväl i morse. Båda fick tikka och sjalar med lyckönskningar av Bishnu Mme och Didi. Stor uppståndelse på gatan när Mercedesen stannade utanför vår port. Dom åker nu vidare på fortsatta äventyr i österland.

I veckan har vi gjort lite av varje. Christian har varit febrig och har vilat några dagar. En hel dag var Ingrid och jag i skolan. Vi ordnade i ”the Nurse Room” och satte ett stort rött kors på dörren. Skolan har en egen Didi. Didi betyder storasyster. Alla kvinnor äldre än jag själv kan jag kalla Didi. Även i affären. Didi på skolan och min egen Didi är båda yngre än jag är, men är ändå Didi. Skol-didis make åkte till Malaysia för några år sedan och har inte hört av sig särskilt mycket till sin fru eller sina båda döttrar, Bishnu Mme tog hand om dem när de inte mådde så bra. Tack vare jobbet som Didi har på skolan så har döttrarna blivit friskare, har vuxit och är nu två fina små flickor. Lillasyster Elisa är snabb i tanken och en aning busig… Under morgontimmarna är det svalt i luften, då är det bra att arbeta. Nu håller kvinnorna på att klippa gräset på skolgården. Ser du framför dig hur de går med gräsklippare? Fel! Med skära i näven och med djupt böjda knän skär de gräset för hand. Ett knippe i taget. Bishnu visar hur man gör, det går undan så ögat knappt hinner med. Ingrid och jag prövar, jag tror inte vi imponerade särskilt mycket. Jag får nog hålla mig till andra sysslor i första hand. Jag pratade en hel del med Indra, skolans nye rektor. Han är 28 år, gift och har en son på 2 år. Han kommer från samma by som Bishnu. Han är välutbildad och har bra arbetslivserfarenhet så alla verkar nöjda att han kommit till skolan. På eftermiddagen går vi till chowken (marknaden) i Hemja och beställde vardags-kurta och salwar åt mig. Vi var många kvinnor, svenska och nepalesiska, alla hade vi lika roligt när vi pratade med varandra på tre språk! Det är inte många ord på nepali jag behöver säga förrän jag får stora skratt. Varmt och härligt! Middag äter vi utomhus i skolan tillsammans med Jagat Sir och Richi Sir (Bishnus man). I kenet av levande ljus under en kristallklar stjärnhimmel fyller vi magarna med fisk, grönsaker och ris. Sedan följer Jagat Sir oss beskyddande hem i taxin.

En annan dag gör vi en utflykt till Begna Thal, Begnasjön. En lite mindre sjö 15-20 km hemifrån. Med buss tar det en dryg timme. Hur kan det ta så lång tid? Låt oss börja med att vägarna inte ser ut riktigt som hemma. Vi har i många år klagat på E6:an i Bohuslän. Här är jag glad när några hundra meter löper på utan stora hål i vägen. Långa sträckor finns ingen vägbeläggning alls, det är inte heller jämnt och fint grus utan en stenig, ojämn och synnerligen gropig väg. Vägförvaltning? Njaa… Tänker också på vår vägförening på Orust, jag undrar vad årsmötet skulle sagt… Jag har ingen aning om bilarnas livslängd här, det känns som om de skulle skaka sönder på bara ett par, tre år. Bussen som tar oss fram på dessa vägar stannar ofta och gärna på begäran. Någon tidtabell finns inte enligt vår modell, men de flesta bussar går ganska regelbundet. Om bussen inte är tillräckligt full (och då menar jag verkligen full) så kör man långsamt och hoppas fånga fler på vägen. Om någon vill åka med säger man inte att det är fullt, istället knör vi ihop oss så vi sitter fem istället för tre på sätet. Allt går. Ingen surar. Alla ska med. Vid Begna Thal finns massor med fiskeodlingar. Hit åker man för att picnica och för att slappa en stund. Vi promenerar längs sjön i gassande sol. Minst 30 grader idag.

Jag har köpt en sari!! Min första sari! Affären var så stor, så stor, så jag kände mig nästan liten. Då är det stort! J Längs väggarna klättrar tyger i regnbågens alla färger, och nu ska jag välja….Jag följer traditionen och väljer som gift kvinna den röda färgen. Rött är också Nepals nationsfärg. Vi sitter på små stolar framför en tygklädda ”hylla” där den oskodde försäljaren regerar. Efter våra önskemål drar han fram sari efter sari att beskåda. Till slut är det ett rött hav av böljande saris framför oss och valet är svårt. Det blir en djupröd sari med guldkanter på. Mycket guld i stycket som ska hänga på ryggen. Visst. Så flyttar vi oss, för nu ska det väljas tyg till underkjolen, ton i ton. Jag betalar i kassan och vi går in i en arkad till sömmerskan. Hon tittar värderande upp och ner på mig, nickar bestämt, tar mina mått och säger huncha. Skriver snabbt med krita på tyget och säger att det är färdigt på fredag. Jag hinner knappt fatta. Förutom underkjolen ska en blus sys, en så’n där med kort ärm och som slutar halvvägs ner under bysten. Arbetet kostar tjugo kronor. Så nu får jag lära mig att montera min sari och vänja mig vid att visa magen!

Sista dagen tillsammans gör vi en riktig shoppingrunda. Ingrid som visat sig ha ett välutvecklat lokalsinne guidar mig genom Pokharas kvarter. Christian är tålig följeslagare. Vi går förbi hantverkare av alla möjliga slag, vi ser grovsmeder, träsnidare och spinnare. Blandat med de vanliga små affärerna med dricka, lite godis och tobakspåsarna som hänger i långa girlander. Vi tar oss fram till Mahendra Pul och Chipledunga som är marknadskvarteren. Där myllrar det av liv. Som en riktig nepales köper Christian en turkos sari till Ingrid! Idag är vi garvade sariköpare, så affären går ganska snabbt. Till vår sista middag tillsammans här i Simpani önskar vi koriandersoppa och momos. Vi bjuder in Bishnu Mme, Richi Sir, Nrivez och Jagat Sir. Momos tar lång tid att laga. Vi är lite sena, så jag får lov att hjälpa till. Didi gör fyllningen till momosen (vad säger språkmänniskorna?). En grönsaksfyllning och en med kyckling i. Vitlök i mängder, Ingrid skalar nästan två lökar. Momo masala, en särskild kryddblandning. Degen görs på vetemjöl, vatten, salt och lite olja. Den är lite seg och väldigt lätt att arbeta med. Jag får uppgiften att rulla små kulor, ämnen till de små degplattor som Bishnu sedan kavlar ut. Dem fyller hon med lite kyckling och sedan knåpar hon flinkt ihop dem till ett vackert litet paket, som en liten minipirog. Jag prövar att kavla, men liksom vid gräsklippningen så blir det inte helt godkänt. Knåpandet prövar jag inte. Jag får nog öva på det här! Momosen ångkokar sedan i ett särskilt kokkärl. Det var de godaste momos Christian ätit i hela sitt nepalesiska liv. Efter avnjuten föda åker alla hem. Så umgås man här. Först umgänge och prat, sist äter man och går hem. Same, same but different.

söndag 19 oktober 2008

Ingrid och jag pa egen hand





Söndag 19 oktober
Christian har feber och ont i kroppen. Sover och dricker vatten. Ingrid och jag åker på utflykt till World Peace Pagoda. Vi tar lokalbussen, trängre än någonsin, till Choripatan (?) och börjar vandra uppför berget. Pagodan, den buddhistiska stupan ligger på 1100 möh och vi börjar på 850 möh, Så jag får en liten smak av vad trekking kan innebära. Mitt på dagen i gassande solsken blir det ganska svettigt. Här är nog ca 25 grader varmt. Svettigheten känns lite pinsam där jag bär på min handväska bara, när en gammal kvinna går förbi med en säck ved på ryggen. Här bär man på ryggen med hjälp av en rem över pannan. Många bor i små byar i bergen, och att bära är för många det enda sättet att få hem grejer när det inte finns någon buss. På nå’n dryg timme har vi tagit oss upp för trappor och slingrande stigar. I luften hörs ett högfrekvent, ihållande inande (korsordsord, men så måste det låta) med hög volym som kommer från nån sorts fluga. Det låter ungefär som om ett överbelastat elnät. Utsikten var vi än är är vidunderlig och människor hälsar på oss överallt. Många barn ber om pengar. Det är lite svårt. När vi är framme äter vi veg. momos (degknyten med grönsaker i) och njuter en välförtjänt vila. En liten stund. Härifrån har vi utsikt över Phewasjön och staden Pokhara. Annapurna, Machapucchre och Daulagiri gömmer sig i molnen. Strax kommer en äldre man fram och börjar försynt prata med oss. Han visar oss stupan, och hjälper oss gärna att hitta ner till båtarna som ska ta oss över Phewasjön till Lakeside i Pokhara. På vägen passerar vi odlingar, ris, millet (hjälp mig, vad är det?), ingefära och annat. Kor betar fridfullt. "Den gamle" mannen visar sig vara lika gammal som jag. Han har sju döttrar. Trots en deformerad fot, skadad genom eldsvåda i barndomen, skuttar han lätt nerför krångliga stentrappor. Undrar hur många gånger han gått här? Hur många turister har han mött? Vad tänker han om våra liv?

Hos Bishnus foraldrar i den lilla bergsbyn






Lördag 18 oktober
Det är definitivt en kulörtvätt som snurrar.
Blommor. Buskar, träd, plantor. Tagetes i stora buskar. Hibiskus. Pumpaplantor som klättrar högt längs väggarna med lysande gula blommor. Mycket rött, mycket gult. Bananträd, guavaträd, citroner och andra citrusfrukter. Kokospalmer. Frukter vi aldrig sett förut. Stora, frodiga växter längs bergssluttningarna. Risodlingar vart man än ser i terrasser. Hela landskapet är terrasserat på sina ställen. Potatis, kål, blomkål, majs och vete. Mer därtill. Bakom allt detta gröna, gula och röda bildar Himalayas snöklädda väggar en mäktig fond.
Dagen börjar tidigt med en kopp te och sedan en långsam promenad till templet i den svala morgonluften. Människor överallt på väg till samma ställe. Namaste! Namaste! Kasto cha? Tik cha! Ramro cha! Hello! Hello! På engelska ropar barnen efter oss, fnissar och springer med en stund. Vid templet är det fullt med människor som köper rökelser, blommor i korgar och tikkapulver för att be och offra till gudarna. Det finns ett tempel för varje gud på platsen. Vid Shivas tempel sitter en gammal helig man, en Sadhu. Han lägger handen på mitt huvud och läser en bön på Nepali. Hans hud är mörkbrun och skrynklig som gammal pergament. Ögonen tittar på mig ur djupa hålor. Bishnu ger mig en röd tikka blandad med ris och lite vatten för att fästa. Över Macchapuchre går solen upp. Snön får lyster och gnistrar i det tidiga morgonljuset.
Efter frukost tar vi bussen för att åka till Bishnus föräldrar, längre upp i bergen. Bussen, ja. Inga säkerhetsbälten här inte. Får man inte sitta kan man stå eller åka på taket. Det sista har jag inte pröva ännu! Står jag, får jag böja rejält på nacken och försöka få plats med fötterna mellan gastankar, jutesäckar med mat och annan packning. Trafikreglerna skiljer sig från våra. Man sicksackar sig framåt hela tiden. Tutar hela tiden för att berätta "här är jag". Hela tiden vaksam på andra fordon och man flyttar sig för varandra hela tiden. Det ser fullkomligt ostrukturerat ut men fungerar uppenbarligen.
Landskapet är vidunderligt vackert när vi slingrar oss uppåt längs serpentinvägar. Vi träffar Bishnus syster som utöver sitt ordinarie arbete med skörden, barnen och hemmet också arbetar frivilligt för att ge traktens barn A-vitaminer. De kommer i små röda kapslar som töms i munnen på barnen. Samtidigt ges information om vilka grönsaker som innehåller A-vitaminer, spenat och pumpa känner jag igen. På bygatan dyker plötsligt upp en folksamling. Dom omringar någon eller något. Nyfiket kikar vi fram. Här, i den lilla byn på Himalayas sluttning, sitter ormtjusaren med sin flöjt och sin korg och turban om huvudet. En kobra dansar långsamt fram och tillbaka framför honom. På marken ligger fler ormar. I ansiktena runt honom ser man skräckblandad förtjusning. Han erbjuder oss en stor kraftig orm att hänga runt halsen men vi avstår. Långsamt tar vi oss sedan ner längs en stenig stig till Bishnus föräldrahem. Vi möts av två böjda, knotiga och magra människor med stora leenden. Här är det fridfullt. Det grönskar runtomkring. Värmen står stilla. Vi sitter på stråmattor på en bänk vid den vitmålade stenvägen och skuggas av trätaket. Bishnu berättar om sin osannolikt framsynte far som tidigt bestämde sig för att låta sina döttrar utbilda sig. I det traditionella Nepal är det fortfarande föräldrarna som bestämmer vem man ska gifta sig med och det sker tidigt i tonåren. En dotter ska ju giftas bort till makens familj och behöver ingen utbildning. Men denne man, från en liten bergsby i Himalaya, tycker inte så. När han var ung och arbetslös vandrade han till Indien för att få arbeta. Där lärde han sig också att skriva och läsa och såg hur livet var annorlunda än i hembyn. Nu är han tillbaka sedan många år, två döttrar är lärare och mycket självständiga. Baba (pappa) lagar mat och tvättar. Det är mycket ovanligt här. Ama och baba har en buffel för mjölkens skull och odlar fortfarande sin egen säd och sina egna grönsaker. De har också en liten affär. Ama är 66 och Baba 72. Men dom ser tjugo år äldre ut. Plötsligt känns det väldigt gnälligt att klaga över att jag inte sov så bra i natt…
Vi äter rispudding, nästan som risgrynsgröt med dadlar i, tillsammans med färsk pickles på bönor och lök och något annat som vi inte känner igen. Dricker ljummet, kokt och filtrerat vatten. (!) Dillip (stavning?), Bishnus tolvårige brorson, underhåller oss med att berätta historien om Frankenstein och illustrerar livligt vad som sker. Han sjunger också en smäktande poppig historia. I fjärran de vita topparna, i luften ljud från någon fluga som låter som cikador, runt oss i det lilla vita huset i byn en prunkande grönska. Tiden står stilla en stund.
På eftermiddagen ringer jag Gyan från Adventure Treks. Han skrattar i luren och säger att allt är ramro cha. Gunilla och Katarina har klarat sin river rafting och är snart i Pokhara! Vi träffas på Baba Lodge (där jag bodde förra året) tillsammans med Ingrid, Christian, Khem (deras trekkingguide som också blir svägerskornas guide), Mercedeschauffören och Gyan. Allt är lätt osannolikt igen. Här sitter vi, halva familjen nästan, vid Phewasjön i Pokhara. Det är mörkt, det är varmt och här i turistområdet Lakeside svävar hela tiden det buddhistiska mantrat Om mani padme hum runt oss. Imorgon startar Gunilla och Katarina sin trekking. Dom är helt klart laddade. Taxifärden tillbaka till Simpani avslutas lite dramatiskt. Klockan är halvtio ungefär. Gatorna är tomma. Allt är tyst. Vi tvingades att acceptera ett överpris för taxin och när vi stannar på det övergivna torget säger chauffören "no change" . Dvs. vi ska inte få tillbaka något. Det tar en stund av argumentation på engelska, svenska och nepali, olika plånböcker plockas upp och ner, någon dyker upp ur mörkret och undrar vad som står på och plötsligt finns växeln. Christian blir nöjd. Vi vandrar hem i mörkret och somnar så rysligt sent som efter tio. Subha rattri. Pheri betaunla.

Snow View Boarding School for forsta gangen




Det dar med att ladda ner foton var ingen enkel match for mig. Christian hjalper mig med ett program sa att det ska ga fortare. Nasta gang du laser far du titta tillbaka,da ska det finnas fler foto. Glom inte att skriva kommentarer!! Jag vill hora hur det ar hemma!!!

Fredag 17 oktober
Tvättmaskinen har gått ner på lägre varvtal. Centrifugeringen är klar. Tror jag. Kanske kommer det extra sköljningar?!
Nu har jag besökt skolan för första gången. Ingrid och Christian var med. Snow View Boarding School i Hemja. Hemja ligger ca en kvart med buss härifrån. Långsamt klättrar bussen uppför, det blir grönare och längre mellan husen. Vi kliver av och går i sakta mak på kullerstenlagda bygator genom Hemja. Barnen längs vägen hälsar alla på Bishnu när vi går förbi. Några av barnen kommer att bli mina elever! Jagat Sir möter upp på vägen, han kommer som alla andra män på sin motorcykel. Han bor med sin familj i Hemja. Någon öppnar grinden och så är vi inne på skolgården. Den består av en stor gräsmatta med ganska oklippt och tufsigt gräs. Runt omkring ligger tre skolhus. Vi går in i det nyaste som har två våningar. Uppför trappan. Nu känns det lite högtidligt tyst. Här är ditt rum, säger Bishnu. Ett stort rum möblerat med skrivbord, hyllor och en brits för sjuka barn. Systers rum. Det fladdrar till inuti, det känns stort. Nu ser det kanske inte ut som ni tänker, när jag säger skrivbord, hyllor och brits. Men det fyller funktionen ungefär lika bra som våra moderna och oskavda möbler. Miljörond göre sig inget besvär. Här ska jag ha mottagning, försöka hjälpa barn med sår eller andra problem, kanske också lyssna på tonårsflickor. Vi får se…
I nästa rum väntar Jagat Sir och Bishnu, Jagat Sir säger välkommen till oss och målar min panna och mina kinder med röd färg. Runt halsen får jag en stor och väldoftande krans med färska blommor i röda och gula färger. Bishnu Mme ger mig en kram och så får Ingrid och Christian samma välkomnande. Det fladdrar i bröstet igen. Vi sitter ner och är tysta. Jag berättar hur det blev så att jag kommit hit, och allt känns väldigt bra. Högtidligt. I långsamt tempo fortsätter vår samvaro. Jag går igenom lite gammalt förbandsmaterial, vi pratar lite grann om hur vi kan tänkas arbeta. Det här är en utmaning och väldigt spännande!
Skolan har ca 350 elever i förskola och klass 1-10. Den "riktiga" skolan börjar när man är ca 5 och man är färdig vid 15-16. Ganska likt vår grundskola. Skolan har 17 lärare. Varje klass har ett eget klassrum. De äldre skolhusen som är murstenshus var när jag sist var här omålade och utan innertak. De förra volontärerna, Mimmi och Johan, har gjort underverk med detta. Idag möter oss skolrum med vitmålade väggar, gardiner för fönstren och ett innertak som isolerar mot både värme och kyla. I ett skolrum, gissningsvis runt 20 kvm, sitter upp till 38 barn. Det kan bli rysligt varmt och svårt att tänka. Varje klass har sitt eget skolrum. Barnen sitter på enkla träbänkar, det finns en hylla vid väggen och en sliten griffeltavla. Några planscher längs väggarna. Utanför de enkla toaletterna, mest likt en gemensam ränna, finns numera också tvättställ i rostfritt stål. Kanske skulle här behöva rengöras något, men de används och fungerar, Johan! Vi ska jobba vidare med hygienen, hoppas jag. Jag har en Glitterbuddy och fina bilder på bakterier med mig…
Vi äter lunch tillsammans med en ny lärare som pratar utmärkt engelska, kanske blir han skolans nye rektor. Människor längs bygatorna tittar ibland lite nyfiket på oss blekvita jättar, men hälsar varmt och vänligt Namaste med stora leenden. På eftermiddagen flanerar vi långsamt ner till det tibetanska flyktinglägret. Här bor 70-80-åriga tibetaner som vandrade över Himalaya på 50-talet när Kina invaderade Tibet. Kan någon förstå vad de varit med om? Vi beundrar mattväverskornas arbete, överfalls av smyckesförsäljarna i stånden (Bibbi, Staffan och Per, ni vet precis!) och Ingrid lyckas köpa två par örhängen och jag ett par. Till rejält överpris, sannolikt, jag kommer förhoppningsvis att bli mer tränad i prutningens ädla konst de här månaderna! Men vem kan motstå en gammal man med tandlöst, stort leende och pepparkornsbruna, varma, glittrande ögon?
Dagen idag är en vilodag. Sakta strosande längs gator i Simpani. Många hälsar. Köper guava, fem för nå’n krona. Lite importerad juice. Den var dyr. En sjal, bortkollrad av en pojke. Diddi har lagat gudomlig lunch, nu har hon förstått att det går bra med kryddad mat. Makaroner med tomat, lök, vitkål, vitlök, ingefära och chili. Enkel mat som smakar så mycket. Och koriander i massor! En ren njutning! Mat kan nog bli ett återkommande ämne! Nepalesens dagliga föda är dahl baht tarkari. Ris med linssoppa och en grönsakscurry. Ibland har curryn varit gjord av spenat, tomater och lök med kryddor. Mums. Allt är pinfärskt! Idag blir det roti (som chapati, hemgjorda på gasspisen!) med tarkari, grönsaksgryta. På köksbänken står en skål full med vitlökar och färsk ingefära. En stor flat sten står bredvid med en rund slipad sten ovanpå. Den doftar underbart av krossad vitlök och ingefära. I fönstret står en stor bunt koriander. Känner ni dofterna? Släng er i väggen, potatiskastruller!

onsdag 15 oktober 2008

Simpani, min nya stadsdel






Namaste. Mero nam Ellinor ho, ma Sweden bata ayako ho.
Lördag 11 oktober.
Utanför hörs ljudet av någon som sågar. Solen flödar genom myggnätet. Det kunde varit Sandvik, men det är det inte. För genom myggnätet ser jag de gröna bergen resa sig i fjärran, bouganvillan klättrar längs muren utanför, tupparna gol i morse och hundarna skällde. På TV:n hänger blomstergirlanden jag fick runt halsen när jag kom. För nu är jag i Kathmandu. Igen. Kände igen mig på väg in i sta’n, körde förbi amerikanska ambassaden (där borta bodde vi förra gången) och förbi turistgatorna i Thamel. Jag är tillbaka!
Äventyret tog en början redan vid säkerhetskontrollen på Landvetter. I ryggsäcken finns min laptop, den måste man numera ta upp och visa eftersom man kan gömma knivar i den. När jag gjorde det börja min ryggsäck att surra. "Det surrar i din ryggsäck" sa kontrollanten lugnt. "Vad är det?" Inte en susning. Ett febrilt letande startades tillsammans efter detta mysterium, har ingen aning om vad kontrollanten tänkte. I den mycket välpackade ryggsäcken dök till slut upp en triumferande tandborste med huvudet på skaft. Borsthuvudet gjorde ett försvarligt antal varv i minuten. Så var det mysteriet löst.
I New Delhi sov jag på samma hotell som sist, kändes lurigt att gå förbi "våra" rum, Bibbi och Staffan. Inflygningen till Kathmandu var underbar, såg stora delar av Himalayakedjan och inte många moln dolde bergen runt Kathmandu Valley. Krishna (som var utbytesstudent i Göteborg) mötte mig tillsammans med sin bror. Nu är jag här på Tushita Hotell i Lazimpat, en stadsdel i Kathmandu. Professor Trilok Thapa kom och hälsade mig mycket vänligt och livligt välkommen igår kväll, men skyndade sedan hem till familjen för att fira en av de större festivalerna på året. Tikkamärket i hans panna var tjockt som en päls och bakom örat bar han strån från korn. Mr Thapa gav mig tillfälle att i lugn och ro känna och förstå att jag är här. Jag vilar. Någon pratar utanför mitt rum. En kråka kraxar och gråsparvarna är lika närgångna som hemma. Men duvorna har långa smala näbbar. Det luktar sött i rummet av myggdödaren.
Ma khushee lagyo. = Jag känner mig glad. Ni får hänga med på min skolning i Nepali.
Söndag 12 oktober
Idag har jag ätit lunch hemma hos Krishna och hans bröder. Krishna hämtade mig. Vet ni hur? Jo, med vespa. Så tänk! Ellinor på bönpallen bakom den unge Krishna i hjälm susandes fram (nåja, nästan) genom Kathmandus gator. Jag nästan hör hur somliga skrattar nu… :-) Bröderna Krishna, 28, Bikram, 24 och Niranjan, 19, tog emot mig som en drottning. Dom delar en lägenhet med var sitt rum, kök och toalett. Här studeras det flitigt, inga.giftastankar innan studierna är avslutade. Ambitionen är hög. Dahl baht, momos och gundruk till lunch. Färsk guava från trädet till efterrätt. Helt OK.
På eftermiddagen lät mig dr Thapa låna hans bil med chaufför. Vi körde till Boudhana, den största stupan i Nepal. Ingrid och Christian var här för bara några dagar sedan. Nirjanjan följde med som min guide. Strax intill ligger barnhemmet som Marita i Sverige driver. Vi gjorde ett kort men kärt besök. Barnen hälsade med anjalihälsning och presenterade sig på engelska. Här finns också Tibet Charity. Läs gärna mer om den verksamheten!
Nu är klockan snart tio på söndag kväll. Jag har precis ätit middag med professor Thapa och hans chef professor Pradhan. Föreställ er, Ellinor från Majorna på en restaurang i Kathmandus utkant i detta celebra sällskap. Herrarna dricker gin och tonic, jag och den japanska damen vid bordet bredvid bjuds på en vit Bordeaux. Det känns overkligt. Men ack så trevligt. Vi har pratat om allt från äktenskap, njurmedicin, ledarskap och förändringsarbete till religion, ödestro och livets mening i allmänhet. Om alkohol är bra för njurarna eller inte. Visdomsord från en lärd man i ämnet kom till pass, att "alkohol skadar allt i kroppen utom njurarna". De nepalesiska professorerna höll med. Vi enades slutligen om att en bit av väst och en bit av öst skulle göra världen lite bättre….
Jag har noggrant förklarat varför jag är här, hur jag kan lämna min man hemma i Sverige och att han låter mig åka. Per, dom beundrar dig och ser dig som en stor man!
Onsdag 15 oktober
Framme. Har sovit två nätter i mitt nya hem. Befinner mig på ca 8-900 möh. Klockan är 7.30, har ätit frukost som Didi lagat till mig. Blomkål, tomater och lök som stekts tillsammans med kryddor. Lite yoghurt. Te. Allt är totalt omtumlande. Känner mig lätt maskintvättad i huvudet. Trots att jag varit i landet förut sveper alla intryck med mig totalt. Min gata lever. Här är ljud precis hela tiden, tuppar som gal, hundar som skäller, bilar som tutar, barn som skrattar, människor som talar högljutt med varandra. Hela tiden. Utom några få timmar på natten. Vid femsnåret startar dagen.Här ska jag bo ett tag.
Mitt hus är modernt och vackert. Lägenheten är öppen och stor som en balsal. Men allt är ändå inte som hemma. Varje dag sparar man på el genom att stänga av strömmen två timmar på kvällen. Så i mörkret, mellan 18-20 eller 19-21, får livet skötas i stearinljus. Det fungerar. Vatten rinner i kranarna. Från taket kan jag se solen gå upp bakom Fishtail och andra toppar på sisådär 6-7000 meters höjd. Det är lätt osannolikt.
Lika osannolikt var det att träffa Ingrid och Christian igår. Vi möttes vid Lake Side dit jag åkte buss (som en sardin) med Bishnu Madame och sonen Nrivez. Bishnu Mme, som är en av skolans grundare, kom efter ett par timmar första dagen och tog mig en bit fram i förståelsen. Då hade Didi gett mig te och tagit hand om mig en stund. Didi pratar inte mycket engelska och jag pratar inte mycket Nepali så jag tror jag kommer att lära mig nya ord varje dag. Ingrid och Christian mår väl efter sina vandraräventyr. Vi tillbringade några timar i Pokhara City och fönstershoppade. Idag träffades vi på the Mountain Museum där Bishnus man arbetar. Jag fick skjuts dit av honom, på motorcykel förstås… Trygghetsnarkomani ska man inte lida av här! Idag har jag också lyckats handla alldeles själv och åkt taxi alldeles själv, lyckades att hitta hem. Det är svårare än man kan tro!

PS. Lyckades inte fa med bilder denna gang, detar tungt det har. Didi lagar middag, maste skynda hem. Ha det gott!

torsdag 9 oktober 2008

Från Pilane och Buddha till Himalaya





I fredags gick jag hem från jobbet med en ovanlig känsla i kroppen. Jag ska inte till jobbet på nästan fyra månader!?! Det har inte hänt på över 20 år. Veckan som gått har bjudit på strålande klara höstdagar. En lätt känsla av vemod infinner sig. Fjärilarna har definitivt hittat in i min mage. I huvudet finns stundtals nån mindre bisvärm, men det är helt OK. Jag har koll nu. Packningen är klar och invägd till knappt 20 kg. Hoppas det inte är en glädjevåg.

Per och jag trodde vi hade missat skulpturutställningen på Pilane gravfält, Tjörn. Vi har hört talas om den imponerande trebent buddhan som reser sig många meter över gravfältet. I höstsolen körde vi dit i tisdags och kom bokstavligt talat i sista sekunden. Man hade börjat att forsla bort en del skulpturer och en mobilkran brummade förbi. Vi såg den mycket speciella Buddhan på en mycket speciell plats. En av Bohusläns största gravlämningar. Historiska vingar flaxade i luften. Höstsolen flödade. Då är livet gott. Snart ser jag andra buddhor. På kvällen träffade jag Bag Ladies (kära arbetskamrater från 90-talet i vått och torrt) i Himalaya. Ja, restaurangen, alltså. För vi har en sån i Göteborg! Med nepalesisk mat. God mat. Dhanybad till Mr Kumar.


Imorgon bitti åker jag.