Svagerskor och festivalfirande

Onsdag 29 oktober

Festivalen Tihar pågår. Efter Dasain är Tihar den viktigaste och av många mest omtyckta. Det finns nog många luckor i min kunskap, men detta har jag lyckats snappa upp: Festival? Vad menar man med det? Ja, inte så som vi tänker. Vi skulle väl kalla det en religiös högtid, men sättet det uttrycker sig på är kanske mer festivalaktigt. När vi var i Varanasi förra året och följde de religiösa riterna i soluppgången över Ganges, slogs jag av hur odramatiskt och vardagligt allt sker. Inga högtidliga allvarliga ansikten och hyssjande till barnen eller andra störande. Inga ilskna blickar över axeln. Tvärtom. Livet pågår. Allt liv pågår hela tiden. Om du måste arbeta för att leva, arbeta. Om du måste gapa och skrika för att sälja något, gapa och skrik. Om du tycker att något är roligt mitt upp i allt sorgligt, skratta stort. Om du dyrkar gud och ber böner, dyrka och be. Ingen störs av vad den andre gör. Det är upp till dig själv att fokusera din egen uppgift. Så är det också här. Kanske vi har något att lära oss av detta?

Varje festival har olika teman. Dasain i början av oktober är 10 dagar lång och därmed den längsta. Dasain firas till minne av hur Durga dräpte de onda demonerna. Därför offras djur. På nionde dagen äter man kött. Den tionde dagen är populär, då firas familjen och man ger tikka till varandra. Nepal är landet med de flesta ledigheterna/högtiderna i världen sägs det. Nästan hela november är ledigt. Festivalerna firas allra mest i hemmet, familjen träffas och man äter och dricker. Dvs. männen dricker rakhsi, sprit gjord på hirs. De dricker för mycket och blir berusade och galna, tycker kvinnorna. Same, same but different. Rakshin kokar man själv över öppen eld. På min bakgård pågår sådan tillverkning. Alltför många män lägger pengarna på rakshi i stället för att lämna dem till hustrun och hushållet.

Tihahr är fem dagar lång. Den pågår nu. En dag ägnas åt hundarna, som vaktar husen. Hundarna här är väl omhändertagna, det både klappas och pussas. Hunden i mitt hus, Poppie, börjar lära känna mig. Hon tittar avvaktande under lugg och är lite strykrädd, men mycket duktig på att skälla... Öronproppar är bra att ha! Igår nosade hon försiktigt på mina ben så jag tror att jag börjar bli OK. Kon som är Nepals nationsdjur har sin dag. Igår dyrkades Laxmi som är lyckans och framgångens gudinna. Hon är populär. Samma dag är det ljusfestival, så igår kväll såg Simpani ut som det plötsligt var julafton. Ljusgirlander prydde varje hus, levande ljus var placerade överallt i entréer och på balkonger. Här är så stilla i luften att det fungerar. Men det var inga julsånger som strömmade från husen. Istället hördes rytmiska entoniga skanderingar, samma ord upprepades om och om igen, till ackompanjemang av tamburinliknande instrument. Hela tiden. Hela tiden. Till det ljudet satt vi åter hos prästinnan Umma för att hela Bishnus mamma som börjat skaka igen. Ritualen upprepades, men denna gång gick man ut och gjorde sig av med demonerna någonstans. Och se, den lilla krokiga gumman som talat med ynklig stämma och sett lidande ut, hon rätade på ryggen och talade åter med fast stämma och skrattade igen. Jag skulle vilja lägga in henne för full nutrition, men tron tycks kunna försätta berg. Vi åt ris igen, och prästinnan spådde en ung mans framtid. Jag fick också veta litegrann. Det behåller jag för mig själv! Allt under en stjärnklar himmel där det kändes som jag nästan kunde se hem. Det är ju faktiskt samma stjärnor här som där….

1 november

Nu har jag för andra gången sagt farväl till familjebesök, mina svägerskor Katarina och Gunilla åkte igår. Nu blir det bara nepalesiskt liv fram till jul. Då tror jag att Kjell Sir kommer.
Vi har haft två innehållsrika dagar tillsammans. I förrgår var sista festivaldagen. Vi tog bussen till Bishnus föräldrar för att fira dagen som är ägnad åt systrar och bröder. Den är mycket populär. Svägerskorna som vandrat till Annapurna Base Camp (t.o.m. Gunilla tyckte att det var lite tufft ibland!) och tittat på djur i Chitwan fick för första gången åka en vanlig lokalbuss. Det är också en upplevelse. På helgdagar går bussarna som de vill. Priset är det dubbla denna gång. Eftersom bussägaren vill tjäna så mycket som möjligt väntar man länge för att få många passagerare. Det blir det. Visserligen kan jag inte läsa nepali, men om det finns en skylt som anger max antal passagerare gissar jag att det passeras flera gånger om. Ingen behöver säga ”var vänlig gå längre in i bussen”, det fixar man själv här. Ibland får jag en extra kasse eller ett barn i knät. Det gäller att hjälpas åt för att få plats. Bosnus, säger jag till den lilla flickan, men hon vågar inte sätta sig hos mig, den stora vita.

I Nagdara samlas familjen. Bishnu byter till vardagskläder och började laga mat. Förväntan ligger i luften. Framåt tolvtiden är det dags. På marken utanför huset breds mattor ut och mat dukas fram. Bishnu tar på sin fina, röda sari. Själv har jag på mig min ”fin-kurta”. Under förberedelserna går vi en promenad i byn med Dilip. Vi hälsar på hos en annan familj. Sitter en stund. Pratar lite. Ja, ni vet hur det går till nu! Träffar en kille från Belgien som är volontär i byn. De är tre stycken tillsammans och tycker att allt är underbart. Klockan går, nu måste vi tillbaka. Det är dags att börja firandet! Helig mat, gudaspis. Dagen till ära. Rökelser tänds. Ljus tänds. Maten läggs upp på tallrikar till var och en. Bishnus bror, som också är präst, har främsta platsen. Dagens tikka ges av syster till bror. Den har många färger som konstfullt placeras i en lodrät rad i pannan. Katarina, Gunilla och jag får också vara systrar. Familjen är stor. Vi ger Bishnus broder tikka och får också ge en mala, blomstergirlanden runt halsen. Bröderna ger sedan systrarna detsamma tillbaka. Efter det får bröderna presenter och även vi systrar. Alla är glada. Sedan äter vi. Oj, vad vi äter. Frukt, nötter av olika slag, ostmassa av färsk buffelmjölk och kakor friterade i buffelsmör (goda, smakar som struvor). Efter denna gudaspis kommer den söta rispuddingen med salt och syrlig pickles och spenat till. Massor och otroligt gott. Förväntan och glädjen denna dag känns som på vår julafton. Vi njuter kroppsligen och andligen!

Idag är det november. Märkligt. Tre veckor har redan gått. Har hört att temperaturen hemma har börjat närma sig 0-strecket, här är det fortfarande lika varmt på dagarna, ca 25 grader. Kanske lite svalare på morgonen. Ännu har jag inte börjat klä mig varmare, fast nepaleserna själva börjar ta på varma sjalar och mössor. Jag är en viking! Fast inte idag, ska väl igenom något lutbad. Rejält ont i halsen, lite feber. Har sovit hela dagen. När jag inte druckit Sancho förstås! Gabbe! Vad är Sancho, undrar nog de flesta. Då kollar man på www.lifeport.se och får svar. Didi har kommit och lagat lite mat. Nu kan vi faktiskt föra något slags samtal på nepali. Det sker på en synnerligen basal nivå, men vi har t.ex. lyckats diskutera matlagning i Nepal och Sverige. ”Jag i Sverige mat göra. Olja, vitlök, lök, kryddor, kyckling. Steka och yoghurt koka. Ris. Pickles. Kall yoghurt med spiskummin och koriander. Mycket gott!” Intelligent, va? Hoppas på kroppslig återhämtning i morgon för på måndag börjar skolan!