När jordens alla hav stiger så inget land blir kvar

Santosh berättade för mig vad han och hans vänner fantiserade om när de var små. Tänk när jordens alla hav stiger så högt att alla länder täcks av vatten. Vad gör alla människor då? Människor söker alltid räddning och naturligtvis söker de sig till Mount Everest, jordens högsta berg. Vilken möjlighet för landet Nepal och dess befolkning! Vilken avgift de skulle kunna ta ut av jordens hela befolkning! Vad rika de skulle bli!



tisdag 7 september 2010

En dag i Januka Chaulagains liv

Sibjans mamma, Januka Chaulagain, är en av alla de kvinnor i byn Kalimati som arbetar hårt från morgon till kväll. Liksom kvinnorna gör i alla byar världen över. De allra flesta försörjer sig på jordbruket och kvinnorna sköter hemmet jämsides med jorden. Männen har hand om ekonomin, säljer vad jorden ger på marknaden, sitter i byrådet (Village District Committee), sköter kontakter med myndigheter och skolor och är familjens ansikte. Om en hinduisk kvinna blir änka får hon inte gifta om sig. Det blir svårt för henne att klara familjen ensam och barnens möjlighet till utbildning minskar. De behövs hemma i arbete och kanske går chansen till skola och en bättre framtid förlorad. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Sibjans pappa är liksom de flesta män arbetslös och är hemma när vi är där. Han arbetar jämsides med mamman, lagar även mat till oss ibland. Sibjans syster Srijana är lärare på skolan i Kalimati men arbetar även hon hårt i hemmet. Ännu är hon inte gift. När hon gifter sig flyttar hon till makens familj och då försvinner hennes arbetskraft. För ungdomarna är utbildning eller arbete i ett annat land enda möjligheten att komma vidare, livet i byn står stilla. SMILES vision är att genom omvärldskontakt via trådlös kommunikation kunna ta vara på lokala kunskaper i hantverk och annat, starta e-handel, öka kontakten mellan byarna och kunna hitta en marknad för det man kan producera lokalt.

Under de dagar jag bodde hos Sibjans familj kunde jag inte låta bli att förundras över Sibjans mamma, liten och späd men stark som en oxe. Ständigt arbetande och ständigt leende. Jag frågade henne om hon ville berätta lite om sin dag, och det gjorde hon en kväll sent när allt arbete var klart. Kunde inte låta bli att kommentera att hon alltid log och fick hennes svar översatt till: ”I don’t know how to cry.”

Sibjans mamma börjar sin dag tidigt. När jag vaknar framåt 7-tiden har hon redan varit uppe länge. Vid fyratiden går hon upp och börjar göra i ordning mat till bufflarna och getterna och utfordra dem. Hon tillreder en blandning av vatten och majsmjöl som djuren begärligt sätter i sig.
När de ätit mjölkar hon. Buffelmjölken är något fetare än komjölken, fyllig och söt i smaken. God!! I jämförelse med det kokta och klorerade vatten jag sätter i mig i stora mängder är det en ren njutning att klunka i sig nykokt, ljummen buffelmjölk. Efter mjölkningen är det dags att mocka för djuren. Av någon anledning har många redskap inte några längre skaft, man arbetar mycket böjd mot marken. Enstaka buffelmockor plockas bort med händerna och slängs direkt på gödselstan. Djuren sköts om väl. En natt vaknade jag av hjärtskärande bräkanden från den dräktiga geten. Under natten hade den lilla killingen kommit, men död. Nu fick hon inte ut efterbörden ordentligt. Det plågade henne. Man bekymrade sig över orsaken till den döda killingen, diskuterade möjliga orsaker, och konstaterade osentimentalt men allvarligt förlusten. När djuren har fått sitt på morgonen är det dags för mamma att koka te till alla i huset. Vatten och mjölk tillsammans med teblad och socker kokas upp tillsammans över elden. Nu är klockan kanske runt sextiden. Man äter ingen frukost, men teet smakar bra och ger energi. Sedan är det dags att hämta vatten. Vatten till djuren och vatten till hushållet. Med stora kärl burna på ryggen vandrar mamman med rak rygg och fjädrande lätta steg ner till strömmen som ligger en bra bit nedanför huset. Där finns ett rör med ständigt rinnande dricksvatten för alla i byn.
I strömmen alldeles intill tvättar man både sig själv och kläder. Vattnet bärs sedan upp till huset och används sparsamt. Men alltid handtvätt innan måltiderna… liksom efter man ätit eftersom högerhanden används till att äta med. Det är en speciell känsla för mig att äta med handen, många här tycker att det smakar bättre så, men jag blir också erbjuden sked. När vattnet är på plats är det dags att gå ut på fälten. Kanske för att skörda gräs (böjd över skäran) till djuren eller för något annat skördearbete. Sedan måste det samlas ved till elden. Elden som värmer men som också behövs att laga mat över.

Nu har klockan blivit fram mot 10-11 på förmiddagen och det är dags för den första måltiden. Sibjans syster lagar ofta maten, är hon i skolan och arbetar kanske pappan gör det. Maten delas ut av mamma. Vi äter ris, grönsaker och linser. När alla fått något på sin tallrik sätter sig också mamma att äta. Sedan diskar hon. Det görs utanför huset i kallt vatten och utan något rengöringsmedel. Men alla kärl gnuggas noga och torkar i solen. Så är det dags för djuren att få sitt igen. Mera mat till dem. Och mera vatten måste hämtas. Fälten väntar. Så, gödsla, rensa, skörda, allt efter behov och årstid. Det finns alltid någon gröda. Framåt femtiden är det dags att mocka för djuren igen. Och mjölka. Sedan börjar matlagningen för kvällsmåltiden. Ris, grönsaker, linser, kanske någon pickles. Nymjölkad buffelmjölk eller yoghurt. Vi äter framåt åtta-nio på kvällen. Först då stillnar livet i byn. Kanske sitter man och pratar en stund. Kanske tittar en granne in. Disken diskas. En lång dags färd mot natt. För att sova, vila och hämta krafter till nästa dag.

Sibjans mamma ser med stolta ögon på sin son som sedan flera år studerar i Pokhara, ska bli ingenjör och har möjlighet att bära familjens gener vidare ut i världen.


Här är Sibjan med sina föräldrar framför sitt hus. Bufflarna bökar under "uterummet" där jag sov. Diskplatsen är närmast kameran. I bakgrunden skymtar SMILES-toaletten.



Sibjan med sin mamma Januka vid en puja (religiös högtid.) Leende.