Värme, vänlighet, närhet, omsorg, leenden och skratt...

...det är vad alla bybor bjuder oss på. Jag vet inte hur jag ska kunna återge en vecka i SMILES-byarna tillsammans med dessa fantastiska kvinnor och med alla vänliga bybor. Gästfriheten har inga gränser. För tredje gången vandrar jag vägen från bussen till Kalimati, denna gång med alla dessa svenska kvinnor som bidragit till insamling av pengar för att hjälpa byborna efter jordbävningen.

Välkomnandet gör de flesta av oss tårögda. Barnen är samlade och skanderar ”welcome, welcome, welcome”, och några bär skyltar med våra namn på, de tar oss sedan i handen och följer oss in i byn. Tikkor (de röda välsignande märkena som ges i ansiktet) och blomsterkransar överväldigar oss. Den öppna platsen utanför skolan, mitt i byn, är full av nyfikna glada ansikten. Många kära återseenden.

Vi kommer så lägligt till Nepals största högtid, Dashain, då alla är lediga och åker hem till sin by. Det är lika stort som julen hos oss. Man slaktar en get åt guden Durga och äter mycket kött, det är stor fest. Allt av geten åker ner i grytan, inälvor, testiklar och skinnet, dessutom kokas blodet till något liknande blodkorv. Sibjans farmor som är över 80 år och äldst börjar ge tikka till äldste sonen och sedan fortsätter man i strikt ordning enligt ålder och släktskap. En stor röd tikka, sindurpulver blandat med ris och lite yoghurt sätts i pannan, och vi får strån från ris att sätta i håret eller bakom örat. En välsignelse läses för var och en av oss. Under tiden maten lagas pågår livet, Sibjan kokar majsgröt till djuren, vi prövar att göra ghee, det klarnade smöret gjort på youghurt. Vi äter. Sangita städar efter måltiden genom att rulla välformad kodynga över lergolvet. I den fastnar tappade riskorn och skräp och golvet blir blankt. Glädjen skiner över alla och vi tar mängder av bilder.....

Utanför skolan blir det dans. Glädjen är stor när vi försöker oss på nepaleisk dans. Vårt bidrag senare på kvällen blir ringdans med barnen, små grodorna, prästens lilla kråka, raketen med fler... succé! Tomteblosss i mörkret blir la grande finale... På kvällarna efter att vi ätit söker sig gärna kvinnorna till vårt rum. I det hårda lampskenet i skolan sitter vi tillsammans på golvet och delar livshistorier med hjälp av Laxmis tolkande. Same, same, but different. Utanför är natten mörk och varm, stjärnorna strålar och månen ger skuggor på marken. Männen samlas under det stora trädet och pratar och röker.

Men visst är det konstigt att höra om våra liv med självständighet och skilsmässor, liksom att man i Nepal kan vara andrahustru åt någon eller att man inte gifter om sig i byn om maken dör. Kvinnorna arbetar så hårt, från tidig morgon till kväll och deras kroppar berättar om det. Många kommer och vill ha medicin och hjälp. Mias kunskaper som sjukgymnast känns som ett mirakel. Hon får undersöka, känna och klämma utan att kvinnorna visar någon blygsel. Men när under arbetsdagen ska de hinna att göra de övningar hon föreslår? Bufflarna ska mjölkas, djuren utfordras, veden ska samlas, maten kokas, vattnet ska hämtas, och allt tar tid... och det är ju som bekant svårt att ändra sina vanor. Men intresset är stort och viljan till utveckling känns stark i byn!

Toapapper

Toapapper kräver sin alldeles egen historia här. I information inför besöket i byarna berättade jag för alla att de måste ha med toapapper. Vid mitt första besök hade jag inte en tanke på det, och var tvungen att klara min toaletthygien på nepalesiskt vis med vänsterhanden... Så alla nio är väl utrustade med varsin toarulle, till och med forslad hela vägen från Sverige. Vid ett middagsbesök in byn kom historien om detta upp. Ett brett leende spred sig i ansiktet på värden som försvann in i rummet och och kom tillbaks med ett stort oöppnat paket med toapapper! Våra hakor hängde långt ner på bröste av förvåning. Pappret kom från en nödsändning från amerikanska Röda Korset, och ingen i byn har någon användning för pappret.... så det står bara där. Det blev ett stort skratt tillsammans, och vi gick hem efter middagen, mycket välutrustadeinför kommande toalettbesök. . Sen kan man fundera över hjälpsändningar från stora organisationer och hur de egentligen ser ut....

Kvinnokraft

Nio svenska kvinnor som inte alla kände varandra innan. Två unga, sju äldre. En nepalesisk kvinna. vid namn Laxmi. Placera dessa kvinnor i en liten bergsby i Nepal och låt dem sova i sovsäckar tätt intill varandra på betonggolvet i skolhuset. Utanför skolan flockas ungdomar och kvinnor och vill inget hellre än att komma in och titta, prata och vara med oss. Toaletten saknar alla västerländska bekvämligheter, den är liten och skitig och man hukar på porslinsplattan för fötterna med ett hål emellan, spindlarna klättrar både högt och lågt, inget ljust finns, lukten är minst sagt naturlig. Vattnet i slangen gemensam för en stor del av byn ligger mitt bland husen synlig för alla och tar slut ibland. Det är det enda vattnet som finns att tvätta sig i om man inte tar en promenad på cirka 20 minuter ner till strömmen och tvättar sig i det klara källvattnet. En kvinna kommer in med kryddigt te varje morgon. Varje kväll kommer 2-3 personer och bjuder in oss i grupper att äta tillsammans med dem. Ibland högt upp på en kulle, ibland nere i kärnan av byn. - Hur går nu detta, vi som är vana vid alla bekvämligheter, avskildhet och möjlighet att bestämma när vi vill vara ensamna eller tillsammans? Jo det blir en starkt sammansvetsad vängrupp som skrattar och skrattar, lyfter varandra när det behövs, delar på våtservetter och handsprit, ficklampor och toapapper, eller vad som önskas, snarkar i kanon och samsas om vatten och toa. Samtidigt som vi pratar, dansar, vandrar, delar några ögonblick av livet med byborna. Jag är så stolt och glad över vad vi gör och hur vi klarar det tillsammans!

Sammanträffanden

27 oktober.

Sitter under ett halmtak i trädgården på hotellet i Sauraha. Samma hotell som Per, Bibbi, Staffan och jag bodde på för 8 år sedan. Bara det är en särskild känsla. Återkomsten. Denna resa känns full av mirakulösa sammanträffanden som gör den ännu mer värdefull. Women's Dreams, som jag hittade på Facebook hemma i Sverige. Kvinnorna i företaget tillverkar bl.a. pennor av återvunnet tidningspapper. En jättebra möjlighet att kunna ge inkomst och självständighet till kvinnorna i byn, tänkte jag. Vi grät nästan tillsammans när vi diskuterade med dem, de bär på samma dröm, att nå ut till kvinnor i byar. I samma hus jobbar Kabita, Sibjans kusin, på en rehabklinik för ortopediska patienter skadade i jordbävningen. Mia som är sjukgymnast jobbar just med sådana skador och fick ett fantastiskt studiebesök. På Midson-kliniken, där Ingrid var under sin studietid här, stötte vi oväntat på Laxmi Tamang, en disputerad sjuksköterska som brinner för att hjälpa sitt land och främst kvinnorna. Vi är facebook-vänner sedan tidigare. Hon har startat en kvinnoklinik för de som inte har råd med den fina kliniken där det kostar massor av pengar. Laxmi är en extraordinär människa, stark, passionerad, frispråkig och på det sättet lite onepalesisk. Vi är ju nio kvinnor från Sverige som besöker våra byar, Kalimati och Chilaunekharkha, och ett huvudmål är att nå våra systrar i byarna.. I julas samlade vi pengar till bindor. De har omvandlats till återanvändbara tygbindor tillverkade här i landet för första gången. Vårt bekymmer var hur vi skulle kommunicera. till vår hjälp fanns två unga kvinnor från Kalimati som båda läser till Auxilliary Nurse Midwives. När vi berättade för Laxmi säger hon, jag följer gärna med... och en sådan tillgång hon blev för både oss och byborna! En brygga och en klippa. Ganska sent innan vi åkte berättade Sibjan om ett kvinnokooperativ i Sindhuli district där våra byar ligger. De jobbar hittills främst med mikrosparande och mikrolån och är över 1000 medlemmar! SMILES skänker en solpanel till deras kontor då de saknar ström. Gissa om de var intresserade av ett samarbete med Women's Dreams! Det känns som allt hänger ihop, kvinnor från två håll i världen möts över mensbindor och samtalen vindlar med hjälp av Laxmi som tolk hit och dit.... Det har varit och är helt fantastiskt och många förstulna tårar har torkats i våra svenska kvinnoögon. Visst finns det en mening med att helt oväntade saker sker?!

Reflektioner

16oktober.

Drygt två veckor i Nepal. Nu har jag landat på riktigt. Sitter vid ett bord på gården till vårt lilla hotell. Regnet hänger tungt i luften. Det har regnat på eftermiddagen flera dagar denna veckan, och det är inte nådigt när det kommer. Som om himlen öppnade ett stort hål och häller ner spann efter spann.

Idag har vi alla elva varit på utflykt med Bishnu till Sundhari Dada, Den Vackra Dalen. En utsiktspunkt mitt emellan två sjöar. Tre små taxibilar på smala vägar, trasiga, gropiga och stenar som den stackars bilen med fyra feta damer skumpar fram i. Ett nytt uttryck har myntats. Sanningen får man höra från barn, fyllehundar och nepaleser. När jag en dag frågade om vi kunde åka fem i hans taxi frågade han – are all very fat? Yes, var svaret. Då blev det två bilar!

Nu har vi haft en period då vi besökt många vänner, skolan där jag jobbade och dessutom turistliv. Imorgon åker vi tillbaks till Kathmandu. På söndag börjar en ny del av resan, den som är vårt egentliga mål. Då åker vi till våra SMILES-byar. Bensinen är fortfarande ransonerad.Alla säger att det säkert blir bättre imorgon, men det är den positiva attityden som talar. Inga fakta stärker den. Eftersom transporter är så dyra börjar också maten bli dyr, och mediciner börjar ta slut på en del sjukhus. What to do? Ke garne? Till byn åker vi med hyrd buss bara för oss. Efter 3-4 timmar från Kathmandu hamnar vi i Jhanganjhuli Ratmata och får gå en timme till Kalimati. Sedan väntar fem dagar då vi sover på liggunderlag i sovsäck i bambuskolan. Inga duschar... men många SMILES- toaletter! 1 Alla är friska! Trekkingdamerna är pigga och nytra, döttrarna har båda återhämtat sig från sina magplågor.

Surya betyder sol

13 oktober.

Ännu en gång går vi upp strax efter fyra. Skulle vädret stå oss bi? Arjun ringer och säger thik cha, ok! På väg uppför berget Sarankot ca 1500 möh ser vi massor med människor som går i mörkret. Vad gör dom så tidigt? ”taking a morning walk”, säger Arjun. Klockan fem... jaja, det är olika. Morgonen är disig, men solen går upp. De höga topparna gömmer sig men vi har en vacker utsikt över dalen med Pokhara och sjön Fewa Lake. Vi kan också se Hemja, där skolan ligger.

Surya, som var med och startade SMILES bor här uppe. Jag har hälsat på honom förut, men är inte säker på att hitta. Jag frågar killen som berättat för oss om utsiken om han bor här. Jodå. Det gör han. Känner du Surya Thapa? Jodå, menar du Surya som är electronic engineer? Han bor nära mitt hus. Så med guiden i bilen åker vi neråt igen och våldgästar Surya och hans familj vid sjusnåret på morgonen. Mamma, pappa, Surya, hans fru Anjun och deras 6 månader gamla bedårande babypojke. Vi får te förstås. Varm buffelmjölk. Sitter och tittar på utsikten och förundras över möten. Att åka tvärsöver jorden, veta ungefär var en vän bor, och självklart hittar vi dit. Lika självklart tar de mot oss i den tidiga morgonen.

Lena tillbringar dagen med sitt fadderbarn. Jag är på skolan och pratar, pratar och pratar med Bishnu. Om arbete, ärlighet och ambitioner, äktenskap, relationer, kvinnorollen, barn... olika länder, traditioner, kulturer och uttryckssätt. Kvar finns en total enighet om att vara sann mot sig själv, även om det kan kosta ganska mycket ibland. Bishnu är en stark kvinna med stor drivkraft. En och annan räv bakom örat. Hon är också starkt troende hindu och ber varje morgon i det lilla templet som finns på skolan. En morgon när hon gjorde rent runt gudarna såg hon en stor orm ligga hoprullad alldeles intill henne. Hon blev rädd , trodde att hon inte skulle kunna genomföra sin puja (bönestunden), men fortsatte sakta sina ritualer. När hon tände rökelserna slingrade sig ormen tyst iväg. Ett tecken! Någon av gudarna, minns inte vilken, tar sin form i ormen ibland. En präst sa till henne att detta var ett tecken från gudarna, och om hon hittade en speciell sten en dag skulle det vara ytterligare ett tecken. Några dagar senare hittade hon stenen när hon grävde i grönsakslandet. Hon kände att den var speciell och tog den till templet där den ligger nu. Idag såg vi från balkongen hur en ca 1,5 meter lång orm kom slingrande över skolbyggnaden, med huvudet högt och riktat mot skolhuset. Bishnu vill inte döda ormar. Lugnt gick hon ner för trappan och när hon kommit ner vände ormen tvärt och slingrade tillbaka. Ytterligare ett tecken.... Är den giftig, frågade vi. ”not so poisonous” var svaret vi fick. 

Kvällen tillbringade vi tillsammans med Marianne, Lisa och Monica som lätt ledbrutna, blodigelmärkta, solbrända, stolta och mycket nöjda återvänt från sin trek. Öl, prat, skratt, och lite nepalesisk Kukkuri rum innan vi somnade. Stjärnorna lyste klart över oss ikväll.

Puja - religiös ceremoni

12 oktober.

I morse hade vi tänkt titta på soluppgången från utsiktspunkten Sarankot. Halvfem på morgonen ringer vår alldeles egen taxichaufför Arjun, han är vår trygghet för transporter och säger att det är ingen ide att åka. Vi förstår när vi hör åskan och somnar gott om igen. (åtminstone jag!) Startar dagen långsamt. Vandrar sedan ner till ama och baba (Santosh farföräldrar) i Yamdi där de idag har en puja, en religiös ceremoni för avlidna släktingar. Det är bröderna Poudel som genomför ceremonin med hjälp av en ung präst. Han mässar på sanskrit samtidigt som han instruerar bröderna i varje liten detalj under ceremonin. Blommor, ris, grässtrån, rökelser, böner... och samtidigt kommer ama/mamma och undrar när är ni klara så att vi kan äta? Timmen går.... vi blir sömniga i värmen och av det monotona mässandet... ama ser och ger oss sött kryddte med mjölk. Sedan äter vi. Först Lena och jag, sedan baba/pappa och hans bror, så grannkvinnan, och sist några lärare från skolan. Sedan tittar vi på TV. Fotboll och nyheter. Nepal har fått en ny premiärminister. Kanske tar Indiens blockad slut imorgon... men det har vi fått höra varje dag...

Lena möter sina fadderelever

11 oktober.
När vi kom till vårt hotell i turistområdet Lakeside trodde jag att jag skulle sitta och vänta på Lena. Strax efter att jag kommit hojtade någon Hallå! Lena hade kommit med ett tidigare plan och var redan på plats!

Vi flanerar längs shoppinggatan och äter på Paradise som ligger alldeles nere vid sjön. Västerlänningar befolkar restaurangen, längs sjön promenerar gamla tanter i sarees, nepalesiska män, turister och en och annan ko. Emma och Ingrid förbereder sin trek, Lena och jag njuter en flaska nepalesiskt vin på vår terass och somnar sedan gott.... Döttrarna stiger upp i ottan för att flyga till Jomsom för vidare transport till Muktinath, en helig plats på 3800 möh. Därifrån ska de gå neråt. Lena och jag åker till skolan. Snart träffar Lena sin Diksha och vi går hem till henne. Diksha är en öppen och glad tjej på tretton år och blir salig av alla presenter från Lena. Hela familjen tittar på familjefoton och vi dricker kokt buffelmjölk.

Det regnar idag. På leriga vägar travar vi tillsammans hem till Madhav som pluggar för sina sista tentor. Han blir glad över ett överraskande besök och vi dricker te och äter speciella kakor sparade från broderns bröllop. Det blixtrar och dundrar över våra huvuden, natten är mörk. Under framtrollade paraplyn går vi hem genom lera och vattenpölar för att äta vår kvällsmat på skolan. Idag blev det fried rice med grönsaker och en välkryddad soppa med getkött. Spännande diskussion med Bishnu, hennes man och ett par andra män i skolan på kvällen. Vi pratar politik och annat på engelska/nepali/svenska. Det är svårt i Nepal nu, Indiens blockad gäller inte bara bensin och gas, även mat och medicin börjar fattas på sina ställen. Blixt och dunder fortsätter under natten men vi sover gott ändå!