Mellanlandning i Kathmandu

26 januari

Hotellrum. Vita lakan. Västerländsk toalett. Varmvatten. Marmortrappor. Men filten är densamma som i skolans hostel. Tryggt. Jag kan stryka över filtens lugg och minnas. Det känns tomt och ensamt och tyst på rummet. Jag fyller det med musik från ipoden. Jack, faktiskt lyssnar jag till Richard Thompson! Det känns lagom melankoliskt just nu. Jag bor mitt i värsta turistsmeten i Thamel, bestämde mig för det för att få den totala kontrasten. Idag har jag strövat runt i alla affärer och letat mig lite vid sidan av turiststråken också. Jag är klädd som en nepalesisk gift kvinna och pratar lite nepali, det öppnar dörrar. Det är kul att testa här med okända människor. Har träffat dr Krishna idag och vi ska ses imorgon igen. Då ska vi hälsa på familjen till herr Dhakal som har restaurangen i Göteborg!

I lördags hade pojkarna och jag en heldag tillsammans med Bishnu Mme. Efter morgonrutinerna tog vi två taxibilar till the International Mountain Museum. De flesta pojkarna hade aldrig åkt taxi förut. Föreställ er lyckan. Två små Suzukis med fem pojkar och en madam i varje bil. Upp och ner med fönsterrutorna och tjut och sång. Museet är den modernaste byggnaden i Pokhara och långt ifrån den miljö de är vana vid. Där finns en etnologisk avdelning med alla de olika folkgrupperna, men dräkter och sånt var inte så intressant för pojkarna. Då var det mer kul med pilar och knivar och all trekking-utrustning från dåtiden. Man kunde se utrustning från första kvinnan och mannen på Mt Everest och dem har barnen läst om i skolan. Spännande. Den uppstoppade leoparden smällde högt liksom miniatyren av en bergstopp som man kunde klättra i. Allt gick lugnt och städat till, Amrit, 13, tog ledningen och jag bildade sluttrupp. Bara en enda gång fick en vakt hyssja på oss. Disciplin är viktigt. Efter museibesöket gick vi på restaurang. Bord med dukar, underlägg och servetter. Lite förvånat strök en av pojkarna över bordet. För en del var även detta första gången. Svårt att sitta still och vänta. En halvvästerländsk toalett väckte munterhet, en del har aldrig sett det förut. När man fällde upp ringen fanns en asiatisk variant att hoppa upp på. Alla varianter fungerar. När alla fick välja var sin hel läskedryck lade sig en andäktig tystnad runt bordet. Att välja mat från menyn blev för svårt så vi åt alla nudlar med kyckling. Hemma är det dahl baht tarkari som gäller två gånger om dagen. Inga variationer. Maten försvann fort från tallrikarna och snart var det dags att åka hem. Lyckotjut när vi rejsade uppför backarna till Hemja! Håret blåste i vinden när vår bil svischade förbi den andra… pojkarna vinkade genom öppna rutor och njöt i fulla drag. Eftermiddagen var stilla, packningen tog flera timmar eftersom alla var med och tittade och pillade och kollade.

Santosh, kommer ni ihåg honom? Han har blivit min elfte son. Lite mer i ålder med Emma och Ingrid. Han har bott på skolan ett par dagar nu och vi har pratat mycket. Efter en exkursion till remote areas i Jomsoms område i syfte att undersöka möjligheten till trådlös kommunikation och med ett socioekologiskt tänkande är han laddad till tusen med idëer. Även telemedicin finns med i planerna. Det är spännande idéer, jag hoppas hitta någon som kan hjälpa till på något sätt. Landet Nepal behöver sina egna entreprenörer, utan dem stannar det.

Att lämna skolan blev en förskräckligt sorglig upplevelse. Igår morse var allting färdigpackat, bara att tvätta sig, äta frukost och vänta på taxin. Alla pojkarna satt tysta och läste på den nya mattan i hostelrummet. Jag tror faktiskt inte det varit så tyst förut. Det var så mycket jag ville säga, men det gick inte. En kram och puss till varje pojke, blygt mottaget, sådan kroppskontakt har man inte öppet när man lämnat småbarnsåren. Vi har busat och skojat förut, men nu var det liksom på allvar. Ett hål i bröstet öppnade sig och jag hade tunnelseende när jag gick. Bishnu Mme och Jagat Sir följde med till bussen och snabbt, snabbt tog vi farväl och sa på återseende. För visst vill jag komma tillbaka en dag. Bergen och barnen väntar.

-------

Tillagg den 27: Idag har jag varit hemma hos Kumar Dhakals familj, dvs han som ager restaurant Himalaya i Goteborg! Hans dotter Sarita ar har sedan nagra manader men aker hem till Sverige i februari. De bor hogt upp med utsikt over hela Kathmandu och alldeles intill Sywambu, aptemplet. Vi at ris tillsammans och pratade lange. Vi maste planera en stor familjemiddag med nepalesiska tecken hos Kumar en dag! Jag har ocksa sagt hejda till Krishna (som var med hemma hos familjen Dhakal) . Parsi ma Sweden ma aunchu.

Resultatrapport av donerade medel

I the Nursery. Barnen sitter andaktigt stilla.


Mina mest kara: fran vanster, Rabi, 12, som gjort hela videofilmen fran skolresan. Santosh, 21, som laser till ingenjor. Asbin, 9, som stulit mitt hjarta.

Resten av Nursery. Forhoppningsvis malar man vaggarna igen. det ar inte mogel, det ar smuts fran barnens hander.

24 januari

Den slutliga summan av alla skänkta pengar blev 10 532 kronor. Dvs. dubbelt så mycket som jag bad om. Tack!!! Det är stort och ni ska veta att det är väl använda slantar. Ca 6000 kronor gick som tidigare sagt till en fyradagars resa till Kathmandu för 62 personer. Summan täckte mat, logi och inträden för alla men bussen betalade eleverna själva. De allra yngsta eleverna, dvs. dagisbarnen, har fått sitt rum pyntat och iordningställt. Stengolvet har fått en rejäl heltäckande plastmatta, barnen har fått skumgummidynor att sitta på. Vi har köpt planscher till väggarna och i taket hänger gosedjur från Sloggi och Genzyme. Alla tycker det är fint, det är varmt på golvet och barnen mår bättre. Hostelrummet har fått samma gedigna plastmatta istället för en tunn som rämnat och sparkades omkring i trasor. På plastmattan ligger en varm ullmatta som man kan sitta på och göra läxor eller spela spel. Plastmattan var den allra dyraste, men av god kvalitet och den bör hålla länge. Det blivande biblioteket var halvfärdigt och saknade dörr och fönster. Virke och glas är beställt. Lite småsaker som krokar till hostelrummet för att hålla reda på kläder, papperskorgar och en välbehövlig skiftnyckel är också inköpt. Hostelbarnens cyklar är lagade och vi har kollat lite på vad man kan göra själv när de är trasiga. En summa kommer att utgöra starten på en fond för ”Health and First Aid Committee”. Vi har förhoppningsvis bildat en liten grupp som ska se till så att verksamheten fortsätter. Jag har lärt ut en del färdigheter som blodtrycksmätning och synkontroll och lämnat instruktioner för mediciner och förbandsmateriel. Fonden ska användas till införskaffning av nytt när det behövs och utgöra basen för en fortsättning till hjälp när något av barnen behöver mer pengar för sjukvård på skoltid. Pengarna som är kvar efter detta, ca 450 kronor, ska räcka till snickarlön.

Johan och Mimmi, en stabil stege är också inköpt.

Sista skoldagen

Ja, mina vanner, denna resa borjar narma sig sitt slut. Idag har solen skinit som for ett par manader sedan och jag har gatt i bara armarna. En smula sommarkansla mitt i all vemodskansla. Jag langtar hem nu, men vill inte aka. Life is something. Idag har jag blivit avtackad pa det allra hogtidligaste satt med blommor, malas, tikka, tal och presenter. Tur att jag har en dag kvar i morgon med mina hostelpojkar! Da ska vi sla pa stort och gora utflykt, aka taxi till museet! Kanske ater vi glass?!

Det har varit otroligt valgorande att skriva denna blogg, det har blivit mitt satt att bearbeta upplevelser och kanslor. Forhoppningsvis har det aven varit bra att lasa, kanske har jag vackt en tanke om volontararbete hos nagon mer? Jag lovar att det ar en resa bade i det yttre och det inre.

Pa sondag aker jag till Kathmandu, darifran kommer den sista rapporten. Pa torsdag landar jag pa Landvetter.

Sa folj med mina sista steg pa vagen nasta vecka!

Tatopani, varmt vatten

Fran Toyotan


En liten kansla av resan





Familjen Poudel



Som varsta amerikanskan!

Nilgiri

15 januari
Jag har gjort en utflykt med familjen Poudel. Det har hänt något under min tid här, herr och fru Poudel har hittat varandra på nytt tror jag. Det finns en helt annan värme dem emellan än när jag kom. Bra. Rishi Sir har inte rest någonstans på det här sättet och jag ville göra en utflykt denna vecka så jag bad skolans gode taxichaufför att ta oss till Tatopani som är en by norrut i bergen. Tatopani betyder varmt vatten och byn har fått sitt namn efter varma källor i området. Hit kommer man för att göra hälsobad i det heta vattnet rikt på mineraler. Här går många av trekkingturerna förbi. Resan dit tog drygt fem timmar och jag har aldrig tidigare åkt bil på sådana vägar. Med den lilla, lilla zuzukin med inte alltför hög frigång tog vi oss över stock och sten. Mest sten. Och stundtals vatten. När jag tittade ut genom fönstret såg jag inte vägen, bara floden, Kahli Kohla, den Svarta floden, några tiotals meter under mig. Svälj. Allt ligger i lord Shivas händer, som Kjell säger. Ärligt talat var jag inte rädd, något slags fatalistisk känsla infann sig och jag tänkte att det som sker det ska ske. Vår chaufför tog oss till Beni. Längre klarade hans bil inte av. Därför flyttade vi till en gammal Toyota. Jag undrar vad livslängden är på en bil här. Fatalismen blev än starkare. Vi körde stundtals i ren lössand och kunde lätt slirat över kanten. Flera ras tornade upp sig över oss. Ibland körde vi i ren lervälling. Chauffören hade full kontroll och styrde vant bilen i sicksack över vägen, inte en enda gång tvekade han, inte en enda gång slirade vi eller fastnade. Otroligt. För ett par år sedan gick det inte alls att köra hit, man fick gå de sista timmarna. Men vi kom fram. En lätt känsla av sjösjuka infann sig, samma känsla som när man går iland på bryggan och får fast mark under fötterna. Vidunderligt vacker natur, mäktig flod och en djup dalgång där nästan lodräta bergsväggar tornar upp sig. I fjärran syns den vita toppen Nilgiri. Familjen Poudel får ett rum för sig själva och jag tronar ensam i mitt. Det är första gången familjen är ute så här tillsammans alla tre. Vi flanerar genom byn, tar med oss handdukar och ombyten och tar oss till varmvattenbassängen. Det är en alldeles särskild känsla att sjunka ner i detta varma vatten och att delta i rutinerna för hur det går till. Några vindpinade trekkare delar bassängen med oss. Stilla vandrar vi efter väl genomförd tvättning och avslappning tillbaka till vårt hotell och äter en furstlig middag. Rishi sir och jag slår på stort och delar en öl. Vi somnar när klockan är halvåtta eller något.
Dagen efter startar vi redan vid sjutiden och tar oss tillbaka utan missöden. Handlar konstiga örter i Baglung. Något som ska vara jättegott att krydda pickles med, men äter man för många somnar man… Någon som vågar pröva när jag ska laga nepalesiskt hemma? J Vi är hemma vid tvåtiden och det känns skönt.
Idag är det frikostigt med el, hela fyra timmar mellan fyra och åtta. Jag jobbar som en liten bäver för att ta vara på tiden. Idag är också alla lärare här och sammanställer elevernas personliga rapport över examen. De får uppgift om hur många poäng de fått i varje ämne utifrån skrivningen, hur många procent av full poäng, de graderas enligt en form av betygsskala, får veta sin position i klassen och får dessutom ett personligt omdöme. Imorgon diskuteras resultatet med föräldrar och elev tillsammans med klassläraren. Kanske något för den svenska skolministern att fundera över?

pojkar igen

Rabis familj

Amrits familj

Samundra och Sagar med farmor

Rabi och jag

Hos Rabi. Gurkmeja, ser ut som ingefara ungefar, skalas, torkas och mals sedan till pulver.

Fler bilder fran pojkarna

Har poppas pop corn.


Majsen rensas.

Pravat med mamma och tant.

Hos Asbin

Asbin ar herre pa tappan.

Hemma hos mina pojkar

Majslager pa andra vaningen.

Asbins farmor. Obs den specialgjorda kniven att arbeta med i denna stallning

Asbin och jag i hans sang.

Den fina batterilampan.

Utsikt fran andra vaningen.

15 januari
Efter skolresan blev det vinterlov och alla elever utom klass tio har varit lediga. Klass tio måste fortsätta läsa hårt för sin slutexamen. Hostelpojkarna är hemma sina byar. Jag hade ett par mycket lata dagar efter skolresan, men de var välbehövliga. Gick och småfixade här med lite kläder och lite foton och annat. Gjorde en rejäl shoppingrunda i Mahendra Pul, det börjar bli dags att köpa de där grejerna jag tänker att jag vill ha med hem. Tvättat kläder, pulat. Pratat. Bishnu är lite småkrasslig igen, men det är inget som inte går att kurera. Min hosta gick fortare över denna gång. Nripesh tycks vara nöjd med att vara ensam herre på täppan, leka med bara ett par kamrater i stället för nio och leva mer vanligt familjeliv. Det liv familjen lever på skolan är ju minst sagt ovanligt. De har inte en gnutta privatliv, allt delas med hostelpojkarna och alla som arbetar här. Men allt är så bra som det kan vara. Dagarna går fort nu, det är mindre än två veckor tills jag lämnar skolan. Tankarna på hemma blir mer påtagliga, Sverige kommer närmare. För första gången längtar jag efter svensk mat. Riktigt färskt bröd med hård skorpa, en lagrad grevé och starkt kaffe. Eller fisk med kokt potatis och lite romsås. En färsk sallad med räkor. Bara milda kryddor… (tips till familjen!) Men än är jag inte där!
I förrgår besökte Bishnu mme, Nripesh och jag precis som en av de första dagarna här alla hostelpojkarna i deras hem. Det var så himla roligt att göra om besöken nu när jag känner alla. Nu fick allt ett annat sammanhang och jag kunde kommunicera på ett helt annat sätt. Asbin, 9 år, som fått en alldeles särskilt plats i mitt hjärta, fick det första besöket. Han bor högst upp av alla, förutom Sushil, dit vi inte hann gå. Asbin blev glad att se oss och vi blev där en god stund. Nu visade han mig frimodigt runt i sitt hus, sin säng, köket och övervåningen där man förvarar riset, majs, sojabönor m.m. Utsikten från fönstret är strålande. Stolt förevisade han den glänsande nya batterilampan som används vid strömavbrott. Den har hans pappa köpt i det arabland där han arbetar. Lillebror Amrit tinade upp den här gången och kallade mig t.o.m. didi. Farmor är fem år äldre än jag, så vi är som systrar. Hon skördade en blomkål jag aldrig sett maken till förut. Aldrig har jag ätit så färsk blomkål, den smakade alldeles gudomligt med färsk ingefära, lite tamarind, lite vitlök och masalakryddor. Det är inte många sekunder mellan skörd och måltid när man lever så här. Pravat som bor granne med Asbin kom upp och pojkarna sparkade boll. Lille Amrit, 3 år, fattade galoppen och skrattade stort till slut. Vi tittade på getterna och bufflarna och Asbin klättrade upp i den gigantiska hövolmen och hoppade ner i höet på marken. Asbin fick tröjan från Sverige och foton på sin svenska familj. Han blev väldigt glad och mycket fin. Lycka. Lycklig.
En av Bishnus familjesystrar fick ett kärt besök. De träffas bara de gånger Bishnu besöker byn. Många av byfamiljerna lämnar aldrig sitt område, de sköter sitt arbete och lämnar bara sitt hus för att göra de nödvändiga inköpen. Hos systern fick jag en helt ny upplevelse. Jag hjälpte till att repa majskorn från de färska torkade majskolvarna och åt sedan pop corn poppade över öppen eld. Vad sägs om det! Vi rostade också färska sojabönor, det blir min nya favorit till ölen.
Jag är i miljöer jag aldrig skulle kunna föreställt mig att vistas i. Allt är riktigt primitivt, sådär som man ser på TV. Man noterar lite halvhjärtat, skakar lite på huvudet och tycker lite synd om de fattiga människorna och sväljer den sista bullbiten och kaffeskvätten. Jordgolv, öppen eld utan skorsten i köket, hårda sängar med stråmattor och inga madrasser, inga glasfönster, ingen värme. Ofta ett rum och kök även om man är många i familjen. Barnadödligheten är pga magsjukdomar fortfarande hög i de avlägsna byarna. Resan från ett modernt liv i Sverige och hit är lång, men det känns alldeles självklart att vara här nu. Människorna jag delat vardag med under tre månader lever så här, jag har gjort detsamma nu. Det är enkelt och bara de allra nödvändigaste prylarna finns, inga lyxartiklar så långt ögat kan nå (förutom mobilen, förstås!), men allt fungerar. Alla delar allting med varandra. Ingenting är riktigt privat. Inte heller mina saker. Finns det en tandkräm eller tvål eller något annat framme så används det, spelar inte någon roll vems det är. Vi delar. Jag har tränat på att ta vara på allt som är användbart. Förpackningar. Inte för att återvinna men för att använda igen. Det går att hitta användningsområden för mycket. När fiaspelet saknar pluppar gör vi nya av wellpapp. En avklippt pet-flaska med stenar i botten blir en bra pennmugg. Och så vidare. Jag har tvättat mig i kallt vatten, tvättat håret i kallt vatten och använt så lite vatten som möjligt. Till skillnad från de andra här har jag unnat mig daglig tvätt. Vattnet jag tvättat mig i används sedan till att "spola" med i toaletten. Kläderna har jag också tvättat i kallt vatten, bara uppvärmt av solen. Skrubbat dem omsorgsfullt mot sten med tvättvål. Jag har t.o.m. gjort det "långa" toalettbesöket på asiatiskt vis, dvs. utan papper. Jag har inte varit magsjuk på riktigt. Använt allt av blomkålen, blasten ger utmärkt näring och smak. Inget som kan användas får gå till spillo. Jag har levt den här tiden på en betydligt enklare nivå än jag någonsin gjort förut och det har fungerat för mig också. Visst, under en begränsad period, och jag vet hela tiden att jag återvänder till hög standard. Men ändå. Det ger tankeställare. Emma, jag tror att du får engagera mig mer i arbetet för att spara på jordens resurser.
Efter Asbin fortsatte vi till Pravat, där fick vi lite yam att äta. Vi vandrade vidare till Rabi, 13 år, killen som är min personliga filmare. Han är lite tillbakadragen och i sitt hem blev han ännu tystare. Men han filmade sitt hus ordentligt och visade även han hur han lever. Här är det lite mer möblerat, med överkast på sängarna i stället för stråmattor som hos Asbin, det ser lite mer pyntat och påkostat ut. Vi dricker te igen. På tu man hand pratar Rabi och jag lite mer. Han har en stor teknisk talang, hoppas att han får möjlighet att utveckla den. Amrit spelar volleyboll med de stora grabbarna när vi närmar oss hans hus. Mamma och systern är hemma. Pappa, som ser ut som om han bara vore några och tjugo, kommer efter en stund. Vi får mer grönsaker att bära på. Snabbt fortsätter vi till Sagar och Samundra, det börjar dra mot kväll. Storskrattandes kommer de springande från grannen när de ser oss. Vi fotograferar och äter kex och alla är nöjda och belåtna. Sista tekoppen sväljs. Överallt vi där vi gått fram har människor pratat med oss och lagt märke till att vi hälsar på hos eleverna. Det är bra för skolan.

sista bilderna fran skolresan

Dahl baht tarkari. Det ar faktiskt mycket aptitligt att ata med handen. Nepaleserna har en fingerfardighet som inte ar av denna vard nar de snabbt blandar ihop allt till angenam smak.

Bishnu ar glad i kylan.

Sondag. Om exakt tva veckor lamnar jag skolan. Nu ar det lov tom torsdag, pa fredag ar det Result Day, dvs barnen kommer med sina foraldrar for att fa veta om de har klarat sin examen och vilken plats de fick. Kanske blir det nagon utflykt innan dess. Veckan darpa blir alltsa sista skolveckan. Jag ska hinna med mycket da. Framfor allt vill jag vara mycket med pojkarna. Nu ska jag ta mig in till Pokhara och shoppa lite. Det var ett tag sedan! Kram pa er!

Fler foton fran skolresan 2

Vantande pa bussen hem.

Skonhet.

Pojkar i klass nio. obs, brillorna ar urviktiga.

Alla flickorna.

Klass nio poserar igen.

Fler foton fran skolresan 1

Mycket kand skulptur utanfor Krishnatemplet i Patan. Det ar nagot med fageln, jag har glomt vad.

Alla samlade utanfor Krishnatemplet

Inga skor i templet, hur kallt det an ar. Inte heller nagot skinn.

Utanfor Krishnatemplet

Pojkar i Krishnatemplet

Skolresa till Kathmandu

Aptemplet, Pasupatinah

Madhav tittar pa film i bussen

Pasupatinah, Bishnu, Nripesh, Shiva och jag

Budanilakhanta, det storsta hinduiska templet i Nepal

Alla samlade innan avfard.

10 januari

Nu sitter jag i min säng i hostelrummet. Strömmen är avstängd. Vi har ätit middag, stekt ris med kålgryta och linser. Dricker nu mitt söta te kryddat med nejlika. Det är lov och alla pojkarna är hemma hos sina familjer. Bara Bishnus familj och jag är här. Under dagen har jag städat lite och rättat en skrivning i hälsa i klass fyra. Strålande resultat. Helavtvättning i kallt vatten i solen. En behövligt långsam dag i härligt varmt solsken efter en intensiv skolresa!

Jag tror faktiskt att skolresan är en av de större utmaningarna för mig under tiden här. Darmed en av de storsta upplevelserna. For eleverna var det sakert storre an jag kan forestalla mig. Shiva, 13 ar, som jag tog med eftersom han inte hade nagon familj hemma, satt dodstyst och tittade ut genom fonstret hela vagen till Kathmandu.

Jag har släppt mängder av kontrollbehov, men drabbades nagot under skolresan. I tisdags morse samlades alla på skolan. 52 elever och 10 lärare, inklusive mig själv. Jag stod redo med åksjuketabletter och många ville ha. Den som aldrig varit i Asien och sett bussarna har nog svårt att föreställa sig komforten, men inte är det som våra luftkonditionerade bussar med fällbara säten inte. Stötdämpare är nog en okänd komponent. Eleverna satt tre i varje säte, även jag ibland. 48 passagare var egentligen max, men regler är till för att inte följas i detta land. Jag var nyfiken på hur programmet såg ut. Det fanns inget. Bara ett i huvudet på Jagat Sir som sannolikt skrevs simultant. Ingenting var förbokat, vare sig mat eller rum. Det s.k. hotellet var förvarnat, det var allt. Resan till Kathmandu tog till slut ca 9-10 timmar, de sista två i krypande kö i sta´n. Alla var rejält trötta och hungriga när vi kom fram till ett isblått och utkylt stenhotell. Men alla var nyfikna och förväntansfulla. Kathmandu är flera grader kallare än här och det kändes. Jag hamnade tillsammans med fyra flickor och en av hostelpojkarnai ett rum med fyra sängar och spyor på väggen. Papperskorgen var fylld med resten. Lakanen var inte tvättade. Fönstren gick inte att stänga ordentligt. Lite smaackligt tyckte flickorna, men inget storre problem. Papperskorgen slangde vi ut och flyttade sangen bort fran spyvaggen. Återigen har jag drabbats av rejäl hosta och lite feberkänsla. Jag överlevde faktiskt den natten, men jag var tveksam när jag kröp ner under täcket med alla kläder på om jag faktiskt skulle göra det… De två dagarna i Kathmandu blev den hittills största prövningen av mitt svenska tålamod och behov av ordning, reda och kontroll. Infektionen gjorde sakert sitt till. För att klara två nätter till kr fixade jag ett rent rum för Bishnu, mig och pojkarna. Jag sov bra trots kylan och flickorna kunde prata, fnittra, sjunga och dansa precis så länge de ville.
Att åka runt till 5-6 sevärdheter dagligen i en kaotisk asiatisk storstad, klämma in lite mat här och där, hålla reda på 52 elever utan någon för mig synbar organisation var svettigt men roligt. I kvällningen den första dagen klämdes en botanisk trädgård in och plötsligt hade vi bråttom tillbaks i skymningen. Till fots. 52 elever som aldrig varit i storstaden förut utspridda på gatorna mot hotellet. Inte ens alla lärare visste var vi bodde. Och det blir fort alldeles kolsvart. Många var nog lite rädda en stund. Men alla kom fram. Det är detta som är det underliga. Hur galet, hur oplanerat och hur rörigt och improviserat allt än är, så nog ordnar det sig alltid. På något sätt. Det var dåligt med mat ibland och alldeles för många språngmarscher mellan aktiviteterna, men till slut hade ändå allting löst sig. Det är en lärorik erfarenhet. Jag ska försöka bevara minnet av detta alla gånger i framtiden när jag oroar mig för att jag inte planerat tillräckligt mycket i arbete eller fritid.
Eleverna o-ade och a-ade över alla monument och tempel vi besökte som de läst om i skolan. Det kulturella arvet ar mycket viktigt for det nepalesiska folket. Att se alla de berömda platserna i verkligheten var stort. Vi besökte också universitetsområdet och skulle tittat på Nepals största bibliotek men det var stängt. För ingen hade ju kollat innan. Att bo på hotell och kunna prata, skratta och sjunga halva natten kanske var ännu större. Tredje morgonen gick bade flickor och pojkar upp redan klockan fyra och sjong och dansade pa rummet. Pojkarna for sig och flickorna for sig. Forstar ni??? Att äta dahl baht tarkari två gånger om dagen någon annanstans än hemma är också stort. Andra dagen gavs tid till shopping på marknaden alldeles invid hotellet. Samma lycka över smycken, kläder och små prylar som hemma. Bara lite annorlunda. Allt uppvisades stolt. Jag tror att jag också blev trendsetter med mitt sätt att knyta halsduken, ni vet, dubbel och med båda ändarna genom ”öglan”. Andra dagen upptäckte jag att alla pojkarna bar sina sjalar på detta sätt. Tänka sig. På hemvägen tror jag att eleverna höll låda i bussen mer än halva vägen. Den ena nepalesiska slagdängan avlöste den andra. Pojkarna skrålade som tonårspojkar gör och flickorna sjöng med sköna stämmor. Resham piriri, resham piriri… Stämningen var hög och det kändes som alla var väldigt nöjda.

Ungefär 6000 kronor av skänkta medel användes till tre hotellnätter, mat och inträdesbiljetter för 62 personer. Bussen betalade eleverna själva. Lärarna och tre elever fick åka gratis. Det betyder att jag har kvar drygt tretusen kronor. Jag sparar dem tills vidare och ska fundera på hur vi ska använda dem bäst. Tänker att en summa ska avsättas för att kunna köpa första hjälpen-material när det jag burit hit tagit slut. Rapport kommer. Tack än en gång, pengarna är väl använda och inte en rupia försvunnen på vägen. Nu är det dags att sova. God natt!

Krishnabilder

Mottagning pa mitt rum i skolan.




Har ar Krishna fodd. Huset forfaller till stor sorg for familjen som ar spridd pa andra stallen.




Krishnas farmor.

Seti Kohla kommer fran Hemja och rinner vidare mot Krishnas trakter. Har gick vi over en hangbro.

Nar vi kom var det lagaklader-dagen