My dearest boys! Sons!

They look nice together, I hope they look nice on you!

Teaching about Nepal in my sister-in-law's class

Sweet brothers! <3 <3

Handsome and dangereous (?) nepali boys :-)

My family eating dal baht tarkari in our kitchen. I am sharing the food.

You remember taking the photo Pravat? Asbin, I have seen in Vicky's diary that you are still wearing your mala!

Last day together at the museum. Amrit was the skilful guide. Look at his serious face!

Happy New year! What happened to Sushil?! :-)

Rabi, Amrit, Amrit, Pravat, Asbin, Nripesh, Shiva, Sushil, Sagar and lovely Samundra! And of course, Santosh. This is to you.

Funny feeling, writing in my blog again after two months. This is where I have written all about my time with you, when I was still in Hemja. If you go back in time in the blog you will find so many photos of yourself and the school. I hope you will enjoy. Still I think of you almost every day! I hope you had a lovely holiday and that you now enjoy being back to school. I wish you all the best for the coming year. And I bet you have a nice time with Vicky and Malin!

When I don't think about you ;-), I work a lot and spend time with my family and friends. I work at the hospital 8,5 hours five days a week. I enjoy my work very much, I love to meet all the different people. What do I do? I give a lot of information talks and education about dialysis treatment and transplantation (Santosh can explain) and I measure blood pressure (you know!), take blood samples, urine samples, give blood transfusions and various injections, dress wounds (you know!) go to a lot of meetings and much more.... Now we are planning to have a big, big party in June for everybody working in my field in my hospital. I am preparing to sing and dance together with my best working mates. It will be great fun! Maybe one day you will see photos of that!

This weekend I have been to the countryside, you remember my father's birthplace from the movie? I think it is for me like when you go to your homes, when I get there I feel really happy. Even if my father and mother are not alive, I can feel them around... and I love to be in the clear air, away from the city. It is still too cold to take a swim in the sea, but I am eagerly waiting to do soon!!

I so much hope to see you all again one day, but before that... there is a lot of time for writing!!!

Love you dearly, all my sons,

Lots of love and many kisses and hugs!

from Ellinor Madame

xxxxx

Åter i hemlandet

T-shirten är en present från Ingrid köpt i Bangkok.

Min kropp är åter i Sverige. Min själ befinner sig någonstans på vägen. En bit av den blir nog kvar i Hemja. Allt känns precis som förut men helt annorlunda. Jag har levt min dröm. Det är jag glad över. I en vecka har jag gått runt och sniffat på vardagen här, pratat med familj och vänner, lufsat runt i snö i Sandvik, njutit och kontemplerat. Har berättat om livet i Nepal för Eivors elever som ska få nepalesiska brevvänner i klass 7 på Snow View English Boarding School. På måndag börjar jag arbeta. Kanske blir det fler inlägg här med tiden, låt oss se. Det som sker det sker. Lev väl är min dagliga önskan.

Mellanlandning i Kathmandu

26 januari

Hotellrum. Vita lakan. Västerländsk toalett. Varmvatten. Marmortrappor. Men filten är densamma som i skolans hostel. Tryggt. Jag kan stryka över filtens lugg och minnas. Det känns tomt och ensamt och tyst på rummet. Jag fyller det med musik från ipoden. Jack, faktiskt lyssnar jag till Richard Thompson! Det känns lagom melankoliskt just nu. Jag bor mitt i värsta turistsmeten i Thamel, bestämde mig för det för att få den totala kontrasten. Idag har jag strövat runt i alla affärer och letat mig lite vid sidan av turiststråken också. Jag är klädd som en nepalesisk gift kvinna och pratar lite nepali, det öppnar dörrar. Det är kul att testa här med okända människor. Har träffat dr Krishna idag och vi ska ses imorgon igen. Då ska vi hälsa på familjen till herr Dhakal som har restaurangen i Göteborg!

I lördags hade pojkarna och jag en heldag tillsammans med Bishnu Mme. Efter morgonrutinerna tog vi två taxibilar till the International Mountain Museum. De flesta pojkarna hade aldrig åkt taxi förut. Föreställ er lyckan. Två små Suzukis med fem pojkar och en madam i varje bil. Upp och ner med fönsterrutorna och tjut och sång. Museet är den modernaste byggnaden i Pokhara och långt ifrån den miljö de är vana vid. Där finns en etnologisk avdelning med alla de olika folkgrupperna, men dräkter och sånt var inte så intressant för pojkarna. Då var det mer kul med pilar och knivar och all trekking-utrustning från dåtiden. Man kunde se utrustning från första kvinnan och mannen på Mt Everest och dem har barnen läst om i skolan. Spännande. Den uppstoppade leoparden smällde högt liksom miniatyren av en bergstopp som man kunde klättra i. Allt gick lugnt och städat till, Amrit, 13, tog ledningen och jag bildade sluttrupp. Bara en enda gång fick en vakt hyssja på oss. Disciplin är viktigt. Efter museibesöket gick vi på restaurang. Bord med dukar, underlägg och servetter. Lite förvånat strök en av pojkarna över bordet. För en del var även detta första gången. Svårt att sitta still och vänta. En halvvästerländsk toalett väckte munterhet, en del har aldrig sett det förut. När man fällde upp ringen fanns en asiatisk variant att hoppa upp på. Alla varianter fungerar. När alla fick välja var sin hel läskedryck lade sig en andäktig tystnad runt bordet. Att välja mat från menyn blev för svårt så vi åt alla nudlar med kyckling. Hemma är det dahl baht tarkari som gäller två gånger om dagen. Inga variationer. Maten försvann fort från tallrikarna och snart var det dags att åka hem. Lyckotjut när vi rejsade uppför backarna till Hemja! Håret blåste i vinden när vår bil svischade förbi den andra… pojkarna vinkade genom öppna rutor och njöt i fulla drag. Eftermiddagen var stilla, packningen tog flera timmar eftersom alla var med och tittade och pillade och kollade.

Santosh, kommer ni ihåg honom? Han har blivit min elfte son. Lite mer i ålder med Emma och Ingrid. Han har bott på skolan ett par dagar nu och vi har pratat mycket. Efter en exkursion till remote areas i Jomsoms område i syfte att undersöka möjligheten till trådlös kommunikation och med ett socioekologiskt tänkande är han laddad till tusen med idëer. Även telemedicin finns med i planerna. Det är spännande idéer, jag hoppas hitta någon som kan hjälpa till på något sätt. Landet Nepal behöver sina egna entreprenörer, utan dem stannar det.

Att lämna skolan blev en förskräckligt sorglig upplevelse. Igår morse var allting färdigpackat, bara att tvätta sig, äta frukost och vänta på taxin. Alla pojkarna satt tysta och läste på den nya mattan i hostelrummet. Jag tror faktiskt inte det varit så tyst förut. Det var så mycket jag ville säga, men det gick inte. En kram och puss till varje pojke, blygt mottaget, sådan kroppskontakt har man inte öppet när man lämnat småbarnsåren. Vi har busat och skojat förut, men nu var det liksom på allvar. Ett hål i bröstet öppnade sig och jag hade tunnelseende när jag gick. Bishnu Mme och Jagat Sir följde med till bussen och snabbt, snabbt tog vi farväl och sa på återseende. För visst vill jag komma tillbaka en dag. Bergen och barnen väntar.

-------

Tillagg den 27: Idag har jag varit hemma hos Kumar Dhakals familj, dvs han som ager restaurant Himalaya i Goteborg! Hans dotter Sarita ar har sedan nagra manader men aker hem till Sverige i februari. De bor hogt upp med utsikt over hela Kathmandu och alldeles intill Sywambu, aptemplet. Vi at ris tillsammans och pratade lange. Vi maste planera en stor familjemiddag med nepalesiska tecken hos Kumar en dag! Jag har ocksa sagt hejda till Krishna (som var med hemma hos familjen Dhakal) . Parsi ma Sweden ma aunchu.

Resultatrapport av donerade medel

I the Nursery. Barnen sitter andaktigt stilla.


Mina mest kara: fran vanster, Rabi, 12, som gjort hela videofilmen fran skolresan. Santosh, 21, som laser till ingenjor. Asbin, 9, som stulit mitt hjarta.

Resten av Nursery. Forhoppningsvis malar man vaggarna igen. det ar inte mogel, det ar smuts fran barnens hander.

24 januari

Den slutliga summan av alla skänkta pengar blev 10 532 kronor. Dvs. dubbelt så mycket som jag bad om. Tack!!! Det är stort och ni ska veta att det är väl använda slantar. Ca 6000 kronor gick som tidigare sagt till en fyradagars resa till Kathmandu för 62 personer. Summan täckte mat, logi och inträden för alla men bussen betalade eleverna själva. De allra yngsta eleverna, dvs. dagisbarnen, har fått sitt rum pyntat och iordningställt. Stengolvet har fått en rejäl heltäckande plastmatta, barnen har fått skumgummidynor att sitta på. Vi har köpt planscher till väggarna och i taket hänger gosedjur från Sloggi och Genzyme. Alla tycker det är fint, det är varmt på golvet och barnen mår bättre. Hostelrummet har fått samma gedigna plastmatta istället för en tunn som rämnat och sparkades omkring i trasor. På plastmattan ligger en varm ullmatta som man kan sitta på och göra läxor eller spela spel. Plastmattan var den allra dyraste, men av god kvalitet och den bör hålla länge. Det blivande biblioteket var halvfärdigt och saknade dörr och fönster. Virke och glas är beställt. Lite småsaker som krokar till hostelrummet för att hålla reda på kläder, papperskorgar och en välbehövlig skiftnyckel är också inköpt. Hostelbarnens cyklar är lagade och vi har kollat lite på vad man kan göra själv när de är trasiga. En summa kommer att utgöra starten på en fond för ”Health and First Aid Committee”. Vi har förhoppningsvis bildat en liten grupp som ska se till så att verksamheten fortsätter. Jag har lärt ut en del färdigheter som blodtrycksmätning och synkontroll och lämnat instruktioner för mediciner och förbandsmateriel. Fonden ska användas till införskaffning av nytt när det behövs och utgöra basen för en fortsättning till hjälp när något av barnen behöver mer pengar för sjukvård på skoltid. Pengarna som är kvar efter detta, ca 450 kronor, ska räcka till snickarlön.

Johan och Mimmi, en stabil stege är också inköpt.

Sista skoldagen

Ja, mina vanner, denna resa borjar narma sig sitt slut. Idag har solen skinit som for ett par manader sedan och jag har gatt i bara armarna. En smula sommarkansla mitt i all vemodskansla. Jag langtar hem nu, men vill inte aka. Life is something. Idag har jag blivit avtackad pa det allra hogtidligaste satt med blommor, malas, tikka, tal och presenter. Tur att jag har en dag kvar i morgon med mina hostelpojkar! Da ska vi sla pa stort och gora utflykt, aka taxi till museet! Kanske ater vi glass?!

Det har varit otroligt valgorande att skriva denna blogg, det har blivit mitt satt att bearbeta upplevelser och kanslor. Forhoppningsvis har det aven varit bra att lasa, kanske har jag vackt en tanke om volontararbete hos nagon mer? Jag lovar att det ar en resa bade i det yttre och det inre.

Pa sondag aker jag till Kathmandu, darifran kommer den sista rapporten. Pa torsdag landar jag pa Landvetter.

Sa folj med mina sista steg pa vagen nasta vecka!

Tatopani, varmt vatten

Fran Toyotan


En liten kansla av resan





Familjen Poudel



Som varsta amerikanskan!

Nilgiri

15 januari
Jag har gjort en utflykt med familjen Poudel. Det har hänt något under min tid här, herr och fru Poudel har hittat varandra på nytt tror jag. Det finns en helt annan värme dem emellan än när jag kom. Bra. Rishi Sir har inte rest någonstans på det här sättet och jag ville göra en utflykt denna vecka så jag bad skolans gode taxichaufför att ta oss till Tatopani som är en by norrut i bergen. Tatopani betyder varmt vatten och byn har fått sitt namn efter varma källor i området. Hit kommer man för att göra hälsobad i det heta vattnet rikt på mineraler. Här går många av trekkingturerna förbi. Resan dit tog drygt fem timmar och jag har aldrig tidigare åkt bil på sådana vägar. Med den lilla, lilla zuzukin med inte alltför hög frigång tog vi oss över stock och sten. Mest sten. Och stundtals vatten. När jag tittade ut genom fönstret såg jag inte vägen, bara floden, Kahli Kohla, den Svarta floden, några tiotals meter under mig. Svälj. Allt ligger i lord Shivas händer, som Kjell säger. Ärligt talat var jag inte rädd, något slags fatalistisk känsla infann sig och jag tänkte att det som sker det ska ske. Vår chaufför tog oss till Beni. Längre klarade hans bil inte av. Därför flyttade vi till en gammal Toyota. Jag undrar vad livslängden är på en bil här. Fatalismen blev än starkare. Vi körde stundtals i ren lössand och kunde lätt slirat över kanten. Flera ras tornade upp sig över oss. Ibland körde vi i ren lervälling. Chauffören hade full kontroll och styrde vant bilen i sicksack över vägen, inte en enda gång tvekade han, inte en enda gång slirade vi eller fastnade. Otroligt. För ett par år sedan gick det inte alls att köra hit, man fick gå de sista timmarna. Men vi kom fram. En lätt känsla av sjösjuka infann sig, samma känsla som när man går iland på bryggan och får fast mark under fötterna. Vidunderligt vacker natur, mäktig flod och en djup dalgång där nästan lodräta bergsväggar tornar upp sig. I fjärran syns den vita toppen Nilgiri. Familjen Poudel får ett rum för sig själva och jag tronar ensam i mitt. Det är första gången familjen är ute så här tillsammans alla tre. Vi flanerar genom byn, tar med oss handdukar och ombyten och tar oss till varmvattenbassängen. Det är en alldeles särskild känsla att sjunka ner i detta varma vatten och att delta i rutinerna för hur det går till. Några vindpinade trekkare delar bassängen med oss. Stilla vandrar vi efter väl genomförd tvättning och avslappning tillbaka till vårt hotell och äter en furstlig middag. Rishi sir och jag slår på stort och delar en öl. Vi somnar när klockan är halvåtta eller något.
Dagen efter startar vi redan vid sjutiden och tar oss tillbaka utan missöden. Handlar konstiga örter i Baglung. Något som ska vara jättegott att krydda pickles med, men äter man för många somnar man… Någon som vågar pröva när jag ska laga nepalesiskt hemma? J Vi är hemma vid tvåtiden och det känns skönt.
Idag är det frikostigt med el, hela fyra timmar mellan fyra och åtta. Jag jobbar som en liten bäver för att ta vara på tiden. Idag är också alla lärare här och sammanställer elevernas personliga rapport över examen. De får uppgift om hur många poäng de fått i varje ämne utifrån skrivningen, hur många procent av full poäng, de graderas enligt en form av betygsskala, får veta sin position i klassen och får dessutom ett personligt omdöme. Imorgon diskuteras resultatet med föräldrar och elev tillsammans med klassläraren. Kanske något för den svenska skolministern att fundera över?

pojkar igen

Rabis familj

Amrits familj

Samundra och Sagar med farmor

Rabi och jag

Hos Rabi. Gurkmeja, ser ut som ingefara ungefar, skalas, torkas och mals sedan till pulver.