När jordens alla hav stiger så inget land blir kvar

Santosh berättade för mig vad han och hans vänner fantiserade om när de var små. Tänk när jordens alla hav stiger så högt att alla länder täcks av vatten. Vad gör alla människor då? Människor söker alltid räddning och naturligtvis söker de sig till Mount Everest, jordens högsta berg. Vilken möjlighet för landet Nepal och dess befolkning! Vilken avgift de skulle kunna ta ut av jordens hela befolkning! Vad rika de skulle bli!



måndag 2 november 2015

7 timmars vandring 1150 meter uppåt

I tidig morgon påbörjar vi vandringen upp till Chilaunekharka. Kalimati ligger 650 möh och Chilaunekharkha 1800 möh. Jag som tillhör de mindre atletiska i gruppen har gjort vandringen förut och hoppas det går bra idag. Det är redan varmt. Chilaunekharka är en liten fattig by där Tamang-människor bor, med mongoliskt ursprung. De har ett eget språk men pratar också nepali. Läskunnigheten är låg, men tack vare byäldsten Bir Bahadur finns en skola i byn. På vägen passerar vi flera mindre byar, återseendets glädje är stor när bekanta ansikten dyker upp. Vi har med oss barnkläder skänkta av vänner i Sverige, det blir rena catwalken när nya tröjor provas och blyga barn ler försiktigt och lyckligt.

I packningen har vi sovsäckar och liggunderlag, vi ska sova i skolan här också. På vägen dyker den före detta rektorn upp, han ler stort med hela kroppen när vi ses och han slår följe. Solen bränner, vattnet vi dricker är kokat i byarna med extra säkerhet av klortabletter. Vi äter pomelos pinfärska från träden och andra citrusfrukter. Utsikten är bedövande, Gröna terasserade berg klättrar runt omkring oss, senapen blommar guldgul och riset är snart moget. Vännerna som trekkat tidigare berättar för mig att detta var den tuffaste trekkingdagen av alla hittills. Blir rätt nöjd eftersom det är min första på resan och det gick bra.

Chilaunekharka är illa åtgånget av jordbävningen. Inte alla hus är raserade, men de flesta har rejäla sprickor på utsidan och det är värre inomhus får vi höra. Vandringen har tagit nästan hela dagen, många stopp på vägen för vattenpaus och många som vill träffa oss. Svettiga, dammiga och trötta sitter vi i den kommande kvällen och luften kyler nu. Man gör i ordning för oss i SMILES computer lab och vi får sova som sardiner. Det känns som vi är på skolläger och är 13 år gamla. Många skratt och mycket rumsterande innan vi har bäddat åt oss alla. Blir bjudna på te i ett av de närmsta husen. Alla får erfara hur det är att leva med öppen eld i huset, röken sticker svårt i ögonen så fort man reser sig upp från golvet. Våra tankar om spisprojekt med en enkel skorsten känns väldigt påtagliga. Maten vi får är enkel, ris, linssoppa, grönsaksröra på lite bönor och potatis. Men det är gott. Vi äter i omgångar eftersom alla inte får plats. Här saknas skedar, så det blir högerhanden som får jobba, på nepalesiskt vis. I mörkret lyser vi oss sedan fram tillbaks till SMILES lab. Stjärnorna tindrar. Luften är klar och hög. Det känns som tiden stannar. Det är svårt att förstå att vi är här och att världen pågår som vanligt runt omkring oss


.

Inga kommentarer: