Mitt liv i Nepal: Jordbävningen

Inte ett enda hus i vår by Kalimati är oskadat efter jordbävningen. De flesta hus står upp, men går inte att bo i. Skulle det komma en jordbävning till är risken för stor att de skulle rasa. Alla har kunnat bygga tillfälliga hus av bambu som det finns gott om i omgivningen. Nu pågår skörd av ris och potatisplantering, men samtidigt har många börjat klä sina bambuhus med lera för att få det lite varmare när vintern kommer. Det är ändå redan rått och fuktigt på många ställen, men dessa bambuhus blir ett hem för många under några år. Snittkostnaden för ett mellanstort nytt hus är ca $8-10 000 för arbetskostnad, trä, cement och spik. Det förutsätter att man har en del material själv. Jag vet inte vad en månadsinkomst kan vara för en bonde, men tror inte att det kan vara mer än kanske 1000 -1500 kronor i månaden. Det är svårt att förstå hur det går ihop. Regeringen har bidragit med ca 1500 kronor till alla vars hus är skadade som en första hjälp, sedan dess är det tyst. Trots löften om mycket mer. I Kalimati har man ändå klarat sig bra, ingen dog, i jämförelse med t.ex. byar i distriktet Sindhupalchowk, där många dog och de flesta husen är utplånade. Där bor många fortfarande i tält. För att förstå bättre hur det var pratade vi med några i byn för att få höra deras egna historier om när jordbävningen kom.

Inte förrän nu har jag haft tid att skriva i lugn och ro och därför inte fattat hur jag skulle få till det med text och bild. Bättre sent än aldrig!

Laxmi Chaulagain, 65 år.

Jag försökte somna på stråmattan i vårt hus. Min man var på andra våningen och tittade på tv (kommentar: ja, en del har faktiskt tv i byn, det är en hög status som man prioriterar högt att skaffa). Min dotter diskade. Två män arbetade med cement utanför. Plötsligt började det skaka. Jag är svag ibland, och tänkte att det kanske kom från kroppen. Sedan hörde jag höga ljud och gick ut. Sedan förstod jag vad det var. Jag ropade på min man. Sedan såg jag att han hade ramlat omkull och var liksom borta, tv:n hade också ramlat ner. När vi gick in igen kunde vi se hur lera och stenar hade fallit ner inne i huset. Jag blev väldigt rädd för jordbävningen och för att min man var allvarligt skadad. När den andra jordbävningen kom var jag i Kathmandu. Jag skulle stanna några dagar. Jag försökte ringa hem men fick inget svar och åkte hem med den första bussen jag kunde hitta. Ingen var skadad, men nu var huset ännu värre. Jag är fortfarande rädd. Mitt minne har blivit sämre. Jag skakar i kroppen ibland. Jag bad min son att bygga ett nytt hus, även om det bara kunde bli ett litet hus. Han sa, vi får se. First måste vi bo några år i bambuhuset, Ett nytt hus kostar mycket pengar. Vårt hus var fint och bra. I bambuhuset mår jag inte bra. Jag hostar mycket, får huvudvärk och fryser.

Shiva Chalagain, 54 år med sin fru Januka, 49 år. De bor tillsammans med Shivas mamma Danamaya, 84 år. Barnen är utflugna.

Klockan var ett på dagen. Shiva var nere vid strömmen när det började skaka. Hans mamma var inne i huset. Han skyndade sig upp till huset och bar ut henne på ryggen. Fast hon stretade emot, hon ville gå tillbaka till huset för att rädda några saker. Januka var ute och arbetade. Efter jordbävningen var Shiva väldigt rädd för att se vad som hänt med huset. Där var flera stora sprickor. Shiva vågade inte gå in i huset, han var rädd för att det skulle ramla ihop. Januka försökte laga sprickorna med lera, men det räckte inte. Först bodde de under en presenning. Nu bor de i ett bambuhus ovanför det skadade huset. Det är ett kallt ställe, solen kommer knappast dit och det blir väldigt fuktigt inomhus. En brant stig i lera går till huset. Toaletten, den första SMILES-toaletten ligger nere vid det gamla huset. Varje gång farmor varit ute måste hon bäras uppför den branta stigen. Shiva vill bygga ett nytt långt hus med bara en våning så det är säkrare. Men de har inga pengar.

Sumparsad Chaulagain, 65 år.

Jag var inne i vårt hus. Där bor jag med min fru, mina två söner och deras fruar, ett barnbarn och min bror. Alla andra var ute. Jag hörde höga, höga ljud. Sedan startade det att skaka. Jag blev rädd för djuren och familjen. Jag trodde att det skulle bli ett vulkanutbrott. Jag ställde mig vid fönstret. Jag var så rädd, rädd för att huset skulle ramla ihop totalt. Efteråt såg jag att det blivit sprickor på alla fyra sidorna av huset. Nu lagar vi maten i det skadade huset och sover i vårt bambuhus. Vi kan nog bygga ett nytt hus om 2-3 månader kanske. Då är det vinter och vi har inte något att göra på fälten. Och så regnar det inte. Jag minns jordbävningen som var 1989, men det var inte alls så svårt. Det blev bara några småsprickor då.

Vi fångade Sumparsad när han och brodern höll på att plantera potatis där de nyss skördat riset.

Subina Chaulagain, 13 år.

Jag var ute under det stora trädet vid skolan och lekte. Min mamma och pappa var i huset, min sister och bror var i Kathmandu. Mamma och pappa sprang ut på fältet. Jag stannade under trädet. Sedan kom de och hämtade mig. Jag var så rädd. Det värsta var att jag såg hur väldigt rädda min mamma och pappa var. Det har jag aldrig sett förut. Det skakade så mycket. Både upp och ner och åt sidorna. Jag är fortfarande väldigt rädd.

Jag har svårt att somna på kvällarna ibland för att jag är rädd att jordbävningen ska komma tillbaka.

Skolan

En inspektionskommitté skickad av regeringen har varit i byn och bedömt skolhusen. Alla som är för farliga att använda markeras med en röd symbol. De som går att använda får en grön symbol. Skolan i byn har tre större hus och det lilla som vi byggt för dataundervisning. Två av de stora är utdömda liksom datahuset. Nu pågår undervisningen i det som är godkänt och en tillfällig bambuskola.