Mor och dotter på semester från SMILES-arbete och storstadsliv

Vart vi än kommer är det en garanterad ingång när vi har på oss nepalesiska kläder, och visar koden för en gift kvinna som är rött eller svart halsband och röda armringar. Att prata lite nepali, hur trasigt det än är och att säga vi är mor och dotter skapar nya vänner hela tiden... Familjeband är viktiga och att vi är tillsammans gör alla glada och det berättas glatt för alla runt omkring. Men var är min man? Och varför är Ingrid inte gift? Det finns många frågor att prata om och de utgör grunden för många samtal vi har. Så kul att förstå mer av språket och kunna göra sig förstådd!

Manakamana är ett av de största vallfärdsmålen i Nepal. Ett hinduiskt tempel högt uppe på ett berg mittemellan Kathmandu och Pokhara. Hit åker man med linbana. Många åker hit nu inför nästa stora högtid, tihar. Prislistan för linbanan visar ett pris för utlänningar, ett pris för nepaleser och ett annat pris för getter. Geten offras i templet. Svårt att inte känna med den stackars geten som bräker nervöst upp i linbanan men som inte vet att han inte kommer ner igen. Hönor flaxar i kön till templet, korgar med blommor, rökelser och ljus finns färdiga att köpa, offergåvor i templet. Vi står utanför och tittar på. Som icke-hindu kommer vi inte in i templet. Tålamodsövningarna kommer även idag. När vi ska åka ner igen har linbanan lunchstängt 1,5 timme. Kön växer. Framför oss står en familj som har med sig getkött i en plastkasse hem igen. Blodet droppar från den. Vi väntar i solen. Som alla andra gör. Gamla och handikappade får en särskild fil. Vi har varit de enda vita här idag. Känns rätt bra att vi inte fick gå före i kön, det händer ibland. Men idag väntar vi som alla andra.

Bandipur är en newari by som ligger på ca 1500 möh mitt i ”the hilly region”. Vid klart väder har man en bedårande utsikt över flera av bergsmassiven, Annapurna, Manaslu med flera. Det är disigt under nästan hela tiden vi är där. De höga topparna svävar i fjärran över diset som ligger över dalen. Det är alldeles fantastiskt ändå. Vi vandrar sakta genom byns små stenlagda gator. Hit flyttade Newari-folket för länge, längesedan och samsas nu med ursprungsbefolkningen Magar. Det känns nästan lite europeiskt i jämförelse med andra ställen, bygatan med restauranger och små affärer, gatlyktor som ser ut som för 100 år sedan, varmt ljust skiner över bygatan på kvällen. Inbjudande restauranger, men oj så tomt här är... På vår väg passerade vi ett litet Hare Krishna tempel där några äldre människor sjöng och spelade. Vi lyssnar en stund, föreslog jag. Strax blev vi inbjudna att delta, med stora leenden och vinkande händer. Vi fick spela med på ”klockor-eller-vad-det heter” medan en kvinna sjöng och spelade harmonium, de andra på tamburiner. Snart hade Ingrid fått harmoniet till sig och över nejden spred sig från Hare Krishna-templet sång och spel till Hej sa Petronella ifrån Plaskeby. Alla spelade med och tyckte det lät jättefint. Glada och upplyfta fortsatte vi vår vandring, pratade med flera på vägen som gärna övade sin engelska och lika gärna övade jag min nepali. En halvtimmes klättring uppåt tog oss till ett litet tempel med utsikt hela vägen runt.Förutom Ingrid och mig var det mest unga par som smög sig tätt tillsammans på bänkarna, som tog selfie efter selfie med utsikten som bakgrund och som blev nöjda när vi tog kort på dem tillsammans. Newari mat är riktigt god!

Från balkongen till vårt rum såg vi hela stjärnehimlen gnistra, eldflugor flög förbi, och nedanför stjärnorna gnistrade alla ljus från hem och hus i dalen. Svårt att veta i den mörka natten var byar och berg slutar och himlen tar vid.... Sedan ett par dagar är vi turister på riktigt vid Lakeside i Pokhara. Madhav hängde med oss hela dan igår... Idag latar vi oss vid sjön och filosoferar över livet...