SMILES' arbete

Alla i gruppen som hittills delat verkligheten här i ord och bilder hemma i Sverige, är nu mitt i den och den pågår hela tiden runtomkring oss. Man är aldrig ensam. Alltid någon i närheten, alltid någon som vill ha kontakt, nyfikenheten och intresset för oss och våra liv är stort. Många unga som studerar i Kathmandu är hemma över dashain-helgen. De pratar bra engelska och tar gärna kontakt. Ett bra ställe för att träffas är att sätta sig under det stora trädet mitt i byn, där sitter främst männen och språkar medan kvinnorna arbetar.

Det är svårt att förbereda någon för hur ett besök i Kalimati är. Hela gruppen överväldigas av glädjen, leendena och det varma välkomnandet. Ögon som glittrar och skratt, i nästa stund får vi höra hur det kändes, var de var, och om rädslan under jordbävningen. Men nu är den över. Nu ser de framåt. Visst skakar man på huvudet åt regeringens uteblivna stöd, men framför allt gör man allt kan för att ha det så bra som möjligt.

Våra planer blir aldrig riktigt som vi tänkt oss, men det blir bra på något annat sätt än förväntat. Det är en bra träning i tålamod, allt tar mycket tid när det ska göras för hand, när vattnet sinar och man bara kan vänta, och alltid är det något annat som måste göras innan man kan göra det som var planerat. Mindfulness på riktigt, utan kurser och övningar. Därför är det varje gång fantastiskt att se att det vi kommit överens om via mejlkontakt och det SMILES Sweden skickat bidrag till är genomfört. Kanske inte exakt som vi trodde hemma från skrivbordet i Sverige, men på ett sätt som fungerar här och som det blev efter omständigheterna.

Undervisning

Överlämnanden av gåvor omges alltid av ganska många tal och ceremonier, det känns som man är president när man står och håller gåvan tillsammans med mottagaren och kamerorna klickar runt omkring. Svulstiga tal med stora ord, rätt skönt att släppa loss i dem som skillnad till vår precisa och mer avskalade kommunikation. De ekonomiska bidragen håller vi dock fortfarande på, de kommer att doseras ut efter hand enligt Sibjans bedömning. Vi diskuterar runt ekonomiskt stöd men inget delas ut vid detta besök. Ingrid och jag kommer att återvända till Kalimati igen för mer fokuserade diskussioner än vi kan ha vid det stora gruppbesöket. Då ska vi också ha med oss pennor och skrivböcker, Pga transportproblemen till följd av Indiens blockad kunde vi inte få dit dem vid gruppbesöket. Ett står klart, hjälpen till att bygga nya skolor finns och tas tacksamt emot, men nybygge kommer att ske i samverkan med ett nepalesiskt företag som bygger jordbävningssäkert i bambu, och där Sibjan har kontakter.

Hälsa

Kabita och Yasudha, de två unga kvinnorna som har svenska faddrar, lyser klart. Båda brinner för att jobba med sjukvård och båda vill helst vara på ”the health post”, ungefär som en vårdcentral, som ligger närmast byarna. Yasudha praktiserar redan där. Det är en fröjd att se dem ta för sig i vårt sällskap, prata engelska så mycket de kan, och alltid vara där för att ordna, hjälpa, lösa små problem och fixa. De är hungriga på kunskap och söker varje tillfälle att lära sig mer.

Vi har mediciner och förbandsmateriel med oss till byn som ska förvaras hos rektorn. En skolklocka från IKEA. Flickorna sorterar medicinerna noga och gör en prydlig förteckning. De kommer att vara rektorns assistenter när något behöver användas. Mia, vår sjukgymnast i gruppen, undersöker och behandlar flera kvinnor med smärtor som söker sig till oss.
På den öppna platsen mitt i byn är volleyball-nätet uppsatt och killarna spelar ofta där. Mia är med och spelar. Ett bordtennisbord är uppmurat av cement, i väntan på nätet som kom med oss har man gjort ett tillfälligt av en bambustör tvärsöver bordet. Här spelar både tjejer och killar.

Den starkaste upplevelsen är informationsmötet för kvinnor om tygbindorna vi har med oss. Rummet i bambuskolan är packat till bristningsgränsen och nyfikna män sjasas iväg högt och bestämt. Det är varmt och otroligt trångt. Barn ligger vid brösten. Laxmi är fantastisk på att fånga intresset och närmar sig ämnet på ett sätt så att alla är med, ingen känner sig ifrågasatt, fastän det här är saker man vanligen inte pratar öppet om. Kvinnorna i byn använder mest tygtrasor när de har mens och kunskapen om intimhygien är bristfällig. Många använder inte underkläder under sarees eller lunghis, kissar stående med ”kjolen” runtomkring och bara går vidare. Det finns dåligt med undanskymda platser där man kan sköta sin personliga hygien. På toaletterna är det mörkt och inte särskilt rent med våra mått mätt. Infektioner är inte ovanliga. Nu får de se en fin tygbinda i mörkrött tyg, som kan hänga på tork i solen i stället för i skuggan någonstans, och de talar i munnen på varandra när de inspekterar bindan som skickas runt. Den är klart intressant! Laxmi skämtar och säger att de får passa sig, bindorna är så fina och ingen begriper vad det är för något, så när de hänger på tork kanske männen kommer och tar dem i tron att det är näsdukar. Skrattet fyller rummet. 50 kvinnor får möjlighet att bli testpanel. Alla flockas runt Laxmi, alla vill ha. De 50 som kom först får tre bindor var och efter ett 2-3 månader ska Yasudha och Kabita genomföra en utvärdering. Är resultatet gott hoppas vi att bidra med fler så alla kan få, och dessutom skapa kontakt med den nepalesiska tillverkaren. Dessutom är de så enkla att sy att en lokal skräddare lätt kan kopiera dem.

Vi känner att vi är på väg. Det finns ett intresse för utveckling i byn efter flera års arbete, kanske, kanske håller Kalimati på att bli en modell för andra byar... förändring smittar... har dom toaletter vill vi ha... har kvinnorna bindor vill vi också ha... och flera tar egna initiativ.

Sysselsättning

IFA Krishi, appen som utbildar bönderna och knyter samman dem med marknaden är väl använd i byn. Vi pratar med flera som berättar om hur de fått bättre priser och har lärt sig mer om jordbruket. Marknadsföring och spridning av appen går lite trögare. SMILES-teamet arbetar i ett projekt finansierat av US AID, men samarbetet gnisslar. Den affärsplan som den sammanlänkande organisationen kräver duger aldrig. Det ursprungliga syfter har skrivits om flera gånger, enligt organisationens önskemål, och hamnar längre och längre ifrån SMILES eget. Det gör det svårt för teamet att fortsätta det konkreta arbetet och bidraget från USAID har delvis uteblivit. Ingen hänsyn har tagits till situationen efter jordbävningen. Det finns en frustration i detta och framtiden får utvisa var det landar. Parallellt med projektarbetet finns försiktiga tankar om att kunna starta ett eget företag med inriktning på Jordbruksstöd, där appen är huvudprodukten. Det finns konkurrens, och tiden är en avgörande faktor för hur det kommer att gå. Det är inte utan att vi undrar över vilket intresse US AID egentligen har.

I det tydliga kvinnotema som finns i vår resa har vi hittat ytterligare en möjlighet. Det lilla företaget Women's Dreams, som bl.a. tillverkar blyertspennor av återvunnet tidningspapper, vill gärna expandera till kvinnor i avlägsna byar. De vill stärka kvinnorollen i landet med sin verksamhet. Vi trodde först att det skulle vara så enkelt att bykvinnorna kunde göra handarbetet i tillverkningen och leverera till Women's Dreams i Kathmandu. Så var det inte. Tillverkningsprocessen består växelvis av hand- och maskinarbete och en ny liten tillverkningsenhet måste startas i så fall. Vi diskuterar länge om och hur det skulle kunna gå till och det är väldigt spännande och en fantastisk idé som skulle göra mycket för kvinnorna i Kalimati med omnejd. Många frågor måste besvaras innan vi vet om vi kan förverkliga drömmen, och vi kommer att träffa både kvinnokooperativet igen liksom Women's Dreams. Spännande!!! Vi köper hem ett antal förpackningar med pennor, så till jul hoppas vi kunna erbjuda dem med SMILES logo på att köpa som en fin julklapp!

Mat

Chialunekharkha som är en fattig by fick lagom till storhelgen dashain en matpåse till varje hushåll i byn. En säck ris, linser, salt, socker och olja. Matpåsarna delades ut under stor glädje, en liten dans från Bir Bahadur, 78 år, och flera stora tal. Maten behövs. Barnen är visserligen inte magra, men andra tecken finns på undernäring. En punktinsats, men gott att ge i helgtider.