Byliv

För ett par dagar återvänder Ingrid och jag tillsammans med Sibjan till Kalimati. Vi sover hos honom och Sangita natten innan för enkelhetens skull. På kvällen dyker det upp vänner som sitter och pratar en stund. Vi äter tillsammans, stekt ris med grönsaker, skönt med en enkel måltid utan krusiduller. Sangita jobbar natten på kasinot och ger sig av. Grannfamiljen i byn har problem, en svärson tar inte väl hand om sin fru och komplikationer har uppstått. Sibjan berättar en lång och invecklad historia om relationer,förväntningar och hur man funderar på bästa lösningen. En skilsmässa är en social katastrof för kvinnan, det är svårt att klara sig själv i Nepal. Därför vill man i första hand försöka få äktenskapet att fungera rent praktiskt, även om relationen inte är god. Livet!

När vi kom till Sibjans familj var farmor sjuk med feber och hosta sedan fem dagar. Den lilla tanten var medtagen och vilade mest. Det rosslade i luftrören när hon hostade. Snabbt bestämde vi oss för att det var bronkit och började med antibiotika. Sibjan lirkade kärleksfullt i henne medicinen tillsammans med lite mat och te. Efter ett par dagar var hon piggare och hötte ilsket med sin käpp efter geten som var på väg in i huset! Fler bad om hjälp med sina åkommor. Den som berörde oss starkast var en gammal man vars dotter berättat att han hade ont i magen. Vi hittade honom liggande på stråmattan på golvet, insvept i två stora täcken. Han klagade högt över smärtan och tårarna rann nerför kinderna på honom. Pulsen stark men kanske lite snabb. Visst var han varm i pannan och brännhet på magen, men den hade fungerat alldeles normalt samma förmiddag. Kissade han? Jo, men kanske inte så mycket som vanligt. När jag kände på magen hittade jag en överfylld urinblåsa, hård och spänd... men inte ville han åka till sjukhuset inte. Om det var meningen att han skulle dö av detta ville han göra det. Inget kunde vi göra mer för honom än förklara, ingen annan smärtlindring än paracetamol till hands. Det tog.

 Livet i byn kändes mer än vid förra besöket. Vardagsliv med potatisplantering och riskskörd pågår för fullt, skolan är i gång, högtiderna är över. Det har blivit kallare. Inuti Sibjans bambuhus med plåttak isolerat med plast inunder, rinner fukten på morgonen. Det är kallt och rått, ändå är inte vintern här. Sedan vi var här sist har de ändå täckt innerväggarna med lera så att det blir tätare. Mamma och pappa sover på britsen i köket. Närmast elden. Fortfarande ler Sibjans mamma lika stort och ser lika glad över att ha oss här. Farmor plirar med ögonen och undrar vilket land vi kommer ifrån. Som hon ser det, är även Kathmandu ett annat land. Hon gillar Ingrid, flinar och nyper henne i kinden. En ömhetsbetygelse. Men är Ingrid och jag systrar eller vänner eller mor och dotter? Inte alltid lätt att veta. Jag ser ju alldeles för ung ut för min ålder. Och så stora vi är! Hur kan sådana stora människor äta så lite ris? Kanske vi kommer att svimma... Ingrid och jag lagar lunch en förmiddag. Mamma har redan kokat riset och dalen, linssoppan. Vi har köpt svamp för att lyxa lite. Vi gör också en grönsaksgryta på dagens skörd. Vi skär allt med hjälp av kniven som är som en krok, med ett ”fottag”, dvs, man sitter på golvet och jobbar och håller fast den med foten. Det funkar bra och den är riktigt vass. Med hjälp av en rund fin sten krossar Ingrid vitlök och ingefära och blandar med kryddor på en stor flat sten. Hon klarar bra att huka på golvet med båda fötterna i marken, mina knän är lite stelare. Farmors knän är inte stela. Fast kroppen är tunn och ser ut att kunna brytas av hur lätt som helst. Maten blir Sverigemild i smaken, fast välsmakande, Sibjan är nöjd, han gillar inte chili särskilt mycket! För oss, en spännande erfarenhet under en sekund av deras liv, flera timmar varje dag går åt till att få maten ”på golvet”.

 En liten ny get ser dagens ljus när vi är där. Inga stora åthävor, men alla är glada att det gick bra. När Sibjan jobbar på fälten går Ingrid och jag till skolan för att kolla läget. Barnen ler blygt och nyfiket och många svarar strax på engelska när vi frågar om namn och ålder och klass. Andra böjer blygt undan huvudet. Lärarna samlas och vi sätter oss på kontoret. Egentligen är den byggnaden utdömd av regeringen efter jordbävningen, men man använder inga klassrum i den. Vi sitter. Pratar så gott vi kan på engelska och nepali. Får listan över medicinerna som vi lämnat och som förvaras i skolan. Väl inlåsta. Det tar lång tid att gå igenom listor och saker. Det är omständligt och alla vill se och läsa. Vi förstår, att bara genom att vi återkommer till byn, genom att vi besöker dem på nytt, så ger det en känsla av hopp och tro på utveckling. Det är en stor och lite konstig känsla.

Jag gruvade mig för nattens toalettbesök, det jag brukar behöva göra. Toaletten ligger nerför en riktigt brant och lite slirig lerstig. Det är kolsvart. Nä. Jag kissade i höet där bufflarna står. Kändes helt ok. Tittar sedan ut på stjärnhimlen, ser Karlavagnen, som på denna sidan jorden ser ut som ett stort frågetecken. Visst finns det mycket att fundera på.... Somnar igen tätt intill Ingrid under det stora tunga tjocka täcket. Lite kallt om nosen.