24 november på kvällen.
Dagarna går. Märkligt. Emma skrev idag om glögg och snö. Det känns otroligt långt borta och overkligt. Här är min verklighet just nu. Hur kommer det att kännas efteråt? Svårt att föreställa sig. Men just nu är nu.
I lördags gjorde vi skolans årliga dagsutflykt. En nepalesisk buss fullpackad med 13-17-åringar och lärare. Kan ni föreställa er volymen? Lyckan över att åka med buss ca 20 minuter till ett ställe uppe i bergen med plats för bollspel, dans och mat. Terrasserad mark förstås. Tjut och skratt. Hade dom kunnat sjunga ”en busschaufför” hade dom givetvis gjort det. Vi åkte från skolan vid sjutiden på morgonen och var tillbaka vid sex på kvällen. Lång dag. Så himla roligt! Jag önskar att jag kunde överföra lite av den glädje som rusade hela sällskapet hela dagen! Att vara så glad för så (i våra ögon) lite! Sarkasmer och ironi ligger långt, långt ifrån de här känslorna. Bussen packades också med alla attiraljer som behövs för att utfodra ca 80 personer under alla dessa timmar. Stora kokkärl, ved, vattentankar, massor med slevar, tallrikar, skedar och muggar. Enorma knivar och skäror. Skäran håller man med foten, eggen riktad uppåt. Så skär man grönsaker till tarkarin. Enorma mängder av vitlök och ingefära. Derai lasun ra odowa. Och dessutom. På bussen lastades också en levande get. Redan när vi kom fram började de kvinnliga lärarna hacka och skära grönsaker. Litervis med te kokades till frukost. Tillsammans med några pojkar tog jag mig längre upp i bergen till en liten by. Liksom många av mina barns föräldrar i bergsbyarna är människorna här analfabeter. Generationen som nu går i skolan är kanske de första i många byar som lär sig läsa. Ungdomarna suger i sig kulturen från väst. Hur ska vi i väst någonsin kunna förklara för dem att världens resurser är ändliga? Nu när de börjar få möjligheten att skaffa fler ägodelar och konsumera mer? Hur ska vi som redan konsumerat så mycket kunna motivera människor här i öst att låta bli att göra allt det vi gjort? Den som klarar det är given kandidat till fredspriset.
När vi kom tillbaka från promenaden var det dags för geten. Ja, ni gissar väl. En get räcker till lunch för 80 personer och även lite till middag. Allt användes. Vegetarianer, sluta läs nu. Ni kan fortsätta efter GETSLUT. Geten slaktades mycket skonsamt genom dekapitering. Inte ett ljud hördes från geten, det måste ha varit totalt smärtfritt. Blodet samlades upp direkt, slaktplatsen var mycket ren. Huvudet togs om hand. Hjärnan och ögonen är delikatesser. Kroppen översköljdes med kokhett vatten och pälsen plockades. Den rena kroppen behandlades med en blandning av gurkmeja och soda, för att döda bakterier. Kroppen flyttades sedan till en ren plastduk och torkades mycket noga. Sedan styckades den. Hjärta, lungor, inälvor, testiklar, allt togs tillvara. Allt blandades sedan i en stor gryta tillsammans med olja, vatten och kryddor. Vem som slaktade? Jagat Sir, skolans grundare. Männen arbetade med slakten medan kvinnorna ordnade med grönsakerna och såg till de små barnen som var med. När det väl skulle sättas fyr under grytorna var det männen som skötte rörandet. För det klarar kvinnor inte av när det är så stora grytor. Något av grillning i svenska trädgårdar över det, kanske? Jag har ätit get. Jag har kanske till och med ätit gettestiklar. Inte vet jag. Jag valde att äta och inte tänka. Det smakade utmärkt, men vissa delar var ganska sega. Detta är vardag för alla här. Alla män i byn lär sig att slakta geten. Några i sällskapet gillar det inte, men alla har lärt sig. Vi har slakterier som gör det åt oss i stället. Så vi slipper se det. Här gör man allting själv. Hur skulle man annars klara sig? GETSLUT
Efter lunchen plockades den stora högtalaren fram. Förstärkare med kasettdäck och ett batteri. Emma, du känner säkert igen det här från Indien. Högsta volym, mycket brus, men jösses vilken dansglädje! Mitt ute i ingenstans. Stor tradition här. Många gör utflykter på det här sättet, på terrassen alldeles invid oss finns ett annat sällskap. Dom får ström från oss. I det sällskapet finns inga barn med, där förtärs andra drycker än det vatten och de läskedrycker vi har med. Den vita jättekvinnan skakade också loss i nepalesisk dans tillsammans med lärare och skolbarn. Jag försökte också lära ut bugg till nepalesisk diskomusik, det var kul en stund, men bättre med den vanliga dansen. Nu kan jag dansa ”jag älskar dig” med händerna! Kanske inte så graciöst kanske, men Per, med lite gott mod kan du väl anstränga dig att förstå! De små barnen dansar lika mycket - och sjunger! Jag önskar att jag kunde bifoga en ljudfil.
Pojkarna umgås för sig, flickorna för sig. Ända upp i högsta klass. Så är det hela tiden. Könsrollerna ligger kanske hundra år efter oss på många sätt. Samtidigt, och det är detta som är det absurda, finns hela den tekniska utvecklingen med möjlighet till omvärldsinformation parallellt med gamla inrotade traditioner. Detta är något av det märkligaste och svåraste att greppa för mig. Det går inte ihop i mitt fyrkantiga huvud. Jag ser hur ungdomarna förstulet slänger blickar, pojkarnas kör ner händerna i fickorna, väger lite fram och tillbaks på fötterna, anstränger sig att se coola ut och sneglar över axeln. Flickorna samlas i klungor, fnittrar, pratar och kikar över axlarna de också. Same, same but different. Men många av de här ungdomarna kommer inom fem år att vara gifta i ett arrangerat äktenskap.
Dagen avrundades med en dryg timmes promenad hem från bussen i mörkret. Lärarna Netra och Purna Sirs och jag slog följe. Netra som är från en mongolisk kast vars namn jag glömt berättade om traditionerna runt giftermål i sin kast.
Tur att det fanns varmt vatten i duschen, svettig och trött efter en dag full av get, dans, prat och skratt. Nöjd.
Dagarna går. Märkligt. Emma skrev idag om glögg och snö. Det känns otroligt långt borta och overkligt. Här är min verklighet just nu. Hur kommer det att kännas efteråt? Svårt att föreställa sig. Men just nu är nu.
I lördags gjorde vi skolans årliga dagsutflykt. En nepalesisk buss fullpackad med 13-17-åringar och lärare. Kan ni föreställa er volymen? Lyckan över att åka med buss ca 20 minuter till ett ställe uppe i bergen med plats för bollspel, dans och mat. Terrasserad mark förstås. Tjut och skratt. Hade dom kunnat sjunga ”en busschaufför” hade dom givetvis gjort det. Vi åkte från skolan vid sjutiden på morgonen och var tillbaka vid sex på kvällen. Lång dag. Så himla roligt! Jag önskar att jag kunde överföra lite av den glädje som rusade hela sällskapet hela dagen! Att vara så glad för så (i våra ögon) lite! Sarkasmer och ironi ligger långt, långt ifrån de här känslorna. Bussen packades också med alla attiraljer som behövs för att utfodra ca 80 personer under alla dessa timmar. Stora kokkärl, ved, vattentankar, massor med slevar, tallrikar, skedar och muggar. Enorma knivar och skäror. Skäran håller man med foten, eggen riktad uppåt. Så skär man grönsaker till tarkarin. Enorma mängder av vitlök och ingefära. Derai lasun ra odowa. Och dessutom. På bussen lastades också en levande get. Redan när vi kom fram började de kvinnliga lärarna hacka och skära grönsaker. Litervis med te kokades till frukost. Tillsammans med några pojkar tog jag mig längre upp i bergen till en liten by. Liksom många av mina barns föräldrar i bergsbyarna är människorna här analfabeter. Generationen som nu går i skolan är kanske de första i många byar som lär sig läsa. Ungdomarna suger i sig kulturen från väst. Hur ska vi i väst någonsin kunna förklara för dem att världens resurser är ändliga? Nu när de börjar få möjligheten att skaffa fler ägodelar och konsumera mer? Hur ska vi som redan konsumerat så mycket kunna motivera människor här i öst att låta bli att göra allt det vi gjort? Den som klarar det är given kandidat till fredspriset.
När vi kom tillbaka från promenaden var det dags för geten. Ja, ni gissar väl. En get räcker till lunch för 80 personer och även lite till middag. Allt användes. Vegetarianer, sluta läs nu. Ni kan fortsätta efter GETSLUT. Geten slaktades mycket skonsamt genom dekapitering. Inte ett ljud hördes från geten, det måste ha varit totalt smärtfritt. Blodet samlades upp direkt, slaktplatsen var mycket ren. Huvudet togs om hand. Hjärnan och ögonen är delikatesser. Kroppen översköljdes med kokhett vatten och pälsen plockades. Den rena kroppen behandlades med en blandning av gurkmeja och soda, för att döda bakterier. Kroppen flyttades sedan till en ren plastduk och torkades mycket noga. Sedan styckades den. Hjärta, lungor, inälvor, testiklar, allt togs tillvara. Allt blandades sedan i en stor gryta tillsammans med olja, vatten och kryddor. Vem som slaktade? Jagat Sir, skolans grundare. Männen arbetade med slakten medan kvinnorna ordnade med grönsakerna och såg till de små barnen som var med. När det väl skulle sättas fyr under grytorna var det männen som skötte rörandet. För det klarar kvinnor inte av när det är så stora grytor. Något av grillning i svenska trädgårdar över det, kanske? Jag har ätit get. Jag har kanske till och med ätit gettestiklar. Inte vet jag. Jag valde att äta och inte tänka. Det smakade utmärkt, men vissa delar var ganska sega. Detta är vardag för alla här. Alla män i byn lär sig att slakta geten. Några i sällskapet gillar det inte, men alla har lärt sig. Vi har slakterier som gör det åt oss i stället. Så vi slipper se det. Här gör man allting själv. Hur skulle man annars klara sig? GETSLUT
Efter lunchen plockades den stora högtalaren fram. Förstärkare med kasettdäck och ett batteri. Emma, du känner säkert igen det här från Indien. Högsta volym, mycket brus, men jösses vilken dansglädje! Mitt ute i ingenstans. Stor tradition här. Många gör utflykter på det här sättet, på terrassen alldeles invid oss finns ett annat sällskap. Dom får ström från oss. I det sällskapet finns inga barn med, där förtärs andra drycker än det vatten och de läskedrycker vi har med. Den vita jättekvinnan skakade också loss i nepalesisk dans tillsammans med lärare och skolbarn. Jag försökte också lära ut bugg till nepalesisk diskomusik, det var kul en stund, men bättre med den vanliga dansen. Nu kan jag dansa ”jag älskar dig” med händerna! Kanske inte så graciöst kanske, men Per, med lite gott mod kan du väl anstränga dig att förstå! De små barnen dansar lika mycket - och sjunger! Jag önskar att jag kunde bifoga en ljudfil.
Pojkarna umgås för sig, flickorna för sig. Ända upp i högsta klass. Så är det hela tiden. Könsrollerna ligger kanske hundra år efter oss på många sätt. Samtidigt, och det är detta som är det absurda, finns hela den tekniska utvecklingen med möjlighet till omvärldsinformation parallellt med gamla inrotade traditioner. Detta är något av det märkligaste och svåraste att greppa för mig. Det går inte ihop i mitt fyrkantiga huvud. Jag ser hur ungdomarna förstulet slänger blickar, pojkarnas kör ner händerna i fickorna, väger lite fram och tillbaks på fötterna, anstränger sig att se coola ut och sneglar över axeln. Flickorna samlas i klungor, fnittrar, pratar och kikar över axlarna de också. Same, same but different. Men många av de här ungdomarna kommer inom fem år att vara gifta i ett arrangerat äktenskap.
Dagen avrundades med en dryg timmes promenad hem från bussen i mörkret. Lärarna Netra och Purna Sirs och jag slog följe. Netra som är från en mongolisk kast vars namn jag glömt berättade om traditionerna runt giftermål i sin kast.
Tur att det fanns varmt vatten i duschen, svettig och trött efter en dag full av get, dans, prat och skratt. Nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar