Kalimati i Sindhuli district

Första dal bahten vi äter i Sibjans hem.


Här sov jag!! Den vackraste sängplats jag haft.

Dhirendra gillar stil.


Köket. Kokgrop i jordgolvet och med getterna bakom ryggen.




Sibjans mamma t.v. hämtar vatten vid floden. Vid hennes sida står Netras fru. De har tre barn att försörja utan någon inkomst, de försöker leva på vad jorden ger dem.


Här badade jag. Det var en fantastisk känsla att vada i det kyliga vattnet, att få svalka i den 30-gradiga värmen och för en liten stund vara blöt av vatten och inte svett. Badet får dock avnjutas diskret, försiktigt skvalpande med tvål och tvaga sig utan att visa benen. Att tvätta håret under det rinnande vattnet där kvinnorna hämtade vatten var en nästan sinnlig upplevelse.


Stolta SMILES-medlemmar i fina tröjor. Karin - var stolt och tack!!! Du är numera upptagen i teamet och kan förbereda dig på fortsatt web-samarbete om du vill...


Teamet samlat utanför skolan tillsammans med några män från byn.


Köket hos Sibjan. Hans syster Srijana serverar maten.


På väg mot nästa by. Hos denna kvinna drack vi te. Hennes högsta dröm är att kuknna skriva sitt namn innan hon dör. Santosh har lovat att hjälpa henne med det.




Vandringen uppåt var tämligen dräglig. Vi vandrade i 5-6 timmar innan vi var framme i byn Chilaunedada.

Sockertoppslandskap.


Kändes lite märkligt när luften fylldes av barrdoft. Men här finns rikligt med barrträd.




Typisk bebyggelse.






Sibjans hus. Ser ni toaletten? Den första SMILES-toaletten?? Mer dokumentation kommer!!


Sibjans föräldrar Shiva och Januka Chaulagain.


När vi lämnade Kalimati gav Sibjans pappa alla en tikka (det röda märket blandat med ris i pannan). Det är en sorts välsignelse och ges när man ber till gudarna eller vid andra tillfällen då man behöver välgångsönskningar, välsignelser eller ord på vägen. Kan se lite olika ut, pulvret blandat med ris ger extra kraft.


Netra Chaulagain med son. Netra guidade oss upp i bergen.


Netras son får tikka.


Far och son.


Nu går vi till bussen...

Forst en buss till Banepa nan timme, sedan 3-4 timmar pa en obeskrivlig vag... stora stenar, branta stup, skarpa svangar da man tror att bussen ska kora rakt ner i floden hundratals meter under oss... ater momos pa vagen. Har packat minimalt tcker jag, anda har jag dubbelt sa mcket som de andra med mig. Smilesteamet tar hand om mig hela tiden sa jag slipper tanka, gora eller bara nagot sjalv. Nagot ovanlig upplevelse! Naturen ar fantastisk, alla dessa gronkladda berg, ideligen toppar och dalar och terasser overallt, det finns inte ord for det. Och just detta ar mitt problem har och nu, jag finner inte riktigt ord for att beskriva vad jag upplevt. Det brukar ju inte vara nagra problem annars! Jag har vandrat bland terasserna dar majsen och potatisen just nu vaxer ikladd hellang nepalesisk vardagsklanning, badat i floden, dvs ikladd petticoat for att dolja det mesta av min kropp och vatten till anklarna, tvattat mig och klader efter basta formaga, sett dimman latta over bergen medan haret torkar i solen, druckit te hos sa manga familjer att jag inte kan halla isar dem, sovit pa en liten terass under halmtak med utsikt over de standigt narvarande bergen, cikador e.d. har sjungit mig till somns medan buffalon statt for basnoterna med sitt mumsande, Karlavagnen precis ovanfor mig fast upp och ner, lagt helande hander pa farbrorn som blev av med sin tumme pga en ilsken buffel, deltagit i bymoten for att komma overens om SMILES fortsatta arbete, vandrat fem timmar upp i bergen till nasta by dar fattigdomen var patagligt varre, atit ris och gronsaker och allt jag blivit bjuden pa som varit tillagat, glomde bort att mamman som lagade maten tidigare "mockade" for buffalon med handerna.
-------------

Nu far jag sluta - strommen stangs av om fem minuter!!! Skriver nar jag kan igen!!