Shopping

Fredag 24 oktober

Ingrid och Christian har åkt. Det var riktigt sorgligt att ta farväl i morse. Båda fick tikka och sjalar med lyckönskningar av Bishnu Mme och Didi. Stor uppståndelse på gatan när Mercedesen stannade utanför vår port. Dom åker nu vidare på fortsatta äventyr i österland.

I veckan har vi gjort lite av varje. Christian har varit febrig och har vilat några dagar. En hel dag var Ingrid och jag i skolan. Vi ordnade i ”the Nurse Room” och satte ett stort rött kors på dörren. Skolan har en egen Didi. Didi betyder storasyster. Alla kvinnor äldre än jag själv kan jag kalla Didi. Även i affären. Didi på skolan och min egen Didi är båda yngre än jag är, men är ändå Didi. Skol-didis make åkte till Malaysia för några år sedan och har inte hört av sig särskilt mycket till sin fru eller sina båda döttrar, Bishnu Mme tog hand om dem när de inte mådde så bra. Tack vare jobbet som Didi har på skolan så har döttrarna blivit friskare, har vuxit och är nu två fina små flickor. Lillasyster Elisa är snabb i tanken och en aning busig… Under morgontimmarna är det svalt i luften, då är det bra att arbeta. Nu håller kvinnorna på att klippa gräset på skolgården. Ser du framför dig hur de går med gräsklippare? Fel! Med skära i näven och med djupt böjda knän skär de gräset för hand. Ett knippe i taget. Bishnu visar hur man gör, det går undan så ögat knappt hinner med. Ingrid och jag prövar, jag tror inte vi imponerade särskilt mycket. Jag får nog hålla mig till andra sysslor i första hand. Jag pratade en hel del med Indra, skolans nye rektor. Han är 28 år, gift och har en son på 2 år. Han kommer från samma by som Bishnu. Han är välutbildad och har bra arbetslivserfarenhet så alla verkar nöjda att han kommit till skolan. På eftermiddagen går vi till chowken (marknaden) i Hemja och beställde vardags-kurta och salwar åt mig. Vi var många kvinnor, svenska och nepalesiska, alla hade vi lika roligt när vi pratade med varandra på tre språk! Det är inte många ord på nepali jag behöver säga förrän jag får stora skratt. Varmt och härligt! Middag äter vi utomhus i skolan tillsammans med Jagat Sir och Richi Sir (Bishnus man). I kenet av levande ljus under en kristallklar stjärnhimmel fyller vi magarna med fisk, grönsaker och ris. Sedan följer Jagat Sir oss beskyddande hem i taxin.

En annan dag gör vi en utflykt till Begna Thal, Begnasjön. En lite mindre sjö 15-20 km hemifrån. Med buss tar det en dryg timme. Hur kan det ta så lång tid? Låt oss börja med att vägarna inte ser ut riktigt som hemma. Vi har i många år klagat på E6:an i Bohuslän. Här är jag glad när några hundra meter löper på utan stora hål i vägen. Långa sträckor finns ingen vägbeläggning alls, det är inte heller jämnt och fint grus utan en stenig, ojämn och synnerligen gropig väg. Vägförvaltning? Njaa… Tänker också på vår vägförening på Orust, jag undrar vad årsmötet skulle sagt… Jag har ingen aning om bilarnas livslängd här, det känns som om de skulle skaka sönder på bara ett par, tre år. Bussen som tar oss fram på dessa vägar stannar ofta och gärna på begäran. Någon tidtabell finns inte enligt vår modell, men de flesta bussar går ganska regelbundet. Om bussen inte är tillräckligt full (och då menar jag verkligen full) så kör man långsamt och hoppas fånga fler på vägen. Om någon vill åka med säger man inte att det är fullt, istället knör vi ihop oss så vi sitter fem istället för tre på sätet. Allt går. Ingen surar. Alla ska med. Vid Begna Thal finns massor med fiskeodlingar. Hit åker man för att picnica och för att slappa en stund. Vi promenerar längs sjön i gassande sol. Minst 30 grader idag.

Jag har köpt en sari!! Min första sari! Affären var så stor, så stor, så jag kände mig nästan liten. Då är det stort! J Längs väggarna klättrar tyger i regnbågens alla färger, och nu ska jag välja….Jag följer traditionen och väljer som gift kvinna den röda färgen. Rött är också Nepals nationsfärg. Vi sitter på små stolar framför en tygklädda ”hylla” där den oskodde försäljaren regerar. Efter våra önskemål drar han fram sari efter sari att beskåda. Till slut är det ett rött hav av böljande saris framför oss och valet är svårt. Det blir en djupröd sari med guldkanter på. Mycket guld i stycket som ska hänga på ryggen. Visst. Så flyttar vi oss, för nu ska det väljas tyg till underkjolen, ton i ton. Jag betalar i kassan och vi går in i en arkad till sömmerskan. Hon tittar värderande upp och ner på mig, nickar bestämt, tar mina mått och säger huncha. Skriver snabbt med krita på tyget och säger att det är färdigt på fredag. Jag hinner knappt fatta. Förutom underkjolen ska en blus sys, en så’n där med kort ärm och som slutar halvvägs ner under bysten. Arbetet kostar tjugo kronor. Så nu får jag lära mig att montera min sari och vänja mig vid att visa magen!

Sista dagen tillsammans gör vi en riktig shoppingrunda. Ingrid som visat sig ha ett välutvecklat lokalsinne guidar mig genom Pokharas kvarter. Christian är tålig följeslagare. Vi går förbi hantverkare av alla möjliga slag, vi ser grovsmeder, träsnidare och spinnare. Blandat med de vanliga små affärerna med dricka, lite godis och tobakspåsarna som hänger i långa girlander. Vi tar oss fram till Mahendra Pul och Chipledunga som är marknadskvarteren. Där myllrar det av liv. Som en riktig nepales köper Christian en turkos sari till Ingrid! Idag är vi garvade sariköpare, så affären går ganska snabbt. Till vår sista middag tillsammans här i Simpani önskar vi koriandersoppa och momos. Vi bjuder in Bishnu Mme, Richi Sir, Nrivez och Jagat Sir. Momos tar lång tid att laga. Vi är lite sena, så jag får lov att hjälpa till. Didi gör fyllningen till momosen (vad säger språkmänniskorna?). En grönsaksfyllning och en med kyckling i. Vitlök i mängder, Ingrid skalar nästan två lökar. Momo masala, en särskild kryddblandning. Degen görs på vetemjöl, vatten, salt och lite olja. Den är lite seg och väldigt lätt att arbeta med. Jag får uppgiften att rulla små kulor, ämnen till de små degplattor som Bishnu sedan kavlar ut. Dem fyller hon med lite kyckling och sedan knåpar hon flinkt ihop dem till ett vackert litet paket, som en liten minipirog. Jag prövar att kavla, men liksom vid gräsklippningen så blir det inte helt godkänt. Knåpandet prövar jag inte. Jag får nog öva på det här! Momosen ångkokar sedan i ett särskilt kokkärl. Det var de godaste momos Christian ätit i hela sitt nepalesiska liv. Efter avnjuten föda åker alla hem. Så umgås man här. Först umgänge och prat, sist äter man och går hem. Same, same but different.