15 december
Oj, det har gått en vecka sedan jag skrev sist! Ni har firat lucia! Hoppas att det var mysigt, fastän snön saknas. Här börjar nu bli kallare, i mina stora rum börjar det kyla runt ben och armar på kvällarna. På morgonen är det riktigt kallt ute, men fortfarande värmer solen skönt mitt på dagen. Då går det bra att sitta med bara armar. Det har varit strålande klara dagar då Machhapuchhre tycks synas tydligare och tydligare, snart tror jag att jag ska kunna se en liten nepales med topi på huvudet och getter skuttande runtomkring honom. Nä, jag skämtar, men det är otroligt skarpa kontraster och färger. Varje morgon tittar jag förundrat ut över bergen och förstår inte riktigt att det är sant. Jag ser nya konturer eller hittar tillbaka till kända och följer dem med blicken. Det är som när man som barn klippte tårtpapper i skarpa rundlar och svängar. Eller som om man skulle kunna ta bergen som en skiva i handen och flytta dem någon annanstans på det kornblå himlavalvet. Hur skulle det vara med lite nepalesiska kullar (dvs på 2000 möh) som bakgrund till vår utsikt över Hisingen? Ska vi pröva? Drömma går ju! Drömma ska man aldrig sluta att göra, det måste man göra hela livet. Även den mest osannolika dröm kan bli sann, det har historian visat många gånger. Det har vi pratat om i klass sju idag. Jag berättade att jag drömde om att åka till Nepal när jag var tjugo år men att det inte varit möjligt för mig förrän nu. Berättade att min pappa växte upp i en liten stuga med ett rum och kök, utan rinnande vatten och utan värme och elektricitet. Om långa skolvägar och ont om mat. Om hur kort tid det egentligen tagit för Sverige att utvecklas till det rika land det är idag. Sedan skrev alla barnen om sina drömmar. Fritt. Några av drömmarna ska jag publicera här en annan dag. Av det lilla jag läst så går Nepal en ljus framtid till mötes. Om barnen får bestämma.
En pojke, Bidur, trillade riktigt illa en dag och slog upp ett rejält köttsår nedanför knät. Jag sköljde och sköljde och tvättade och tvättade och tejpade så gott jag kunde. Sedan har jag gjort dagliga omläggningar och det har gått bra hittills utan infektion. Det innebar också hembesök, för han hade lite ont och gick lite strakbent. Så nu är jag du och vän med hela familjen och i hans brors unga fru har jag fått en lillasyster. Blodtrycksmanschetten var med på begäran och jag tror att hela tjocka släkten är tryckt nu. Pappan har ett känt högt blodtryck och har mediciner hemma som han inte använder. 170/95. En kraftfull pensionerad militär från armén i Kathmandu. Nu plockade jag fram mina gamla invanda metoder för att övertyga om det goda med blodtrycksbehandling. Han skrattade hjärtligt och lite generat när jag pratade om stora, starka män som tycker att de klarar sig utan mediciner och att det finns gott om den sorten i Sverige. Kunde han möjligen höra till ett liknande släkte? Åter igen. Känslorna är desamma, vi är alla av samma sort, men kultur och uttryckssätt skiljer sig åt. Så om någon vecka återvänder jag hem till familjen Thapa för att se om medicinen herr Thapa ska börja ta har gjort någon verkan. Idag har Bidur berättat för mig att pappan också börjat promenera varje morgon. Det känns bra det här!
Lusse lelle. Ja, jag funderade länge på hur jag skulle få till det där med ljuskronan. Det finns fina små vaxljus, men det är ont om lingonris. Och hur skulle jag få fast ljusen runt huvudet? Ingen ugn att baka lussekatter i och inget lucialinne. Nä, det får vara i år. Och jag har överlevt. Ändå blev det en speciell luciadag att minnas. I fredags var det lov men jag åkte till skolan för att visa videon för klass 10 som måste läsa extra varenda dag för att de ska klara sin slutexamen. Under vanliga skoldagar ges inte tid för sådana excesser som video, då gäller strikt disciplin. I klassen finns sju pojkar och en flicka. De är mellan 15 och 17 år gamla. Jag är så fascinerad av de här killarna, de är så himla typiska tonårskillar. Till skolan kommer de i sina grå terylenbyxor med vit skjorta och slips och brun sweater. Uniformen. Men lite protester finns det. Kirun låter håret växa längre än skolan egentligen vill ha det. Killarna kammar gärna upp luggen till lite tuppkamsaktig frisyr. Eller har i rätt mycket olja i håret så det spretar. Rätt så likt hemma fast man inte har någon trendig hårgelé. Privat är det jeans och t-shirts med spejsade motiv som gäller. Gärna en yllesjal lite nonchalant runt halsen. Killarna är så tajta i den här klassen, jag blir lite lycklig av att se hur de månar om varandra hela tiden. Inga slagsmål, bara kärvänligt gnabb ibland. På eftermiddagen hade jag tänkt åka hem men blev sittande och pratade med Nettra Sir. Han är 28 år och fortfarande ogift. I veckan har han varit och tittat på en ev. brud men han gillade henne inte. Det blir nog fler anbud och inspektioner. Vi väntade på Bishnu som åkt för att träffa sin bror som fått något problem. Det slutade med att Bishnu ville åka till sin hemby för att vara med familjen i den krissituation det visade sig vara. Så vem skulle stanna hos barnen? Ja, vad är en volontär till för? En viss föraning hade jag kanske, för tandborsten var nerpackad i ryggsäcken. Så efter att Jagat Sir värmt på middagen och vi ätit i den mörka kvällen blev jag och pojkarna ensamma kvar i skolan. Kände mig lite som en mormor med en mormors privilegier, dvs. att strunta lite grann i de ordinarie reglerna. Vi tittade på TV läääänge. Busade. Läste. Spelade spel på telefonen. I månljusets sken gick vi ut och borstade tänderna tillsammans vid den nya kranen. Tvättade ansiktena och frustade av det kyliga vattnet. Alla fick cerat på läpparna och parfymerad handkräm. Den natten sov jag med en pojke på varje sida. De här pojkarna har ett sådant sug efter kroppskontakt och ömhet, det märks så tydligt. Och det är väldigt lätt att ge till de här killarna! På lördagen gick jag hem till Bidur igen, tillsammans med pojkarna och Bishnu. På vägen hem gick vi en lång runda i byn och hälsade på flera av elevernas familjer. I eftermiddagssolen satt jag på skolgården och lagade pojkarnas skjortor och tröjor, de förundrades över mitt lilla syetui och packade upp och packade ner det flera gånger. När de inte spelade fotboll. På lördagen togs också veckans bad, under iskallt rinnande vatten vid handfaten. Riktiga vikingar! Det blev två nätter på skolan, söndagen blev en riktig latmansdag i solen.
I veckan som gått har jag jobbat ganska mycket, mycket undervisning och annat. Jag har visat videofilmen i flera klasser och det har varit lika roligt varje gång. Om skratt förlänger livet så har jag skaffat mig ett par bonusår nu. Jag har också varit och tittat på fotboll i den nepalesiska ligan. Trot om du vill, Per, men det är faktiskt sant! Bhuwan, 17 år och äldste sonen till Jagat Sir, spelar i Hemjas lag. I veckan gjorde de sin första match på Pokharas arena Rangansala (ursäkta ev. stavningsfel). Grabbarna i Hemjas lag är unga och oerfarna och har inte haft någon tränare förrän ett par dagar innan matchen. Laget de mötte var militärer med muskulösa kroppar och några år äldre. Det såg ut som om det skulle bli en massaker. Trots skillnaden klarade sig Hemja med en förlust på bara 1-3. Det kunde blivit mycket värre. Till och med jag klarade av att se att de var rätt OK när det gällde teknik men saknade styrka och kondition. Ingen fanns i anfallslinjen när bollen sparkades dit. Sedan dess har de tränat hårt och peppats av sin nye tränare. Nu är lycksaligheten stor för matchen därefter vann de med 4-1 och är kvar i första omgången! Blåvita dräkter har de också. Kanske får jag gå på Ullevi när jag kommer hem?
I byn har en av de äldre männen dött. Ett par timmar efter att döden inträffat kontaktar de allra närmaste den stora familjen. Man samlas och binder in kroppen i bambustänger till ett paket. Kroppen ska brännas inom ett dygn, det är viktigt att förbränningen sker fullständigt, och sedan sprids askan i floden. Seti Khola. Det kan vara ett par hundra personer närvarande vid ceremonin. Änkan får i tretton dagar bara laga sin egen mat och äter för sig själv, dessutom bara ett mål om dagen. Hon ska för resten av livet klä sig i vitt, i alla fall aldrig mera rött. Man gifter inte om sig. Det vore en skymf som bymedlem att inte besöka den dödes hem under de första sju dagarna. Man tar med sig något, lite ris, någon maträtt, lite socker som gåva. Sedan sitter vi. Som så många gånger förut. Pratar lite. Dricker lite te. Tittar på fotot av den döde prytt med mala och med rökelser och blommor runt. När gåvan lämnas bjuds vi på lite kokosnöt och kandisocker. Efter en kort stund går vi. Livet går vidare.
Några uttryck biter sig fast som vi ofta återkommer till.
- Same, same, but different.
- Things happen.
- Life is something.
Nio små ord som innehåller mycket av livets gåtor.
Oj, det har gått en vecka sedan jag skrev sist! Ni har firat lucia! Hoppas att det var mysigt, fastän snön saknas. Här börjar nu bli kallare, i mina stora rum börjar det kyla runt ben och armar på kvällarna. På morgonen är det riktigt kallt ute, men fortfarande värmer solen skönt mitt på dagen. Då går det bra att sitta med bara armar. Det har varit strålande klara dagar då Machhapuchhre tycks synas tydligare och tydligare, snart tror jag att jag ska kunna se en liten nepales med topi på huvudet och getter skuttande runtomkring honom. Nä, jag skämtar, men det är otroligt skarpa kontraster och färger. Varje morgon tittar jag förundrat ut över bergen och förstår inte riktigt att det är sant. Jag ser nya konturer eller hittar tillbaka till kända och följer dem med blicken. Det är som när man som barn klippte tårtpapper i skarpa rundlar och svängar. Eller som om man skulle kunna ta bergen som en skiva i handen och flytta dem någon annanstans på det kornblå himlavalvet. Hur skulle det vara med lite nepalesiska kullar (dvs på 2000 möh) som bakgrund till vår utsikt över Hisingen? Ska vi pröva? Drömma går ju! Drömma ska man aldrig sluta att göra, det måste man göra hela livet. Även den mest osannolika dröm kan bli sann, det har historian visat många gånger. Det har vi pratat om i klass sju idag. Jag berättade att jag drömde om att åka till Nepal när jag var tjugo år men att det inte varit möjligt för mig förrän nu. Berättade att min pappa växte upp i en liten stuga med ett rum och kök, utan rinnande vatten och utan värme och elektricitet. Om långa skolvägar och ont om mat. Om hur kort tid det egentligen tagit för Sverige att utvecklas till det rika land det är idag. Sedan skrev alla barnen om sina drömmar. Fritt. Några av drömmarna ska jag publicera här en annan dag. Av det lilla jag läst så går Nepal en ljus framtid till mötes. Om barnen får bestämma.
En pojke, Bidur, trillade riktigt illa en dag och slog upp ett rejält köttsår nedanför knät. Jag sköljde och sköljde och tvättade och tvättade och tejpade så gott jag kunde. Sedan har jag gjort dagliga omläggningar och det har gått bra hittills utan infektion. Det innebar också hembesök, för han hade lite ont och gick lite strakbent. Så nu är jag du och vän med hela familjen och i hans brors unga fru har jag fått en lillasyster. Blodtrycksmanschetten var med på begäran och jag tror att hela tjocka släkten är tryckt nu. Pappan har ett känt högt blodtryck och har mediciner hemma som han inte använder. 170/95. En kraftfull pensionerad militär från armén i Kathmandu. Nu plockade jag fram mina gamla invanda metoder för att övertyga om det goda med blodtrycksbehandling. Han skrattade hjärtligt och lite generat när jag pratade om stora, starka män som tycker att de klarar sig utan mediciner och att det finns gott om den sorten i Sverige. Kunde han möjligen höra till ett liknande släkte? Åter igen. Känslorna är desamma, vi är alla av samma sort, men kultur och uttryckssätt skiljer sig åt. Så om någon vecka återvänder jag hem till familjen Thapa för att se om medicinen herr Thapa ska börja ta har gjort någon verkan. Idag har Bidur berättat för mig att pappan också börjat promenera varje morgon. Det känns bra det här!
Lusse lelle. Ja, jag funderade länge på hur jag skulle få till det där med ljuskronan. Det finns fina små vaxljus, men det är ont om lingonris. Och hur skulle jag få fast ljusen runt huvudet? Ingen ugn att baka lussekatter i och inget lucialinne. Nä, det får vara i år. Och jag har överlevt. Ändå blev det en speciell luciadag att minnas. I fredags var det lov men jag åkte till skolan för att visa videon för klass 10 som måste läsa extra varenda dag för att de ska klara sin slutexamen. Under vanliga skoldagar ges inte tid för sådana excesser som video, då gäller strikt disciplin. I klassen finns sju pojkar och en flicka. De är mellan 15 och 17 år gamla. Jag är så fascinerad av de här killarna, de är så himla typiska tonårskillar. Till skolan kommer de i sina grå terylenbyxor med vit skjorta och slips och brun sweater. Uniformen. Men lite protester finns det. Kirun låter håret växa längre än skolan egentligen vill ha det. Killarna kammar gärna upp luggen till lite tuppkamsaktig frisyr. Eller har i rätt mycket olja i håret så det spretar. Rätt så likt hemma fast man inte har någon trendig hårgelé. Privat är det jeans och t-shirts med spejsade motiv som gäller. Gärna en yllesjal lite nonchalant runt halsen. Killarna är så tajta i den här klassen, jag blir lite lycklig av att se hur de månar om varandra hela tiden. Inga slagsmål, bara kärvänligt gnabb ibland. På eftermiddagen hade jag tänkt åka hem men blev sittande och pratade med Nettra Sir. Han är 28 år och fortfarande ogift. I veckan har han varit och tittat på en ev. brud men han gillade henne inte. Det blir nog fler anbud och inspektioner. Vi väntade på Bishnu som åkt för att träffa sin bror som fått något problem. Det slutade med att Bishnu ville åka till sin hemby för att vara med familjen i den krissituation det visade sig vara. Så vem skulle stanna hos barnen? Ja, vad är en volontär till för? En viss föraning hade jag kanske, för tandborsten var nerpackad i ryggsäcken. Så efter att Jagat Sir värmt på middagen och vi ätit i den mörka kvällen blev jag och pojkarna ensamma kvar i skolan. Kände mig lite som en mormor med en mormors privilegier, dvs. att strunta lite grann i de ordinarie reglerna. Vi tittade på TV läääänge. Busade. Läste. Spelade spel på telefonen. I månljusets sken gick vi ut och borstade tänderna tillsammans vid den nya kranen. Tvättade ansiktena och frustade av det kyliga vattnet. Alla fick cerat på läpparna och parfymerad handkräm. Den natten sov jag med en pojke på varje sida. De här pojkarna har ett sådant sug efter kroppskontakt och ömhet, det märks så tydligt. Och det är väldigt lätt att ge till de här killarna! På lördagen gick jag hem till Bidur igen, tillsammans med pojkarna och Bishnu. På vägen hem gick vi en lång runda i byn och hälsade på flera av elevernas familjer. I eftermiddagssolen satt jag på skolgården och lagade pojkarnas skjortor och tröjor, de förundrades över mitt lilla syetui och packade upp och packade ner det flera gånger. När de inte spelade fotboll. På lördagen togs också veckans bad, under iskallt rinnande vatten vid handfaten. Riktiga vikingar! Det blev två nätter på skolan, söndagen blev en riktig latmansdag i solen.
I veckan som gått har jag jobbat ganska mycket, mycket undervisning och annat. Jag har visat videofilmen i flera klasser och det har varit lika roligt varje gång. Om skratt förlänger livet så har jag skaffat mig ett par bonusår nu. Jag har också varit och tittat på fotboll i den nepalesiska ligan. Trot om du vill, Per, men det är faktiskt sant! Bhuwan, 17 år och äldste sonen till Jagat Sir, spelar i Hemjas lag. I veckan gjorde de sin första match på Pokharas arena Rangansala (ursäkta ev. stavningsfel). Grabbarna i Hemjas lag är unga och oerfarna och har inte haft någon tränare förrän ett par dagar innan matchen. Laget de mötte var militärer med muskulösa kroppar och några år äldre. Det såg ut som om det skulle bli en massaker. Trots skillnaden klarade sig Hemja med en förlust på bara 1-3. Det kunde blivit mycket värre. Till och med jag klarade av att se att de var rätt OK när det gällde teknik men saknade styrka och kondition. Ingen fanns i anfallslinjen när bollen sparkades dit. Sedan dess har de tränat hårt och peppats av sin nye tränare. Nu är lycksaligheten stor för matchen därefter vann de med 4-1 och är kvar i första omgången! Blåvita dräkter har de också. Kanske får jag gå på Ullevi när jag kommer hem?
I byn har en av de äldre männen dött. Ett par timmar efter att döden inträffat kontaktar de allra närmaste den stora familjen. Man samlas och binder in kroppen i bambustänger till ett paket. Kroppen ska brännas inom ett dygn, det är viktigt att förbränningen sker fullständigt, och sedan sprids askan i floden. Seti Khola. Det kan vara ett par hundra personer närvarande vid ceremonin. Änkan får i tretton dagar bara laga sin egen mat och äter för sig själv, dessutom bara ett mål om dagen. Hon ska för resten av livet klä sig i vitt, i alla fall aldrig mera rött. Man gifter inte om sig. Det vore en skymf som bymedlem att inte besöka den dödes hem under de första sju dagarna. Man tar med sig något, lite ris, någon maträtt, lite socker som gåva. Sedan sitter vi. Som så många gånger förut. Pratar lite. Dricker lite te. Tittar på fotot av den döde prytt med mala och med rökelser och blommor runt. När gåvan lämnas bjuds vi på lite kokosnöt och kandisocker. Efter en kort stund går vi. Livet går vidare.
Några uttryck biter sig fast som vi ofta återkommer till.
- Same, same, but different.
- Things happen.
- Life is something.
Nio små ord som innehåller mycket av livets gåtor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar