16 december
Klockan är tio i åtta, frukosten är uppäten och didi har gått till sitt andra jobb. Lagar min kofta. Jag sitter och väntar på att brevbäraren ska komma. Det har kommit något från Sverige till mig! Det är inte så att post kommer dagligen och regelbundet. Här finns ingen brevlåda. Infrastrukturen är bräcklig och inga riktiga system finns för god funktion och säkerhet. Det är lite uppståndelse runt försändelsen, igår gick jag hem tidigare från skolan för att brevbäraren skulle komma. Ingen kom. Idag har vi ett avtal. När han kommer om en halvtimme ska ppna didi ringa mig. Då ska jag gå ner och öppna grinden. Brevbäraren är rädd för hunden, Poppie. Förra gången han lämnade brev/paket här till Johan och Mimmi bet Poppie honom. Poppie och jag är bästa vänner så idag ska jag rädda brevbäraren. Spännande, vet inte vad han har med sig!
TV:n står på. Här finns mer än 60 kanaler, flera nepalesiska och många indiska. CNN och BBC liksom några engelskspråkiga filmkanaler. Nu börjar nyheter på engelska i en nepalesisk kanal. Bäst att kolla vad som händer!
Min mobil är med men med ett nepalesiskt SIM-kort. Det fungerar att ringa från Sverige till den men tyvärr inte åt andra hållet (+9779806568329). Santosh har fixat så att jag kan läsa e-mail från mobilen. Så får någon ett kortfattat svar har jag nog skrivit från den. Alla människor, vart man än kommer, har en mobil. I det enklaste hus i byn finns en mobil. På gatan ser man både män och kvinnor gå och prata i mobilen. Självklart en ovärderlig möjlighet till kontakt här med långa avstånd, men så märkligt att se kontrasterna mellan gammalt och nytt.
En jätteviktig kontakt är förstås internet. Det finns mängder av internetställen. Fem minuter hemifrån ligger det där jag är trogen kund. Ett trevligt par har stallet, Raj Kumar Gurung och hans fru Anju Gurung. Där är mycket folk. Man använder webkameran mycket, pratar mycket på MSN och det går också att ringa via internet. Många kommer för att kopiera pass och ansökningshandlingar. Det kostar två kronor i timmen att använda internet. Helt överkomligt. Ett ungt och modernt par har stället och det går säkert bra för dem. För mig är det helt nödvändigt att ha den här kontakten. Att få e-mail hemifrån betyder oerhört mycket! Så skriv igen!!
Klockan är tio i åtta, frukosten är uppäten och didi har gått till sitt andra jobb. Lagar min kofta. Jag sitter och väntar på att brevbäraren ska komma. Det har kommit något från Sverige till mig! Det är inte så att post kommer dagligen och regelbundet. Här finns ingen brevlåda. Infrastrukturen är bräcklig och inga riktiga system finns för god funktion och säkerhet. Det är lite uppståndelse runt försändelsen, igår gick jag hem tidigare från skolan för att brevbäraren skulle komma. Ingen kom. Idag har vi ett avtal. När han kommer om en halvtimme ska ppna didi ringa mig. Då ska jag gå ner och öppna grinden. Brevbäraren är rädd för hunden, Poppie. Förra gången han lämnade brev/paket här till Johan och Mimmi bet Poppie honom. Poppie och jag är bästa vänner så idag ska jag rädda brevbäraren. Spännande, vet inte vad han har med sig!
TV:n står på. Här finns mer än 60 kanaler, flera nepalesiska och många indiska. CNN och BBC liksom några engelskspråkiga filmkanaler. Nu börjar nyheter på engelska i en nepalesisk kanal. Bäst att kolla vad som händer!
Min mobil är med men med ett nepalesiskt SIM-kort. Det fungerar att ringa från Sverige till den men tyvärr inte åt andra hållet (+9779806568329). Santosh har fixat så att jag kan läsa e-mail från mobilen. Så får någon ett kortfattat svar har jag nog skrivit från den. Alla människor, vart man än kommer, har en mobil. I det enklaste hus i byn finns en mobil. På gatan ser man både män och kvinnor gå och prata i mobilen. Självklart en ovärderlig möjlighet till kontakt här med långa avstånd, men så märkligt att se kontrasterna mellan gammalt och nytt.
En jätteviktig kontakt är förstås internet. Det finns mängder av internetställen. Fem minuter hemifrån ligger det där jag är trogen kund. Ett trevligt par har stallet, Raj Kumar Gurung och hans fru Anju Gurung. Där är mycket folk. Man använder webkameran mycket, pratar mycket på MSN och det går också att ringa via internet. Många kommer för att kopiera pass och ansökningshandlingar. Det kostar två kronor i timmen att använda internet. Helt överkomligt. Ett ungt och modernt par har stället och det går säkert bra för dem. För mig är det helt nödvändigt att ha den här kontakten. Att få e-mail hemifrån betyder oerhört mycket! Så skriv igen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar