Lite konstig ordning pa bilderna. Santosh och Ravi hamnade mellan brollopsbilderna. Darunder kommer Sushil. Shiva, Asbin, Ravi och Parvat spelar fotboll.
8 december
I lördags packade jag ryggsäcken med tandborste och dator och åkte till skolan på min lediga dag. De tio ”hostel boys” som bor där tillbringar i stort sett all sin tid på skolans område. De är mellan tretton och sex år gamla. Amrit, Ravi, Shiva, Parvat, Amrit, Sushil, Nripesh, Asbin, Sagar och Samundra. Deras familjer bor i mer avlägsna byar i bergen så det är alltför långt att ta sig till skolan varje dag. Några av dem har jag besökt och ni har sett foton därifrån. Just denna helg är Samundra hemma hos sin familj. Santosh (kusinen som var med på sjukhuset) är också i skolan, han har sovit där sedan fredagen. Han kommer ibland och ger av sin tid till pojkarna. När jag kommer sitter alla klistrade framför TV:n. På golvet finns ett brädspel, flitigt använt i detta land. Utanför många affärer ser man män och pojkar stå och spela. Men snart drar vi ut i solen och pojkarna spelar fotboll. Det har aldrig varit min starkare sida så jag agerar publik och fotograf. Till min hjälp har jag Sushil, som har en ögonprotes och tjocka, tjocka glasögon. Trots detta ser han illa på sitt kvarvarande öga. Han gillar att fotografera. De andra pojkarna tycker det är ganska kul när han tar ut protesen. I kvällningen plockar jag fram laptopen, hittills har det blivit 50 minuter videofilm som jag redigerat efter bästa förmåga. Jag har aldrig haft så roligt någon gång när jag tittat på film tillsammans med någon annan! Pojkarnas koncentration och glädje över att se sig själva och alla de andra barnen är oförglömlig. Jag tror vi såg filmen tre gånger. Till detta åts godis jag tagit med i mängder de inte alls är vana vid. 12 karameller per man! Lycksalighet! En riktig biokväll! Mycket skratt och stoj och stim! Richi Sir kom hem lite senare från sina manliga aktiviteter. Vi åt dahl baht tarkari tillsammans med en sardinlik fisk från en liten flod. Lite TV-tittande igen, en populär serie, kanske en nepalesisk Svensson, Svensson?! Dags att börja göra kväll. I ett enda rum sover de tio barnen, Bishnu mme och Richi Sir i åtta sängar. Ikväll sover också jag här. I sängen får jag sällskap av Asbin, nio år. Han kryper ner under filtarna med mössa på huvudet. Vi lyssnar på min Ipod, först på nepalesisk musik, sedan önskar pojkarna svensk musik. Försök att föreställa er hur det känns. Om det går. Här ligger jag i en säng tillsammans med en nioårig pojke, mitt ute på landsbygden i Nepal med Himalayas kedja som fond, och fullt med barn i flera sängar intillVi sover i ett stort rum i skolans största byggnad. . Standarden skulle inte klara en enda stjärna på ett svenskt vandrarhem. Jag väljer Björn Afzelius och Älska mig nu. Det sägs att han skrev den en gång när han var på Slussens pensionat. På något sätt vill jag väl knyta ihop mina världar. Känslan av att lyssna på musiken och texten i denna miljö och tillsammans med dessa älskade barn är alldeles speciell. Den är svårt att beskriva med ord. Jag somnar med Asbins arm runt min hals.
Bröllop
Visst har jag berättat att det är bröllopsmånad? Mangsir heter den nepalesiska månaden som pågår nu. Om jag missat att berätta det så har de en annan tideräkning. Jag har inte begripit riktigt vad den grundar sig på, jag har uppfattat det som att en viktig man en gång bestämde att så här är det. Vi har nu år 2065, Mangsir 23. Paret som ska gifta sig är båda ur kasten chettri, en kast som står högt i rang och mycket nära brahminer. Bruden är från Hemja och brudgummen från Pokhara. De kommer alltså att bo i Pokhara, men bröllopet avhölls i brudens hem. Alla gäster samlades runt platsen där ”vigseln” skulle ske. Två fåtöljer och ett bord med tikkapulver och diverse attiraljer, massor med girlander och pynt runtom. Till tonerna av nepalesisk folkmusik kom först brudgummen tågande ledd av manliga vänner och familj. Han var klädd i traditionella nepalesiska kläder medan många av gästerna bar moderna kostymer. Efter kom bruden med huvud och ansikte täckt av en röd broderad slöja ovanpå den röda sarin. Mycket guld. Kvinnorna närmast henne var alla klädda i rött. En präst stod klar. Brudgummen satte en tikka ovanpå brudens slöja. De gav varandra malas av särskild sort. Slutligen fick de röd tikkafärg på sina händer och satte sina handavtryck på ett vitt tyg enligt ett bestämt mönster som prästen instruerade dem i. Någonstans under tiden togs slöjan bort från brudens ansikte. Så var det klart! Det fanns mängder av mat till ca 200 gäster. Bandet med trummor och blåsinstrument spelade under tiden. Bröllopet pågick säkert i flera timmar, men vi vandrade tillbaka genom byn till skolan. På bygatan stod bilen pyntad med girlander och skylten ”nygifta” (?) klar. För brudparet väntade ytterligare festande i brudgummens hem och sedan bröllopsnatten…
I lördags packade jag ryggsäcken med tandborste och dator och åkte till skolan på min lediga dag. De tio ”hostel boys” som bor där tillbringar i stort sett all sin tid på skolans område. De är mellan tretton och sex år gamla. Amrit, Ravi, Shiva, Parvat, Amrit, Sushil, Nripesh, Asbin, Sagar och Samundra. Deras familjer bor i mer avlägsna byar i bergen så det är alltför långt att ta sig till skolan varje dag. Några av dem har jag besökt och ni har sett foton därifrån. Just denna helg är Samundra hemma hos sin familj. Santosh (kusinen som var med på sjukhuset) är också i skolan, han har sovit där sedan fredagen. Han kommer ibland och ger av sin tid till pojkarna. När jag kommer sitter alla klistrade framför TV:n. På golvet finns ett brädspel, flitigt använt i detta land. Utanför många affärer ser man män och pojkar stå och spela. Men snart drar vi ut i solen och pojkarna spelar fotboll. Det har aldrig varit min starkare sida så jag agerar publik och fotograf. Till min hjälp har jag Sushil, som har en ögonprotes och tjocka, tjocka glasögon. Trots detta ser han illa på sitt kvarvarande öga. Han gillar att fotografera. De andra pojkarna tycker det är ganska kul när han tar ut protesen. I kvällningen plockar jag fram laptopen, hittills har det blivit 50 minuter videofilm som jag redigerat efter bästa förmåga. Jag har aldrig haft så roligt någon gång när jag tittat på film tillsammans med någon annan! Pojkarnas koncentration och glädje över att se sig själva och alla de andra barnen är oförglömlig. Jag tror vi såg filmen tre gånger. Till detta åts godis jag tagit med i mängder de inte alls är vana vid. 12 karameller per man! Lycksalighet! En riktig biokväll! Mycket skratt och stoj och stim! Richi Sir kom hem lite senare från sina manliga aktiviteter. Vi åt dahl baht tarkari tillsammans med en sardinlik fisk från en liten flod. Lite TV-tittande igen, en populär serie, kanske en nepalesisk Svensson, Svensson?! Dags att börja göra kväll. I ett enda rum sover de tio barnen, Bishnu mme och Richi Sir i åtta sängar. Ikväll sover också jag här. I sängen får jag sällskap av Asbin, nio år. Han kryper ner under filtarna med mössa på huvudet. Vi lyssnar på min Ipod, först på nepalesisk musik, sedan önskar pojkarna svensk musik. Försök att föreställa er hur det känns. Om det går. Här ligger jag i en säng tillsammans med en nioårig pojke, mitt ute på landsbygden i Nepal med Himalayas kedja som fond, och fullt med barn i flera sängar intillVi sover i ett stort rum i skolans största byggnad. . Standarden skulle inte klara en enda stjärna på ett svenskt vandrarhem. Jag väljer Björn Afzelius och Älska mig nu. Det sägs att han skrev den en gång när han var på Slussens pensionat. På något sätt vill jag väl knyta ihop mina världar. Känslan av att lyssna på musiken och texten i denna miljö och tillsammans med dessa älskade barn är alldeles speciell. Den är svårt att beskriva med ord. Jag somnar med Asbins arm runt min hals.
Bröllop
Visst har jag berättat att det är bröllopsmånad? Mangsir heter den nepalesiska månaden som pågår nu. Om jag missat att berätta det så har de en annan tideräkning. Jag har inte begripit riktigt vad den grundar sig på, jag har uppfattat det som att en viktig man en gång bestämde att så här är det. Vi har nu år 2065, Mangsir 23. Paret som ska gifta sig är båda ur kasten chettri, en kast som står högt i rang och mycket nära brahminer. Bruden är från Hemja och brudgummen från Pokhara. De kommer alltså att bo i Pokhara, men bröllopet avhölls i brudens hem. Alla gäster samlades runt platsen där ”vigseln” skulle ske. Två fåtöljer och ett bord med tikkapulver och diverse attiraljer, massor med girlander och pynt runtom. Till tonerna av nepalesisk folkmusik kom först brudgummen tågande ledd av manliga vänner och familj. Han var klädd i traditionella nepalesiska kläder medan många av gästerna bar moderna kostymer. Efter kom bruden med huvud och ansikte täckt av en röd broderad slöja ovanpå den röda sarin. Mycket guld. Kvinnorna närmast henne var alla klädda i rött. En präst stod klar. Brudgummen satte en tikka ovanpå brudens slöja. De gav varandra malas av särskild sort. Slutligen fick de röd tikkafärg på sina händer och satte sina handavtryck på ett vitt tyg enligt ett bestämt mönster som prästen instruerade dem i. Någonstans under tiden togs slöjan bort från brudens ansikte. Så var det klart! Det fanns mängder av mat till ca 200 gäster. Bandet med trummor och blåsinstrument spelade under tiden. Bröllopet pågick säkert i flera timmar, men vi vandrade tillbaka genom byn till skolan. På bygatan stod bilen pyntad med girlander och skylten ”nygifta” (?) klar. För brudparet väntade ytterligare festande i brudgummens hem och sedan bröllopsnatten…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar