Tillbaka!

6 oktober 2015.
Efter oerhört intensiva dagar med många möten och återseenden i Kathmandu är jag tillbaka i min skola i Hemja. Utanför fönstret ser jag Macchapucchre's snöklädda toppar, himlen är knallblå, skolbarnen gör sina läxor och läser högt och monotont, precis som när jag jobbade här för sju år sedan. Det är varmt. Säkert närmare 30 grader och svetten lackar när vi går längs den dammiga vägen. Allt känns hemtamt. Igår köpte vi tyger till nya kläder (tunikan och de vida byxorna) som vi gick till skräddaren med idag. Utanför badade bufflar i den lilla vattenpölen och Emma har fått en egen hund. Han följer henne troget vart hon än går. I rummet intill mig sitter Parvat och pluggar, han gick i tredje klass när jag var här, en liten kille med massor av energi och alltid med glimten i öget,. Nu är han en stilig 17-årig kille, rör sig långsammare och är cool, men glimten i ögat finns kvar!

Vi har ätit beaten rice, stekt potatis, kryddiga sojabitar, räkchips och papadum. Festmat! Skolan hade cirka 250 barn när jag var här, nu är det mer än 600. Det finns ett stort nytt hus som rymmer klassrum, kontor och volontärbostad. Det går riktigt bra för dem! På eftermiddagen kommer Madhav till skolan och hämtar mig. Sedan första året på motsvarande gymnasiet har vi tillsammans med flera vänner på PD-mottagningen stöttat hans utbildning. Nu håller han på att avsluta sin civilingenjörsexamen. Sluttentorna pågår just i dagarna. Mycket står på spel.

Madhav tar mig med hem till sig. Vi går på smala jordsträngar mellan fälten i byn, tätt förbi korna hos en granne där mamman i huset sitter vid väggen och spritar ärter för att till slut komma fram till familjen Kharkis hus. Familjen består av mamma, bror Ganesh som just gift sig med Raju, och Madhav. Pappan dog när Madhav var 6-7 år. En hindu-kvinna gifter inte om sig. Det betyder att mamma Kharki fått slita hårt för att få livet att gå runt. De har några fält nära intill där de odlar ris och majs, vid huset har de grönsaker till husbehov. En del mark var de tvungna att sälja för att klara sönernas studier och senast för att bekosta Ganesh bröllop.Bröllopet är en av de allra viktigaste händelserna i livet och man kan ta stora lån för att klara av att göra det så fint som man vill. Raju är en liten pigg tjej som pratar ganska bra engelska, hon kommer från en by i närheten och mamma Kharki har valt henne åt sin son. Ganesh jobbar sedan ett par år i Japan och ska snart åka tillbaka dit. Det är svårt att få jobb som lönar sig i Nepal utan högre utbildning. Raju stannar kvar hos sin svärmor, de båda och Madhav vänjer sig vid ett nytt liv tillsammans. Så är seden. Vi sitter i det lilla rummet rappade väggar där färgen slitits bort, men rummet är möblerat med skinnmöbler och ett fint glasbord. Möblerna köptes till bröllopet. Raju säger att vis ska komma och äta. Det är dukat för Madhav och mig i köket, med allra finaste tabletterna under tallrikarna, och med både mjölk, vatten och yoghurt i glas intill. På tallriken får jag en stor hög ris, vid sidan står en liten skål med dal, linssoppan man blandar med riset, två skålar med olika grönsaksgrytor, bröd och färsk gurka. Mamma, Raju, Ganesh och en vän till familjen står förväntansfulla omkring och väntar på att vi ska börja äta. Själva ska de äta efter oss. Vi äter med högerhanden. Det är en alldeles speciell upplevelse att sleva i sig maten så här med ivriga ansikten runtomkring som väntar på att få höra att det smakar bra. Och det får dom! Mitho cha! Egentligen sover man över för att besöket ska vara fullkomligt. Men Ingrid är lite sjuk så jag vill hem. Under en gnistrande stjärnhimmel blir jag hemskjutsad på motorcykel av Madhav. Han ger mig en lång varm kram innan vi skiljs. Annars kramas man inte här. Ansikte ska inte röra vid ansikte. Stunden känns stor.