Värme, vänlighet, närhet, omsorg, leenden och skratt...

...det är vad alla bybor bjuder oss på. Jag vet inte hur jag ska kunna återge en vecka i SMILES-byarna tillsammans med dessa fantastiska kvinnor och med alla vänliga bybor. Gästfriheten har inga gränser. För tredje gången vandrar jag vägen från bussen till Kalimati, denna gång med alla dessa svenska kvinnor som bidragit till insamling av pengar för att hjälpa byborna efter jordbävningen.

Välkomnandet gör de flesta av oss tårögda. Barnen är samlade och skanderar ”welcome, welcome, welcome”, och några bär skyltar med våra namn på, de tar oss sedan i handen och följer oss in i byn. Tikkor (de röda välsignande märkena som ges i ansiktet) och blomsterkransar överväldigar oss. Den öppna platsen utanför skolan, mitt i byn, är full av nyfikna glada ansikten. Många kära återseenden.

Vi kommer så lägligt till Nepals största högtid, Dashain, då alla är lediga och åker hem till sin by. Det är lika stort som julen hos oss. Man slaktar en get åt guden Durga och äter mycket kött, det är stor fest. Allt av geten åker ner i grytan, inälvor, testiklar och skinnet, dessutom kokas blodet till något liknande blodkorv. Sibjans farmor som är över 80 år och äldst börjar ge tikka till äldste sonen och sedan fortsätter man i strikt ordning enligt ålder och släktskap. En stor röd tikka, sindurpulver blandat med ris och lite yoghurt sätts i pannan, och vi får strån från ris att sätta i håret eller bakom örat. En välsignelse läses för var och en av oss. Under tiden maten lagas pågår livet, Sibjan kokar majsgröt till djuren, vi prövar att göra ghee, det klarnade smöret gjort på youghurt. Vi äter. Sangita städar efter måltiden genom att rulla välformad kodynga över lergolvet. I den fastnar tappade riskorn och skräp och golvet blir blankt. Glädjen skiner över alla och vi tar mängder av bilder.....

Utanför skolan blir det dans. Glädjen är stor när vi försöker oss på nepaleisk dans. Vårt bidrag senare på kvällen blir ringdans med barnen, små grodorna, prästens lilla kråka, raketen med fler... succé! Tomteblosss i mörkret blir la grande finale... På kvällarna efter att vi ätit söker sig gärna kvinnorna till vårt rum. I det hårda lampskenet i skolan sitter vi tillsammans på golvet och delar livshistorier med hjälp av Laxmis tolkande. Same, same, but different. Utanför är natten mörk och varm, stjärnorna strålar och månen ger skuggor på marken. Männen samlas under det stora trädet och pratar och röker.

Men visst är det konstigt att höra om våra liv med självständighet och skilsmässor, liksom att man i Nepal kan vara andrahustru åt någon eller att man inte gifter om sig i byn om maken dör. Kvinnorna arbetar så hårt, från tidig morgon till kväll och deras kroppar berättar om det. Många kommer och vill ha medicin och hjälp. Mias kunskaper som sjukgymnast känns som ett mirakel. Hon får undersöka, känna och klämma utan att kvinnorna visar någon blygsel. Men när under arbetsdagen ska de hinna att göra de övningar hon föreslår? Bufflarna ska mjölkas, djuren utfordras, veden ska samlas, maten kokas, vattnet ska hämtas, och allt tar tid... och det är ju som bekant svårt att ändra sina vanor. Men intresset är stort och viljan till utveckling känns stark i byn!