Nurse in action

6 november

Ja, när ni firar allhelgona och nattfrosten visar sig fortsätter jag att svettas i min bomullskurta. Om mornarna och kvällarna börjar det bli lite svalare, dvs. 15-20 grader. En dag har det regnat. Alla tar på sig koftor och varma sjalar och tycker det är kallt. Dom tar på mina bara armar och säger till mig att jag måste klä på mig. Vad ska dom säga när det blir vinter här på riktigt?

Nu har snart min första skolvecka gått. Det har varit lite hit och dit med sysslor, jämfört med tidseffektivitets-tanken hemma har jag inte åstadkommit mycket. Med nepalesiska mått har det hänt en del. Deras arbetssätt är avslappnat, ackordarbete skulle inte fungera bra här, tror jag. I stället är många i gång flera timmar om dygnet. Den som har mark och djur och ett arbete att gå till börjar dagen med att ta hand om djuren och annat arbete i hemmet. På eftermiddagen ses grödan till, just nu skördas riset. Det är hårt arbete i lera upp till knäna. Allt sker för hand. Riset skärs med skära, precis som gräset klipps på skolgården. Även en del barn i skolan har arbetat innan de börjar skoldagen. Men kvinnorna. Kvinnorna! Dessa kvinnor i världens alla hörn som arbetar och sliter så deras kroppar går sönder. De bär. Stora lass bär de på ryggen i sina stora korgar med pannband. Ved. Stenar. Hö. Grenar och löv. 40, 50, 60 kg. Vad händer med deras nackar? De skördar. De klipper gräs. Sittande på huk eller dubbelvikta över grödan. Vad händer med deras ryggar? Vad händer med deras leder? På vintern sägs att det om natten kan bli ner mot 5-10 plusgrader. Nästan ingenstans finns uppvärmda hus, inte ens i mitt moderna. Många har inte glas i sina fönster. En lärare berättade att 60 % av alla hushåll i Nepal saknar elektricitet. Några av de kvinnor jag mött klagar över värk i leder och muskler. Receptet skulle vara bättre arbetsvillkor och bättre hus. Vem kan skriva ut det? Kontrasterna är stora, jag kan inte låta bli att fundera över miljöronder hemma när vi diskuterat värmen i vår barack, förlåt, paviljong.

Men jag skulle ju berätta vad jag gjort! Jo, nu är rummet inrett, med längdmätning och våg, blodtrycksmanchetter, syntavlor, förband och allt. Igår startade vi projektet ”Health files” för skolans elever. I en vacker skrivbok med Machapucchre utanpå ska jag föra in skolans alla barn med uppgift om längd, vikt, syn och blodtryck. Hörsel är omöjligt att pröva, det går inte att åstadkomma ett tyst rum. Inte ens ett halvtyst. Jag tar också upp en liten ”health history”, frågar om hur familjen mår, kanske lite om mat, om det finns några sjukdomar i släkten, om någon har löss, skabb, mask eller andra bekymmer. Mina första elever, pojkar på 16-17 år, har varit mycket artiga men inte särskilt frågvisa. Alla hade ont i benen. Växtvärk tror jag. En hade ofta näsblod. Jag får träna på att fråga så att jag får fler svar. En härlig odör av manlig tonårssvett låg i rummet efteråt. För en del av dem var det första gången de blev mätta eller vägda. Blodtrycket har ingen mätt förut. Jag hoppas kunna lära någon på skolan att göra det här för att kunna följa elevernas tillväxt och kanske upptäcka ev. bekymmer i familjen.

Richis Sir’s pappa har varit på sjuksköterskebesök för att kolla sin syn. Det var inte mycket han klarade att se, gissningsvis har han starr och skulle behöva opereras. Han fick prova alla glasögon jag har med och tyckte ändå att han kunde läsa lite grann med ett par. Han blev nöjd. På skolan finns en allt-i-allo, en charmig man som är dövstum. Han och Bishnu har utvecklat ett eget teckenspråk. Även jag har fått ett tecken. Kvinnor tecknar han genom att peka på näsvingen, eftersom alla kvinnor har en piercing där. Eftersom jag kommit med ett flygplan så är jag en stor båge med handen i luften och pekfingret på näsan. Det tycker jag är kul! Jag vet inte vad han heter, men han har utmärkt syn och det var toppen att kunna använda tavlan med tecken istället för bokstäver. Idag har hela skolan vaccinerats mot hepatit B. Det var intressant att se. Två sköterskor från en privat organisation, Community Development and Research Centre, skötte detta på löpande band. Klass efter klass vaccinerades utan någon som helst handhygien. Efter avslutad vaccinering fick sköterskorna lunch utan handtvätt emellan. Svälj. Jag som ska försöka prata om handtvätt på lektionerna…. Det är i alla fall utmärkt att barnen erbjuds vaccin! Den gamla regeringen tog inget ansvar alls för detta, nu hoppas man på förändring. Under tiden sköts det med hjälp av privata initiativ. En dos, 0,5 ml till barn kostar ca 6 svenska kronor!!! Vuxendosen går loss på hela 8:50! I landet Sverige tror jag att kostnaden är 2-300 kronor. Vad jag kunde se på ampullen är det precis samma vaccin. Intressant. Barnen i Nepal erbjuds precis samma grundskydd som vi har vad jag förstår. Difteri, stelkramp och polio. Tuberkulos, mässling och kikhosta. Det är bra. Och så hepatit B. Hörd mig för lite om riskgrupper och det är som här. Bland unga, arbetslösa i städerna är droger inte ovanligt, där finns hepatit och även HIV. HIV kommer huvudsakligen från Indien, men även från andra länder där nepalesiska män har arbetat.

Jag har också ägnat mig en hel del åt att ”nursa” Bishnu. Hon har haft förtvivlat ont i ett ben, möjligen ischias eller något värre, efter alltför hårt kroppsarbete. Men idag är det lite bättre. ”All Swedish friends” säger till henne att arbeta mindre, men säkert kan hon inte låta bli. Hon är nog den sorten. Skulle inte må det minsta väl av att sitta i stolen och vila sig. Det finns människor som lever så, fast vi andra så gärna vill stoppa och förändra. Jag tänker på några av samma sort hemma, där vikten av att flyga högt är viktigare än att flyga länge.

Barack Obama har segrat! Det är spännande! Här är man inte lika imponerade när jag försökt att prata om det, men låt oss hoppas att det leder till förändring!