18 november
En blandad dag. För första gången tycker jag att det är lite kallt på morgonen. Det är mulet och jag tar på strumpor. På förmiddagen fortsätter jag med hälsokontroller i klass 8. Att väga och mäta sig är väldigt populärt. Det kan bli lite statistikövning för eleverna sedan, median och medelvärde på vikt och längd kan man ju räkna på! Jag fortsätter försöka dra information ur ungdomarna, men det är ungefär lika svårt som hemma. Några frågar och pratar lite mer. Jag har en 16-åring med blodtryck på 150/90. Ska kolla ytterligare ett par gånger. Är det lika högt igen försöker jag fixa med läkarkontakt.
Idag har de äldsta eleverna hoppat höjd och längd och stött kula. I förrgår grävdes en hoppgrop på skolgården som fylldes med sand. Längdhopp är OK, men när de hoppade höjd och landade i sanden väntade jag nästan på skador. De flesta sprang över ribban. Det är bara pojkarna som hoppar. Flickorna tittar på. Man hoppar i sina vanliga kläder och tar av skorna för att inte göra sönder dom. Sista lektionen fick jag några flickor från sjuan att hoppa längdhopp, glatt fnissande hoppade de försiktigt ut i gropens framkant. Sprang i sina vita strumpbyxor. Det blev många bilder, stilstudier i hoppteknik. De manliga lärarna bidrog också till diverse stilar. Min egen hoppteknik är mer åt Stina Dabrowskis håll, så det blev inget kliv över ribban. Jag lyfte upp den flera gånger i stället. Killarna i tian fick låna kameran, frosseri i fotografering. Men traditionen bjuder att stå rak och allvarlig framför kameran, precis som förr, det är inte alltid lätt att fånga skratten.
Nripesh har haft svängande feber i över en vecka och idag blev han inlagd på ett litet sjukhus i Pokhara. Om Hospital. Det är inte likt hemma. Jag undrar vad vår hygiensköterska skulle säga. Jag kan inte ens förklara skillnaden. Men det är rent ut sagt skitig miljö, allt är fruktansvärt slitet och alla våra värderingar runt miljö och renlighet känns otroligt långt borta. Men mitt i allt detta slitna hänger ett fräscht dropp, sakta rinner vatten, salt och socker in i Nripesh ådror. Nyfikenheten vaknar och jag får läsa journalen. Jag tror inte de diskuterar sökord så mycket här och man har definitivt inte infört VIPS. Journalen ar en handskriven liten bok, man får en ny sådan på varje sjukhus man besöker. Den följer patienten!! Diagnosen är oklar feber, infektion? Bilirubin är normalt, ingen hepatit är slutsatsen. Hb, vita och diff normalt. Man misstänker tyfoidfeber, men även det provet är negativt. Lite antibiotika intravenöst, lite mer intravenöst för att skydda magen, paracetamol och ibuprofen i suspension för att få ner febern. Någon sänka eller CRP är inte kollat. Inget napp i urinen. Vad göra sedan? Fortsättning följer.
Feber kommer och går här hela tiden. Flera dagar i skolan har febriga barn kommit. Efter en dag eller två är de i skolan igen. Diarré tycks vara något man är van att drabbas av ibland. Alla svarar perfekt när jag frågar om handhygien, men jag kan inte låta bli att undra över hur det är i verkligheten. Vi ska snart testa Glitterbuddyn hoppas jag.
Skolresan är på gång! Jag har redan fått besked om 700 kronor i kassan! Vi väntar med spänning på fortsättningen!
20 november
Har tillbringat hela dagen som sällskapsdam till Nripesh på sjukhuset. Åtta timmar utan något annat att göra än att spela luffarschack, rita, eller leka med mobiltelefonen. Eller bara sitta och titta på omgivningen. För det gör man här. Integritet är förmodligen ett tämligen svårsförstått ord i detta land. Salen är stor, man ser precis vad som pågår överallt. Om något händer vid en säng tittar alla för att se vad som pågår. Det är helt OK. Inget konstigt med det. Ser man något intresseväckande på gatan eller på bussen tittar man lika mycket. Inte förstulet som vi gör, utan rakt på och tills man mättat sitt intresse. Ingen tar illa vid sig eller blir kränkt. Det är faktiskt ganska befriande. Jag har börjat göra likadant, det är ju ganska ofta som jag blir nyfiken och nu tittar jag tills jag har stillat nyfikenheten. Ibland frågar jag någon också och det är inga problem att få förklarat vad som händer. Får nog sluta med det när jag kommer hem igen, förstås…
En stor del av dagen har också Nripesh kusin Santosh varit hos oss. En begåvad kille på 21 som läser elektronik och telekommunikation. Han hoppas kunna ta sin master i Europa och sedan åka hem till Nepal. Charmig som tusan. Emma, synd att det är så långt mellan Sverige och Nepal! Jag skulle gott kunna ha honom som svärson, han har så varma, vackra ögon! Vi pratar lite förtroligt om arrangerade äktenskap och kärleksäktenskap och om relationer i allmänhet. Spännande att höra vad någon i den generationen tänker. I städerna och bland studenter har många ungdomar idag flick- eller pojkvänner, men i byarna på landsbygden är det fortfarande mycket traditionellt tänkande. Santosh bor hos sina farföräldrar i Hemja och förväntas gifta sig enligt traditionen. Själv får jag berätta hur det kändes att ”förlora” mina döttrar till pojkvänner och om jag kände mig svartsjuk… Nä, Christian, jag är inte svartsjuk på dig, jag lovar! Santosh sitter i flera timmar och underhåller sin yngre kusin, följer honom till toaletten, rättar till filten, fixar och donar. Alla patienter som finns på salen har någon närstående hos sig. Hela dagen. Man bara sitter där. För en gångs skull är faktiskt många tysta. Ingen är ensam.
Idag är Nripesh feberfri. Jag pratar lite med läkaren och försöker fråga efter sänkan, men jag lyckas inte göra mig förstådd. Vad heter det på engelska? Nu har man hittat rätt antibiotika och gått över till tabletter. Vätska per os. Inget napp i alla prov, men man tror ändå på tyfoidfeber. Det syns inte i diffen enligt läkaren, och kan ta längre tid innan tyfiodtesten ger utslag. Jag är tacksam för min vaccination.
På sängbordet ligger det tre sprutor med kanyler. Jag har funderat lite på varför de ligger kvar. Ser mig omkring och det är likadant vid alla sängar. Hittar den skriftliga ordinationen (!), inga hemligheter här, vill man läsa läser man. Jag ser till min förskräckelse att första dagen är ”3 syringes” uppskrivna. Samma sprutor och kanyler återanvänds till varje ny injektion som dras upp. Men varje patient har sina egna. Idag har jag tid att se hur sköterskorna arbetar. Korta ärmar är inte aktuellt. Däremot sari under en kort skyddsrock. Alla smycken finns på plats. Jag ser inget handfat, kanske finns det inne i ”nurse’s room”. Sjuksköterskan går mellan patienterna, drar upp och ger iv injektioner, utan att tvätta sig emellan. Kvicksilvertermometern går runt armhålorna. Handskar tas på när man lägger om sår, men något barriärskydd har nog ingen hört talas om. Om jag skulle odla från golvet eller på sänggaveln vill jag inte tänka på vad som skulle kunna finnas där. I sängen finns ett underlakan och en tjock filt. Undrar om man tvättar filten mellan varje patient? Men det fungerar. Nripesh har ju fått behandling och blivit bättre. Under mina åtta timmar på Om Hospital funderar jag en stund på om det möjligen är så att vi är lite lätt nervösa till läggningen i vårt utvecklade land. Trygghetsnarkomaner? Men vi lever längre. Ja, det gör vi.
Imorgon åker Nripesh hem om han inte febrar i natt.
24 november
Nripesh åkte hem som planerat, men han fick åka tillbaka morgonen därpå för sin sista iv antibiotikainjektion. Nålen satt kvar i armen hemma. Som tur var hade jag med våra fina vita bindor som jag kunde skydda den med.
Vad har jag mera gjort för insatser? Lindat en stukad fot, rejält svullen men inte missfärgad. Råd om vila och högläge. Smärtstillande. Bättre nu. En liten kille med ett varande sår vid örat. Tvättat, omlagt och nu i läkning. Elever kräks lite då och då. Försöker förklara att det inte är en bra idé att ta medicin som stoppar kräkningarna direkt. Lite svårt. Har börjat att lära trettonåringarna Första hjälpen. Breathing, Bleeding, Chock. Igår övade vi stabilt sidoläge. Mycket fnitter och fniss, men också stort allvar. Peppar dom mycket. Dom är väldigt intresserade. Idag fortsätter vi med Mini-Ann som jag har turen att ha med!
Sjuttonåringen med förhöjt blodtryck hade kvar samma tryck när vi mätte för fjärde gången igår. Tydligt och klart har jag hört runt 140-150/90, alla andra elever ligger ca 20 enheter lägre. Tillsammans med Bishnu åkte vi till läkaren igår eftermiddag för en riktig kontroll. Hos doktorn var trycket normalt. Han mätte flera gånger i båda armarna, sittande och liggande. Rejäl manometer stående på bordet (vad heter en sådan?). Han lyssnade på hjärtat men inga prover togs. Jag har försökt hitta urinstickor, men det finns inte här. Man kan gå och kolla sin urin hos en patolog på sta’n, men då tittar han i mikroskop och räknar. Stickor finns hos honom som mäter glukos och protein, men dom kan jag inte köpa. Vi var alla glada och nöjda över att Madhav är OK. Läkaren och jag enades om att vi hittat ett nytt syndrom avseende blodtryck, nämligen Swedish Nurse syndrome.
En blandad dag. För första gången tycker jag att det är lite kallt på morgonen. Det är mulet och jag tar på strumpor. På förmiddagen fortsätter jag med hälsokontroller i klass 8. Att väga och mäta sig är väldigt populärt. Det kan bli lite statistikövning för eleverna sedan, median och medelvärde på vikt och längd kan man ju räkna på! Jag fortsätter försöka dra information ur ungdomarna, men det är ungefär lika svårt som hemma. Några frågar och pratar lite mer. Jag har en 16-åring med blodtryck på 150/90. Ska kolla ytterligare ett par gånger. Är det lika högt igen försöker jag fixa med läkarkontakt.
Idag har de äldsta eleverna hoppat höjd och längd och stött kula. I förrgår grävdes en hoppgrop på skolgården som fylldes med sand. Längdhopp är OK, men när de hoppade höjd och landade i sanden väntade jag nästan på skador. De flesta sprang över ribban. Det är bara pojkarna som hoppar. Flickorna tittar på. Man hoppar i sina vanliga kläder och tar av skorna för att inte göra sönder dom. Sista lektionen fick jag några flickor från sjuan att hoppa längdhopp, glatt fnissande hoppade de försiktigt ut i gropens framkant. Sprang i sina vita strumpbyxor. Det blev många bilder, stilstudier i hoppteknik. De manliga lärarna bidrog också till diverse stilar. Min egen hoppteknik är mer åt Stina Dabrowskis håll, så det blev inget kliv över ribban. Jag lyfte upp den flera gånger i stället. Killarna i tian fick låna kameran, frosseri i fotografering. Men traditionen bjuder att stå rak och allvarlig framför kameran, precis som förr, det är inte alltid lätt att fånga skratten.
Nripesh har haft svängande feber i över en vecka och idag blev han inlagd på ett litet sjukhus i Pokhara. Om Hospital. Det är inte likt hemma. Jag undrar vad vår hygiensköterska skulle säga. Jag kan inte ens förklara skillnaden. Men det är rent ut sagt skitig miljö, allt är fruktansvärt slitet och alla våra värderingar runt miljö och renlighet känns otroligt långt borta. Men mitt i allt detta slitna hänger ett fräscht dropp, sakta rinner vatten, salt och socker in i Nripesh ådror. Nyfikenheten vaknar och jag får läsa journalen. Jag tror inte de diskuterar sökord så mycket här och man har definitivt inte infört VIPS. Journalen ar en handskriven liten bok, man får en ny sådan på varje sjukhus man besöker. Den följer patienten!! Diagnosen är oklar feber, infektion? Bilirubin är normalt, ingen hepatit är slutsatsen. Hb, vita och diff normalt. Man misstänker tyfoidfeber, men även det provet är negativt. Lite antibiotika intravenöst, lite mer intravenöst för att skydda magen, paracetamol och ibuprofen i suspension för att få ner febern. Någon sänka eller CRP är inte kollat. Inget napp i urinen. Vad göra sedan? Fortsättning följer.
Feber kommer och går här hela tiden. Flera dagar i skolan har febriga barn kommit. Efter en dag eller två är de i skolan igen. Diarré tycks vara något man är van att drabbas av ibland. Alla svarar perfekt när jag frågar om handhygien, men jag kan inte låta bli att undra över hur det är i verkligheten. Vi ska snart testa Glitterbuddyn hoppas jag.
Skolresan är på gång! Jag har redan fått besked om 700 kronor i kassan! Vi väntar med spänning på fortsättningen!
20 november
Har tillbringat hela dagen som sällskapsdam till Nripesh på sjukhuset. Åtta timmar utan något annat att göra än att spela luffarschack, rita, eller leka med mobiltelefonen. Eller bara sitta och titta på omgivningen. För det gör man här. Integritet är förmodligen ett tämligen svårsförstått ord i detta land. Salen är stor, man ser precis vad som pågår överallt. Om något händer vid en säng tittar alla för att se vad som pågår. Det är helt OK. Inget konstigt med det. Ser man något intresseväckande på gatan eller på bussen tittar man lika mycket. Inte förstulet som vi gör, utan rakt på och tills man mättat sitt intresse. Ingen tar illa vid sig eller blir kränkt. Det är faktiskt ganska befriande. Jag har börjat göra likadant, det är ju ganska ofta som jag blir nyfiken och nu tittar jag tills jag har stillat nyfikenheten. Ibland frågar jag någon också och det är inga problem att få förklarat vad som händer. Får nog sluta med det när jag kommer hem igen, förstås…
En stor del av dagen har också Nripesh kusin Santosh varit hos oss. En begåvad kille på 21 som läser elektronik och telekommunikation. Han hoppas kunna ta sin master i Europa och sedan åka hem till Nepal. Charmig som tusan. Emma, synd att det är så långt mellan Sverige och Nepal! Jag skulle gott kunna ha honom som svärson, han har så varma, vackra ögon! Vi pratar lite förtroligt om arrangerade äktenskap och kärleksäktenskap och om relationer i allmänhet. Spännande att höra vad någon i den generationen tänker. I städerna och bland studenter har många ungdomar idag flick- eller pojkvänner, men i byarna på landsbygden är det fortfarande mycket traditionellt tänkande. Santosh bor hos sina farföräldrar i Hemja och förväntas gifta sig enligt traditionen. Själv får jag berätta hur det kändes att ”förlora” mina döttrar till pojkvänner och om jag kände mig svartsjuk… Nä, Christian, jag är inte svartsjuk på dig, jag lovar! Santosh sitter i flera timmar och underhåller sin yngre kusin, följer honom till toaletten, rättar till filten, fixar och donar. Alla patienter som finns på salen har någon närstående hos sig. Hela dagen. Man bara sitter där. För en gångs skull är faktiskt många tysta. Ingen är ensam.
Idag är Nripesh feberfri. Jag pratar lite med läkaren och försöker fråga efter sänkan, men jag lyckas inte göra mig förstådd. Vad heter det på engelska? Nu har man hittat rätt antibiotika och gått över till tabletter. Vätska per os. Inget napp i alla prov, men man tror ändå på tyfoidfeber. Det syns inte i diffen enligt läkaren, och kan ta längre tid innan tyfiodtesten ger utslag. Jag är tacksam för min vaccination.
På sängbordet ligger det tre sprutor med kanyler. Jag har funderat lite på varför de ligger kvar. Ser mig omkring och det är likadant vid alla sängar. Hittar den skriftliga ordinationen (!), inga hemligheter här, vill man läsa läser man. Jag ser till min förskräckelse att första dagen är ”3 syringes” uppskrivna. Samma sprutor och kanyler återanvänds till varje ny injektion som dras upp. Men varje patient har sina egna. Idag har jag tid att se hur sköterskorna arbetar. Korta ärmar är inte aktuellt. Däremot sari under en kort skyddsrock. Alla smycken finns på plats. Jag ser inget handfat, kanske finns det inne i ”nurse’s room”. Sjuksköterskan går mellan patienterna, drar upp och ger iv injektioner, utan att tvätta sig emellan. Kvicksilvertermometern går runt armhålorna. Handskar tas på när man lägger om sår, men något barriärskydd har nog ingen hört talas om. Om jag skulle odla från golvet eller på sänggaveln vill jag inte tänka på vad som skulle kunna finnas där. I sängen finns ett underlakan och en tjock filt. Undrar om man tvättar filten mellan varje patient? Men det fungerar. Nripesh har ju fått behandling och blivit bättre. Under mina åtta timmar på Om Hospital funderar jag en stund på om det möjligen är så att vi är lite lätt nervösa till läggningen i vårt utvecklade land. Trygghetsnarkomaner? Men vi lever längre. Ja, det gör vi.
Imorgon åker Nripesh hem om han inte febrar i natt.
24 november
Nripesh åkte hem som planerat, men han fick åka tillbaka morgonen därpå för sin sista iv antibiotikainjektion. Nålen satt kvar i armen hemma. Som tur var hade jag med våra fina vita bindor som jag kunde skydda den med.
Vad har jag mera gjort för insatser? Lindat en stukad fot, rejält svullen men inte missfärgad. Råd om vila och högläge. Smärtstillande. Bättre nu. En liten kille med ett varande sår vid örat. Tvättat, omlagt och nu i läkning. Elever kräks lite då och då. Försöker förklara att det inte är en bra idé att ta medicin som stoppar kräkningarna direkt. Lite svårt. Har börjat att lära trettonåringarna Första hjälpen. Breathing, Bleeding, Chock. Igår övade vi stabilt sidoläge. Mycket fnitter och fniss, men också stort allvar. Peppar dom mycket. Dom är väldigt intresserade. Idag fortsätter vi med Mini-Ann som jag har turen att ha med!
Sjuttonåringen med förhöjt blodtryck hade kvar samma tryck när vi mätte för fjärde gången igår. Tydligt och klart har jag hört runt 140-150/90, alla andra elever ligger ca 20 enheter lägre. Tillsammans med Bishnu åkte vi till läkaren igår eftermiddag för en riktig kontroll. Hos doktorn var trycket normalt. Han mätte flera gånger i båda armarna, sittande och liggande. Rejäl manometer stående på bordet (vad heter en sådan?). Han lyssnade på hjärtat men inga prover togs. Jag har försökt hitta urinstickor, men det finns inte här. Man kan gå och kolla sin urin hos en patolog på sta’n, men då tittar han i mikroskop och räknar. Stickor finns hos honom som mäter glukos och protein, men dom kan jag inte köpa. Vi var alla glada och nöjda över att Madhav är OK. Läkaren och jag enades om att vi hittat ett nytt syndrom avseende blodtryck, nämligen Swedish Nurse syndrome.
2 kommentarer:
Hej faster! Har läst lite mer på din blogg du. Det verkar vara mycket speciellt för dig där borta. Jag undrar hur du kommer kunna vänja dig tillbaka till det gamla vanliga vardagslivet med våra i-landsproblem (som t.ex. vatten som blir kvar i upp-och-nedvända koppar i diskmaskinen och att det är så svårt att välja yoghurtsort bland de 50-tal som finns i mejerikylen) här hemma när du kommit tillbaka? Du kanske bara vill ut och hjälpa till ännu mer över hela världen sedan?? //Anna
Om detta kan vi bara gissa. Trots allt ar jag ju mer van vid 50 yoghurtsorter an att spara pa vattnet jag duschar i till att tvatta badrumsgolvet. Men nog kommer de har manaderna att paverka min varldsbild.
Idag ska jag vara turist och shoppa!
Skicka en kommentar