Söndag 19 oktober
Christian har feber och ont i kroppen. Sover och dricker vatten. Ingrid och jag åker på utflykt till World Peace Pagoda. Vi tar lokalbussen, trängre än någonsin, till Choripatan (?) och börjar vandra uppför berget. Pagodan, den buddhistiska stupan ligger på 1100 möh och vi börjar på 850 möh, Så jag får en liten smak av vad trekking kan innebära. Mitt på dagen i gassande solsken blir det ganska svettigt. Här är nog ca 25 grader varmt. Svettigheten känns lite pinsam där jag bär på min handväska bara, när en gammal kvinna går förbi med en säck ved på ryggen. Här bär man på ryggen med hjälp av en rem över pannan. Många bor i små byar i bergen, och att bära är för många det enda sättet att få hem grejer när det inte finns någon buss. På nå’n dryg timme har vi tagit oss upp för trappor och slingrande stigar. I luften hörs ett högfrekvent, ihållande inande (korsordsord, men så måste det låta) med hög volym som kommer från nån sorts fluga. Det låter ungefär som om ett överbelastat elnät. Utsikten var vi än är är vidunderlig och människor hälsar på oss överallt. Många barn ber om pengar. Det är lite svårt. När vi är framme äter vi veg. momos (degknyten med grönsaker i) och njuter en välförtjänt vila. En liten stund. Härifrån har vi utsikt över Phewasjön och staden Pokhara. Annapurna, Machapucchre och Daulagiri gömmer sig i molnen. Strax kommer en äldre man fram och börjar försynt prata med oss. Han visar oss stupan, och hjälper oss gärna att hitta ner till båtarna som ska ta oss över Phewasjön till Lakeside i Pokhara. På vägen passerar vi odlingar, ris, millet (hjälp mig, vad är det?), ingefära och annat. Kor betar fridfullt. "Den gamle" mannen visar sig vara lika gammal som jag. Han har sju döttrar. Trots en deformerad fot, skadad genom eldsvåda i barndomen, skuttar han lätt nerför krångliga stentrappor. Undrar hur många gånger han gått här? Hur många turister har han mött? Vad tänker han om våra liv?
Christian har feber och ont i kroppen. Sover och dricker vatten. Ingrid och jag åker på utflykt till World Peace Pagoda. Vi tar lokalbussen, trängre än någonsin, till Choripatan (?) och börjar vandra uppför berget. Pagodan, den buddhistiska stupan ligger på 1100 möh och vi börjar på 850 möh, Så jag får en liten smak av vad trekking kan innebära. Mitt på dagen i gassande solsken blir det ganska svettigt. Här är nog ca 25 grader varmt. Svettigheten känns lite pinsam där jag bär på min handväska bara, när en gammal kvinna går förbi med en säck ved på ryggen. Här bär man på ryggen med hjälp av en rem över pannan. Många bor i små byar i bergen, och att bära är för många det enda sättet att få hem grejer när det inte finns någon buss. På nå’n dryg timme har vi tagit oss upp för trappor och slingrande stigar. I luften hörs ett högfrekvent, ihållande inande (korsordsord, men så måste det låta) med hög volym som kommer från nån sorts fluga. Det låter ungefär som om ett överbelastat elnät. Utsikten var vi än är är vidunderlig och människor hälsar på oss överallt. Många barn ber om pengar. Det är lite svårt. När vi är framme äter vi veg. momos (degknyten med grönsaker i) och njuter en välförtjänt vila. En liten stund. Härifrån har vi utsikt över Phewasjön och staden Pokhara. Annapurna, Machapucchre och Daulagiri gömmer sig i molnen. Strax kommer en äldre man fram och börjar försynt prata med oss. Han visar oss stupan, och hjälper oss gärna att hitta ner till båtarna som ska ta oss över Phewasjön till Lakeside i Pokhara. På vägen passerar vi odlingar, ris, millet (hjälp mig, vad är det?), ingefära och annat. Kor betar fridfullt. "Den gamle" mannen visar sig vara lika gammal som jag. Han har sju döttrar. Trots en deformerad fot, skadad genom eldsvåda i barndomen, skuttar han lätt nerför krångliga stentrappor. Undrar hur många gånger han gått här? Hur många turister har han mött? Vad tänker han om våra liv?
2 kommentarer:
Att nepalesiska kvinnor har folkhälsoproblem betvivlar jag inte, men jag förmodar att benskörhet inte är ett av dem.
na, du djefla man, dom ror sig inte for lite. Den dagliga motionen ar nog tillracklig for de flesta i vuxen alder. Men aven har vill barnen sitta framfor datorn. Jag har en van i Nrivez, han blir alldeles salig nar han far spela spel pa min laptop.
Skicka en kommentar