Lördag 18 oktober
Det är definitivt en kulörtvätt som snurrar.
Blommor. Buskar, träd, plantor. Tagetes i stora buskar. Hibiskus. Pumpaplantor som klättrar högt längs väggarna med lysande gula blommor. Mycket rött, mycket gult. Bananträd, guavaträd, citroner och andra citrusfrukter. Kokospalmer. Frukter vi aldrig sett förut. Stora, frodiga växter längs bergssluttningarna. Risodlingar vart man än ser i terrasser. Hela landskapet är terrasserat på sina ställen. Potatis, kål, blomkål, majs och vete. Mer därtill. Bakom allt detta gröna, gula och röda bildar Himalayas snöklädda väggar en mäktig fond.
Dagen börjar tidigt med en kopp te och sedan en långsam promenad till templet i den svala morgonluften. Människor överallt på väg till samma ställe. Namaste! Namaste! Kasto cha? Tik cha! Ramro cha! Hello! Hello! På engelska ropar barnen efter oss, fnissar och springer med en stund. Vid templet är det fullt med människor som köper rökelser, blommor i korgar och tikkapulver för att be och offra till gudarna. Det finns ett tempel för varje gud på platsen. Vid Shivas tempel sitter en gammal helig man, en Sadhu. Han lägger handen på mitt huvud och läser en bön på Nepali. Hans hud är mörkbrun och skrynklig som gammal pergament. Ögonen tittar på mig ur djupa hålor. Bishnu ger mig en röd tikka blandad med ris och lite vatten för att fästa. Över Macchapuchre går solen upp. Snön får lyster och gnistrar i det tidiga morgonljuset.
Efter frukost tar vi bussen för att åka till Bishnus föräldrar, längre upp i bergen. Bussen, ja. Inga säkerhetsbälten här inte. Får man inte sitta kan man stå eller åka på taket. Det sista har jag inte pröva ännu! Står jag, får jag böja rejält på nacken och försöka få plats med fötterna mellan gastankar, jutesäckar med mat och annan packning. Trafikreglerna skiljer sig från våra. Man sicksackar sig framåt hela tiden. Tutar hela tiden för att berätta "här är jag". Hela tiden vaksam på andra fordon och man flyttar sig för varandra hela tiden. Det ser fullkomligt ostrukturerat ut men fungerar uppenbarligen.
Landskapet är vidunderligt vackert när vi slingrar oss uppåt längs serpentinvägar. Vi träffar Bishnus syster som utöver sitt ordinarie arbete med skörden, barnen och hemmet också arbetar frivilligt för att ge traktens barn A-vitaminer. De kommer i små röda kapslar som töms i munnen på barnen. Samtidigt ges information om vilka grönsaker som innehåller A-vitaminer, spenat och pumpa känner jag igen. På bygatan dyker plötsligt upp en folksamling. Dom omringar någon eller något. Nyfiket kikar vi fram. Här, i den lilla byn på Himalayas sluttning, sitter ormtjusaren med sin flöjt och sin korg och turban om huvudet. En kobra dansar långsamt fram och tillbaka framför honom. På marken ligger fler ormar. I ansiktena runt honom ser man skräckblandad förtjusning. Han erbjuder oss en stor kraftig orm att hänga runt halsen men vi avstår. Långsamt tar vi oss sedan ner längs en stenig stig till Bishnus föräldrahem. Vi möts av två böjda, knotiga och magra människor med stora leenden. Här är det fridfullt. Det grönskar runtomkring. Värmen står stilla. Vi sitter på stråmattor på en bänk vid den vitmålade stenvägen och skuggas av trätaket. Bishnu berättar om sin osannolikt framsynte far som tidigt bestämde sig för att låta sina döttrar utbilda sig. I det traditionella Nepal är det fortfarande föräldrarna som bestämmer vem man ska gifta sig med och det sker tidigt i tonåren. En dotter ska ju giftas bort till makens familj och behöver ingen utbildning. Men denne man, från en liten bergsby i Himalaya, tycker inte så. När han var ung och arbetslös vandrade han till Indien för att få arbeta. Där lärde han sig också att skriva och läsa och såg hur livet var annorlunda än i hembyn. Nu är han tillbaka sedan många år, två döttrar är lärare och mycket självständiga. Baba (pappa) lagar mat och tvättar. Det är mycket ovanligt här. Ama och baba har en buffel för mjölkens skull och odlar fortfarande sin egen säd och sina egna grönsaker. De har också en liten affär. Ama är 66 och Baba 72. Men dom ser tjugo år äldre ut. Plötsligt känns det väldigt gnälligt att klaga över att jag inte sov så bra i natt…
Vi äter rispudding, nästan som risgrynsgröt med dadlar i, tillsammans med färsk pickles på bönor och lök och något annat som vi inte känner igen. Dricker ljummet, kokt och filtrerat vatten. (!) Dillip (stavning?), Bishnus tolvårige brorson, underhåller oss med att berätta historien om Frankenstein och illustrerar livligt vad som sker. Han sjunger också en smäktande poppig historia. I fjärran de vita topparna, i luften ljud från någon fluga som låter som cikador, runt oss i det lilla vita huset i byn en prunkande grönska. Tiden står stilla en stund.
På eftermiddagen ringer jag Gyan från Adventure Treks. Han skrattar i luren och säger att allt är ramro cha. Gunilla och Katarina har klarat sin river rafting och är snart i Pokhara! Vi träffas på Baba Lodge (där jag bodde förra året) tillsammans med Ingrid, Christian, Khem (deras trekkingguide som också blir svägerskornas guide), Mercedeschauffören och Gyan. Allt är lätt osannolikt igen. Här sitter vi, halva familjen nästan, vid Phewasjön i Pokhara. Det är mörkt, det är varmt och här i turistområdet Lakeside svävar hela tiden det buddhistiska mantrat Om mani padme hum runt oss. Imorgon startar Gunilla och Katarina sin trekking. Dom är helt klart laddade. Taxifärden tillbaka till Simpani avslutas lite dramatiskt. Klockan är halvtio ungefär. Gatorna är tomma. Allt är tyst. Vi tvingades att acceptera ett överpris för taxin och när vi stannar på det övergivna torget säger chauffören "no change" . Dvs. vi ska inte få tillbaka något. Det tar en stund av argumentation på engelska, svenska och nepali, olika plånböcker plockas upp och ner, någon dyker upp ur mörkret och undrar vad som står på och plötsligt finns växeln. Christian blir nöjd. Vi vandrar hem i mörkret och somnar så rysligt sent som efter tio. Subha rattri. Pheri betaunla.
Det är definitivt en kulörtvätt som snurrar.
Blommor. Buskar, träd, plantor. Tagetes i stora buskar. Hibiskus. Pumpaplantor som klättrar högt längs väggarna med lysande gula blommor. Mycket rött, mycket gult. Bananträd, guavaträd, citroner och andra citrusfrukter. Kokospalmer. Frukter vi aldrig sett förut. Stora, frodiga växter längs bergssluttningarna. Risodlingar vart man än ser i terrasser. Hela landskapet är terrasserat på sina ställen. Potatis, kål, blomkål, majs och vete. Mer därtill. Bakom allt detta gröna, gula och röda bildar Himalayas snöklädda väggar en mäktig fond.
Dagen börjar tidigt med en kopp te och sedan en långsam promenad till templet i den svala morgonluften. Människor överallt på väg till samma ställe. Namaste! Namaste! Kasto cha? Tik cha! Ramro cha! Hello! Hello! På engelska ropar barnen efter oss, fnissar och springer med en stund. Vid templet är det fullt med människor som köper rökelser, blommor i korgar och tikkapulver för att be och offra till gudarna. Det finns ett tempel för varje gud på platsen. Vid Shivas tempel sitter en gammal helig man, en Sadhu. Han lägger handen på mitt huvud och läser en bön på Nepali. Hans hud är mörkbrun och skrynklig som gammal pergament. Ögonen tittar på mig ur djupa hålor. Bishnu ger mig en röd tikka blandad med ris och lite vatten för att fästa. Över Macchapuchre går solen upp. Snön får lyster och gnistrar i det tidiga morgonljuset.
Efter frukost tar vi bussen för att åka till Bishnus föräldrar, längre upp i bergen. Bussen, ja. Inga säkerhetsbälten här inte. Får man inte sitta kan man stå eller åka på taket. Det sista har jag inte pröva ännu! Står jag, får jag böja rejält på nacken och försöka få plats med fötterna mellan gastankar, jutesäckar med mat och annan packning. Trafikreglerna skiljer sig från våra. Man sicksackar sig framåt hela tiden. Tutar hela tiden för att berätta "här är jag". Hela tiden vaksam på andra fordon och man flyttar sig för varandra hela tiden. Det ser fullkomligt ostrukturerat ut men fungerar uppenbarligen.
Landskapet är vidunderligt vackert när vi slingrar oss uppåt längs serpentinvägar. Vi träffar Bishnus syster som utöver sitt ordinarie arbete med skörden, barnen och hemmet också arbetar frivilligt för att ge traktens barn A-vitaminer. De kommer i små röda kapslar som töms i munnen på barnen. Samtidigt ges information om vilka grönsaker som innehåller A-vitaminer, spenat och pumpa känner jag igen. På bygatan dyker plötsligt upp en folksamling. Dom omringar någon eller något. Nyfiket kikar vi fram. Här, i den lilla byn på Himalayas sluttning, sitter ormtjusaren med sin flöjt och sin korg och turban om huvudet. En kobra dansar långsamt fram och tillbaka framför honom. På marken ligger fler ormar. I ansiktena runt honom ser man skräckblandad förtjusning. Han erbjuder oss en stor kraftig orm att hänga runt halsen men vi avstår. Långsamt tar vi oss sedan ner längs en stenig stig till Bishnus föräldrahem. Vi möts av två böjda, knotiga och magra människor med stora leenden. Här är det fridfullt. Det grönskar runtomkring. Värmen står stilla. Vi sitter på stråmattor på en bänk vid den vitmålade stenvägen och skuggas av trätaket. Bishnu berättar om sin osannolikt framsynte far som tidigt bestämde sig för att låta sina döttrar utbilda sig. I det traditionella Nepal är det fortfarande föräldrarna som bestämmer vem man ska gifta sig med och det sker tidigt i tonåren. En dotter ska ju giftas bort till makens familj och behöver ingen utbildning. Men denne man, från en liten bergsby i Himalaya, tycker inte så. När han var ung och arbetslös vandrade han till Indien för att få arbeta. Där lärde han sig också att skriva och läsa och såg hur livet var annorlunda än i hembyn. Nu är han tillbaka sedan många år, två döttrar är lärare och mycket självständiga. Baba (pappa) lagar mat och tvättar. Det är mycket ovanligt här. Ama och baba har en buffel för mjölkens skull och odlar fortfarande sin egen säd och sina egna grönsaker. De har också en liten affär. Ama är 66 och Baba 72. Men dom ser tjugo år äldre ut. Plötsligt känns det väldigt gnälligt att klaga över att jag inte sov så bra i natt…
Vi äter rispudding, nästan som risgrynsgröt med dadlar i, tillsammans med färsk pickles på bönor och lök och något annat som vi inte känner igen. Dricker ljummet, kokt och filtrerat vatten. (!) Dillip (stavning?), Bishnus tolvårige brorson, underhåller oss med att berätta historien om Frankenstein och illustrerar livligt vad som sker. Han sjunger också en smäktande poppig historia. I fjärran de vita topparna, i luften ljud från någon fluga som låter som cikador, runt oss i det lilla vita huset i byn en prunkande grönska. Tiden står stilla en stund.
På eftermiddagen ringer jag Gyan från Adventure Treks. Han skrattar i luren och säger att allt är ramro cha. Gunilla och Katarina har klarat sin river rafting och är snart i Pokhara! Vi träffas på Baba Lodge (där jag bodde förra året) tillsammans med Ingrid, Christian, Khem (deras trekkingguide som också blir svägerskornas guide), Mercedeschauffören och Gyan. Allt är lätt osannolikt igen. Här sitter vi, halva familjen nästan, vid Phewasjön i Pokhara. Det är mörkt, det är varmt och här i turistområdet Lakeside svävar hela tiden det buddhistiska mantrat Om mani padme hum runt oss. Imorgon startar Gunilla och Katarina sin trekking. Dom är helt klart laddade. Taxifärden tillbaka till Simpani avslutas lite dramatiskt. Klockan är halvtio ungefär. Gatorna är tomma. Allt är tyst. Vi tvingades att acceptera ett överpris för taxin och när vi stannar på det övergivna torget säger chauffören "no change" . Dvs. vi ska inte få tillbaka något. Det tar en stund av argumentation på engelska, svenska och nepali, olika plånböcker plockas upp och ner, någon dyker upp ur mörkret och undrar vad som står på och plötsligt finns växeln. Christian blir nöjd. Vi vandrar hem i mörkret och somnar så rysligt sent som efter tio. Subha rattri. Pheri betaunla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar