Stromavbrott och hembesok

Söndag 26 oktober

Men varför skriver hon inte i bloggen varje dag? Varför kommer det flera inlägg på en gång? Ja, det kan man fundera över. Igår eftermiddag planerade jag eftermiddagen på internetkafét men vad händer då? Strömavbrott, så klart. Förutom de två dagliga timmarna med strömavbrott som ibland faktiskt uteblir, stängs strömmen av då och då. Igår flera timmar på just min eftermiddag. Jag försökte en stund ändå, nätverket på 7-8 datorer drevs då med batteri. Nu vet jag vad långsam uppkoppling betyder. Det var inte många mail jag hann läsa innan batteriet tröttnade det också. Så hav förbarmande med oregelbunden kontakt! Idag kom jag inte hem förrän efter fem, då är det för sent att gå iväg. Det blir mörkt klockan sex.

Idag har Bishnu Mme, Purnu Sir (lärare i engelska och samhällskunskap) och jag besökt skolbarn och deras familjer i ”the remote area”. Det betyder ca 20 minuters bussfärd och en vandring på en dryg timme uppför, uppför och uppför. Högt upp i bergen. Det känns lite som i filmen om Heidi, mitt första TV-minne. Här, käre bror och övrigt byggfolk, kan ni glömma lägsta godtagbara standard när det gäller trappstegshöjd. Det är ibland steghöjder på dryg knähöjd och synnerligen oregelbundet. Det känns i mina gamla knän men gör nog gott! Barnen är lite blyga, men väldigt nyfikna och artiga. Kvinnorna arbetar överallt vi kommer med att ta hand om grödor eller tvätt. Männen arbetar någon annanstans, en del som gorkha soldiers. I varje hus serveras vi något att dricka, så nu har jag prövat hemgjord yoghurt på buffelmjölk. Den svalkar härligt. Man syrar mjölken med hjälp av barken från ett träd. Idag bär jag ett rött halsband, med andra ord noteras att jag är gift. Därför undrar farmor varför jag inte har ett rött märke i hårfästet. Jag visar min vigselring i stället. Den tycks duga. Halsbandet, den lilla fina tikkan och det röda märket i hårfästet bär hustrun för sin makes skull. Det ger honom ett långt liv. Ju längre märke i hårbotten desto längre liv får maken. Dagen bjuder också på den långsamhet vi ibland skulle behöva mer av hemma. Vi kommer, hälsar, pratar lite, pallar eller stråmattan tas fram och vi sitter ner under soltaket. Pratar lite till. Något att dricka kommer fram. Vi pratar lite till. Vi äter något litet. Barnen kommer och går. Nu ska vi gå, säger Bishnu. Så pratar vi lite till. Och lite till. Nu går vi, säger Bishnu. Vi dricker lite till. Pratar lite till. Sen går vi vidare till nästa hem.

Nu har jag också sett sojabönor växa och hur de skördade torkar i solen. Färska sojabönor torrstekta över öppen eld smakar mums! Utsikten är bedårande, risterasser vart vi än ser och en prunkande grönska. Buffalon bökar i skjulet mittemot huset och getterna springer runtomkring. De flesta människorna ser välmående ut, jag har ännu inte sett någon yngre undernärd, men de äldre är ibland mycket magra och märkta av hårt kroppsarbete. Kläderna de har är inte alltid så rena, inte alltid heller händerna, men ansiktet är rent och håret är rent och blankt. Toaletterna är inget för den som är känslig, men rör man inte något man inte måste, fungerar det alldeles utmärkt. Toaletter att sitta på finns bara där västerlänningar finns. (Jag har en sådan här hemma.) Bra fotplattor av kakel med ribbor för att inte halka och ett hål i golvet är kanske mer hygieniskt när man tänker efter? Vad som fastnar under skorna kanske är mer OK än vad som fastnar på baken? Det kan förstås vara lite svårt att läsa morgontidningen en halvtimme i lugn och ro. Vatten finns alltid alldeles intill med en spann och en liten kanna. Däremot finns aldrig papper.

Efter två glas yoghurt, en kopp te, guava, äpple och sojabönor hos fyra familjer börjar vi gå hem. Hembesök här har ändå vissa likheter med dem jag gjort hemma! Vägen hem är betydligt lättare men det är riktigt varmt i eftermiddagssolen. Jag har fått elaka myggbett på armarna som kliar irriterande i solsvetten. På risfälten arbetar män och kvinnor tillsammans. Man har oxar som drar precis som hemma förr. Bishnu är orolig för sonen Nrivez som inte mår bra. Han mår illa och kräks och kan inte äta eller dricka. Som Bishnus enfödde son är han omhuldad och har dessutom haft hepatit och en del allergier. Vi träffar honom hos Bishnus farbror i tygaffären och nu får jag göra min första insats som sjuksköterska. Familjen hade planerat att åka till doktorn, men jag undersöker honom som mitt eget barn. Alla ringer hela tiden och undrar hur det är. Han pratar, jag kan locka honom till skratt, han rör på sig, men har lite torra läppar. Lite öm i magen, men mjuk. Vi prövar en coca-cola, shaken not stirred. Långsamt. Det går bra. Ett par timmar senare är han uppe och hoppar. Jag ger stränga kostråd för resten av dagen. Det blev nog en poäng där, hoppas han mår bra imorgon!