Namaste. Mero nam Ellinor ho, ma Sweden bata ayako ho.
Lördag 11 oktober.
Utanför hörs ljudet av någon som sågar. Solen flödar genom myggnätet. Det kunde varit Sandvik, men det är det inte. För genom myggnätet ser jag de gröna bergen resa sig i fjärran, bouganvillan klättrar längs muren utanför, tupparna gol i morse och hundarna skällde. På TV:n hänger blomstergirlanden jag fick runt halsen när jag kom. För nu är jag i Kathmandu. Igen. Kände igen mig på väg in i sta’n, körde förbi amerikanska ambassaden (där borta bodde vi förra gången) och förbi turistgatorna i Thamel. Jag är tillbaka!
Äventyret tog en början redan vid säkerhetskontrollen på Landvetter. I ryggsäcken finns min laptop, den måste man numera ta upp och visa eftersom man kan gömma knivar i den. När jag gjorde det börja min ryggsäck att surra. "Det surrar i din ryggsäck" sa kontrollanten lugnt. "Vad är det?" Inte en susning. Ett febrilt letande startades tillsammans efter detta mysterium, har ingen aning om vad kontrollanten tänkte. I den mycket välpackade ryggsäcken dök till slut upp en triumferande tandborste med huvudet på skaft. Borsthuvudet gjorde ett försvarligt antal varv i minuten. Så var det mysteriet löst.
I New Delhi sov jag på samma hotell som sist, kändes lurigt att gå förbi "våra" rum, Bibbi och Staffan. Inflygningen till Kathmandu var underbar, såg stora delar av Himalayakedjan och inte många moln dolde bergen runt Kathmandu Valley. Krishna (som var utbytesstudent i Göteborg) mötte mig tillsammans med sin bror. Nu är jag här på Tushita Hotell i Lazimpat, en stadsdel i Kathmandu. Professor Trilok Thapa kom och hälsade mig mycket vänligt och livligt välkommen igår kväll, men skyndade sedan hem till familjen för att fira en av de större festivalerna på året. Tikkamärket i hans panna var tjockt som en päls och bakom örat bar han strån från korn. Mr Thapa gav mig tillfälle att i lugn och ro känna och förstå att jag är här. Jag vilar. Någon pratar utanför mitt rum. En kråka kraxar och gråsparvarna är lika närgångna som hemma. Men duvorna har långa smala näbbar. Det luktar sött i rummet av myggdödaren.
Ma khushee lagyo. = Jag känner mig glad. Ni får hänga med på min skolning i Nepali.
Söndag 12 oktober
Idag har jag ätit lunch hemma hos Krishna och hans bröder. Krishna hämtade mig. Vet ni hur? Jo, med vespa. Så tänk! Ellinor på bönpallen bakom den unge Krishna i hjälm susandes fram (nåja, nästan) genom Kathmandus gator. Jag nästan hör hur somliga skrattar nu… :-) Bröderna Krishna, 28, Bikram, 24 och Niranjan, 19, tog emot mig som en drottning. Dom delar en lägenhet med var sitt rum, kök och toalett. Här studeras det flitigt, inga.giftastankar innan studierna är avslutade. Ambitionen är hög. Dahl baht, momos och gundruk till lunch. Färsk guava från trädet till efterrätt. Helt OK.
På eftermiddagen lät mig dr Thapa låna hans bil med chaufför. Vi körde till Boudhana, den största stupan i Nepal. Ingrid och Christian var här för bara några dagar sedan. Nirjanjan följde med som min guide. Strax intill ligger barnhemmet som Marita i Sverige driver. Vi gjorde ett kort men kärt besök. Barnen hälsade med anjalihälsning och presenterade sig på engelska. Här finns också Tibet Charity. Läs gärna mer om den verksamheten!
Nu är klockan snart tio på söndag kväll. Jag har precis ätit middag med professor Thapa och hans chef professor Pradhan. Föreställ er, Ellinor från Majorna på en restaurang i Kathmandus utkant i detta celebra sällskap. Herrarna dricker gin och tonic, jag och den japanska damen vid bordet bredvid bjuds på en vit Bordeaux. Det känns overkligt. Men ack så trevligt. Vi har pratat om allt från äktenskap, njurmedicin, ledarskap och förändringsarbete till religion, ödestro och livets mening i allmänhet. Om alkohol är bra för njurarna eller inte. Visdomsord från en lärd man i ämnet kom till pass, att "alkohol skadar allt i kroppen utom njurarna". De nepalesiska professorerna höll med. Vi enades slutligen om att en bit av väst och en bit av öst skulle göra världen lite bättre….
Jag har noggrant förklarat varför jag är här, hur jag kan lämna min man hemma i Sverige och att han låter mig åka. Per, dom beundrar dig och ser dig som en stor man!
Onsdag 15 oktober
Framme. Har sovit två nätter i mitt nya hem. Befinner mig på ca 8-900 möh. Klockan är 7.30, har ätit frukost som Didi lagat till mig. Blomkål, tomater och lök som stekts tillsammans med kryddor. Lite yoghurt. Te. Allt är totalt omtumlande. Känner mig lätt maskintvättad i huvudet. Trots att jag varit i landet förut sveper alla intryck med mig totalt. Min gata lever. Här är ljud precis hela tiden, tuppar som gal, hundar som skäller, bilar som tutar, barn som skrattar, människor som talar högljutt med varandra. Hela tiden. Utom några få timmar på natten. Vid femsnåret startar dagen.Här ska jag bo ett tag.
Mitt hus är modernt och vackert. Lägenheten är öppen och stor som en balsal. Men allt är ändå inte som hemma. Varje dag sparar man på el genom att stänga av strömmen två timmar på kvällen. Så i mörkret, mellan 18-20 eller 19-21, får livet skötas i stearinljus. Det fungerar. Vatten rinner i kranarna. Från taket kan jag se solen gå upp bakom Fishtail och andra toppar på sisådär 6-7000 meters höjd. Det är lätt osannolikt.
Lika osannolikt var det att träffa Ingrid och Christian igår. Vi möttes vid Lake Side dit jag åkte buss (som en sardin) med Bishnu Madame och sonen Nrivez. Bishnu Mme, som är en av skolans grundare, kom efter ett par timmar första dagen och tog mig en bit fram i förståelsen. Då hade Didi gett mig te och tagit hand om mig en stund. Didi pratar inte mycket engelska och jag pratar inte mycket Nepali så jag tror jag kommer att lära mig nya ord varje dag. Ingrid och Christian mår väl efter sina vandraräventyr. Vi tillbringade några timar i Pokhara City och fönstershoppade. Idag träffades vi på the Mountain Museum där Bishnus man arbetar. Jag fick skjuts dit av honom, på motorcykel förstås… Trygghetsnarkomani ska man inte lida av här! Idag har jag också lyckats handla alldeles själv och åkt taxi alldeles själv, lyckades att hitta hem. Det är svårare än man kan tro!
PS. Lyckades inte fa med bilder denna gang, detar tungt det har. Didi lagar middag, maste skynda hem. Ha det gott!
Lördag 11 oktober.
Utanför hörs ljudet av någon som sågar. Solen flödar genom myggnätet. Det kunde varit Sandvik, men det är det inte. För genom myggnätet ser jag de gröna bergen resa sig i fjärran, bouganvillan klättrar längs muren utanför, tupparna gol i morse och hundarna skällde. På TV:n hänger blomstergirlanden jag fick runt halsen när jag kom. För nu är jag i Kathmandu. Igen. Kände igen mig på väg in i sta’n, körde förbi amerikanska ambassaden (där borta bodde vi förra gången) och förbi turistgatorna i Thamel. Jag är tillbaka!
Äventyret tog en början redan vid säkerhetskontrollen på Landvetter. I ryggsäcken finns min laptop, den måste man numera ta upp och visa eftersom man kan gömma knivar i den. När jag gjorde det börja min ryggsäck att surra. "Det surrar i din ryggsäck" sa kontrollanten lugnt. "Vad är det?" Inte en susning. Ett febrilt letande startades tillsammans efter detta mysterium, har ingen aning om vad kontrollanten tänkte. I den mycket välpackade ryggsäcken dök till slut upp en triumferande tandborste med huvudet på skaft. Borsthuvudet gjorde ett försvarligt antal varv i minuten. Så var det mysteriet löst.
I New Delhi sov jag på samma hotell som sist, kändes lurigt att gå förbi "våra" rum, Bibbi och Staffan. Inflygningen till Kathmandu var underbar, såg stora delar av Himalayakedjan och inte många moln dolde bergen runt Kathmandu Valley. Krishna (som var utbytesstudent i Göteborg) mötte mig tillsammans med sin bror. Nu är jag här på Tushita Hotell i Lazimpat, en stadsdel i Kathmandu. Professor Trilok Thapa kom och hälsade mig mycket vänligt och livligt välkommen igår kväll, men skyndade sedan hem till familjen för att fira en av de större festivalerna på året. Tikkamärket i hans panna var tjockt som en päls och bakom örat bar han strån från korn. Mr Thapa gav mig tillfälle att i lugn och ro känna och förstå att jag är här. Jag vilar. Någon pratar utanför mitt rum. En kråka kraxar och gråsparvarna är lika närgångna som hemma. Men duvorna har långa smala näbbar. Det luktar sött i rummet av myggdödaren.
Ma khushee lagyo. = Jag känner mig glad. Ni får hänga med på min skolning i Nepali.
Söndag 12 oktober
Idag har jag ätit lunch hemma hos Krishna och hans bröder. Krishna hämtade mig. Vet ni hur? Jo, med vespa. Så tänk! Ellinor på bönpallen bakom den unge Krishna i hjälm susandes fram (nåja, nästan) genom Kathmandus gator. Jag nästan hör hur somliga skrattar nu… :-) Bröderna Krishna, 28, Bikram, 24 och Niranjan, 19, tog emot mig som en drottning. Dom delar en lägenhet med var sitt rum, kök och toalett. Här studeras det flitigt, inga.giftastankar innan studierna är avslutade. Ambitionen är hög. Dahl baht, momos och gundruk till lunch. Färsk guava från trädet till efterrätt. Helt OK.
På eftermiddagen lät mig dr Thapa låna hans bil med chaufför. Vi körde till Boudhana, den största stupan i Nepal. Ingrid och Christian var här för bara några dagar sedan. Nirjanjan följde med som min guide. Strax intill ligger barnhemmet som Marita i Sverige driver. Vi gjorde ett kort men kärt besök. Barnen hälsade med anjalihälsning och presenterade sig på engelska. Här finns också Tibet Charity. Läs gärna mer om den verksamheten!
Nu är klockan snart tio på söndag kväll. Jag har precis ätit middag med professor Thapa och hans chef professor Pradhan. Föreställ er, Ellinor från Majorna på en restaurang i Kathmandus utkant i detta celebra sällskap. Herrarna dricker gin och tonic, jag och den japanska damen vid bordet bredvid bjuds på en vit Bordeaux. Det känns overkligt. Men ack så trevligt. Vi har pratat om allt från äktenskap, njurmedicin, ledarskap och förändringsarbete till religion, ödestro och livets mening i allmänhet. Om alkohol är bra för njurarna eller inte. Visdomsord från en lärd man i ämnet kom till pass, att "alkohol skadar allt i kroppen utom njurarna". De nepalesiska professorerna höll med. Vi enades slutligen om att en bit av väst och en bit av öst skulle göra världen lite bättre….
Jag har noggrant förklarat varför jag är här, hur jag kan lämna min man hemma i Sverige och att han låter mig åka. Per, dom beundrar dig och ser dig som en stor man!
Onsdag 15 oktober
Framme. Har sovit två nätter i mitt nya hem. Befinner mig på ca 8-900 möh. Klockan är 7.30, har ätit frukost som Didi lagat till mig. Blomkål, tomater och lök som stekts tillsammans med kryddor. Lite yoghurt. Te. Allt är totalt omtumlande. Känner mig lätt maskintvättad i huvudet. Trots att jag varit i landet förut sveper alla intryck med mig totalt. Min gata lever. Här är ljud precis hela tiden, tuppar som gal, hundar som skäller, bilar som tutar, barn som skrattar, människor som talar högljutt med varandra. Hela tiden. Utom några få timmar på natten. Vid femsnåret startar dagen.Här ska jag bo ett tag.
Mitt hus är modernt och vackert. Lägenheten är öppen och stor som en balsal. Men allt är ändå inte som hemma. Varje dag sparar man på el genom att stänga av strömmen två timmar på kvällen. Så i mörkret, mellan 18-20 eller 19-21, får livet skötas i stearinljus. Det fungerar. Vatten rinner i kranarna. Från taket kan jag se solen gå upp bakom Fishtail och andra toppar på sisådär 6-7000 meters höjd. Det är lätt osannolikt.
Lika osannolikt var det att träffa Ingrid och Christian igår. Vi möttes vid Lake Side dit jag åkte buss (som en sardin) med Bishnu Madame och sonen Nrivez. Bishnu Mme, som är en av skolans grundare, kom efter ett par timmar första dagen och tog mig en bit fram i förståelsen. Då hade Didi gett mig te och tagit hand om mig en stund. Didi pratar inte mycket engelska och jag pratar inte mycket Nepali så jag tror jag kommer att lära mig nya ord varje dag. Ingrid och Christian mår väl efter sina vandraräventyr. Vi tillbringade några timar i Pokhara City och fönstershoppade. Idag träffades vi på the Mountain Museum där Bishnus man arbetar. Jag fick skjuts dit av honom, på motorcykel förstås… Trygghetsnarkomani ska man inte lida av här! Idag har jag också lyckats handla alldeles själv och åkt taxi alldeles själv, lyckades att hitta hem. Det är svårare än man kan tro!
PS. Lyckades inte fa med bilder denna gang, detar tungt det har. Didi lagar middag, maste skynda hem. Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar