Fran Toyotan
En liten kansla av resan
Familjen Poudel
Som varsta amerikanskan!
Nilgiri
15 januari
Jag har gjort en utflykt med familjen Poudel. Det har hänt något under min tid här, herr och fru Poudel har hittat varandra på nytt tror jag. Det finns en helt annan värme dem emellan än när jag kom. Bra. Rishi Sir har inte rest någonstans på det här sättet och jag ville göra en utflykt denna vecka så jag bad skolans gode taxichaufför att ta oss till Tatopani som är en by norrut i bergen. Tatopani betyder varmt vatten och byn har fått sitt namn efter varma källor i området. Hit kommer man för att göra hälsobad i det heta vattnet rikt på mineraler. Här går många av trekkingturerna förbi. Resan dit tog drygt fem timmar och jag har aldrig tidigare åkt bil på sådana vägar. Med den lilla, lilla zuzukin med inte alltför hög frigång tog vi oss över stock och sten. Mest sten. Och stundtals vatten. När jag tittade ut genom fönstret såg jag inte vägen, bara floden, Kahli Kohla, den Svarta floden, några tiotals meter under mig. Svälj. Allt ligger i lord Shivas händer, som Kjell säger. Ärligt talat var jag inte rädd, något slags fatalistisk känsla infann sig och jag tänkte att det som sker det ska ske. Vår chaufför tog oss till Beni. Längre klarade hans bil inte av. Därför flyttade vi till en gammal Toyota. Jag undrar vad livslängden är på en bil här. Fatalismen blev än starkare. Vi körde stundtals i ren lössand och kunde lätt slirat över kanten. Flera ras tornade upp sig över oss. Ibland körde vi i ren lervälling. Chauffören hade full kontroll och styrde vant bilen i sicksack över vägen, inte en enda gång tvekade han, inte en enda gång slirade vi eller fastnade. Otroligt. För ett par år sedan gick det inte alls att köra hit, man fick gå de sista timmarna. Men vi kom fram. En lätt känsla av sjösjuka infann sig, samma känsla som när man går iland på bryggan och får fast mark under fötterna. Vidunderligt vacker natur, mäktig flod och en djup dalgång där nästan lodräta bergsväggar tornar upp sig. I fjärran syns den vita toppen Nilgiri. Familjen Poudel får ett rum för sig själva och jag tronar ensam i mitt. Det är första gången familjen är ute så här tillsammans alla tre. Vi flanerar genom byn, tar med oss handdukar och ombyten och tar oss till varmvattenbassängen. Det är en alldeles särskild känsla att sjunka ner i detta varma vatten och att delta i rutinerna för hur det går till. Några vindpinade trekkare delar bassängen med oss. Stilla vandrar vi efter väl genomförd tvättning och avslappning tillbaka till vårt hotell och äter en furstlig middag. Rishi sir och jag slår på stort och delar en öl. Vi somnar när klockan är halvåtta eller något.
Dagen efter startar vi redan vid sjutiden och tar oss tillbaka utan missöden. Handlar konstiga örter i Baglung. Något som ska vara jättegott att krydda pickles med, men äter man för många somnar man… Någon som vågar pröva när jag ska laga nepalesiskt hemma? J Vi är hemma vid tvåtiden och det känns skönt.
Idag är det frikostigt med el, hela fyra timmar mellan fyra och åtta. Jag jobbar som en liten bäver för att ta vara på tiden. Idag är också alla lärare här och sammanställer elevernas personliga rapport över examen. De får uppgift om hur många poäng de fått i varje ämne utifrån skrivningen, hur många procent av full poäng, de graderas enligt en form av betygsskala, får veta sin position i klassen och får dessutom ett personligt omdöme. Imorgon diskuteras resultatet med föräldrar och elev tillsammans med klassläraren. Kanske något för den svenska skolministern att fundera över?
Jag har gjort en utflykt med familjen Poudel. Det har hänt något under min tid här, herr och fru Poudel har hittat varandra på nytt tror jag. Det finns en helt annan värme dem emellan än när jag kom. Bra. Rishi Sir har inte rest någonstans på det här sättet och jag ville göra en utflykt denna vecka så jag bad skolans gode taxichaufför att ta oss till Tatopani som är en by norrut i bergen. Tatopani betyder varmt vatten och byn har fått sitt namn efter varma källor i området. Hit kommer man för att göra hälsobad i det heta vattnet rikt på mineraler. Här går många av trekkingturerna förbi. Resan dit tog drygt fem timmar och jag har aldrig tidigare åkt bil på sådana vägar. Med den lilla, lilla zuzukin med inte alltför hög frigång tog vi oss över stock och sten. Mest sten. Och stundtals vatten. När jag tittade ut genom fönstret såg jag inte vägen, bara floden, Kahli Kohla, den Svarta floden, några tiotals meter under mig. Svälj. Allt ligger i lord Shivas händer, som Kjell säger. Ärligt talat var jag inte rädd, något slags fatalistisk känsla infann sig och jag tänkte att det som sker det ska ske. Vår chaufför tog oss till Beni. Längre klarade hans bil inte av. Därför flyttade vi till en gammal Toyota. Jag undrar vad livslängden är på en bil här. Fatalismen blev än starkare. Vi körde stundtals i ren lössand och kunde lätt slirat över kanten. Flera ras tornade upp sig över oss. Ibland körde vi i ren lervälling. Chauffören hade full kontroll och styrde vant bilen i sicksack över vägen, inte en enda gång tvekade han, inte en enda gång slirade vi eller fastnade. Otroligt. För ett par år sedan gick det inte alls att köra hit, man fick gå de sista timmarna. Men vi kom fram. En lätt känsla av sjösjuka infann sig, samma känsla som när man går iland på bryggan och får fast mark under fötterna. Vidunderligt vacker natur, mäktig flod och en djup dalgång där nästan lodräta bergsväggar tornar upp sig. I fjärran syns den vita toppen Nilgiri. Familjen Poudel får ett rum för sig själva och jag tronar ensam i mitt. Det är första gången familjen är ute så här tillsammans alla tre. Vi flanerar genom byn, tar med oss handdukar och ombyten och tar oss till varmvattenbassängen. Det är en alldeles särskild känsla att sjunka ner i detta varma vatten och att delta i rutinerna för hur det går till. Några vindpinade trekkare delar bassängen med oss. Stilla vandrar vi efter väl genomförd tvättning och avslappning tillbaka till vårt hotell och äter en furstlig middag. Rishi sir och jag slår på stort och delar en öl. Vi somnar när klockan är halvåtta eller något.
Dagen efter startar vi redan vid sjutiden och tar oss tillbaka utan missöden. Handlar konstiga örter i Baglung. Något som ska vara jättegott att krydda pickles med, men äter man för många somnar man… Någon som vågar pröva när jag ska laga nepalesiskt hemma? J Vi är hemma vid tvåtiden och det känns skönt.
Idag är det frikostigt med el, hela fyra timmar mellan fyra och åtta. Jag jobbar som en liten bäver för att ta vara på tiden. Idag är också alla lärare här och sammanställer elevernas personliga rapport över examen. De får uppgift om hur många poäng de fått i varje ämne utifrån skrivningen, hur många procent av full poäng, de graderas enligt en form av betygsskala, får veta sin position i klassen och får dessutom ett personligt omdöme. Imorgon diskuteras resultatet med föräldrar och elev tillsammans med klassläraren. Kanske något för den svenska skolministern att fundera över?
4 kommentarer:
Hej Ellinor
Ert bad påminde mig om när vi var i Peru och badade i bassänger med vatten från varma källor i bergen. vilken typ av badkläder hade du ??
I helgen hade vi middag för en del av Käringön gänget Peter och Kjelle hade med sig DIAbilder från början av 90talet naär de var och vandrade i Nepal, Det var roligt att se att det gått framåt i vissa avseende. Kjelle är bekant med familjen Broms Kattfoten Jons pappa
Han hälsar så mycke. Nu är det inte många dagar kvar tyvärr kan jag inte vara med på första mottagningskommiten men jag kommer på fm om det ok den 30
VÄLKOMMEN HEM Svägerskan Gunilla
Kära Ellinor,
Hur skall man börja ett mail till en person som betytt så mycket för en liten grupp människor i det lilla bergslandet Nepal.
Vi, alla dina vänner som representerar äventyret tackar dig från hjärtat för vad du åstadkommit i glädje och omsorg och synsättet som jag delger dig kan inte vara mer passande " Det är viktigare att uppleva än att förstå".
Jag som på nära håll sett dig boxas för skolan i Hemja och de svaga barnens grundprinciper njuter av din uthållighet, dina bloggar, dina skratt och utflykter. Hit till Nepal kom åter du för att utvecklas och som den blandning av katt och hermelin som du är ( vad jag menar är att du rör dig lika hemtamt i alla läger ) har du fyllt mångas tomrum utan buller och bång.
Tag vara på nuet är verkligen en filosofi som fler borde dela istället för att dricka trolldrycker eller idka undervisning om hur man skall leva. Var och en kommer alltid att vara sin egen smed så lyder det enkla ordspråket.
Från ditt tidigare sovrumsfönster vid huset i Kaski har du nu bott den senaste tiden på skolan. Visst blev den pastorala friden på kvällarna slut men efter att ha träffat dig på plats förstod jag att du trivdes i skyttegravarna på skolan.
Vi önskar dig nu en god avslutning på din vistelse i Nepal och ser fram mot att höra av dig när du mentalt landat bland dina kära här hemma i det trygga Sverige.
Tack, tack och åter tack för allt du gjort !
Hälsningar
Kjell, Tina och Sofia.
Hej Ellinor! Resan till Tatopani- jag var med i varje gupp på den helt omljliga vägen och varje steg som du beskrev. Vi kom ju också dit under vår tid, men då tillsammans med enbart Bishnu och två vänner på besök. Verkligen roligt att läsa att hela familjen Poudel var med.
Flyg varsamt
Mimmi o Johan
Jag sager bara TACK och ater TACK.
Skicka en kommentar