Majslager pa andra vaningen.
Asbins farmor. Obs den specialgjorda kniven att arbeta med i denna stallning
Asbin och jag i hans sang.
Den fina batterilampan.
Utsikt fran andra vaningen.
15 januari
Efter skolresan blev det vinterlov och alla elever utom klass tio har varit lediga. Klass tio måste fortsätta läsa hårt för sin slutexamen. Hostelpojkarna är hemma sina byar. Jag hade ett par mycket lata dagar efter skolresan, men de var välbehövliga. Gick och småfixade här med lite kläder och lite foton och annat. Gjorde en rejäl shoppingrunda i Mahendra Pul, det börjar bli dags att köpa de där grejerna jag tänker att jag vill ha med hem. Tvättat kläder, pulat. Pratat. Bishnu är lite småkrasslig igen, men det är inget som inte går att kurera. Min hosta gick fortare över denna gång. Nripesh tycks vara nöjd med att vara ensam herre på täppan, leka med bara ett par kamrater i stället för nio och leva mer vanligt familjeliv. Det liv familjen lever på skolan är ju minst sagt ovanligt. De har inte en gnutta privatliv, allt delas med hostelpojkarna och alla som arbetar här. Men allt är så bra som det kan vara. Dagarna går fort nu, det är mindre än två veckor tills jag lämnar skolan. Tankarna på hemma blir mer påtagliga, Sverige kommer närmare. För första gången längtar jag efter svensk mat. Riktigt färskt bröd med hård skorpa, en lagrad grevé och starkt kaffe. Eller fisk med kokt potatis och lite romsås. En färsk sallad med räkor. Bara milda kryddor… (tips till familjen!) Men än är jag inte där!
I förrgår besökte Bishnu mme, Nripesh och jag precis som en av de första dagarna här alla hostelpojkarna i deras hem. Det var så himla roligt att göra om besöken nu när jag känner alla. Nu fick allt ett annat sammanhang och jag kunde kommunicera på ett helt annat sätt. Asbin, 9 år, som fått en alldeles särskilt plats i mitt hjärta, fick det första besöket. Han bor högst upp av alla, förutom Sushil, dit vi inte hann gå. Asbin blev glad att se oss och vi blev där en god stund. Nu visade han mig frimodigt runt i sitt hus, sin säng, köket och övervåningen där man förvarar riset, majs, sojabönor m.m. Utsikten från fönstret är strålande. Stolt förevisade han den glänsande nya batterilampan som används vid strömavbrott. Den har hans pappa köpt i det arabland där han arbetar. Lillebror Amrit tinade upp den här gången och kallade mig t.o.m. didi. Farmor är fem år äldre än jag, så vi är som systrar. Hon skördade en blomkål jag aldrig sett maken till förut. Aldrig har jag ätit så färsk blomkål, den smakade alldeles gudomligt med färsk ingefära, lite tamarind, lite vitlök och masalakryddor. Det är inte många sekunder mellan skörd och måltid när man lever så här. Pravat som bor granne med Asbin kom upp och pojkarna sparkade boll. Lille Amrit, 3 år, fattade galoppen och skrattade stort till slut. Vi tittade på getterna och bufflarna och Asbin klättrade upp i den gigantiska hövolmen och hoppade ner i höet på marken. Asbin fick tröjan från Sverige och foton på sin svenska familj. Han blev väldigt glad och mycket fin. Lycka. Lycklig.
En av Bishnus familjesystrar fick ett kärt besök. De träffas bara de gånger Bishnu besöker byn. Många av byfamiljerna lämnar aldrig sitt område, de sköter sitt arbete och lämnar bara sitt hus för att göra de nödvändiga inköpen. Hos systern fick jag en helt ny upplevelse. Jag hjälpte till att repa majskorn från de färska torkade majskolvarna och åt sedan pop corn poppade över öppen eld. Vad sägs om det! Vi rostade också färska sojabönor, det blir min nya favorit till ölen.
Jag är i miljöer jag aldrig skulle kunna föreställt mig att vistas i. Allt är riktigt primitivt, sådär som man ser på TV. Man noterar lite halvhjärtat, skakar lite på huvudet och tycker lite synd om de fattiga människorna och sväljer den sista bullbiten och kaffeskvätten. Jordgolv, öppen eld utan skorsten i köket, hårda sängar med stråmattor och inga madrasser, inga glasfönster, ingen värme. Ofta ett rum och kök även om man är många i familjen. Barnadödligheten är pga magsjukdomar fortfarande hög i de avlägsna byarna. Resan från ett modernt liv i Sverige och hit är lång, men det känns alldeles självklart att vara här nu. Människorna jag delat vardag med under tre månader lever så här, jag har gjort detsamma nu. Det är enkelt och bara de allra nödvändigaste prylarna finns, inga lyxartiklar så långt ögat kan nå (förutom mobilen, förstås!), men allt fungerar. Alla delar allting med varandra. Ingenting är riktigt privat. Inte heller mina saker. Finns det en tandkräm eller tvål eller något annat framme så används det, spelar inte någon roll vems det är. Vi delar. Jag har tränat på att ta vara på allt som är användbart. Förpackningar. Inte för att återvinna men för att använda igen. Det går att hitta användningsområden för mycket. När fiaspelet saknar pluppar gör vi nya av wellpapp. En avklippt pet-flaska med stenar i botten blir en bra pennmugg. Och så vidare. Jag har tvättat mig i kallt vatten, tvättat håret i kallt vatten och använt så lite vatten som möjligt. Till skillnad från de andra här har jag unnat mig daglig tvätt. Vattnet jag tvättat mig i används sedan till att "spola" med i toaletten. Kläderna har jag också tvättat i kallt vatten, bara uppvärmt av solen. Skrubbat dem omsorgsfullt mot sten med tvättvål. Jag har t.o.m. gjort det "långa" toalettbesöket på asiatiskt vis, dvs. utan papper. Jag har inte varit magsjuk på riktigt. Använt allt av blomkålen, blasten ger utmärkt näring och smak. Inget som kan användas får gå till spillo. Jag har levt den här tiden på en betydligt enklare nivå än jag någonsin gjort förut och det har fungerat för mig också. Visst, under en begränsad period, och jag vet hela tiden att jag återvänder till hög standard. Men ändå. Det ger tankeställare. Emma, jag tror att du får engagera mig mer i arbetet för att spara på jordens resurser.
Efter Asbin fortsatte vi till Pravat, där fick vi lite yam att äta. Vi vandrade vidare till Rabi, 13 år, killen som är min personliga filmare. Han är lite tillbakadragen och i sitt hem blev han ännu tystare. Men han filmade sitt hus ordentligt och visade även han hur han lever. Här är det lite mer möblerat, med överkast på sängarna i stället för stråmattor som hos Asbin, det ser lite mer pyntat och påkostat ut. Vi dricker te igen. På tu man hand pratar Rabi och jag lite mer. Han har en stor teknisk talang, hoppas att han får möjlighet att utveckla den. Amrit spelar volleyboll med de stora grabbarna när vi närmar oss hans hus. Mamma och systern är hemma. Pappa, som ser ut som om han bara vore några och tjugo, kommer efter en stund. Vi får mer grönsaker att bära på. Snabbt fortsätter vi till Sagar och Samundra, det börjar dra mot kväll. Storskrattandes kommer de springande från grannen när de ser oss. Vi fotograferar och äter kex och alla är nöjda och belåtna. Sista tekoppen sväljs. Överallt vi där vi gått fram har människor pratat med oss och lagt märke till att vi hälsar på hos eleverna. Det är bra för skolan.
Efter skolresan blev det vinterlov och alla elever utom klass tio har varit lediga. Klass tio måste fortsätta läsa hårt för sin slutexamen. Hostelpojkarna är hemma sina byar. Jag hade ett par mycket lata dagar efter skolresan, men de var välbehövliga. Gick och småfixade här med lite kläder och lite foton och annat. Gjorde en rejäl shoppingrunda i Mahendra Pul, det börjar bli dags att köpa de där grejerna jag tänker att jag vill ha med hem. Tvättat kläder, pulat. Pratat. Bishnu är lite småkrasslig igen, men det är inget som inte går att kurera. Min hosta gick fortare över denna gång. Nripesh tycks vara nöjd med att vara ensam herre på täppan, leka med bara ett par kamrater i stället för nio och leva mer vanligt familjeliv. Det liv familjen lever på skolan är ju minst sagt ovanligt. De har inte en gnutta privatliv, allt delas med hostelpojkarna och alla som arbetar här. Men allt är så bra som det kan vara. Dagarna går fort nu, det är mindre än två veckor tills jag lämnar skolan. Tankarna på hemma blir mer påtagliga, Sverige kommer närmare. För första gången längtar jag efter svensk mat. Riktigt färskt bröd med hård skorpa, en lagrad grevé och starkt kaffe. Eller fisk med kokt potatis och lite romsås. En färsk sallad med räkor. Bara milda kryddor… (tips till familjen!) Men än är jag inte där!
I förrgår besökte Bishnu mme, Nripesh och jag precis som en av de första dagarna här alla hostelpojkarna i deras hem. Det var så himla roligt att göra om besöken nu när jag känner alla. Nu fick allt ett annat sammanhang och jag kunde kommunicera på ett helt annat sätt. Asbin, 9 år, som fått en alldeles särskilt plats i mitt hjärta, fick det första besöket. Han bor högst upp av alla, förutom Sushil, dit vi inte hann gå. Asbin blev glad att se oss och vi blev där en god stund. Nu visade han mig frimodigt runt i sitt hus, sin säng, köket och övervåningen där man förvarar riset, majs, sojabönor m.m. Utsikten från fönstret är strålande. Stolt förevisade han den glänsande nya batterilampan som används vid strömavbrott. Den har hans pappa köpt i det arabland där han arbetar. Lillebror Amrit tinade upp den här gången och kallade mig t.o.m. didi. Farmor är fem år äldre än jag, så vi är som systrar. Hon skördade en blomkål jag aldrig sett maken till förut. Aldrig har jag ätit så färsk blomkål, den smakade alldeles gudomligt med färsk ingefära, lite tamarind, lite vitlök och masalakryddor. Det är inte många sekunder mellan skörd och måltid när man lever så här. Pravat som bor granne med Asbin kom upp och pojkarna sparkade boll. Lille Amrit, 3 år, fattade galoppen och skrattade stort till slut. Vi tittade på getterna och bufflarna och Asbin klättrade upp i den gigantiska hövolmen och hoppade ner i höet på marken. Asbin fick tröjan från Sverige och foton på sin svenska familj. Han blev väldigt glad och mycket fin. Lycka. Lycklig.
En av Bishnus familjesystrar fick ett kärt besök. De träffas bara de gånger Bishnu besöker byn. Många av byfamiljerna lämnar aldrig sitt område, de sköter sitt arbete och lämnar bara sitt hus för att göra de nödvändiga inköpen. Hos systern fick jag en helt ny upplevelse. Jag hjälpte till att repa majskorn från de färska torkade majskolvarna och åt sedan pop corn poppade över öppen eld. Vad sägs om det! Vi rostade också färska sojabönor, det blir min nya favorit till ölen.
Jag är i miljöer jag aldrig skulle kunna föreställt mig att vistas i. Allt är riktigt primitivt, sådär som man ser på TV. Man noterar lite halvhjärtat, skakar lite på huvudet och tycker lite synd om de fattiga människorna och sväljer den sista bullbiten och kaffeskvätten. Jordgolv, öppen eld utan skorsten i köket, hårda sängar med stråmattor och inga madrasser, inga glasfönster, ingen värme. Ofta ett rum och kök även om man är många i familjen. Barnadödligheten är pga magsjukdomar fortfarande hög i de avlägsna byarna. Resan från ett modernt liv i Sverige och hit är lång, men det känns alldeles självklart att vara här nu. Människorna jag delat vardag med under tre månader lever så här, jag har gjort detsamma nu. Det är enkelt och bara de allra nödvändigaste prylarna finns, inga lyxartiklar så långt ögat kan nå (förutom mobilen, förstås!), men allt fungerar. Alla delar allting med varandra. Ingenting är riktigt privat. Inte heller mina saker. Finns det en tandkräm eller tvål eller något annat framme så används det, spelar inte någon roll vems det är. Vi delar. Jag har tränat på att ta vara på allt som är användbart. Förpackningar. Inte för att återvinna men för att använda igen. Det går att hitta användningsområden för mycket. När fiaspelet saknar pluppar gör vi nya av wellpapp. En avklippt pet-flaska med stenar i botten blir en bra pennmugg. Och så vidare. Jag har tvättat mig i kallt vatten, tvättat håret i kallt vatten och använt så lite vatten som möjligt. Till skillnad från de andra här har jag unnat mig daglig tvätt. Vattnet jag tvättat mig i används sedan till att "spola" med i toaletten. Kläderna har jag också tvättat i kallt vatten, bara uppvärmt av solen. Skrubbat dem omsorgsfullt mot sten med tvättvål. Jag har t.o.m. gjort det "långa" toalettbesöket på asiatiskt vis, dvs. utan papper. Jag har inte varit magsjuk på riktigt. Använt allt av blomkålen, blasten ger utmärkt näring och smak. Inget som kan användas får gå till spillo. Jag har levt den här tiden på en betydligt enklare nivå än jag någonsin gjort förut och det har fungerat för mig också. Visst, under en begränsad period, och jag vet hela tiden att jag återvänder till hög standard. Men ändå. Det ger tankeställare. Emma, jag tror att du får engagera mig mer i arbetet för att spara på jordens resurser.
Efter Asbin fortsatte vi till Pravat, där fick vi lite yam att äta. Vi vandrade vidare till Rabi, 13 år, killen som är min personliga filmare. Han är lite tillbakadragen och i sitt hem blev han ännu tystare. Men han filmade sitt hus ordentligt och visade även han hur han lever. Här är det lite mer möblerat, med överkast på sängarna i stället för stråmattor som hos Asbin, det ser lite mer pyntat och påkostat ut. Vi dricker te igen. På tu man hand pratar Rabi och jag lite mer. Han har en stor teknisk talang, hoppas att han får möjlighet att utveckla den. Amrit spelar volleyboll med de stora grabbarna när vi närmar oss hans hus. Mamma och systern är hemma. Pappa, som ser ut som om han bara vore några och tjugo, kommer efter en stund. Vi får mer grönsaker att bära på. Snabbt fortsätter vi till Sagar och Samundra, det börjar dra mot kväll. Storskrattandes kommer de springande från grannen när de ser oss. Vi fotograferar och äter kex och alla är nöjda och belåtna. Sista tekoppen sväljs. Överallt vi där vi gått fram har människor pratat med oss och lagt märke till att vi hälsar på hos eleverna. Det är bra för skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar