26 januari
Hotellrum. Vita lakan. Västerländsk toalett. Varmvatten. Marmortrappor. Men filten är densamma som i skolans hostel. Tryggt. Jag kan stryka över filtens lugg och minnas. Det känns tomt och ensamt och tyst på rummet. Jag fyller det med musik från ipoden. Jack, faktiskt lyssnar jag till Richard Thompson! Det känns lagom melankoliskt just nu. Jag bor mitt i värsta turistsmeten i Thamel, bestämde mig för det för att få den totala kontrasten. Idag har jag strövat runt i alla affärer och letat mig lite vid sidan av turiststråken också. Jag är klädd som en nepalesisk gift kvinna och pratar lite nepali, det öppnar dörrar. Det är kul att testa här med okända människor. Har träffat dr Krishna idag och vi ska ses imorgon igen. Då ska vi hälsa på familjen till herr Dhakal som har restaurangen i Göteborg!
I lördags hade pojkarna och jag en heldag tillsammans med Bishnu Mme. Efter morgonrutinerna tog vi två taxibilar till the International Mountain Museum. De flesta pojkarna hade aldrig åkt taxi förut. Föreställ er lyckan. Två små Suzukis med fem pojkar och en madam i varje bil. Upp och ner med fönsterrutorna och tjut och sång. Museet är den modernaste byggnaden i Pokhara och långt ifrån den miljö de är vana vid. Där finns en etnologisk avdelning med alla de olika folkgrupperna, men dräkter och sånt var inte så intressant för pojkarna. Då var det mer kul med pilar och knivar och all trekking-utrustning från dåtiden. Man kunde se utrustning från första kvinnan och mannen på Mt Everest och dem har barnen läst om i skolan. Spännande. Den uppstoppade leoparden smällde högt liksom miniatyren av en bergstopp som man kunde klättra i. Allt gick lugnt och städat till, Amrit, 13, tog ledningen och jag bildade sluttrupp. Bara en enda gång fick en vakt hyssja på oss. Disciplin är viktigt. Efter museibesöket gick vi på restaurang. Bord med dukar, underlägg och servetter. Lite förvånat strök en av pojkarna över bordet. För en del var även detta första gången. Svårt att sitta still och vänta. En halvvästerländsk toalett väckte munterhet, en del har aldrig sett det förut. När man fällde upp ringen fanns en asiatisk variant att hoppa upp på. Alla varianter fungerar. När alla fick välja var sin hel läskedryck lade sig en andäktig tystnad runt bordet. Att välja mat från menyn blev för svårt så vi åt alla nudlar med kyckling. Hemma är det dahl baht tarkari som gäller två gånger om dagen. Inga variationer. Maten försvann fort från tallrikarna och snart var det dags att åka hem. Lyckotjut när vi rejsade uppför backarna till Hemja! Håret blåste i vinden när vår bil svischade förbi den andra… pojkarna vinkade genom öppna rutor och njöt i fulla drag. Eftermiddagen var stilla, packningen tog flera timmar eftersom alla var med och tittade och pillade och kollade.
Santosh, kommer ni ihåg honom? Han har blivit min elfte son. Lite mer i ålder med Emma och Ingrid. Han har bott på skolan ett par dagar nu och vi har pratat mycket. Efter en exkursion till remote areas i Jomsoms område i syfte att undersöka möjligheten till trådlös kommunikation och med ett socioekologiskt tänkande är han laddad till tusen med idëer. Även telemedicin finns med i planerna. Det är spännande idéer, jag hoppas hitta någon som kan hjälpa till på något sätt. Landet Nepal behöver sina egna entreprenörer, utan dem stannar det.
Att lämna skolan blev en förskräckligt sorglig upplevelse. Igår morse var allting färdigpackat, bara att tvätta sig, äta frukost och vänta på taxin. Alla pojkarna satt tysta och läste på den nya mattan i hostelrummet. Jag tror faktiskt inte det varit så tyst förut. Det var så mycket jag ville säga, men det gick inte. En kram och puss till varje pojke, blygt mottaget, sådan kroppskontakt har man inte öppet när man lämnat småbarnsåren. Vi har busat och skojat förut, men nu var det liksom på allvar. Ett hål i bröstet öppnade sig och jag hade tunnelseende när jag gick. Bishnu Mme och Jagat Sir följde med till bussen och snabbt, snabbt tog vi farväl och sa på återseende. För visst vill jag komma tillbaka en dag. Bergen och barnen väntar.
Hotellrum. Vita lakan. Västerländsk toalett. Varmvatten. Marmortrappor. Men filten är densamma som i skolans hostel. Tryggt. Jag kan stryka över filtens lugg och minnas. Det känns tomt och ensamt och tyst på rummet. Jag fyller det med musik från ipoden. Jack, faktiskt lyssnar jag till Richard Thompson! Det känns lagom melankoliskt just nu. Jag bor mitt i värsta turistsmeten i Thamel, bestämde mig för det för att få den totala kontrasten. Idag har jag strövat runt i alla affärer och letat mig lite vid sidan av turiststråken också. Jag är klädd som en nepalesisk gift kvinna och pratar lite nepali, det öppnar dörrar. Det är kul att testa här med okända människor. Har träffat dr Krishna idag och vi ska ses imorgon igen. Då ska vi hälsa på familjen till herr Dhakal som har restaurangen i Göteborg!
I lördags hade pojkarna och jag en heldag tillsammans med Bishnu Mme. Efter morgonrutinerna tog vi två taxibilar till the International Mountain Museum. De flesta pojkarna hade aldrig åkt taxi förut. Föreställ er lyckan. Två små Suzukis med fem pojkar och en madam i varje bil. Upp och ner med fönsterrutorna och tjut och sång. Museet är den modernaste byggnaden i Pokhara och långt ifrån den miljö de är vana vid. Där finns en etnologisk avdelning med alla de olika folkgrupperna, men dräkter och sånt var inte så intressant för pojkarna. Då var det mer kul med pilar och knivar och all trekking-utrustning från dåtiden. Man kunde se utrustning från första kvinnan och mannen på Mt Everest och dem har barnen läst om i skolan. Spännande. Den uppstoppade leoparden smällde högt liksom miniatyren av en bergstopp som man kunde klättra i. Allt gick lugnt och städat till, Amrit, 13, tog ledningen och jag bildade sluttrupp. Bara en enda gång fick en vakt hyssja på oss. Disciplin är viktigt. Efter museibesöket gick vi på restaurang. Bord med dukar, underlägg och servetter. Lite förvånat strök en av pojkarna över bordet. För en del var även detta första gången. Svårt att sitta still och vänta. En halvvästerländsk toalett väckte munterhet, en del har aldrig sett det förut. När man fällde upp ringen fanns en asiatisk variant att hoppa upp på. Alla varianter fungerar. När alla fick välja var sin hel läskedryck lade sig en andäktig tystnad runt bordet. Att välja mat från menyn blev för svårt så vi åt alla nudlar med kyckling. Hemma är det dahl baht tarkari som gäller två gånger om dagen. Inga variationer. Maten försvann fort från tallrikarna och snart var det dags att åka hem. Lyckotjut när vi rejsade uppför backarna till Hemja! Håret blåste i vinden när vår bil svischade förbi den andra… pojkarna vinkade genom öppna rutor och njöt i fulla drag. Eftermiddagen var stilla, packningen tog flera timmar eftersom alla var med och tittade och pillade och kollade.
Santosh, kommer ni ihåg honom? Han har blivit min elfte son. Lite mer i ålder med Emma och Ingrid. Han har bott på skolan ett par dagar nu och vi har pratat mycket. Efter en exkursion till remote areas i Jomsoms område i syfte att undersöka möjligheten till trådlös kommunikation och med ett socioekologiskt tänkande är han laddad till tusen med idëer. Även telemedicin finns med i planerna. Det är spännande idéer, jag hoppas hitta någon som kan hjälpa till på något sätt. Landet Nepal behöver sina egna entreprenörer, utan dem stannar det.
Att lämna skolan blev en förskräckligt sorglig upplevelse. Igår morse var allting färdigpackat, bara att tvätta sig, äta frukost och vänta på taxin. Alla pojkarna satt tysta och läste på den nya mattan i hostelrummet. Jag tror faktiskt inte det varit så tyst förut. Det var så mycket jag ville säga, men det gick inte. En kram och puss till varje pojke, blygt mottaget, sådan kroppskontakt har man inte öppet när man lämnat småbarnsåren. Vi har busat och skojat förut, men nu var det liksom på allvar. Ett hål i bröstet öppnade sig och jag hade tunnelseende när jag gick. Bishnu Mme och Jagat Sir följde med till bussen och snabbt, snabbt tog vi farväl och sa på återseende. För visst vill jag komma tillbaka en dag. Bergen och barnen väntar.
-------
Tillagg den 27: Idag har jag varit hemma hos Kumar Dhakals familj, dvs han som ager restaurant Himalaya i Goteborg! Hans dotter Sarita ar har sedan nagra manader men aker hem till Sverige i februari. De bor hogt upp med utsikt over hela Kathmandu och alldeles intill Sywambu, aptemplet. Vi at ris tillsammans och pratade lange. Vi maste planera en stor familjemiddag med nepalesiska tecken hos Kumar en dag! Jag har ocksa sagt hejda till Krishna (som var med hemma hos familjen Dhakal) . Parsi ma Sweden ma aunchu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar