Skolresa till Kathmandu

Aptemplet, Pasupatinah

Madhav tittar pa film i bussen

Pasupatinah, Bishnu, Nripesh, Shiva och jag

Budanilakhanta, det storsta hinduiska templet i Nepal

Alla samlade innan avfard.

10 januari

Nu sitter jag i min säng i hostelrummet. Strömmen är avstängd. Vi har ätit middag, stekt ris med kålgryta och linser. Dricker nu mitt söta te kryddat med nejlika. Det är lov och alla pojkarna är hemma hos sina familjer. Bara Bishnus familj och jag är här. Under dagen har jag städat lite och rättat en skrivning i hälsa i klass fyra. Strålande resultat. Helavtvättning i kallt vatten i solen. En behövligt långsam dag i härligt varmt solsken efter en intensiv skolresa!

Jag tror faktiskt att skolresan är en av de större utmaningarna för mig under tiden här. Darmed en av de storsta upplevelserna. For eleverna var det sakert storre an jag kan forestalla mig. Shiva, 13 ar, som jag tog med eftersom han inte hade nagon familj hemma, satt dodstyst och tittade ut genom fonstret hela vagen till Kathmandu.

Jag har släppt mängder av kontrollbehov, men drabbades nagot under skolresan. I tisdags morse samlades alla på skolan. 52 elever och 10 lärare, inklusive mig själv. Jag stod redo med åksjuketabletter och många ville ha. Den som aldrig varit i Asien och sett bussarna har nog svårt att föreställa sig komforten, men inte är det som våra luftkonditionerade bussar med fällbara säten inte. Stötdämpare är nog en okänd komponent. Eleverna satt tre i varje säte, även jag ibland. 48 passagare var egentligen max, men regler är till för att inte följas i detta land. Jag var nyfiken på hur programmet såg ut. Det fanns inget. Bara ett i huvudet på Jagat Sir som sannolikt skrevs simultant. Ingenting var förbokat, vare sig mat eller rum. Det s.k. hotellet var förvarnat, det var allt. Resan till Kathmandu tog till slut ca 9-10 timmar, de sista två i krypande kö i sta´n. Alla var rejält trötta och hungriga när vi kom fram till ett isblått och utkylt stenhotell. Men alla var nyfikna och förväntansfulla. Kathmandu är flera grader kallare än här och det kändes. Jag hamnade tillsammans med fyra flickor och en av hostelpojkarnai ett rum med fyra sängar och spyor på väggen. Papperskorgen var fylld med resten. Lakanen var inte tvättade. Fönstren gick inte att stänga ordentligt. Lite smaackligt tyckte flickorna, men inget storre problem. Papperskorgen slangde vi ut och flyttade sangen bort fran spyvaggen. Återigen har jag drabbats av rejäl hosta och lite feberkänsla. Jag överlevde faktiskt den natten, men jag var tveksam när jag kröp ner under täcket med alla kläder på om jag faktiskt skulle göra det… De två dagarna i Kathmandu blev den hittills största prövningen av mitt svenska tålamod och behov av ordning, reda och kontroll. Infektionen gjorde sakert sitt till. För att klara två nätter till kr fixade jag ett rent rum för Bishnu, mig och pojkarna. Jag sov bra trots kylan och flickorna kunde prata, fnittra, sjunga och dansa precis så länge de ville.
Att åka runt till 5-6 sevärdheter dagligen i en kaotisk asiatisk storstad, klämma in lite mat här och där, hålla reda på 52 elever utan någon för mig synbar organisation var svettigt men roligt. I kvällningen den första dagen klämdes en botanisk trädgård in och plötsligt hade vi bråttom tillbaks i skymningen. Till fots. 52 elever som aldrig varit i storstaden förut utspridda på gatorna mot hotellet. Inte ens alla lärare visste var vi bodde. Och det blir fort alldeles kolsvart. Många var nog lite rädda en stund. Men alla kom fram. Det är detta som är det underliga. Hur galet, hur oplanerat och hur rörigt och improviserat allt än är, så nog ordnar det sig alltid. På något sätt. Det var dåligt med mat ibland och alldeles för många språngmarscher mellan aktiviteterna, men till slut hade ändå allting löst sig. Det är en lärorik erfarenhet. Jag ska försöka bevara minnet av detta alla gånger i framtiden när jag oroar mig för att jag inte planerat tillräckligt mycket i arbete eller fritid.
Eleverna o-ade och a-ade över alla monument och tempel vi besökte som de läst om i skolan. Det kulturella arvet ar mycket viktigt for det nepalesiska folket. Att se alla de berömda platserna i verkligheten var stort. Vi besökte också universitetsområdet och skulle tittat på Nepals största bibliotek men det var stängt. För ingen hade ju kollat innan. Att bo på hotell och kunna prata, skratta och sjunga halva natten kanske var ännu större. Tredje morgonen gick bade flickor och pojkar upp redan klockan fyra och sjong och dansade pa rummet. Pojkarna for sig och flickorna for sig. Forstar ni??? Att äta dahl baht tarkari två gånger om dagen någon annanstans än hemma är också stort. Andra dagen gavs tid till shopping på marknaden alldeles invid hotellet. Samma lycka över smycken, kläder och små prylar som hemma. Bara lite annorlunda. Allt uppvisades stolt. Jag tror att jag också blev trendsetter med mitt sätt att knyta halsduken, ni vet, dubbel och med båda ändarna genom ”öglan”. Andra dagen upptäckte jag att alla pojkarna bar sina sjalar på detta sätt. Tänka sig. På hemvägen tror jag att eleverna höll låda i bussen mer än halva vägen. Den ena nepalesiska slagdängan avlöste den andra. Pojkarna skrålade som tonårspojkar gör och flickorna sjöng med sköna stämmor. Resham piriri, resham piriri… Stämningen var hög och det kändes som alla var väldigt nöjda.

Ungefär 6000 kronor av skänkta medel användes till tre hotellnätter, mat och inträdesbiljetter för 62 personer. Bussen betalade eleverna själva. Lärarna och tre elever fick åka gratis. Det betyder att jag har kvar drygt tretusen kronor. Jag sparar dem tills vidare och ska fundera på hur vi ska använda dem bäst. Tänker att en summa ska avsättas för att kunna köpa första hjälpen-material när det jag burit hit tagit slut. Rapport kommer. Tack än en gång, pengarna är väl använda och inte en rupia försvunnen på vägen. Nu är det dags att sova. God natt!