Hela Bishnus familj samlad
Bishnus svagerska anvander gasspisen. Dilip pa golvet.
Bishnu och hennes mamma framfor elden i koket.
5 januari
Livet ändras ständigt, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi ar med eller inte. Vare sig vi ar har eller dar. Här kommer nu ett par bilder från nyår, med dans och sömn. Kjell damp i säng med luva på huvudet, de flesta här sover med mössa för kylans skull, och vi sov sött alla tillsammans efter allt dansande och alla misslyckade raketer. Jag är nu helt installerad på skolan med all min packning och delar livet med Bishnu mme, Richie Sir och alla tio pojkarna. Dygnet runt. Det finns inte tillstymmelse till privatliv när alla delar ett rum. Detta är också en erfarenhet. Det värmer mitt hjärta att dela de här dagarna med dem. Men jag kan åka hem till Sverige om några veckor, de lever här hela tiden. Idag börjar vinterlovet och de flesta hostelpojkarna åker hem. Några ska följa med på skolresan. De som åker hem är så synbart lyckliga, fastän inga stora känslor visas. De finns i ögonen och fösiktiga leenden. Häromkvällen tittade vi på video från Sandvik. Det var en märklig känsla att vandra längs stigen till sjön eller bort till dass tillsammans med vännerna här. (Per, din långsamma filmning kom väl till pass nu!) De var helt fascinerade av vågskvalpet mot stranden och att det faktiskt är så där ALLTID. Och att det är så grönt i Sverige! Det hade ingen förstått. Bishnu och jag delade plötsligt något mer när jag visade mina planteringar och §var vi brukade ha potatis. Som pricken över i:et plockade jag fram snäckorna från stranden i Sandvik. De luktade fortfarande lite hav trots att jag$$ tvättat dem. Barnen blev lyckliga och gjorde snabbt varsitt halsband.
En dag åkte vi hem till Bishnus familj i Nagdanda. I mörkret trevade vi oss ner för stock och sten till byn. Det var kallt. Maten är så otroligt god i all sin enkelhet. Kokt färsk sötpotatis, precis som den är. Rispudding på buffelmjölk med grönsaker. Vi tittade på video i köket. Jag kan inte heller denna gång beskriva hur det kändes att visa rörliga bilder på dessa människor och deras glädje över att se sig själva på film. Trötta och mätta sov vi sedan i köket, till värmen av glöden från elden.
I förrgår kom Krishna (läkaren som var utbytesstudent i Göteborg) till Pokhara och vi åkte till hans födelseby. Det var en innehållsrik dag och lite kämpigt. Byn ligger öster om Pokhara på ca 2000 möh. Bussen tog ca en timme, sedan tog det minst lika lång tid att gå resten av vägen. Uppför. Bara uppför. Brant. Enligt Krishna tog vi oss närmare 1000 meter uppåt. Det gick. Belöningen blev en stilla by, liten, glest mellan husen. En klar dag hade utsikten varit vidunderlig, jag kunde hitta till Hemja, men alla bergen var gömda i diset. Vi träffade Krishnas alla äldre släktingar, farmödrar och fastrar och farbröder och många till. Det är inte lätt att hålla reda på alla familjemedlemmar! Efter alla besöken väntade återfärden och det var bara att börja vandringen nedåt. Till min hjälp fick jag en riktig käpp från farmor. Så nu är jag en riktigt bhodi (gammal kvinna)! Men den var bra att ha för att kunna skutta lite snabbare nerför för att slippa gå i mörkret. Mörkret kommer tidigare nu, redan vid femtiden. Och kylan sätter in på kvällen, men den är inget problem när man delar säng med ett par barn.
Igår kom Krishna hit till skolan för att vara doktor för en dag. Det blev en arbetsam dag, han träffade 42 patienter på sex timmar! Succén är given. Många äldre från byn kom, men även många studenter fick hjälp med större eller mindre krämpor. Bidurs pappa med det höga blodtrycket har nu efter att ha medicinerat ett tag normaliserat sina värden! Krishna är en son av bygden och på det sättet en förebild för eleverna här. Jag tror också att han var mycket nöjd själv, han har helt klart förtjänat en stjärna på himlen. Idag är han åter på sitt ordinarie arbete som medicinare på ett sjukhus i Kathmandu.
Imorgon åker vi på skolresan. Jag ska ladda upp med mycket åksjuketabletter och förstahjälpen-kit. Det ska bli spännande.
Livet ändras ständigt, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi ar med eller inte. Vare sig vi ar har eller dar. Här kommer nu ett par bilder från nyår, med dans och sömn. Kjell damp i säng med luva på huvudet, de flesta här sover med mössa för kylans skull, och vi sov sött alla tillsammans efter allt dansande och alla misslyckade raketer. Jag är nu helt installerad på skolan med all min packning och delar livet med Bishnu mme, Richie Sir och alla tio pojkarna. Dygnet runt. Det finns inte tillstymmelse till privatliv när alla delar ett rum. Detta är också en erfarenhet. Det värmer mitt hjärta att dela de här dagarna med dem. Men jag kan åka hem till Sverige om några veckor, de lever här hela tiden. Idag börjar vinterlovet och de flesta hostelpojkarna åker hem. Några ska följa med på skolresan. De som åker hem är så synbart lyckliga, fastän inga stora känslor visas. De finns i ögonen och fösiktiga leenden. Häromkvällen tittade vi på video från Sandvik. Det var en märklig känsla att vandra längs stigen till sjön eller bort till dass tillsammans med vännerna här. (Per, din långsamma filmning kom väl till pass nu!) De var helt fascinerade av vågskvalpet mot stranden och att det faktiskt är så där ALLTID. Och att det är så grönt i Sverige! Det hade ingen förstått. Bishnu och jag delade plötsligt något mer när jag visade mina planteringar och §var vi brukade ha potatis. Som pricken över i:et plockade jag fram snäckorna från stranden i Sandvik. De luktade fortfarande lite hav trots att jag$$ tvättat dem. Barnen blev lyckliga och gjorde snabbt varsitt halsband.
En dag åkte vi hem till Bishnus familj i Nagdanda. I mörkret trevade vi oss ner för stock och sten till byn. Det var kallt. Maten är så otroligt god i all sin enkelhet. Kokt färsk sötpotatis, precis som den är. Rispudding på buffelmjölk med grönsaker. Vi tittade på video i köket. Jag kan inte heller denna gång beskriva hur det kändes att visa rörliga bilder på dessa människor och deras glädje över att se sig själva på film. Trötta och mätta sov vi sedan i köket, till värmen av glöden från elden.
I förrgår kom Krishna (läkaren som var utbytesstudent i Göteborg) till Pokhara och vi åkte till hans födelseby. Det var en innehållsrik dag och lite kämpigt. Byn ligger öster om Pokhara på ca 2000 möh. Bussen tog ca en timme, sedan tog det minst lika lång tid att gå resten av vägen. Uppför. Bara uppför. Brant. Enligt Krishna tog vi oss närmare 1000 meter uppåt. Det gick. Belöningen blev en stilla by, liten, glest mellan husen. En klar dag hade utsikten varit vidunderlig, jag kunde hitta till Hemja, men alla bergen var gömda i diset. Vi träffade Krishnas alla äldre släktingar, farmödrar och fastrar och farbröder och många till. Det är inte lätt att hålla reda på alla familjemedlemmar! Efter alla besöken väntade återfärden och det var bara att börja vandringen nedåt. Till min hjälp fick jag en riktig käpp från farmor. Så nu är jag en riktigt bhodi (gammal kvinna)! Men den var bra att ha för att kunna skutta lite snabbare nerför för att slippa gå i mörkret. Mörkret kommer tidigare nu, redan vid femtiden. Och kylan sätter in på kvällen, men den är inget problem när man delar säng med ett par barn.
Igår kom Krishna hit till skolan för att vara doktor för en dag. Det blev en arbetsam dag, han träffade 42 patienter på sex timmar! Succén är given. Många äldre från byn kom, men även många studenter fick hjälp med större eller mindre krämpor. Bidurs pappa med det höga blodtrycket har nu efter att ha medicinerat ett tag normaliserat sina värden! Krishna är en son av bygden och på det sättet en förebild för eleverna här. Jag tror också att han var mycket nöjd själv, han har helt klart förtjänat en stjärna på himlen. Idag är han åter på sitt ordinarie arbete som medicinare på ett sjukhus i Kathmandu.
Imorgon åker vi på skolresan. Jag ska ladda upp med mycket åksjuketabletter och förstahjälpen-kit. Det ska bli spännande.
2 kommentarer:
Hej Läst ditt inlägg. Idag är det första dagen på nya jobbet. Känns absolut helt overkligt. Man får ta en dag i taget.Nu börjar det dra ihop sig för hemfärd för din del. Hur känns det?
Inga-Lena
Det kanns overkligt att snart aka hem. Jag vet inte forran efterat hur detta kommer att paverka mig. Livet kan vara sa olika. Manga existensiella tankar i mitt huvud. Maila mig om ditt nya jobb!
Skicka en kommentar