Creating SMILES - building the nation, pilot phase II

Så skulle jag då äntligen få se solpaneler och toaletten som vi pratat så mycket om. Du som behöver mer information om projektet är välkommen att läsa i Santosh blogg, se länken här intill För att pröva vårt samarbete, för att se hur vi kunde kommunicera via nätet och om det fungerade att överföra pengar, beslutade vi med Santosh i täten att göra ett första pilotprojekt. En toalett och två solpaneler skulle installeras i två skolor i Kalimati och Chilaunekharka. Jag hade ju sett bilder, men det var en alldeles fantastisk känsla att se detta i verkligheten. Att vi gjort detta tillsammans tvärs över hela världen! Jag känner mig stolt som en tupp (om man nu kan göra det som höna) över ungdomarna i SMILES. När vi kom till Kalimati i mörkret den första kvällen och jag förstod att vi var nästan framme, sa Sibjan: Vänta här, mam. Sedan gick han en bit framåt och lyste med ficklampan: "Se, här är den första SMILES-toaletten." Det var högtidligt. Och här är den!!! Den fungerar alldeles utmärkt, jag har nyttjat den för både short toilet och long toilet med lika gott resultat! :)
Framför toaletten syns ett fyrkantigt område. Här under ligger tanken som är ansluten via rörledningar från själva toaletten. Det tunna röret som sträcker sig över taket på toaletten ventilerar bort gaserna. Vi diskuterade möjligheten att ta tillvara dem, kanske är det en möjlighet längre fram. Tanken töms sedan vid behov via en öppning ner mot gödselstacken som ligger till höger om bilden nedanför toaletten. Sjävklart är toaletten av asiatisk modell, man hukar ner och det finns ingen stol att sitta på. Något av intresse för hygieniker här? Toalettpapper finns inte, man skiljer på höger och vänster hand. Vatten och tvål finns tillgängligt.

Så har vi då samlats för att prata om nästa fas, pilot phase II. Här står SMILES-teamet med några från byn utanför skolan i Kalimati, redo för ett möte med byrådet. Från vänster Neelu, Sibjan, Santosh, Dhirendra och Surya.

Eftersom Santosh var förhindrad att delta var Sibjan föredragande. Trots att jag inte kunde följa nepalesiskan hörde jag att han är en god talare. Med myndig stämma la han fram SMILES förslag till byn:
SMILES erbjuder skolan ett koncept som innebär att eleverna på skolan erbjuds undervisning i datakunskap och därmed även möjlighet att lära sig det latinska alfabetet. Även vuxna analfabeter inkluderas bland eleverna. Idag finns inga datorer alls på skolan och förslaget väcker stort intresse.

Sibjan lägger fram förslaget till ett avtal som ser ut som följer:
Det behövs en ny lokal för datautrustning och den måste vara stöld- och vädersäker. Det måste finnas galler för fönstren, lås på dörren och byggnaden måste tåla alla väderlekar. SMILES erbjuder sig att stå för större delen av kostnaden, men engagerar också byborna genom att varje SMILES-medlem själv lägger 1000 rupies och uppmanar varje hushåll i byn att göra likadant. På det sättet gör man alla delaktiga och ansvariga för verksamheten. Man har nyligen startat ett nytt skolbygge och gjort en liknande insamling så först går diskussionen lite trögt. Rektorn är hela tiden mycket positiv och vill inte låta detta tillfälle gå dem ur händerna. Till slut har mötet enats om att anta förslaget och strax går mötet in i en betydligt ivrigare fas. Nu ska beslut om hur och när fattas. Byn åtar sig att bygga huset inom två månader. Det blir männen i byn som frivilligt gör arbetet, det gagnar dem själva och deras barn och ger sysselsättning. De flesta har ingen fast inkomst utan livnär sig på vad jorden ger. Först när huset är klart levererar SMILES två datorer och solpaneler som försörjer dem med ström. Byn anmodas också att utse en bymedlem som ska få uppdraget att bli datalärare. SMILES bekostar en grundkurs i datakunskap åt honom/henne. Man planerar att ta ut en symbolisk summa för varje elev och månad. Denna inkomst förväntas att täcka underhåll och inledningsvis också lärarlönen. Med tiden hoppas man att läraren ska få samma status som de andra och avlönas via skolans ordinarie system.

Betydelsen av datakunskap i en by som Kalimati, långt borta i en avkrok i Himalaya, är större än vi någonsin kan föreställa oss. "Maybe computers are like candies to Swedish children" sa Neelu när vi diskuterade en kväll i månskenet. Hon har mer rätt än hon själv vet om. Här handlar det om att väcka nyfikenheten för utbildning genom ny teknologi, att ge möjlighet för flera människor att skaffa sig de kunskaper som är grundläggande för att ta sig fram i ett allt modernare samhälle. Att med skriv- och läskunskaper kunna öppna dörren till omvärlden. Att när vi en dag lyckats att få till den trådlösa kommunikationen kunna söka ny kunskap, att förstå sitt land i en omvärldskontext, att få bättre sjukvård via telemedicin i olika former och att kunna starta e-handel. Eller att kunna ha kontakt med sina nära och kära som arbetar i ett annat land långt bort... Kort sagt, utveckling. Att få tillgång till en liten del av den kaka som vi ätit stora bitar av i decennier. Här är inte datorer godis. De är riktig hårdvara.


En kvinnlig lärare på skolan tittar på bilden av sig själv från artikeln i Dialäsen som Monica skrivit. Undrar hur det känns att se sig själv på pränt i en tidning tryckt på ett främmande språk i ett land på andra sidan jordklotet? Hela tiden under mötet lyser lampan i taket. Ljus från SMILES.

Rektorn på skolan i Kalimati. Efter mötet hyllas hela SMILES-teamet på sedvanligt sätt. Det känns i bröstet och det drar lite i ögonvrån. Vad är det egentligen jag får ta del av??? En stor ödmjukhet breder ut sig inuti mig.


Lärarna framför skolan.
Det slutna avtalet firas efter mötet med att äta nyskördad kokt potatis serverad med salt och chili. Gott!!
Här ska datasalen ligga. Mitt i byn.

I kvällningen efter mötet har vi samling utanför skolan för att dela ut gåvor från goda människor här hemma. Vi har en hel bunt med tandborstar som blir centrala i föreställningen. Mina nepalesiska unga vänner beslutar sig för "checking teeth". Alla studenter får komma och visa upp sina tänder. Är de rena och fina får de en blyertspenna (hett eftertraktad här) och är tänderna mindre rena får de en tandborste. Därefter direkt till tandborstning på plats. Alla engagerar sig till 100 % och det borstas tänder så det står härliga till. Efter borstningen är det ny inspektion och renare tänder ger en penna eller ett radergummi! Samtidigt pratar vi hela tiden om varför och hur man ska borsta. På kvällen kommer en mamma med sin gråtande son till Sibjans hus. Han fick ingen tandborste.. han fick en penna... allt hans mamma försökt med för att göra honom glad har misslyckats... Snabbt får vi ordna fram en tandborste åt honom för se honom le igen!
I ljuset av SMILES lampa lägger jag om mannens hand som saknar tummen. Hans ko var ilsken, han tog tag i repet som tjudrade kon, men kon slet sig och repet slet av tummen. I tre månader har han lagt om det här på närmaste health post. Eller hur det nu var. Det är inte så lätt att veta precis. Nu är det nästan läkt och just nu rent och fint.


Dagen efter är det dags att fortsätta till tvillingbyn. Det är ca 5-6 timmars vandring uppför, men hela tiden finns hus på vägen som binder ihop byarna. På grund av topografin är byarna här inte tätt samlade utan spridda där det finns möjlighet att bygga på slätt land mellan kullar och berg. Netra Chaulagain är vår säkre och trogne guide på vägen.



Så har vi kommit till Chilaunekharka, byn högre upp, bebodd av Tamangmänniskor, en mongolisk folkgrupp. Här är det riktigt fattigt. Det syns framför allt på barnen, okammade, smutsiga, trasiga kläder och skorvig och sårig hud till följd av bristsjukdomar. Liksom i Kalimati är jag den första vita människan som besöker byn. Många är öppna och ogenerade och ler stort, andra är blyga och kikar nyfiket under lugg. Det viktigaste mötet av alla är med mr Bir Bahadur Waiba, mannen som sitter till höger i sängen. Han är äldst i byn och är den som en gång startade skolan som finns där. Han öppnar sitt hus för mig och där ska jag få sova i natt. Vinden viner tvärsigenom huset här uppe, dammet från jordgolvet ryker och hans sonhustru sopar golvet med jämna mellanrum. Bir Bahadur har haft en dröm. Att en gång få se en utlänning i sin by och att så småningom turister ska leta sig. Jag har uppfyllt en dröm. Vi pratar med varandra på något konstigt sätt. Han på tamang-språk och jag på engelska och lite nepali. Lite hjälp med översättning får vi på vägen. Och på något sätt förstår vi varandra. Tror jag. Efter att vi fått lunch fortsätter vi till skolan som ligger ytterligare nån halvtimmes promenad uppåt. När jag får se skolan kommer tårarna. Alla står och väntar på oss. I siluett mot den blå himlen står de, en stor grupp av människor i allra åldrar. Stilla. Tysta. Vi blir högtidligt mottagna med malas (blomstergirlanderna) och tikas i pannan och frikostigt med det röda sindurpulvret strös även över våra axlar.


Fest i byn!


Här är byrådets möte i Chilaunekharka. Samma koncept introduceras som i Kalimati. Entusiasmen här är påtaglig, den går nästan att ta på, och utan större procedurer är avtalet klart på mycket kort tid. Här tänker man att bygget ska stå klart om en månad!!

Här borstar vi också tänderna... lika stort engagemang här...
Rektorn ser ut att vara nöjd med dagen!!!

Små djur från Liseberg som samlats i hög i en påse på vinden hos Ursula skänker stor glädje här.
Bir Bahadur uppmärksammas för sin viktiga roll och för det goda arbetet han gjort i sin by.

Skolans lärare framför skolbyggnaden. I ett klassrum. Allt som finns är en gammal griffeltavla och enkla träbänkar.
Två söta systrar har fått nya klänningar från Malin.
SMILES solpanel på skoltaket.

Och så närmar sig slutet för vårt besök i Chilaunekharka. Jag har sovit en natt under Bir Bahadurs tak. Jag har delat måltider med människorna här. Jag har uträttat mina behov i naturen, här finns inga toaletter. Jag har tittat på fina och fula tänder, delat ut små gåvor från vänner i Sverige, jag har haft barn i mitt knä, andra har blygt flytt undan mig. Jag har tittat, sniffat, beundrat, pratat, skrattat och fällt några tårar. Alldeles innan vi ska gå kommer en kvinna fram till mig och berättar om sin fattigdom. Jag tar hennes händer och slår ner blicken. Jag har känt och tänkt så mycket att det inte får plats i mitt huvud... Fattigdomen och okunskapen är stor, men gästfriheten visar inga gränser. Tack! Lasso, lasso!!!

Det kommer mera!

Misströsta icke! Är nu hemma på svensk mark igen. Jag kommer att fylla på med alla upplevelser och bilder från mina fyra veckor i det mytomsusade landet Nepal. Till de tidigare inläggen har jag börjat lägga till bilder, så titta tillbaka i tiden efter dem! Titta in på bloggen igen och kolla!

Hagelstorm, strejk och Fiaspel

Prövar att skriva från mobilen. Sitter på skolans balkong. Bakom mig spelar pojkarna det fia spel jag hade med. Didi tvättar mina kläder. Jag hade planerat att göra några ärenden i dag men det är nepali banda, dvs nationell strejk utlyst av oppositionen. Då har inga bussar och inga taxibilar kör. Man får inte heller köra sin bil eller mc. Gör man det är risken stor att något händer bilen eller cykeln. Solen skiner trots allt. Men på väg hem igår hamnade vi i värsta hagelstormen. Hagel stora som flirtkulor. Efteråt var luften härligt frisk och klar och barnen sprang skrattande och samlade hagel korn och av som glass. I morgon är en mötesdag för SMILES och Helphimalaya. På söndag ska Santosh och jag ta oss till Jomsom och Muktinath, ses från mot det.

bankarenden i Nepal

Farfar Kuldip Poudel med Surya Shrestha, fyra månader gammal. Babyn i familjen som bor i Poudels hus.

Torsdag formiddag. Har tillbringat de sista dagarna hos Santosh med hans farforaldrar dar de bor nara skolan. Farfar ar 73 ar och har gjort manga olika saker i sitt liv. Borjade som ung att aka till Indien for att prova livet, hade en affar dar, atervande som 18-aring och gifte sig. Flyttade till landsbygden och var jordbrukare. Startade en skola och undervisade under en period. Bor nu sedan lange i Yamdi tillsammans med sin fru, Santosh och ett par andra familjer. De har en ko som han mjokjar varje morgon. Det ar mansgora har. Han skoter djuren medan hustrun lagar maten och ser till huset. Santosh knattrar pa sin laptop nar han inte ar pa sitt college. Vi sitter pa eftermiddagen pa innergarden och pratar, livet flyter stilla pa. Det ar oerhort fridfullt och sjalen laggert sig till ro efter alla intryck och upplevelser. Barnen leker stillsamt. En baby har feber, vi pratar och tittar lite. Pa kvallen pratar farfar Kuldip Poudel och jag med varandra, Santosh maste tolka. Vi pratar langa, lange i morkret medan de andra sitter tysta runt omkring. Bara ett stearinljus briner. Vi pratar om relgion, moral, datid, framtid, politik, Sverige, Nepal.... det var en magisk kvall.
Idag ar vi pa banken, eller snarare bankerna for att fixa vara ekonomiska mellanhavanden. Ytterligare en intressant kulturell upplevelse. Annu sa lange har vi hunnit med tva banker och fomraliteterna ar ganska manga. Ett nytt konto ska oppnas for SMILES och pengar ska overforas. Sedan kan SMILES teamet borja forverkliga nasta fas i projektet, att bygga nya lokaler for dataundervisning och kopa datorer till dem.

Det har varit mycket svarare an jag hade forvantat mig att hitta tid att skriva har. kanske ar det bra. Jag har gjort manga andra saker. Darfor tanker jag att jag kommer att aterkomma har mer detaljerat nar jag ar tillbaka i vaster igen,

Har ar stekhett, sommaren ar pa sin hojdpunkt och termometern har stigit over 30 grader.

Dags for en my match med banken!

Dimman lattar...

Vi har just klivit av bussen och börjat vandringen mot Kalimati. Sibjan och Dhirendra bär madrassen.


Arbete på fälten. Dokos (korgarna som bärs med en rem över pannan) fylls.


Utsikt från Sibjans hus.


Bönor och linser soltorkas.


Bröder.


Santosh och Dhiru på "min" balkong.


Sibjan och hans syster Srijana tröskar.


Santosh och Nripesh i hostelrummet. Dags att sova... eller titta på TV kanske?


The nursery har fått ny fräsch inredning. Barnen har nya fina kläder men gråter dagen lång... inskolningen har just börjat.


Klass 2. Samundra, den yngsta hostelpojken i mitten.


Jag tjatar envist om tandborstningen på kvällen. Vi borstar under stjärnornas ljus och tandkrämslöddret skvätter vida omkring. Jag undrar om dom borstar i kväll?


Samundra och Sagar Banstola. Bröder.

Igar lag jag hela dagen, oroligt i magen och fullstandigt overfylld av alla moten, upplevelser och intryck. Tryggt, hemtamt, i min egen sang pa skolan i Hemja. Bishnu stryker mig over pannan och kommer med te, kokt ris och youghurt. Rishi sir sitter lange vid min sang och pratar, vi blir till och med ganska personliga. Vad du ar snall, sager jag. Men du ar ju allas mamma har, far jag till svar, och mamma tar man alltid hand om pa basta satt...

Idag borjar skolan igen efter en langre ledighet sa ikvall kommer jag att fa traffa mina hostelpojkar igen. Allt ar sig ganska sa likt, men mitt nurse room ar flyttat en vaning upp och de har gjort sa fint de nansin kunnat dar. Vi ska prata vidare om hur det kan fungera pa skolan och hur arbetet kan fortsatta. Har ska jag val istallet beratta mer om SMILES arbete i byarna.

Kalimati ar en by med ca 1200 invanare dar de flesta kanske aldrig lamnat omradet, eller som langst varit till Kathmandu, en dagsresa darifran. Pa grund av topografin, ideliga toppar och dalar, som sockertoppar nastan, ar byn spridd pa ett ganska stort geografiskt omrade och gransar direkt till nasta by. Den ligger pa knappt 100 m o h. Har finns inga andra utkomster an jordbruket, och det ar inte alltid latt att fa det att ga \ihop. Forra aret regnade det daligt, jorden ar nu torr och skorderna daliga. Man odlar framst ris, potatis, majs och vete. Vetet minskar man dock pa, det ger inte tillrackligt i relation till arbetet som kravs. Och varfor inte det?Jo, har gors allt for hand. Kvinnorna skordar med skara, binder nekar som ligger pa de sma terasserade faltenoch torkar. Nar de ar mogna bar kvinnorna stora lass av nekarna i sina doko pa ryggentill hemmet. Dar iklader sig sonen ochdottern skyddande klader och satter sig pa en stol och slar ur vetekornen. Nek for nek. Timme efter timme. Detyr i luften av damm och stoft, det ar tungt arbete. Och hur manga skappor korn blir det? Hur manga rupies kan de ge? Vi bor alla hos Sibjani Smiles-teamet. Sibjan ar sjalv fran Kalimati. Hans mamma och pappa och hans syster tar hand om oss alla, Santosh, Neelu, Dhirendra, Surya och mig. Det ar forsta gangen en utlanning besoker byn. Dvs.en amerikan. Man harsvart att greppa geografin, menUSa kanner alla till, det forlovade landet. Visst kanner vi igen det sedan forra sekelskiftet? Sa alla vita stora manniskor antas komma fran USA. Hela vagen fran bussen har Sibjan burit pa en tung madrass och filt, det visar sig att de ar till mig. Somnar forsta kvallen med ogonen faste i himlavalvet, ljuden... dofterna, luften omkring mig... om det bara inte vore for myggorna... alla ar totalt fascinerade over mina STORA roda myggbett som sprider sig over mina armar. De ar inte vackra, och de ar synnerligen roda mot mitt vintervita skinn. Mina armar ar vridna och vanda pa manga ganger och man har ojat sig och skrattat. Till slut dok det upp ett myggnat och det blev lite battre.

Forsta morgonen bad jag omlite vatten i en hink att tvatta mig i. Det gjorde jag aldrig igen, och skamdes efterat. Nar det bara ar Sibjans mamma och pappa och syster hemma racker det att mamman hamtar vatten tva ganger om dagen. Da tar honfram sina stora massingskrukor och satter dem i dokon, balanserar pa latta och sakra fotter pa terassernas kanter ner till floden och hamtar vatten. Det ar en promenad p10-15 minuter i nerforslutning. Sedan borjar vandringen tillbaka uppfor. Inte kan man tvatta sig i en hel balja med vatten da.... Dricker te och dricker pinfarsk buffelmjolk. Det ar nog den godaste mjolk jag druckit. Liksom den youghurt som gors bara genom att lata mjolken sta och surna. Det blir en mild aromatisk smak som svalkar i varmen. Ater ris tva ganger om dagen, massor av potatis, har ater de faktiskt kokt potatis!! Precis som hemma! Men inte kokt i vatten, bara lite olja i botten av kastrullen och sedan tatt lock pa. Det smakar himmelskt med lite hemgjord pickles till. Sibjans pappa hade tur och kunde salja 1400 kg potatis har om dagen for 17000 rupies. Det ger ett kilopris pa ca 1,20 sek. Potatisen saljs sedan for detdubbla priseti Kathmandu och som jordbrukare vet man att man alltid riskerar att bli lurad pa vagen. Granne, Netra, blev inte erbjuden ett lika bra pris och ar besviken och funerar nu pa hur han ska gora. Netra ar nagonstans mellan 25-30 ar, hartva dottrar och en liten son, har ingen utbildning och saknar fast inkomst. Han berattar stillsamt om sin situation, men ler och skrattar storre delen av tiden jag traffar honom. Netra ar ocksa den som guidar oss upp i bergen senare.
-----

Rishi sir vantar. Han maste till sitt arbete och jag har akt bakpa hans motorcykel hit till cyber cafet. Hinner aldrig fardigt... men nu ar jag har i Hemja, skolan borjar och vardagsrutinerna borjar, sa nog ska det bli tid for mig nu att ra mig sjalv en stund och aterkomma hit.

Hor att varen gjort entre i Goteborg, ser fram mot att njuta av den efter tropisk hetta har. Det har regnat och askat kraftigt nu under 5-6 dagar, kyler skont och jorden gronskar...

Kalimati i Sindhuli district

Första dal bahten vi äter i Sibjans hem.


Här sov jag!! Den vackraste sängplats jag haft.

Dhirendra gillar stil.


Köket. Kokgrop i jordgolvet och med getterna bakom ryggen.




Sibjans mamma t.v. hämtar vatten vid floden. Vid hennes sida står Netras fru. De har tre barn att försörja utan någon inkomst, de försöker leva på vad jorden ger dem.


Här badade jag. Det var en fantastisk känsla att vada i det kyliga vattnet, att få svalka i den 30-gradiga värmen och för en liten stund vara blöt av vatten och inte svett. Badet får dock avnjutas diskret, försiktigt skvalpande med tvål och tvaga sig utan att visa benen. Att tvätta håret under det rinnande vattnet där kvinnorna hämtade vatten var en nästan sinnlig upplevelse.


Stolta SMILES-medlemmar i fina tröjor. Karin - var stolt och tack!!! Du är numera upptagen i teamet och kan förbereda dig på fortsatt web-samarbete om du vill...


Teamet samlat utanför skolan tillsammans med några män från byn.


Köket hos Sibjan. Hans syster Srijana serverar maten.


På väg mot nästa by. Hos denna kvinna drack vi te. Hennes högsta dröm är att kuknna skriva sitt namn innan hon dör. Santosh har lovat att hjälpa henne med det.




Vandringen uppåt var tämligen dräglig. Vi vandrade i 5-6 timmar innan vi var framme i byn Chilaunedada.

Sockertoppslandskap.


Kändes lite märkligt när luften fylldes av barrdoft. Men här finns rikligt med barrträd.




Typisk bebyggelse.






Sibjans hus. Ser ni toaletten? Den första SMILES-toaletten?? Mer dokumentation kommer!!


Sibjans föräldrar Shiva och Januka Chaulagain.


När vi lämnade Kalimati gav Sibjans pappa alla en tikka (det röda märket blandat med ris i pannan). Det är en sorts välsignelse och ges när man ber till gudarna eller vid andra tillfällen då man behöver välgångsönskningar, välsignelser eller ord på vägen. Kan se lite olika ut, pulvret blandat med ris ger extra kraft.


Netra Chaulagain med son. Netra guidade oss upp i bergen.


Netras son får tikka.


Far och son.


Nu går vi till bussen...

Forst en buss till Banepa nan timme, sedan 3-4 timmar pa en obeskrivlig vag... stora stenar, branta stup, skarpa svangar da man tror att bussen ska kora rakt ner i floden hundratals meter under oss... ater momos pa vagen. Har packat minimalt tcker jag, anda har jag dubbelt sa mcket som de andra med mig. Smilesteamet tar hand om mig hela tiden sa jag slipper tanka, gora eller bara nagot sjalv. Nagot ovanlig upplevelse! Naturen ar fantastisk, alla dessa gronkladda berg, ideligen toppar och dalar och terasser overallt, det finns inte ord for det. Och just detta ar mitt problem har och nu, jag finner inte riktigt ord for att beskriva vad jag upplevt. Det brukar ju inte vara nagra problem annars! Jag har vandrat bland terasserna dar majsen och potatisen just nu vaxer ikladd hellang nepalesisk vardagsklanning, badat i floden, dvs ikladd petticoat for att dolja det mesta av min kropp och vatten till anklarna, tvattat mig och klader efter basta formaga, sett dimman latta over bergen medan haret torkar i solen, druckit te hos sa manga familjer att jag inte kan halla isar dem, sovit pa en liten terass under halmtak med utsikt over de standigt narvarande bergen, cikador e.d. har sjungit mig till somns medan buffalon statt for basnoterna med sitt mumsande, Karlavagnen precis ovanfor mig fast upp och ner, lagt helande hander pa farbrorn som blev av med sin tumme pga en ilsken buffel, deltagit i bymoten for att komma overens om SMILES fortsatta arbete, vandrat fem timmar upp i bergen till nasta by dar fattigdomen var patagligt varre, atit ris och gronsaker och allt jag blivit bjuden pa som varit tillagat, glomde bort att mamman som lagade maten tidigare "mockade" for buffalon med handerna.
-------------

Nu far jag sluta - strommen stangs av om fem minuter!!! Skriver nar jag kan igen!!