Creating SMILES - building the nation, pilot phase II

Så skulle jag då äntligen få se solpaneler och toaletten som vi pratat så mycket om. Du som behöver mer information om projektet är välkommen att läsa i Santosh blogg, se länken här intill För att pröva vårt samarbete, för att se hur vi kunde kommunicera via nätet och om det fungerade att överföra pengar, beslutade vi med Santosh i täten att göra ett första pilotprojekt. En toalett och två solpaneler skulle installeras i två skolor i Kalimati och Chilaunekharka. Jag hade ju sett bilder, men det var en alldeles fantastisk känsla att se detta i verkligheten. Att vi gjort detta tillsammans tvärs över hela världen! Jag känner mig stolt som en tupp (om man nu kan göra det som höna) över ungdomarna i SMILES. När vi kom till Kalimati i mörkret den första kvällen och jag förstod att vi var nästan framme, sa Sibjan: Vänta här, mam. Sedan gick han en bit framåt och lyste med ficklampan: "Se, här är den första SMILES-toaletten." Det var högtidligt. Och här är den!!! Den fungerar alldeles utmärkt, jag har nyttjat den för både short toilet och long toilet med lika gott resultat! :)
Framför toaletten syns ett fyrkantigt område. Här under ligger tanken som är ansluten via rörledningar från själva toaletten. Det tunna röret som sträcker sig över taket på toaletten ventilerar bort gaserna. Vi diskuterade möjligheten att ta tillvara dem, kanske är det en möjlighet längre fram. Tanken töms sedan vid behov via en öppning ner mot gödselstacken som ligger till höger om bilden nedanför toaletten. Sjävklart är toaletten av asiatisk modell, man hukar ner och det finns ingen stol att sitta på. Något av intresse för hygieniker här? Toalettpapper finns inte, man skiljer på höger och vänster hand. Vatten och tvål finns tillgängligt.

Så har vi då samlats för att prata om nästa fas, pilot phase II. Här står SMILES-teamet med några från byn utanför skolan i Kalimati, redo för ett möte med byrådet. Från vänster Neelu, Sibjan, Santosh, Dhirendra och Surya.

Eftersom Santosh var förhindrad att delta var Sibjan föredragande. Trots att jag inte kunde följa nepalesiskan hörde jag att han är en god talare. Med myndig stämma la han fram SMILES förslag till byn:
SMILES erbjuder skolan ett koncept som innebär att eleverna på skolan erbjuds undervisning i datakunskap och därmed även möjlighet att lära sig det latinska alfabetet. Även vuxna analfabeter inkluderas bland eleverna. Idag finns inga datorer alls på skolan och förslaget väcker stort intresse.

Sibjan lägger fram förslaget till ett avtal som ser ut som följer:
Det behövs en ny lokal för datautrustning och den måste vara stöld- och vädersäker. Det måste finnas galler för fönstren, lås på dörren och byggnaden måste tåla alla väderlekar. SMILES erbjuder sig att stå för större delen av kostnaden, men engagerar också byborna genom att varje SMILES-medlem själv lägger 1000 rupies och uppmanar varje hushåll i byn att göra likadant. På det sättet gör man alla delaktiga och ansvariga för verksamheten. Man har nyligen startat ett nytt skolbygge och gjort en liknande insamling så först går diskussionen lite trögt. Rektorn är hela tiden mycket positiv och vill inte låta detta tillfälle gå dem ur händerna. Till slut har mötet enats om att anta förslaget och strax går mötet in i en betydligt ivrigare fas. Nu ska beslut om hur och när fattas. Byn åtar sig att bygga huset inom två månader. Det blir männen i byn som frivilligt gör arbetet, det gagnar dem själva och deras barn och ger sysselsättning. De flesta har ingen fast inkomst utan livnär sig på vad jorden ger. Först när huset är klart levererar SMILES två datorer och solpaneler som försörjer dem med ström. Byn anmodas också att utse en bymedlem som ska få uppdraget att bli datalärare. SMILES bekostar en grundkurs i datakunskap åt honom/henne. Man planerar att ta ut en symbolisk summa för varje elev och månad. Denna inkomst förväntas att täcka underhåll och inledningsvis också lärarlönen. Med tiden hoppas man att läraren ska få samma status som de andra och avlönas via skolans ordinarie system.

Betydelsen av datakunskap i en by som Kalimati, långt borta i en avkrok i Himalaya, är större än vi någonsin kan föreställa oss. "Maybe computers are like candies to Swedish children" sa Neelu när vi diskuterade en kväll i månskenet. Hon har mer rätt än hon själv vet om. Här handlar det om att väcka nyfikenheten för utbildning genom ny teknologi, att ge möjlighet för flera människor att skaffa sig de kunskaper som är grundläggande för att ta sig fram i ett allt modernare samhälle. Att med skriv- och läskunskaper kunna öppna dörren till omvärlden. Att när vi en dag lyckats att få till den trådlösa kommunikationen kunna söka ny kunskap, att förstå sitt land i en omvärldskontext, att få bättre sjukvård via telemedicin i olika former och att kunna starta e-handel. Eller att kunna ha kontakt med sina nära och kära som arbetar i ett annat land långt bort... Kort sagt, utveckling. Att få tillgång till en liten del av den kaka som vi ätit stora bitar av i decennier. Här är inte datorer godis. De är riktig hårdvara.


En kvinnlig lärare på skolan tittar på bilden av sig själv från artikeln i Dialäsen som Monica skrivit. Undrar hur det känns att se sig själv på pränt i en tidning tryckt på ett främmande språk i ett land på andra sidan jordklotet? Hela tiden under mötet lyser lampan i taket. Ljus från SMILES.

Rektorn på skolan i Kalimati. Efter mötet hyllas hela SMILES-teamet på sedvanligt sätt. Det känns i bröstet och det drar lite i ögonvrån. Vad är det egentligen jag får ta del av??? En stor ödmjukhet breder ut sig inuti mig.


Lärarna framför skolan.
Det slutna avtalet firas efter mötet med att äta nyskördad kokt potatis serverad med salt och chili. Gott!!
Här ska datasalen ligga. Mitt i byn.

I kvällningen efter mötet har vi samling utanför skolan för att dela ut gåvor från goda människor här hemma. Vi har en hel bunt med tandborstar som blir centrala i föreställningen. Mina nepalesiska unga vänner beslutar sig för "checking teeth". Alla studenter får komma och visa upp sina tänder. Är de rena och fina får de en blyertspenna (hett eftertraktad här) och är tänderna mindre rena får de en tandborste. Därefter direkt till tandborstning på plats. Alla engagerar sig till 100 % och det borstas tänder så det står härliga till. Efter borstningen är det ny inspektion och renare tänder ger en penna eller ett radergummi! Samtidigt pratar vi hela tiden om varför och hur man ska borsta. På kvällen kommer en mamma med sin gråtande son till Sibjans hus. Han fick ingen tandborste.. han fick en penna... allt hans mamma försökt med för att göra honom glad har misslyckats... Snabbt får vi ordna fram en tandborste åt honom för se honom le igen!
I ljuset av SMILES lampa lägger jag om mannens hand som saknar tummen. Hans ko var ilsken, han tog tag i repet som tjudrade kon, men kon slet sig och repet slet av tummen. I tre månader har han lagt om det här på närmaste health post. Eller hur det nu var. Det är inte så lätt att veta precis. Nu är det nästan läkt och just nu rent och fint.


Dagen efter är det dags att fortsätta till tvillingbyn. Det är ca 5-6 timmars vandring uppför, men hela tiden finns hus på vägen som binder ihop byarna. På grund av topografin är byarna här inte tätt samlade utan spridda där det finns möjlighet att bygga på slätt land mellan kullar och berg. Netra Chaulagain är vår säkre och trogne guide på vägen.



Så har vi kommit till Chilaunekharka, byn högre upp, bebodd av Tamangmänniskor, en mongolisk folkgrupp. Här är det riktigt fattigt. Det syns framför allt på barnen, okammade, smutsiga, trasiga kläder och skorvig och sårig hud till följd av bristsjukdomar. Liksom i Kalimati är jag den första vita människan som besöker byn. Många är öppna och ogenerade och ler stort, andra är blyga och kikar nyfiket under lugg. Det viktigaste mötet av alla är med mr Bir Bahadur Waiba, mannen som sitter till höger i sängen. Han är äldst i byn och är den som en gång startade skolan som finns där. Han öppnar sitt hus för mig och där ska jag få sova i natt. Vinden viner tvärsigenom huset här uppe, dammet från jordgolvet ryker och hans sonhustru sopar golvet med jämna mellanrum. Bir Bahadur har haft en dröm. Att en gång få se en utlänning i sin by och att så småningom turister ska leta sig. Jag har uppfyllt en dröm. Vi pratar med varandra på något konstigt sätt. Han på tamang-språk och jag på engelska och lite nepali. Lite hjälp med översättning får vi på vägen. Och på något sätt förstår vi varandra. Tror jag. Efter att vi fått lunch fortsätter vi till skolan som ligger ytterligare nån halvtimmes promenad uppåt. När jag får se skolan kommer tårarna. Alla står och väntar på oss. I siluett mot den blå himlen står de, en stor grupp av människor i allra åldrar. Stilla. Tysta. Vi blir högtidligt mottagna med malas (blomstergirlanderna) och tikas i pannan och frikostigt med det röda sindurpulvret strös även över våra axlar.


Fest i byn!


Här är byrådets möte i Chilaunekharka. Samma koncept introduceras som i Kalimati. Entusiasmen här är påtaglig, den går nästan att ta på, och utan större procedurer är avtalet klart på mycket kort tid. Här tänker man att bygget ska stå klart om en månad!!

Här borstar vi också tänderna... lika stort engagemang här...
Rektorn ser ut att vara nöjd med dagen!!!

Små djur från Liseberg som samlats i hög i en påse på vinden hos Ursula skänker stor glädje här.
Bir Bahadur uppmärksammas för sin viktiga roll och för det goda arbetet han gjort i sin by.

Skolans lärare framför skolbyggnaden. I ett klassrum. Allt som finns är en gammal griffeltavla och enkla träbänkar.
Två söta systrar har fått nya klänningar från Malin.
SMILES solpanel på skoltaket.

Och så närmar sig slutet för vårt besök i Chilaunekharka. Jag har sovit en natt under Bir Bahadurs tak. Jag har delat måltider med människorna här. Jag har uträttat mina behov i naturen, här finns inga toaletter. Jag har tittat på fina och fula tänder, delat ut små gåvor från vänner i Sverige, jag har haft barn i mitt knä, andra har blygt flytt undan mig. Jag har tittat, sniffat, beundrat, pratat, skrattat och fällt några tårar. Alldeles innan vi ska gå kommer en kvinna fram till mig och berättar om sin fattigdom. Jag tar hennes händer och slår ner blicken. Jag har känt och tänkt så mycket att det inte får plats i mitt huvud... Fattigdomen och okunskapen är stor, men gästfriheten visar inga gränser. Tack! Lasso, lasso!!!