This is my country...

... är fyra ord jag aldrig glömmer. Jag glömmer heller aldrig Santosh stolta ansikte och röst när han sa dem, en mörk kväll när vi i månsken skumpar fram i en jeep mot Jomsom över något som ser ut som en torrlagd flodbädd. Vi anar bara hur landskapet tornar upp sig runt omkring oss. Vi är 3000 meter över havet och i jeepens bandspelare strömmar nepalesisk popmusik. Den unge chauffören rattar oss säkert framåt.Vi äter kex och chips och dricker coca-cola. Förväntan fyller oss. Vi är på äventyr.

Tidigt på morgonen tog vi bussen från Hemja till Beni, ett litet samhälle som är knutpunkt för mycket trafik till och från trekkingleder. Här är torrt, sanden viner i ögonen när det blåser. Det är varmt och svettigt. På den öppna platsen står en mängd bussar och jeepar, unga chaufförer kommer fram till mig och undrar vart jag ska. Det är skönt att ha Santosh med mig, han tar hand om allt och jag slipper förhandla... I menyn på restaruangen finns mycket att välja på till lunch. Snakes? Kan det vara något? Vi fortsätter i nästa buss och hamnar på var sin sida i bussen. Mellan oss fylls snabbt gången av stora rissäckar, transport till en by? Försäljning? Ingen oroar sig för att få plats ombord, alla får plats, även om man behöver sitta tre på ett dubbelsäte. Ur en bur med hönor rymmer en plötsligt ut på taket, snabbt har någon där uppe fångat in den igen. Några skolbarn får skjuts på vägen, de slipper gå en timma eller så för att komma hem. Bussen lutar betänkligt i snäva kurvor, det finns inga staket eller skydd, och rakt nedanför mina ögon stupar landskapet i raviner och floder. Det är ingen idé att vara rädd. Jag är här - och jag ska ta mig från en punkt till en annan på det enda sätt som går just nu. Det är faktiskt en alldeles fantastisk känsla att bara lämna över och lita på att det går bra. Det är stora stenar på vägen. Ett däck går sönder. Det tar lång tid att laga. Någonstans på vägen bygger man ett hus. En grävskopa står mitt på vägen och blockerar vår framfart. Vi får vänta tills de grävt färdigt. Länge. Man diskuterar. Och gräver. Till slut kör vi.


































Ghasa





















I know Santosh, but you look so happy here!! :)

Tiden har tickat på och vi anländer till Ghasa i tidig skymning, platsen där vi ska ta en jeep till Jomsom. Men vi kommer för sent. Det är fullt med fordon på uppställningsplatsen, men inga flera turer är planerade i dag. Santosh diskuterar med de unga killarna, de ser rätt tuffa ut. Nä, det blir alldeles för dyrt. Vi väntar. Får se vad som händer. Väntar. De pratar lite igen. Jag gillar mig inte riktigt här, får inga bra känslor, vill härifrån, vill till Jomsom i kväll. Till slut är det bestämt, för priset av en jeep fylld med 12 personer åker vi tillsammans med tre andra. Det är skamligt mycket pengar här, men otroligt skönt att komma iväg. Jag fylls av en total frihetskänsla. This is my country. Månen lyser över oss.















Utsikten från vårt hotellrum Jomsom

Med hjälp av jeepchauffören hittade Santosh ett alldeles perfekt hotell. Ett rum fanns kvar åt oss, med eget badrum! Dusch och sitt-toa! TV på rummet! Rena lyxen! Var sin säng med en mjuk filt i! Vi festar loss på öl till maten, något italienskt och något mexikanskt tror jag det var. Det är tyst och stilla, alla måste sova redan. En inhemsk äpplebrandy från Marpha hjälper oss till sängs... pratar länge under var sin filt med rullgardinen nerdragen. Vad döljer mörkret för oss? Morgonen bjuder på strålande sol och verkligheten visade sig i all sin skimmer. Snöklädda toppar mot en molnfri himmel. Kan livet bli vackrare än så här?

Dags för nästa jeepfärd... nu är det bara ett par timmar kvar till Muktinath. Vi går genom ett blåsigt Jomsom till platsen för färd mot platsen som ger frälsning. En stor skara sydindier har också hittat hit. Muktinath är en av de viktigaste vallfärdsorterna för alla rättrogna hinduer, hit ska man helst ta sig någon gång i livet var man än bor. Santosh är förberedd med rökelser och gåvor till gudarna som man skickat med hemifrån. Vi hittar en jeep och får plats där bak. Det är trångt och vägen är tidvis riktigt skumpig men tidvis alldeles perfekt. Det gäller förstås att hålla i sig ordentligt, annars får man en smäll i huvet från plåttaket i de värsta guppen. Jag har träningsvärk i magen efter dessa färder...
På väg till jeep-platsen i Jomsom












SMILES-tröjan är förstås med på turen...

Flera indier vallfärdade till Muktinath

Det är trångt i jeepen och man måste hålla i sig...



Ser ni mina vita fötter? ;) Det blåser så mycket att han måste hålla i dörren...

Bedövande vyer...

Det är kyligare nu, och starka vindar blåser




Muktinath. Översatt - en plats för frälsning. Och för frihet. Vad ska jag säga. En helig plats på 4000 meter höjd i mitt drömland Nepal. Hinduer trängs, skrattar, ber till gudarna, går genom heligt renande vatten, skrattar, äter, ber i templet, välsignar varandra, dricker te, skrattar. Lever och är. Här och nu. Just nu lyckliga över att vara här. När Santosh är inne i templet vaktar jag hans plånbok och bälte av skinn, och gråter en skvätt. Det är så stort. Vart man än far, världen över, alltid, tror människor på någon, något. Drömmer om något. Vill något. Just nu sitter jag på en alldeles vanlig träbänk. Den kunde stått i Henån eller nåt. Men jag är i Muktinath. Och jag är här med Santosh. Tittar. Är. Och tänker. Jag tvättar mig också i det heliga vattnet och blir renad från synder. Vi hittar shaligrams, de svarta heliga stenarna som symboliserar lord Vishnu, de skänker lycka och framgång i livet. Stoppar ner några i väskan hem. Brahmas eviga eld brinner i templet. Santosh sätter en tika i pannan på mig och en enkel svart liten mala runt halsen. De tibetanska böneflaggorna vajar i vinden, här samsas hinduer och buddhister sida vid sida. Santosh köper tibetanska flaggor till mig och Ingrid, de ska få vaja i vinden i tallen i Sandvik.

Entrén till templet i Muktinath

Hon har färdats hela vägen från södra Indien och behöver vila

Tibetanska böneflaggor strävar i den hårda vinden

Heliga bad

Vattnet som renar oss från alla synder. Det är kallt!!

De ville gärna bli fotograferade!


Santosh på väg in i templet












Mor och son

























Nu lämnar vi...

Trötta, lite frusna, uppfyllda, lite tysta, vandrar vi tillbaka genom Jomsoms raka gator. Äter ris och riktig nepalesisk mat i kväll. En grupp franska turister underhålls av sina guider, de dansar, spelar och sjunger. Vi lyssnar en stund. Tillbaka på rummet. Lite apple brandy igen. Kvällsljuset bjuder på samma utsikt från fönstret men i annan dager. I morgon ska vi flyga.















Från Jomsom kan man flyga hela vägen hem till Pokhara. Det ska vi göra. Ett litet, litet plan med en plats på varje sida i flygplanskroppen. Vi befinner oss på nästan 4000 meters höjd och toppar reser sig överallt omkring. Flygningen bjuder på hissnande upplevelser, vi stiger brant mot bergsväggarna, ser den kala klippan stryka alldeles inunder oss... grönklädda kanter smeker andra sidan planet... glider över på andra sidan... plötsligt lutar världen åt ett annat håll... och så ser man bara den blå himlen igen... kameran ligger i sin väska... det är helt fantastiskt...

Thank you, Santosh for sharing this with me. I will never forget these days. Ever.

Creating SMILES - building the nation, pilot phase II

Så skulle jag då äntligen få se solpaneler och toaletten som vi pratat så mycket om. Du som behöver mer information om projektet är välkommen att läsa i Santosh blogg, se länken här intill För att pröva vårt samarbete, för att se hur vi kunde kommunicera via nätet och om det fungerade att överföra pengar, beslutade vi med Santosh i täten att göra ett första pilotprojekt. En toalett och två solpaneler skulle installeras i två skolor i Kalimati och Chilaunekharka. Jag hade ju sett bilder, men det var en alldeles fantastisk känsla att se detta i verkligheten. Att vi gjort detta tillsammans tvärs över hela världen! Jag känner mig stolt som en tupp (om man nu kan göra det som höna) över ungdomarna i SMILES. När vi kom till Kalimati i mörkret den första kvällen och jag förstod att vi var nästan framme, sa Sibjan: Vänta här, mam. Sedan gick han en bit framåt och lyste med ficklampan: "Se, här är den första SMILES-toaletten." Det var högtidligt. Och här är den!!! Den fungerar alldeles utmärkt, jag har nyttjat den för både short toilet och long toilet med lika gott resultat! :)
Framför toaletten syns ett fyrkantigt område. Här under ligger tanken som är ansluten via rörledningar från själva toaletten. Det tunna röret som sträcker sig över taket på toaletten ventilerar bort gaserna. Vi diskuterade möjligheten att ta tillvara dem, kanske är det en möjlighet längre fram. Tanken töms sedan vid behov via en öppning ner mot gödselstacken som ligger till höger om bilden nedanför toaletten. Sjävklart är toaletten av asiatisk modell, man hukar ner och det finns ingen stol att sitta på. Något av intresse för hygieniker här? Toalettpapper finns inte, man skiljer på höger och vänster hand. Vatten och tvål finns tillgängligt.

Så har vi då samlats för att prata om nästa fas, pilot phase II. Här står SMILES-teamet med några från byn utanför skolan i Kalimati, redo för ett möte med byrådet. Från vänster Neelu, Sibjan, Santosh, Dhirendra och Surya.

Eftersom Santosh var förhindrad att delta var Sibjan föredragande. Trots att jag inte kunde följa nepalesiskan hörde jag att han är en god talare. Med myndig stämma la han fram SMILES förslag till byn:
SMILES erbjuder skolan ett koncept som innebär att eleverna på skolan erbjuds undervisning i datakunskap och därmed även möjlighet att lära sig det latinska alfabetet. Även vuxna analfabeter inkluderas bland eleverna. Idag finns inga datorer alls på skolan och förslaget väcker stort intresse.

Sibjan lägger fram förslaget till ett avtal som ser ut som följer:
Det behövs en ny lokal för datautrustning och den måste vara stöld- och vädersäker. Det måste finnas galler för fönstren, lås på dörren och byggnaden måste tåla alla väderlekar. SMILES erbjuder sig att stå för större delen av kostnaden, men engagerar också byborna genom att varje SMILES-medlem själv lägger 1000 rupies och uppmanar varje hushåll i byn att göra likadant. På det sättet gör man alla delaktiga och ansvariga för verksamheten. Man har nyligen startat ett nytt skolbygge och gjort en liknande insamling så först går diskussionen lite trögt. Rektorn är hela tiden mycket positiv och vill inte låta detta tillfälle gå dem ur händerna. Till slut har mötet enats om att anta förslaget och strax går mötet in i en betydligt ivrigare fas. Nu ska beslut om hur och när fattas. Byn åtar sig att bygga huset inom två månader. Det blir männen i byn som frivilligt gör arbetet, det gagnar dem själva och deras barn och ger sysselsättning. De flesta har ingen fast inkomst utan livnär sig på vad jorden ger. Först när huset är klart levererar SMILES två datorer och solpaneler som försörjer dem med ström. Byn anmodas också att utse en bymedlem som ska få uppdraget att bli datalärare. SMILES bekostar en grundkurs i datakunskap åt honom/henne. Man planerar att ta ut en symbolisk summa för varje elev och månad. Denna inkomst förväntas att täcka underhåll och inledningsvis också lärarlönen. Med tiden hoppas man att läraren ska få samma status som de andra och avlönas via skolans ordinarie system.

Betydelsen av datakunskap i en by som Kalimati, långt borta i en avkrok i Himalaya, är större än vi någonsin kan föreställa oss. "Maybe computers are like candies to Swedish children" sa Neelu när vi diskuterade en kväll i månskenet. Hon har mer rätt än hon själv vet om. Här handlar det om att väcka nyfikenheten för utbildning genom ny teknologi, att ge möjlighet för flera människor att skaffa sig de kunskaper som är grundläggande för att ta sig fram i ett allt modernare samhälle. Att med skriv- och läskunskaper kunna öppna dörren till omvärlden. Att när vi en dag lyckats att få till den trådlösa kommunikationen kunna söka ny kunskap, att förstå sitt land i en omvärldskontext, att få bättre sjukvård via telemedicin i olika former och att kunna starta e-handel. Eller att kunna ha kontakt med sina nära och kära som arbetar i ett annat land långt bort... Kort sagt, utveckling. Att få tillgång till en liten del av den kaka som vi ätit stora bitar av i decennier. Här är inte datorer godis. De är riktig hårdvara.


En kvinnlig lärare på skolan tittar på bilden av sig själv från artikeln i Dialäsen som Monica skrivit. Undrar hur det känns att se sig själv på pränt i en tidning tryckt på ett främmande språk i ett land på andra sidan jordklotet? Hela tiden under mötet lyser lampan i taket. Ljus från SMILES.

Rektorn på skolan i Kalimati. Efter mötet hyllas hela SMILES-teamet på sedvanligt sätt. Det känns i bröstet och det drar lite i ögonvrån. Vad är det egentligen jag får ta del av??? En stor ödmjukhet breder ut sig inuti mig.


Lärarna framför skolan.
Det slutna avtalet firas efter mötet med att äta nyskördad kokt potatis serverad med salt och chili. Gott!!
Här ska datasalen ligga. Mitt i byn.

I kvällningen efter mötet har vi samling utanför skolan för att dela ut gåvor från goda människor här hemma. Vi har en hel bunt med tandborstar som blir centrala i föreställningen. Mina nepalesiska unga vänner beslutar sig för "checking teeth". Alla studenter får komma och visa upp sina tänder. Är de rena och fina får de en blyertspenna (hett eftertraktad här) och är tänderna mindre rena får de en tandborste. Därefter direkt till tandborstning på plats. Alla engagerar sig till 100 % och det borstas tänder så det står härliga till. Efter borstningen är det ny inspektion och renare tänder ger en penna eller ett radergummi! Samtidigt pratar vi hela tiden om varför och hur man ska borsta. På kvällen kommer en mamma med sin gråtande son till Sibjans hus. Han fick ingen tandborste.. han fick en penna... allt hans mamma försökt med för att göra honom glad har misslyckats... Snabbt får vi ordna fram en tandborste åt honom för se honom le igen!
I ljuset av SMILES lampa lägger jag om mannens hand som saknar tummen. Hans ko var ilsken, han tog tag i repet som tjudrade kon, men kon slet sig och repet slet av tummen. I tre månader har han lagt om det här på närmaste health post. Eller hur det nu var. Det är inte så lätt att veta precis. Nu är det nästan läkt och just nu rent och fint.


Dagen efter är det dags att fortsätta till tvillingbyn. Det är ca 5-6 timmars vandring uppför, men hela tiden finns hus på vägen som binder ihop byarna. På grund av topografin är byarna här inte tätt samlade utan spridda där det finns möjlighet att bygga på slätt land mellan kullar och berg. Netra Chaulagain är vår säkre och trogne guide på vägen.



Så har vi kommit till Chilaunekharka, byn högre upp, bebodd av Tamangmänniskor, en mongolisk folkgrupp. Här är det riktigt fattigt. Det syns framför allt på barnen, okammade, smutsiga, trasiga kläder och skorvig och sårig hud till följd av bristsjukdomar. Liksom i Kalimati är jag den första vita människan som besöker byn. Många är öppna och ogenerade och ler stort, andra är blyga och kikar nyfiket under lugg. Det viktigaste mötet av alla är med mr Bir Bahadur Waiba, mannen som sitter till höger i sängen. Han är äldst i byn och är den som en gång startade skolan som finns där. Han öppnar sitt hus för mig och där ska jag få sova i natt. Vinden viner tvärsigenom huset här uppe, dammet från jordgolvet ryker och hans sonhustru sopar golvet med jämna mellanrum. Bir Bahadur har haft en dröm. Att en gång få se en utlänning i sin by och att så småningom turister ska leta sig. Jag har uppfyllt en dröm. Vi pratar med varandra på något konstigt sätt. Han på tamang-språk och jag på engelska och lite nepali. Lite hjälp med översättning får vi på vägen. Och på något sätt förstår vi varandra. Tror jag. Efter att vi fått lunch fortsätter vi till skolan som ligger ytterligare nån halvtimmes promenad uppåt. När jag får se skolan kommer tårarna. Alla står och väntar på oss. I siluett mot den blå himlen står de, en stor grupp av människor i allra åldrar. Stilla. Tysta. Vi blir högtidligt mottagna med malas (blomstergirlanderna) och tikas i pannan och frikostigt med det röda sindurpulvret strös även över våra axlar.


Fest i byn!


Här är byrådets möte i Chilaunekharka. Samma koncept introduceras som i Kalimati. Entusiasmen här är påtaglig, den går nästan att ta på, och utan större procedurer är avtalet klart på mycket kort tid. Här tänker man att bygget ska stå klart om en månad!!

Här borstar vi också tänderna... lika stort engagemang här...
Rektorn ser ut att vara nöjd med dagen!!!

Små djur från Liseberg som samlats i hög i en påse på vinden hos Ursula skänker stor glädje här.
Bir Bahadur uppmärksammas för sin viktiga roll och för det goda arbetet han gjort i sin by.

Skolans lärare framför skolbyggnaden. I ett klassrum. Allt som finns är en gammal griffeltavla och enkla träbänkar.
Två söta systrar har fått nya klänningar från Malin.
SMILES solpanel på skoltaket.

Och så närmar sig slutet för vårt besök i Chilaunekharka. Jag har sovit en natt under Bir Bahadurs tak. Jag har delat måltider med människorna här. Jag har uträttat mina behov i naturen, här finns inga toaletter. Jag har tittat på fina och fula tänder, delat ut små gåvor från vänner i Sverige, jag har haft barn i mitt knä, andra har blygt flytt undan mig. Jag har tittat, sniffat, beundrat, pratat, skrattat och fällt några tårar. Alldeles innan vi ska gå kommer en kvinna fram till mig och berättar om sin fattigdom. Jag tar hennes händer och slår ner blicken. Jag har känt och tänkt så mycket att det inte får plats i mitt huvud... Fattigdomen och okunskapen är stor, men gästfriheten visar inga gränser. Tack! Lasso, lasso!!!