sista bilderna fran skolresan

Dahl baht tarkari. Det ar faktiskt mycket aptitligt att ata med handen. Nepaleserna har en fingerfardighet som inte ar av denna vard nar de snabbt blandar ihop allt till angenam smak.

Bishnu ar glad i kylan.

Sondag. Om exakt tva veckor lamnar jag skolan. Nu ar det lov tom torsdag, pa fredag ar det Result Day, dvs barnen kommer med sina foraldrar for att fa veta om de har klarat sin examen och vilken plats de fick. Kanske blir det nagon utflykt innan dess. Veckan darpa blir alltsa sista skolveckan. Jag ska hinna med mycket da. Framfor allt vill jag vara mycket med pojkarna. Nu ska jag ta mig in till Pokhara och shoppa lite. Det var ett tag sedan! Kram pa er!

Fler foton fran skolresan 2

Vantande pa bussen hem.

Skonhet.

Pojkar i klass nio. obs, brillorna ar urviktiga.

Alla flickorna.

Klass nio poserar igen.

Fler foton fran skolresan 1

Mycket kand skulptur utanfor Krishnatemplet i Patan. Det ar nagot med fageln, jag har glomt vad.

Alla samlade utanfor Krishnatemplet

Inga skor i templet, hur kallt det an ar. Inte heller nagot skinn.

Utanfor Krishnatemplet

Pojkar i Krishnatemplet

Skolresa till Kathmandu

Aptemplet, Pasupatinah

Madhav tittar pa film i bussen

Pasupatinah, Bishnu, Nripesh, Shiva och jag

Budanilakhanta, det storsta hinduiska templet i Nepal

Alla samlade innan avfard.

10 januari

Nu sitter jag i min säng i hostelrummet. Strömmen är avstängd. Vi har ätit middag, stekt ris med kålgryta och linser. Dricker nu mitt söta te kryddat med nejlika. Det är lov och alla pojkarna är hemma hos sina familjer. Bara Bishnus familj och jag är här. Under dagen har jag städat lite och rättat en skrivning i hälsa i klass fyra. Strålande resultat. Helavtvättning i kallt vatten i solen. En behövligt långsam dag i härligt varmt solsken efter en intensiv skolresa!

Jag tror faktiskt att skolresan är en av de större utmaningarna för mig under tiden här. Darmed en av de storsta upplevelserna. For eleverna var det sakert storre an jag kan forestalla mig. Shiva, 13 ar, som jag tog med eftersom han inte hade nagon familj hemma, satt dodstyst och tittade ut genom fonstret hela vagen till Kathmandu.

Jag har släppt mängder av kontrollbehov, men drabbades nagot under skolresan. I tisdags morse samlades alla på skolan. 52 elever och 10 lärare, inklusive mig själv. Jag stod redo med åksjuketabletter och många ville ha. Den som aldrig varit i Asien och sett bussarna har nog svårt att föreställa sig komforten, men inte är det som våra luftkonditionerade bussar med fällbara säten inte. Stötdämpare är nog en okänd komponent. Eleverna satt tre i varje säte, även jag ibland. 48 passagare var egentligen max, men regler är till för att inte följas i detta land. Jag var nyfiken på hur programmet såg ut. Det fanns inget. Bara ett i huvudet på Jagat Sir som sannolikt skrevs simultant. Ingenting var förbokat, vare sig mat eller rum. Det s.k. hotellet var förvarnat, det var allt. Resan till Kathmandu tog till slut ca 9-10 timmar, de sista två i krypande kö i sta´n. Alla var rejält trötta och hungriga när vi kom fram till ett isblått och utkylt stenhotell. Men alla var nyfikna och förväntansfulla. Kathmandu är flera grader kallare än här och det kändes. Jag hamnade tillsammans med fyra flickor och en av hostelpojkarnai ett rum med fyra sängar och spyor på väggen. Papperskorgen var fylld med resten. Lakanen var inte tvättade. Fönstren gick inte att stänga ordentligt. Lite smaackligt tyckte flickorna, men inget storre problem. Papperskorgen slangde vi ut och flyttade sangen bort fran spyvaggen. Återigen har jag drabbats av rejäl hosta och lite feberkänsla. Jag överlevde faktiskt den natten, men jag var tveksam när jag kröp ner under täcket med alla kläder på om jag faktiskt skulle göra det… De två dagarna i Kathmandu blev den hittills största prövningen av mitt svenska tålamod och behov av ordning, reda och kontroll. Infektionen gjorde sakert sitt till. För att klara två nätter till kr fixade jag ett rent rum för Bishnu, mig och pojkarna. Jag sov bra trots kylan och flickorna kunde prata, fnittra, sjunga och dansa precis så länge de ville.
Att åka runt till 5-6 sevärdheter dagligen i en kaotisk asiatisk storstad, klämma in lite mat här och där, hålla reda på 52 elever utan någon för mig synbar organisation var svettigt men roligt. I kvällningen den första dagen klämdes en botanisk trädgård in och plötsligt hade vi bråttom tillbaks i skymningen. Till fots. 52 elever som aldrig varit i storstaden förut utspridda på gatorna mot hotellet. Inte ens alla lärare visste var vi bodde. Och det blir fort alldeles kolsvart. Många var nog lite rädda en stund. Men alla kom fram. Det är detta som är det underliga. Hur galet, hur oplanerat och hur rörigt och improviserat allt än är, så nog ordnar det sig alltid. På något sätt. Det var dåligt med mat ibland och alldeles för många språngmarscher mellan aktiviteterna, men till slut hade ändå allting löst sig. Det är en lärorik erfarenhet. Jag ska försöka bevara minnet av detta alla gånger i framtiden när jag oroar mig för att jag inte planerat tillräckligt mycket i arbete eller fritid.
Eleverna o-ade och a-ade över alla monument och tempel vi besökte som de läst om i skolan. Det kulturella arvet ar mycket viktigt for det nepalesiska folket. Att se alla de berömda platserna i verkligheten var stort. Vi besökte också universitetsområdet och skulle tittat på Nepals största bibliotek men det var stängt. För ingen hade ju kollat innan. Att bo på hotell och kunna prata, skratta och sjunga halva natten kanske var ännu större. Tredje morgonen gick bade flickor och pojkar upp redan klockan fyra och sjong och dansade pa rummet. Pojkarna for sig och flickorna for sig. Forstar ni??? Att äta dahl baht tarkari två gånger om dagen någon annanstans än hemma är också stort. Andra dagen gavs tid till shopping på marknaden alldeles invid hotellet. Samma lycka över smycken, kläder och små prylar som hemma. Bara lite annorlunda. Allt uppvisades stolt. Jag tror att jag också blev trendsetter med mitt sätt att knyta halsduken, ni vet, dubbel och med båda ändarna genom ”öglan”. Andra dagen upptäckte jag att alla pojkarna bar sina sjalar på detta sätt. Tänka sig. På hemvägen tror jag att eleverna höll låda i bussen mer än halva vägen. Den ena nepalesiska slagdängan avlöste den andra. Pojkarna skrålade som tonårspojkar gör och flickorna sjöng med sköna stämmor. Resham piriri, resham piriri… Stämningen var hög och det kändes som alla var väldigt nöjda.

Ungefär 6000 kronor av skänkta medel användes till tre hotellnätter, mat och inträdesbiljetter för 62 personer. Bussen betalade eleverna själva. Lärarna och tre elever fick åka gratis. Det betyder att jag har kvar drygt tretusen kronor. Jag sparar dem tills vidare och ska fundera på hur vi ska använda dem bäst. Tänker att en summa ska avsättas för att kunna köpa första hjälpen-material när det jag burit hit tagit slut. Rapport kommer. Tack än en gång, pengarna är väl använda och inte en rupia försvunnen på vägen. Nu är det dags att sova. God natt!

Krishnabilder

Mottagning pa mitt rum i skolan.




Har ar Krishna fodd. Huset forfaller till stor sorg for familjen som ar spridd pa andra stallen.




Krishnas farmor.

Seti Kohla kommer fran Hemja och rinner vidare mot Krishnas trakter. Har gick vi over en hangbro.

Nar vi kom var det lagaklader-dagen

Livet gar vidare

.
Hela Bishnus familj samlad

Bishnus svagerska anvander gasspisen. Dilip pa golvet.

Bishnu och hennes mamma framfor elden i koket.

5 januari

Livet ändras ständigt, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi ar med eller inte. Vare sig vi ar har eller dar. Här kommer nu ett par bilder från nyår, med dans och sömn. Kjell damp i säng med luva på huvudet, de flesta här sover med mössa för kylans skull, och vi sov sött alla tillsammans efter allt dansande och alla misslyckade raketer. Jag är nu helt installerad på skolan med all min packning och delar livet med Bishnu mme, Richie Sir och alla tio pojkarna. Dygnet runt. Det finns inte tillstymmelse till privatliv när alla delar ett rum. Detta är också en erfarenhet. Det värmer mitt hjärta att dela de här dagarna med dem. Men jag kan åka hem till Sverige om några veckor, de lever här hela tiden. Idag börjar vinterlovet och de flesta hostelpojkarna åker hem. Några ska följa med på skolresan. De som åker hem är så synbart lyckliga, fastän inga stora känslor visas. De finns i ögonen och fösiktiga leenden. Häromkvällen tittade vi på video från Sandvik. Det var en märklig känsla att vandra längs stigen till sjön eller bort till dass tillsammans med vännerna här. (Per, din långsamma filmning kom väl till pass nu!) De var helt fascinerade av vågskvalpet mot stranden och att det faktiskt är så där ALLTID. Och att det är så grönt i Sverige! Det hade ingen förstått. Bishnu och jag delade plötsligt något mer när jag visade mina planteringar och §var vi brukade ha potatis. Som pricken över i:et plockade jag fram snäckorna från stranden i Sandvik. De luktade fortfarande lite hav trots att jag$$ tvättat dem. Barnen blev lyckliga och gjorde snabbt varsitt halsband.

En dag åkte vi hem till Bishnus familj i Nagdanda. I mörkret trevade vi oss ner för stock och sten till byn. Det var kallt. Maten är så otroligt god i all sin enkelhet. Kokt färsk sötpotatis, precis som den är. Rispudding på buffelmjölk med grönsaker. Vi tittade på video i köket. Jag kan inte heller denna gång beskriva hur det kändes att visa rörliga bilder på dessa människor och deras glädje över att se sig själva på film. Trötta och mätta sov vi sedan i köket, till värmen av glöden från elden.

I förrgår kom Krishna (läkaren som var utbytesstudent i Göteborg) till Pokhara och vi åkte till hans födelseby. Det var en innehållsrik dag och lite kämpigt. Byn ligger öster om Pokhara på ca 2000 möh. Bussen tog ca en timme, sedan tog det minst lika lång tid att gå resten av vägen. Uppför. Bara uppför. Brant. Enligt Krishna tog vi oss närmare 1000 meter uppåt. Det gick. Belöningen blev en stilla by, liten, glest mellan husen. En klar dag hade utsikten varit vidunderlig, jag kunde hitta till Hemja, men alla bergen var gömda i diset. Vi träffade Krishnas alla äldre släktingar, farmödrar och fastrar och farbröder och många till. Det är inte lätt att hålla reda på alla familjemedlemmar! Efter alla besöken väntade återfärden och det var bara att börja vandringen nedåt. Till min hjälp fick jag en riktig käpp från farmor. Så nu är jag en riktigt bhodi (gammal kvinna)! Men den var bra att ha för att kunna skutta lite snabbare nerför för att slippa gå i mörkret. Mörkret kommer tidigare nu, redan vid femtiden. Och kylan sätter in på kvällen, men den är inget problem när man delar säng med ett par barn.

Igår kom Krishna hit till skolan för att vara doktor för en dag. Det blev en arbetsam dag, han träffade 42 patienter på sex timmar! Succén är given. Många äldre från byn kom, men även många studenter fick hjälp med större eller mindre krämpor. Bidurs pappa med det höga blodtrycket har nu efter att ha medicinerat ett tag normaliserat sina värden! Krishna är en son av bygden och på det sättet en förebild för eleverna här. Jag tror också att han var mycket nöjd själv, han har helt klart förtjänat en stjärna på himlen. Idag är han åter på sitt ordinarie arbete som medicinare på ett sjukhus i Kathmandu.

Imorgon åker vi på skolresan. Jag ska ladda upp med mycket åksjuketabletter och förstahjälpen-kit. Det ska bli spännande.

TACK ALLA SNALLA MANNISKOR OCH ONSKNINGAR OM ETT GOTT NYTT AR!!!!!!!!!!

Vart nya ar ar kommet. I detta land far man vanta ytterligare 57 dagar innan nyaret firas. Jag har kommit narmare och narmare 'skolfamiljen' och aven nyarsafton firades dar tillsammans med Kjell. Det regnade katter och hundar som engelsmannen skulle saga och Kjell var genomblot nar han kom. Stromavbrott och totalt morker, men i koket hade Bishnu satt fyr pa den oppna elden for varmens skull. Hon lagade flera ratter pa de tva gaslagorna, i morkret, och vi njot av nepalesiska plockratter tillsammans med ett nagotmer tveksamt lokalt vin. Barnen kladde jag i hattar vikta av tidningspapper. Livet diskuterades i kokets morker till eldens sprakande. Livet sett ur olika synvinklar. For visst ar vi olika i vara tankemonster. Men har sitter vi tillsammans, nyarsafton 2009, fyra man och tva kvinnor i skilda aldrar. Vi delar alla samma mat och samma vin och skrattar at samma saker. Nar regnet stillat sig forsoker vi fa fyr pa det jag kopt som ska likna raketer. En totalflopp. Ingenting far fyr. Bara nagra smallare. Vi onskar varandra anda gott nytt ar, pojkarna far varsin puss och kram. Det blir glada men blyga. Har visar man inte varandra kanslor offentligt, inte ens mor och barn sarskilt mycket. Allt ar olika och lika.

Nu ska jag packa och flyta till skolan for resten av tiden. Det kanns alldeles ratt att gora sa. Darfor blir det kanske glesare mellan inlaggen.

SKOLRESAN

Ett innerligt stort TACK till alla er som bidragit till skolresan! Det har kommit nastan dubbelt sa mycket pengar som jag bad om. Darfor blir det fyra dagar i stallet for tre, till studenternas fortjusning. Men det blir till Kathmandu vi reser, det ar for oroligt i andra delar av landet. Jag aterkommer med rapport!!!