Hagelstorm, strejk och Fiaspel

Prövar att skriva från mobilen. Sitter på skolans balkong. Bakom mig spelar pojkarna det fia spel jag hade med. Didi tvättar mina kläder. Jag hade planerat att göra några ärenden i dag men det är nepali banda, dvs nationell strejk utlyst av oppositionen. Då har inga bussar och inga taxibilar kör. Man får inte heller köra sin bil eller mc. Gör man det är risken stor att något händer bilen eller cykeln. Solen skiner trots allt. Men på väg hem igår hamnade vi i värsta hagelstormen. Hagel stora som flirtkulor. Efteråt var luften härligt frisk och klar och barnen sprang skrattande och samlade hagel korn och av som glass. I morgon är en mötesdag för SMILES och Helphimalaya. På söndag ska Santosh och jag ta oss till Jomsom och Muktinath, ses från mot det.

bankarenden i Nepal

Farfar Kuldip Poudel med Surya Shrestha, fyra månader gammal. Babyn i familjen som bor i Poudels hus.

Torsdag formiddag. Har tillbringat de sista dagarna hos Santosh med hans farforaldrar dar de bor nara skolan. Farfar ar 73 ar och har gjort manga olika saker i sitt liv. Borjade som ung att aka till Indien for att prova livet, hade en affar dar, atervande som 18-aring och gifte sig. Flyttade till landsbygden och var jordbrukare. Startade en skola och undervisade under en period. Bor nu sedan lange i Yamdi tillsammans med sin fru, Santosh och ett par andra familjer. De har en ko som han mjokjar varje morgon. Det ar mansgora har. Han skoter djuren medan hustrun lagar maten och ser till huset. Santosh knattrar pa sin laptop nar han inte ar pa sitt college. Vi sitter pa eftermiddagen pa innergarden och pratar, livet flyter stilla pa. Det ar oerhort fridfullt och sjalen laggert sig till ro efter alla intryck och upplevelser. Barnen leker stillsamt. En baby har feber, vi pratar och tittar lite. Pa kvallen pratar farfar Kuldip Poudel och jag med varandra, Santosh maste tolka. Vi pratar langa, lange i morkret medan de andra sitter tysta runt omkring. Bara ett stearinljus briner. Vi pratar om relgion, moral, datid, framtid, politik, Sverige, Nepal.... det var en magisk kvall.
Idag ar vi pa banken, eller snarare bankerna for att fixa vara ekonomiska mellanhavanden. Ytterligare en intressant kulturell upplevelse. Annu sa lange har vi hunnit med tva banker och fomraliteterna ar ganska manga. Ett nytt konto ska oppnas for SMILES och pengar ska overforas. Sedan kan SMILES teamet borja forverkliga nasta fas i projektet, att bygga nya lokaler for dataundervisning och kopa datorer till dem.

Det har varit mycket svarare an jag hade forvantat mig att hitta tid att skriva har. kanske ar det bra. Jag har gjort manga andra saker. Darfor tanker jag att jag kommer att aterkomma har mer detaljerat nar jag ar tillbaka i vaster igen,

Har ar stekhett, sommaren ar pa sin hojdpunkt och termometern har stigit over 30 grader.

Dags for en my match med banken!

Dimman lattar...

Vi har just klivit av bussen och börjat vandringen mot Kalimati. Sibjan och Dhirendra bär madrassen.


Arbete på fälten. Dokos (korgarna som bärs med en rem över pannan) fylls.


Utsikt från Sibjans hus.


Bönor och linser soltorkas.


Bröder.


Santosh och Dhiru på "min" balkong.


Sibjan och hans syster Srijana tröskar.


Santosh och Nripesh i hostelrummet. Dags att sova... eller titta på TV kanske?


The nursery har fått ny fräsch inredning. Barnen har nya fina kläder men gråter dagen lång... inskolningen har just börjat.


Klass 2. Samundra, den yngsta hostelpojken i mitten.


Jag tjatar envist om tandborstningen på kvällen. Vi borstar under stjärnornas ljus och tandkrämslöddret skvätter vida omkring. Jag undrar om dom borstar i kväll?


Samundra och Sagar Banstola. Bröder.

Igar lag jag hela dagen, oroligt i magen och fullstandigt overfylld av alla moten, upplevelser och intryck. Tryggt, hemtamt, i min egen sang pa skolan i Hemja. Bishnu stryker mig over pannan och kommer med te, kokt ris och youghurt. Rishi sir sitter lange vid min sang och pratar, vi blir till och med ganska personliga. Vad du ar snall, sager jag. Men du ar ju allas mamma har, far jag till svar, och mamma tar man alltid hand om pa basta satt...

Idag borjar skolan igen efter en langre ledighet sa ikvall kommer jag att fa traffa mina hostelpojkar igen. Allt ar sig ganska sa likt, men mitt nurse room ar flyttat en vaning upp och de har gjort sa fint de nansin kunnat dar. Vi ska prata vidare om hur det kan fungera pa skolan och hur arbetet kan fortsatta. Har ska jag val istallet beratta mer om SMILES arbete i byarna.

Kalimati ar en by med ca 1200 invanare dar de flesta kanske aldrig lamnat omradet, eller som langst varit till Kathmandu, en dagsresa darifran. Pa grund av topografin, ideliga toppar och dalar, som sockertoppar nastan, ar byn spridd pa ett ganska stort geografiskt omrade och gransar direkt till nasta by. Den ligger pa knappt 100 m o h. Har finns inga andra utkomster an jordbruket, och det ar inte alltid latt att fa det att ga \ihop. Forra aret regnade det daligt, jorden ar nu torr och skorderna daliga. Man odlar framst ris, potatis, majs och vete. Vetet minskar man dock pa, det ger inte tillrackligt i relation till arbetet som kravs. Och varfor inte det?Jo, har gors allt for hand. Kvinnorna skordar med skara, binder nekar som ligger pa de sma terasserade faltenoch torkar. Nar de ar mogna bar kvinnorna stora lass av nekarna i sina doko pa ryggentill hemmet. Dar iklader sig sonen ochdottern skyddande klader och satter sig pa en stol och slar ur vetekornen. Nek for nek. Timme efter timme. Detyr i luften av damm och stoft, det ar tungt arbete. Och hur manga skappor korn blir det? Hur manga rupies kan de ge? Vi bor alla hos Sibjani Smiles-teamet. Sibjan ar sjalv fran Kalimati. Hans mamma och pappa och hans syster tar hand om oss alla, Santosh, Neelu, Dhirendra, Surya och mig. Det ar forsta gangen en utlanning besoker byn. Dvs.en amerikan. Man harsvart att greppa geografin, menUSa kanner alla till, det forlovade landet. Visst kanner vi igen det sedan forra sekelskiftet? Sa alla vita stora manniskor antas komma fran USA. Hela vagen fran bussen har Sibjan burit pa en tung madrass och filt, det visar sig att de ar till mig. Somnar forsta kvallen med ogonen faste i himlavalvet, ljuden... dofterna, luften omkring mig... om det bara inte vore for myggorna... alla ar totalt fascinerade over mina STORA roda myggbett som sprider sig over mina armar. De ar inte vackra, och de ar synnerligen roda mot mitt vintervita skinn. Mina armar ar vridna och vanda pa manga ganger och man har ojat sig och skrattat. Till slut dok det upp ett myggnat och det blev lite battre.

Forsta morgonen bad jag omlite vatten i en hink att tvatta mig i. Det gjorde jag aldrig igen, och skamdes efterat. Nar det bara ar Sibjans mamma och pappa och syster hemma racker det att mamman hamtar vatten tva ganger om dagen. Da tar honfram sina stora massingskrukor och satter dem i dokon, balanserar pa latta och sakra fotter pa terassernas kanter ner till floden och hamtar vatten. Det ar en promenad p10-15 minuter i nerforslutning. Sedan borjar vandringen tillbaka uppfor. Inte kan man tvatta sig i en hel balja med vatten da.... Dricker te och dricker pinfarsk buffelmjolk. Det ar nog den godaste mjolk jag druckit. Liksom den youghurt som gors bara genom att lata mjolken sta och surna. Det blir en mild aromatisk smak som svalkar i varmen. Ater ris tva ganger om dagen, massor av potatis, har ater de faktiskt kokt potatis!! Precis som hemma! Men inte kokt i vatten, bara lite olja i botten av kastrullen och sedan tatt lock pa. Det smakar himmelskt med lite hemgjord pickles till. Sibjans pappa hade tur och kunde salja 1400 kg potatis har om dagen for 17000 rupies. Det ger ett kilopris pa ca 1,20 sek. Potatisen saljs sedan for detdubbla priseti Kathmandu och som jordbrukare vet man att man alltid riskerar att bli lurad pa vagen. Granne, Netra, blev inte erbjuden ett lika bra pris och ar besviken och funerar nu pa hur han ska gora. Netra ar nagonstans mellan 25-30 ar, hartva dottrar och en liten son, har ingen utbildning och saknar fast inkomst. Han berattar stillsamt om sin situation, men ler och skrattar storre delen av tiden jag traffar honom. Netra ar ocksa den som guidar oss upp i bergen senare.
-----

Rishi sir vantar. Han maste till sitt arbete och jag har akt bakpa hans motorcykel hit till cyber cafet. Hinner aldrig fardigt... men nu ar jag har i Hemja, skolan borjar och vardagsrutinerna borjar, sa nog ska det bli tid for mig nu att ra mig sjalv en stund och aterkomma hit.

Hor att varen gjort entre i Goteborg, ser fram mot att njuta av den efter tropisk hetta har. Det har regnat och askat kraftigt nu under 5-6 dagar, kyler skont och jorden gronskar...

Kalimati i Sindhuli district

Första dal bahten vi äter i Sibjans hem.


Här sov jag!! Den vackraste sängplats jag haft.

Dhirendra gillar stil.


Köket. Kokgrop i jordgolvet och med getterna bakom ryggen.




Sibjans mamma t.v. hämtar vatten vid floden. Vid hennes sida står Netras fru. De har tre barn att försörja utan någon inkomst, de försöker leva på vad jorden ger dem.


Här badade jag. Det var en fantastisk känsla att vada i det kyliga vattnet, att få svalka i den 30-gradiga värmen och för en liten stund vara blöt av vatten och inte svett. Badet får dock avnjutas diskret, försiktigt skvalpande med tvål och tvaga sig utan att visa benen. Att tvätta håret under det rinnande vattnet där kvinnorna hämtade vatten var en nästan sinnlig upplevelse.


Stolta SMILES-medlemmar i fina tröjor. Karin - var stolt och tack!!! Du är numera upptagen i teamet och kan förbereda dig på fortsatt web-samarbete om du vill...


Teamet samlat utanför skolan tillsammans med några män från byn.


Köket hos Sibjan. Hans syster Srijana serverar maten.


På väg mot nästa by. Hos denna kvinna drack vi te. Hennes högsta dröm är att kuknna skriva sitt namn innan hon dör. Santosh har lovat att hjälpa henne med det.




Vandringen uppåt var tämligen dräglig. Vi vandrade i 5-6 timmar innan vi var framme i byn Chilaunedada.

Sockertoppslandskap.


Kändes lite märkligt när luften fylldes av barrdoft. Men här finns rikligt med barrträd.




Typisk bebyggelse.






Sibjans hus. Ser ni toaletten? Den första SMILES-toaletten?? Mer dokumentation kommer!!


Sibjans föräldrar Shiva och Januka Chaulagain.


När vi lämnade Kalimati gav Sibjans pappa alla en tikka (det röda märket blandat med ris i pannan). Det är en sorts välsignelse och ges när man ber till gudarna eller vid andra tillfällen då man behöver välgångsönskningar, välsignelser eller ord på vägen. Kan se lite olika ut, pulvret blandat med ris ger extra kraft.


Netra Chaulagain med son. Netra guidade oss upp i bergen.


Netras son får tikka.


Far och son.


Nu går vi till bussen...

Forst en buss till Banepa nan timme, sedan 3-4 timmar pa en obeskrivlig vag... stora stenar, branta stup, skarpa svangar da man tror att bussen ska kora rakt ner i floden hundratals meter under oss... ater momos pa vagen. Har packat minimalt tcker jag, anda har jag dubbelt sa mcket som de andra med mig. Smilesteamet tar hand om mig hela tiden sa jag slipper tanka, gora eller bara nagot sjalv. Nagot ovanlig upplevelse! Naturen ar fantastisk, alla dessa gronkladda berg, ideligen toppar och dalar och terasser overallt, det finns inte ord for det. Och just detta ar mitt problem har och nu, jag finner inte riktigt ord for att beskriva vad jag upplevt. Det brukar ju inte vara nagra problem annars! Jag har vandrat bland terasserna dar majsen och potatisen just nu vaxer ikladd hellang nepalesisk vardagsklanning, badat i floden, dvs ikladd petticoat for att dolja det mesta av min kropp och vatten till anklarna, tvattat mig och klader efter basta formaga, sett dimman latta over bergen medan haret torkar i solen, druckit te hos sa manga familjer att jag inte kan halla isar dem, sovit pa en liten terass under halmtak med utsikt over de standigt narvarande bergen, cikador e.d. har sjungit mig till somns medan buffalon statt for basnoterna med sitt mumsande, Karlavagnen precis ovanfor mig fast upp och ner, lagt helande hander pa farbrorn som blev av med sin tumme pga en ilsken buffel, deltagit i bymoten for att komma overens om SMILES fortsatta arbete, vandrat fem timmar upp i bergen till nasta by dar fattigdomen var patagligt varre, atit ris och gronsaker och allt jag blivit bjuden pa som varit tillagat, glomde bort att mamman som lagade maten tidigare "mockade" for buffalon med handerna.
-------------

Nu far jag sluta - strommen stangs av om fem minuter!!! Skriver nar jag kan igen!!

onsdag i kathmandu

Påskfjädrar bidrog till nöjet på den italienska restaurangen


Alla samlade Santosh får första champagnen


Tröjorna gjorde succe! -Sibjan Surya


Vi firar SMILES De skänkta datorerna kollas

Tredje dagen i Nepal. Alla dofterna, ljuden, alla manniskorna sog direkt upp mig i kanslan av detta land sa snart jag satte foten pa marken. Planet kom en timme for tidigt och jag fick vanta pa mina vanner. undrar hur manga taxichaufforer som under tiden ville forvissa sig om attjag hade en taxi och nanstans att bo. Nagra stapplande ord pa nepali framkallade direkt leenden och jag slapp allt for mycket tryck. Det var en overklig kansla att se Santosh och alla de andra som jag kanner sa val fran foton och fran email. Men alla kandes precis som jag tankt! Jag blir sa val omhandertagen sa jag knappast behover tanka nagot sjalv. Kanner mig faktiskt som hemma, det ar en skon kansla att atervanda till nagot/nagon man tycker om.

Vi har firat tillsammans med champagne oc paskfjadrar, t-shirts med smileslogo gjorde en enorm succe. Imorgon bar det av. Da aker vi till Kalimati. Forst bussen, sedan apostlahastarna. Vi blir antagligen dar minst en vecka, sa under den tiden rader tystnad harifran. Ma sa gott alla !!

Jag tänkte...

...att idag ska jag skriva något riktigt bra i bloggen. När jag hade packat och pratat i telefon och fixat med alla de där små sakerna som ska fixas innan man åker. En långfredag. Den måste väl räcka till? Klockan har blivit över tio på kvällen och här sitter jag nu. Det tog timmar att packa, jag ville så gärna få med så mycket som möjligt, men en del blir kvar hemma hur mycket jag än försökte att minska på vikten. Och inte hjälper det väl att jag själv gått ner i vikt de sista månaderna?! Emma var mitt goda packstöd, klok och klurig. Var har hon fått det ifrån? Dricker lite rött, det är nyttigt sägs det och det dröjer ett tag nu innan nästa gång. Nepalesiskt te blir min dagliga dryck framöver! Har pratat med Santosh och allt är lugnt där borta. Så många här hemma har ringt och facebookat och mailat och mera och det känns så himla gott alltsammans! Fjärilar i magen... SMILES och Kalimati väntar bakom hörnet... nu ska jag titta några minuter på nåt värdelöst på tv, smutta lite till på vinet, sedan sova i min lakansbäddade mjuka säng. Jag hoppas att många följer med mig på vägen!!