Jordbävningen

Inte ett enda hus i vår by Kalimati är oskadat efter jordbävningen. De flesta hus står upp, men går inte att bo i. Skulle det komma en jordbävning till är risken för stor att de skulle rasa. Alla har kunnat bygga tillfälliga hus av bambu som det finns gott om i omgivningen. Nu pågår skörd av ris och potatisplantering, men samtidigt har många börjat klä sina bambuhus med lera för att få det lite varmare när vintern kommer. Det är ändå redan rått och fuktigt på många ställen, men dessa bambuhus blir ett hem för många under några år. Snittkostnaden för ett mellanstort nytt hus är ca $8-10 000 för arbetskostnad, trä, cement och spik. Det förutsätter att man har en del material själv. Jag vet inte vad en månadsinkomst kan vara för en bonde, men tror inte att det kan vara mer än kanske 1000 -1500 kronor i månaden. Det är svårt att förstå hur det går ihop. Regeringen har bidragit med ca 1500 kronor till alla vars hus är skadade som en första hjälp, sedan dess är det tyst. Trots löften om mycket mer. I Kalimati har man ändå klarat sig bra, ingen dog, i jämförelse med t.ex. byar i distriktet Sindhupalchowk, där många dog och de flesta husen är utplånade. Där bor många fortfarande i tält. För att förstå bättre hur det var pratade vi med några i byn för att få höra deras egna historier om när jordbävningen kom.

Inte förrän nu har jag haft tid att skriva i lugn och ro och därför inte fattat hur jag skulle få till det med text och bild. Bättre sent än aldrig!

Laxmi Chaulagain, 65 år.

Jag försökte somna på stråmattan i vårt hus. Min man var på andra våningen och tittade på tv (kommentar: ja, en del har faktiskt tv i byn, det är en hög status som man prioriterar högt att skaffa). Min dotter diskade. Två män arbetade med cement utanför. Plötsligt började det skaka. Jag är svag ibland, och tänkte att det kanske kom från kroppen. Sedan hörde jag höga ljud och gick ut. Sedan förstod jag vad det var. Jag ropade på min man. Sedan såg jag att han hade ramlat omkull och var liksom borta, tv:n hade också ramlat ner. När vi gick in igen kunde vi se hur lera och stenar hade fallit ner inne i huset. Jag blev väldigt rädd för jordbävningen och för att min man var allvarligt skadad. När den andra jordbävningen kom var jag i Kathmandu. Jag skulle stanna några dagar. Jag försökte ringa hem men fick inget svar och åkte hem med den första bussen jag kunde hitta. Ingen var skadad, men nu var huset ännu värre. Jag är fortfarande rädd. Mitt minne har blivit sämre. Jag skakar i kroppen ibland. Jag bad min son att bygga ett nytt hus, även om det bara kunde bli ett litet hus. Han sa, vi får se. First måste vi bo några år i bambuhuset, Ett nytt hus kostar mycket pengar. Vårt hus var fint och bra. I bambuhuset mår jag inte bra. Jag hostar mycket, får huvudvärk och fryser.

Shiva Chalagain, 54 år med sin fru Januka, 49 år. De bor tillsammans med Shivas mamma Danamaya, 84 år. Barnen är utflugna.

Klockan var ett på dagen. Shiva var nere vid strömmen när det började skaka. Hans mamma var inne i huset. Han skyndade sig upp till huset och bar ut henne på ryggen. Fast hon stretade emot, hon ville gå tillbaka till huset för att rädda några saker. Januka var ute och arbetade. Efter jordbävningen var Shiva väldigt rädd för att se vad som hänt med huset. Där var flera stora sprickor. Shiva vågade inte gå in i huset, han var rädd för att det skulle ramla ihop. Januka försökte laga sprickorna med lera, men det räckte inte. Först bodde de under en presenning. Nu bor de i ett bambuhus ovanför det skadade huset. Det är ett kallt ställe, solen kommer knappast dit och det blir väldigt fuktigt inomhus. En brant stig i lera går till huset. Toaletten, den första SMILES-toaletten ligger nere vid det gamla huset. Varje gång farmor varit ute måste hon bäras uppför den branta stigen. Shiva vill bygga ett nytt långt hus med bara en våning så det är säkrare. Men de har inga pengar.

 

Sumparsad Chaulagain, 65 år.

Jag var inne i vårt hus. Där bor jag med min fru, mina två söner och deras fruar, ett barnbarn och min bror. Alla andra var ute. Jag hörde höga, höga ljud. Sedan startade det att skaka. Jag blev rädd för djuren och familjen. Jag trodde att det skulle bli ett vulkanutbrott. Jag ställde mig vid fönstret. Jag var så rädd, rädd för att huset skulle ramla ihop totalt. Efteråt såg jag att det blivit sprickor på alla fyra sidorna av huset. Nu lagar vi maten i det skadade huset och sover i vårt bambuhus. Vi kan nog bygga ett nytt hus om 2-3 månader kanske. Då är det vinter och vi har inte något att göra på fälten. Och så regnar det inte. Jag minns jordbävningen som var 1989, men det var inte alls så svårt. Det blev bara några småsprickor då.

 

Vi fångade Sumparsad när han och brodern höll på att plantera potatis där de nyss skördat riset.

Subina Chaulagain, 13 år.

Jag var ute under det stora trädet vid skolan och lekte. Min mamma och pappa var i huset, min sister och bror var i Kathmandu. Mamma och pappa sprang ut på fältet. Jag stannade under trädet. Sedan kom de och hämtade mig. Jag var så rädd. Det värsta var att jag såg hur väldigt rädda min mamma och pappa var. Det har jag aldrig sett förut. Det skakade så mycket. Både upp och ner och åt sidorna. Jag är fortfarande väldigt rädd.



Jag har svårt att somna på kvällarna ibland för att jag är rädd att jordbävningen ska komma tillbaka.

Skolan

En inspektionskommitté skickad av regeringen har varit i byn och bedömt skolhusen. Alla som är för farliga att använda markeras med en röd symbol. De som går att använda får en grön symbol. Skolan i byn har tre större hus och det lilla som vi byggt för dataundervisning. Två av de stora är utdömda liksom datahuset. Nu pågår undervisningen i det som är godkänt och en tillfällig bambuskola.

Toaletter

Alla toaletter vi byggt står kvar... så här kommer en av dem!

Till sist några fler husbilder.

Formidabel fotograf: Ingrid Broms

Byliv

För ett par dagar återvänder Ingrid och jag tillsammans med Sibjan till Kalimati. Vi sover hos honom och Sangita natten innan för enkelhetens skull. På kvällen dyker det upp vänner som sitter och pratar en stund. Vi äter tillsammans, stekt ris med grönsaker, skönt med en enkel måltid utan krusiduller. Sangita jobbar natten på kasinot och ger sig av. Grannfamiljen i byn har problem, en svärson tar inte väl hand om sin fru och komplikationer har uppstått. Sibjan berättar en lång och invecklad historia om relationer,förväntningar och hur man funderar på bästa lösningen. En skilsmässa är en social katastrof för kvinnan, det är svårt att klara sig själv i Nepal. Därför vill man i första hand försöka få äktenskapet att fungera rent praktiskt, även om relationen inte är god. Livet!

När vi kom till Sibjans familj var farmor sjuk med feber och hosta sedan fem dagar. Den lilla tanten var medtagen och vilade mest. Det rosslade i luftrören när hon hostade. Snabbt bestämde vi oss för att det var bronkit och började med antibiotika. Sibjan lirkade kärleksfullt i henne medicinen tillsammans med lite mat och te. Efter ett par dagar var hon piggare och hötte ilsket med sin käpp efter geten som var på väg in i huset! Fler bad om hjälp med sina åkommor. Den som berörde oss starkast var en gammal man vars dotter berättat att han hade ont i magen. Vi hittade honom liggande på stråmattan på golvet, insvept i två stora täcken. Han klagade högt över smärtan och tårarna rann nerför kinderna på honom. Pulsen stark men kanske lite snabb. Visst var han varm i pannan och brännhet på magen, men den hade fungerat alldeles normalt samma förmiddag. Kissade han? Jo, men kanske inte så mycket som vanligt. När jag kände på magen hittade jag en överfylld urinblåsa, hård och spänd... men inte ville han åka till sjukhuset inte. Om det var meningen att han skulle dö av detta ville han göra det. Inget kunde vi göra mer för honom än förklara, ingen annan smärtlindring än paracetamol till hands. Det tog.

 Livet i byn kändes mer än vid förra besöket. Vardagsliv med potatisplantering och riskskörd pågår för fullt, skolan är i gång, högtiderna är över. Det har blivit kallare. Inuti Sibjans bambuhus med plåttak isolerat med plast inunder, rinner fukten på morgonen. Det är kallt och rått, ändå är inte vintern här. Sedan vi var här sist har de ändå täckt innerväggarna med lera så att det blir tätare. Mamma och pappa sover på britsen i köket. Närmast elden. Fortfarande ler Sibjans mamma lika stort och ser lika glad över att ha oss här. Farmor plirar med ögonen och undrar vilket land vi kommer ifrån. Som hon ser det, är även Kathmandu ett annat land. Hon gillar Ingrid, flinar och nyper henne i kinden. En ömhetsbetygelse. Men är Ingrid och jag systrar eller vänner eller mor och dotter? Inte alltid lätt att veta. Jag ser ju alldeles för ung ut för min ålder. Och så stora vi är! Hur kan sådana stora människor äta så lite ris? Kanske vi kommer att svimma... Ingrid och jag lagar lunch en förmiddag. Mamma har redan kokat riset och dalen, linssoppan. Vi har köpt svamp för att lyxa lite. Vi gör också en grönsaksgryta på dagens skörd. Vi skär allt med hjälp av kniven som är som en krok, med ett ”fottag”, dvs, man sitter på golvet och jobbar och håller fast den med foten. Det funkar bra och den är riktigt vass. Med hjälp av en rund fin sten krossar Ingrid vitlök och ingefära och blandar med kryddor på en stor flat sten. Hon klarar bra att huka på golvet med båda fötterna i marken, mina knän är lite stelare. Farmors knän är inte stela. Fast kroppen är tunn och ser ut att kunna brytas av hur lätt som helst. Maten blir Sverigemild i smaken, fast välsmakande, Sibjan är nöjd, han gillar inte chili särskilt mycket! För oss, en spännande erfarenhet under en sekund av deras liv, flera timmar varje dag går åt till att få maten ”på golvet”.

 En liten ny get ser dagens ljus när vi är där. Inga stora åthävor, men alla är glada att det gick bra. När Sibjan jobbar på fälten går Ingrid och jag till skolan för att kolla läget. Barnen ler blygt och nyfiket och många svarar strax på engelska när vi frågar om namn och ålder och klass. Andra böjer blygt undan huvudet. Lärarna samlas och vi sätter oss på kontoret. Egentligen är den byggnaden utdömd av regeringen efter jordbävningen, men man använder inga klassrum i den. Vi sitter. Pratar så gott vi kan på engelska och nepali. Får listan över medicinerna som vi lämnat och som förvaras i skolan. Väl inlåsta. Det tar lång tid att gå igenom listor och saker. Det är omständligt och alla vill se och läsa. Vi förstår, att bara genom att vi återkommer till byn, genom att vi besöker dem på nytt, så ger det en känsla av hopp och tro på utveckling. Det är en stor och lite konstig känsla.

Jag gruvade mig för nattens toalettbesök, det jag brukar behöva göra. Toaletten ligger nerför en riktigt brant och lite slirig lerstig. Det är kolsvart. Nä. Jag kissade i höet där bufflarna står. Kändes helt ok. Tittar sedan ut på stjärnhimlen, ser Karlavagnen, som på denna sidan jorden ser ut som ett stort frågetecken. Visst finns det mycket att fundera på.... Somnar igen tätt intill Ingrid under det stora tunga tjocka täcket. Lite kallt om nosen.

 

En lärorik historia

När vi satt och pratade med Dilip om hans studier och livsplan, talade vi bland annat om hur viktigt det är med livserfarenhet och inte bara studier för att bli en bra doktor. Då drog han sig till minnes en historia från hinduiska skrifter som stärker våra tankar. När vi var ute och handlade översatte han den till engelska åt oss.

Listening, reading, understanding isnt' enough we should be experienced 

Once upon a time, in one country, there used to live one thief. He was too clever that no one can catch him. Even the king had declared the great prize for the one who can catch the thief and handle to the king. He was so clever that e even clearify to all people that he would come to steal their own home, but also no one can caught him.
The days passed and the thief becomes old. One day his son asked him for the way to steal. Then the old man asked him if he could handle his own livelihood by stealing only. His son replied he could do. Then they went to one hom for stealing. First of all they entered to one room of that house. The thief asked his son to enter to next room. Then he shouted ”THIEF CAME!” Thief came and ran away from there. All the people of that home started to search him (the son). They were a bit confused as the door was closed but not locked. They feel surprised and went inside the room by lightening the candle. Then,the son ran away from there. Other people were following him. He saw a pond there and threw big stones there and ran another way The people here were confused where the thief was. But thief was in his own home safe. He was totally confused what his father try to to, whether he want his son to be catched. So, he asked his father about the situation. His father replied and give instructions and knowledge after asking the situation that how he was able to ascape from there.
His father told him that only knowledge and instructions cant do anything. We should be experienced. Experience is the main key to be in success. No one can be perfect without experience. The work can't be completed if some one had planned for you. It wouldn't work. We should make plan for ourself and follow. That would be fruitful. So, only by knowing anything isn't enough to complete the task, we should be experienced first. Then only work will be efficient.

Bröder och systrar

Festivalen tihar är en av de största hinduiska högtiderna och kommer strax efter dashain. Vi lyckas få vara med om båda. Tihar firas i fem dagar och kallas också ljusfestivalen. Liknar nästan alla juleljus hos oss, så vi har tränat lite inför hemkomsten.... Under tihar vördar man inte bara människor och gudar, även djuren får sin plats i sammanhanget. Kråkor, hundar och kor har sina egna dagar. På hundens dag sätter man tika (röda märket i pannan) på hunden och hänger en blomstergirland runt halsen. Hundarna ligger lika oberörda kvar på gatan och nosar utanför affärerna.

Den största dagen är den sista, bhai tika day. Då ger yngre systrar en alldeles särskild tika med sju färger i till sina äldre bröder, för att önska ett längre liv och tacka för att de beskyddar sina systrar. Bröderna svarar med att ge en tika till sina systrar tillsammans med en gåva. Det är en stor dag som stärker banden mellan bröder och systrar i detta land där familjen kommer i första hand. Vi har flera familjer och bröder här... Ödet bestämde att vi firade med Bishnus familj i Pokhara. För sju år sedan gav jag en tika till hennes bror, då fästes våra band. Nu kunde jag göra det igen. Ingrid fäste syskonbandet med Dilip, min brors son. Dilip är kille på 19 år, en stor filosof och poetiskt lagd, som brinner av önskan att bli läkare och som nu kämpar för att fixa sin intagningsexamen. Det är tufft i Nepal eftersom all högre utbildning kostar. Dilip hade inte tillräckligt höga betyg för att få stipendium, nu måste familjen betala hela utbildningen som kostar i svenska pengar ca 500 000 kr. Det är en astronomisk summa, men eftersom sonens framgång är så viktig funderar familjen på att sälja sitt hus om det behövs. Tänk...

Efter tika-ceremonin äter man och pratar och umgås precis som här. Fast lite annan mat förstås! Och lite annat språk! På eftermiddagen fortsatte vi hem till Santosh' farfäldrar, familjen Poudel där Bishnu är ingift. Hit kom hela stora tjocka släkten, och dansade och firade så länge vi orkade hålla ögonen öppna... Även pappa/farfar var uppe och steppade på golvet... En härlig dag!