Mitt liv i Nepal

En dag i Januka Chaulagains liv

2010-09-07T12:33:00.000-07:00

Sibjans mamma, Januka Chaulagain, är en av alla de kvinnor i byn Kalimati som arbetar hårt från morgon till kväll. Liksom kvinnorna gör i alla byar världen över. De allra flesta försörjer sig på jordbruket och kvinnorna sköter hemmet jämsides med jorden. Männen har hand om ekonomin, säljer vad jorden ger på marknaden, sitter i byrådet (Village District Committee), sköter kontakter med myndigheter och skolor och är familjens ansikte. Om en hinduisk kvinna blir änka får hon inte gifta om sig. Det blir svårt för henne att klara familjen ensam och barnens möjlighet till utbildning minskar. De behövs hemma i arbete och kanske går chansen till skola och en bättre framtid förlorad. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Sibjans pappa är liksom de flesta män arbetslös och är hemma när vi är där. Han arbetar jämsides med mamman, lagar även mat till oss ibland. Sibjans syster Srijana är lärare på skolan i Kalimati men arbetar även hon hårt i hemmet. Ännu är hon inte gift. När hon gifter sig flyttar hon till makens familj och då försvinner hennes arbetskraft. För ungdomarna är utbildning eller arbete i ett annat land enda möjligheten att komma vidare, livet i byn står stilla. SMILES vision är att genom omvärldskontakt via trådlös kommunikation kunna ta vara på lokala kunskaper i hantverk och annat, starta e-handel, öka kontakten mellan byarna och kunna hitta en marknad för det man kan producera lokalt.

Under de dagar jag bodde hos Sibjans familj kunde jag inte låta bli att förundras över Sibjans mamma, liten och späd men stark som en oxe. Ständigt arbetande och ständigt leende. Jag frågade henne om hon ville berätta lite om sin dag, och det gjorde hon en kväll sent när allt arbete var klart. Kunde inte låta bli att kommentera att hon alltid log och fick hennes svar översatt till: ”I don’t know how to cry.”

Sibjans mamma börjar sin dag tidigt. När jag vaknar framåt 7-tiden har hon redan varit uppe länge. Vid fyratiden går hon upp och börjar göra i ordning mat till bufflarna och getterna och utfordra dem. Hon tillreder en blandning av vatten och majsmjöl som djuren begärligt sätter i sig.

När de ätit mjölkar hon. Buffelmjölken är något fetare än komjölken, fyllig och söt i smaken. God!! I jämförelse med det kokta och klorerade vatten jag sätter i mig i stora mängder är det en ren njutning att klunka i sig nykokt, ljummen buffelmjölk. Efter mjölkningen är det dags att mocka för djuren. Av någon anledning har många redskap inte några längre skaft, man arbetar mycket böjd mot marken. Enstaka buffelmockor plockas bort med händerna och slängs direkt på gödselstan. Djuren sköts om väl. En natt vaknade jag av hjärtskärande bräkanden från den dräktiga geten. Under natten hade den lilla killingen kommit, men död. Nu fick hon inte ut efterbörden ordentligt. Det plågade henne. Man bekymrade sig över orsaken till den döda killingen, diskuterade möjliga orsaker, och konstaterade osentimentalt men allvarligt förlusten. När djuren har fått sitt på morgonen är det dags för mamma att koka te till alla i huset. Vatten och mjölk tillsammans med teblad och socker kokas upp tillsammans över elden. Nu är klockan kanske runt sextiden. Man äter ingen frukost, men teet smakar bra och ger energi. Sedan är det dags att hämta vatten. Vatten till djuren och vatten till hushållet. Med stora kärl burna på ryggen vandrar mamman med rak rygg och fjädrande lätta steg ner till strömmen som ligger en bra bit nedanför huset. Där finns ett rör med ständigt rinnande dricksvatten för alla i byn.

I strömmen alldeles intill tvättar man både sig själv och kläder. Vattnet bärs sedan upp till huset och används sparsamt. Men alltid handtvätt innan måltiderna… liksom efter man ätit eftersom högerhanden används till att äta med. Det är en speciell känsla för mig att äta med handen, många här tycker att det smakar bättre så, men jag blir också erbjuden sked. När vattnet är på plats är det dags att gå ut på fälten. Kanske för att skörda gräs (böjd över skäran) till djuren eller för något annat skördearbete. Sedan måste det samlas ved till elden. Elden som värmer men som också behövs att laga mat över.

Nu har klockan blivit fram mot 10-11 på förmiddagen och det är dags för den första måltiden. Sibjans syster lagar ofta maten, är hon i skolan och arbetar kanske pappan gör det. Maten delas ut av mamma. Vi äter ris, grönsaker och linser. När alla fått något på sin tallrik sätter sig också mamma att äta. Sedan diskar hon. Det görs utanför huset i kallt vatten och utan något rengöringsmedel. Men alla kärl gnuggas noga och torkar i solen. Så är det dags för djuren att få sitt igen. Mera mat till dem. Och mera vatten måste hämtas. Fälten väntar. Så, gödsla, rensa, skörda, allt efter behov och årstid. Det finns alltid någon gröda. Framåt femtiden är det dags att mocka för djuren igen. Och mjölka. Sedan börjar matlagningen för kvällsmåltiden. Ris, grönsaker, linser, kanske någon pickles. Nymjölkad buffelmjölk eller yoghurt. Vi äter framåt åtta-nio på kvällen. Först då stillnar livet i byn. Kanske sitter man och pratar en stund. Kanske tittar en granne in. Disken diskas. En lång dags färd mot natt. För att sova, vila och hämta krafter till nästa dag.

Sibjans mamma ser med stolta ögon på sin son som sedan flera år studerar i Pokhara, ska bli ingenjör och har möjlighet att bära familjens gener vidare ut i världen.

Här är Sibjan med sina föräldrar framför sitt hus. Bufflarna bökar under "uterummet" där jag sov. Diskplatsen är närmast kameran. I bakgrunden skymtar SMILES-toaletten.

Sibjan med sin mamma Januka vid en puja (religiös högtid.) Leende.

Människor, mest barn...

2010-05-26T11:37:00.000-07:00

Kali och Usha, de goa flickorna som bor i Santosh hus

Samundra, den yngste av hostelpojkarna på Snow View

Nya barn i nursery class på Snow View

Sibjans pappa Shiva Chaulagain och Netra Chaulagain

Sibjan

Barn i Kalimati

Bir Bahadur Waiba med son och familj

Från Chilaunekharka

Babyn föddes en natt när Santosh och Neelu sov i huset.

Flickor i Kalimati med nya tröjor från Sverige.

Från bymötet i Kalimati

I Kalimati

Usha Shrestha i Santosh hus

Lillasyster Rekha (Kali)

This is my country...

2010-05-15T06:40:00.000-07:00

... är fyra ord jag aldrig glömmer. Jag glömmer heller aldrig Santosh stolta ansikte och röst när han sa dem, en mörk kväll när vi i månsken skumpar fram i en jeep mot Jomsom över något som ser ut som en torrlagd flodbädd. Vi anar bara hur landskapet tornar upp sig runt omkring oss. Vi är 3000 meter över havet och i jeepens bandspelare strömmar nepalesisk popmusik. Den unge chauffören rattar oss säkert framåt.Vi äter kex och chips och dricker coca-cola. Förväntan fyller oss. Vi är på äventyr.

Tidigt på morgonen tog vi bussen från Hemja till Beni, ett litet samhälle som är knutpunkt för mycket trafik till och från trekkingleder. Här är torrt, sanden viner i ögonen när det blåser. Det är varmt och svettigt. På den öppna platsen står en mängd bussar och jeepar, unga chaufförer kommer fram till mig och undrar vart jag ska. Det är skönt att ha Santosh med mig, han tar hand om allt och jag slipper förhandla... I menyn på restaruangen finns mycket att välja på till lunch. Snakes? Kan det vara något? Vi fortsätter i nästa buss och hamnar på var sin sida i bussen. Mellan oss fylls snabbt gången av stora rissäckar, transport till en by? Försäljning? Ingen oroar sig för att få plats ombord, alla får plats, även om man behöver sitta tre på ett dubbelsäte. Ur en bur med hönor rymmer en plötsligt ut på taket, snabbt har någon där uppe fångat in den igen. Några skolbarn får skjuts på vägen, de slipper gå en timma eller så för att komma hem. Bussen lutar betänkligt i snäva kurvor, det finns inga staket eller skydd, och rakt nedanför mina ögon stupar landskapet i raviner och floder. Det är ingen idé att vara rädd. Jag är här - och jag ska ta mig från en punkt till en annan på det enda sätt som går just nu. Det är faktiskt en alldeles fantastisk känsla att bara lämna över och lita på att det går bra. Det är stora stenar på vägen. Ett däck går sönder. Det tar lång tid att laga. Någonstans på vägen bygger man ett hus. En grävskopa står mitt på vägen och blockerar vår framfart. Vi får vänta tills de grävt färdigt. Länge. Man diskuterar. Och gräver. Till slut kör vi.

Ghasa

I know Santosh, but you look so happy here!! :)

Tiden har tickat på och vi anländer till Ghasa i tidig skymning, platsen där vi ska ta en jeep till Jomsom. Men vi kommer för sent. Det är fullt med fordon på uppställningsplatsen, men inga flera turer är planerade i dag. Santosh diskuterar med de unga killarna, de ser rätt tuffa ut. Nä, det blir alldeles för dyrt. Vi väntar. Får se vad som händer. Väntar. De pratar lite igen. Jag gillar mig inte riktigt här, får inga bra känslor, vill härifrån, vill till Jomsom i kväll. Till slut är det bestämt, för priset av en jeep fylld med 12 personer åker vi tillsammans med tre andra. Det är skamligt mycket pengar här, men otroligt skönt att komma iväg. Jag fylls av en total frihetskänsla. This is my country. Månen lyser över oss.

Utsikten från vårt hotellrum Jomsom

Med hjälp av jeepchauffören hittade Santosh ett alldeles perfekt hotell. Ett rum fanns kvar åt oss, med eget badrum! Dusch och sitt-toa! TV på rummet! Rena lyxen! Var sin säng med en mjuk filt i! Vi festar loss på öl till maten, något italienskt och något mexikanskt tror jag det var. Det är tyst och stilla, alla måste sova redan. En inhemsk äpplebrandy från Marpha hjälper oss till sängs... pratar länge under var sin filt med rullgardinen nerdragen. Vad döljer mörkret för oss? Morgonen bjuder på strålande sol och verkligheten visade sig i all sin skimmer. Snöklädda toppar mot en molnfri himmel. Kan livet bli vackrare än så här?

Dags för nästa jeepfärd... nu är det bara ett par timmar kvar till Muktinath. Vi går genom ett blåsigt Jomsom till platsen för färd mot platsen som ger frälsning. En stor skara sydindier har också hittat hit. Muktinath är en av de viktigaste vallfärdsorterna för alla rättrogna hinduer, hit ska man helst ta sig någon gång i livet var man än bor. Santosh är förberedd med rökelser och gåvor till gudarna som man skickat med hemifrån. Vi hittar en jeep och får plats där bak. Det är trångt och vägen är tidvis riktigt skumpig men tidvis alldeles perfekt. Det gäller förstås att hålla i sig ordentligt, annars får man en smäll i huvet från plåttaket i de värsta guppen. Jag har träningsvärk i magen efter dessa färder...
På väg till jeep-platsen i Jomsom

SMILES-tröjan är förstås med på turen...

Flera indier vallfärdade till Muktinath

Det är trångt i jeepen och man måste hålla i sig...

Ser ni mina vita fötter? ;) Det blåser så mycket att han måste hålla i dörren...

Bedövande vyer...

Det är kyligare nu, och starka vindar blåser

Muktinath. Översatt - en plats för frälsning. Och för frihet. Vad ska jag säga. En helig plats på 4000 meter höjd i mitt drömland Nepal. Hinduer trängs, skrattar, ber till gudarna, går genom heligt renande vatten, skrattar, äter, ber i templet, välsignar varandra, dricker te, skrattar. Lever och är. Här och nu. Just nu lyckliga över att vara här. När Santosh är inne i templet vaktar jag hans plånbok och bälte av skinn, och gråter en skvätt. Det är så stort. Vart man än far, världen över, alltid, tror människor på någon, något. Drömmer om något. Vill något. Just nu sitter jag på en alldeles vanlig träbänk. Den kunde stått i Henån eller nåt. Men jag är i Muktinath. Och jag är här med Santosh. Tittar. Är. Och tänker. Jag tvättar mig också i det heliga vattnet och blir renad från synder. Vi hittar shaligrams, de svarta heliga stenarna som symboliserar lord Vishnu, de skänker lycka och framgång i livet. Stoppar ner några i väskan hem. Brahmas eviga eld brinner i templet. Santosh sätter en tika i pannan på mig och en enkel svart liten mala runt halsen. De tibetanska böneflaggorna vajar i vinden, här samsas hinduer och buddhister sida vid sida. Santosh köper tibetanska flaggor till mig och Ingrid, de ska få vaja i vinden i tallen i Sandvik.

Entrén till templet i Muktinath

Hon har färdats hela vägen från södra Indien och behöver vila

Tibetanska böneflaggor strävar i den hårda vinden

Heliga bad

Vattnet som renar oss från alla synder. Det är kallt!!

De ville gärna bli fotograferade!

Santosh på väg in i templet

Mor och son

Nu lämnar vi...

Trötta, lite frusna, uppfyllda, lite tysta, vandrar vi tillbaka genom Jomsoms raka gator. Äter ris och riktig nepalesisk mat i kväll. En grupp franska turister underhålls av sina guider, de dansar, spelar och sjunger. Vi lyssnar en stund. Tillbaka på rummet. Lite apple brandy igen. Kvällsljuset bjuder på samma utsikt från fönstret men i annan dager. I morgon ska vi flyga.

Från Jomsom kan man flyga hela vägen hem till Pokhara. Det ska vi göra. Ett litet, litet plan med en plats på varje sida i flygplanskroppen. Vi befinner oss på nästan 4000 meters höjd och toppar reser sig överallt omkring. Flygningen bjuder på hissnande upplevelser, vi stiger brant mot bergsväggarna, ser den kala klippan stryka alldeles inunder oss... grönklädda kanter smeker andra sidan planet... glider över på andra sidan... plötsligt lutar världen åt ett annat håll... och så ser man bara den blå himlen igen... kameran ligger i sin väska... det är helt fantastiskt...

Thank you, Santosh for sharing this with me. I will never forget these days. Ever.

Creating SMILES - building the nation, pilot phase II

2010-05-09T04:21:00.000-07:00

Så skulle jag då äntligen få se solpaneler och toaletten som vi pratat så mycket om. Du som behöver mer information om projektet är välkommen att läsa i Santosh blogg, se länken här intill För att pröva vårt samarbete, för att se hur vi kunde kommunicera via nätet och om det fungerade att överföra pengar, beslutade vi med Santosh i täten att göra ett första pilotprojekt. En toalett och två solpaneler skulle installeras i två skolor i Kalimati och Chilaunekharka. Jag hade ju sett bilder, men det var en alldeles fantastisk känsla att se detta i verkligheten. Att vi gjort detta tillsammans tvärs över hela världen! Jag känner mig stolt som en tupp (om man nu kan göra det som höna) över ungdomarna i SMILES. När vi kom till Kalimati i mörkret den första kvällen och jag förstod att vi var nästan framme, sa Sibjan: Vänta här, mam. Sedan gick han en bit framåt och lyste med ficklampan: "Se, här är den första SMILES-toaletten." Det var högtidligt. Och här är den!!! Den fungerar alldeles utmärkt, jag har nyttjat den för både short toilet och long toilet med lika gott resultat! :)
Framför toaletten syns ett fyrkantigt område. Här under ligger tanken som är ansluten via rörledningar från själva toaletten. Det tunna röret som sträcker sig över taket på toaletten ventilerar bort gaserna. Vi diskuterade möjligheten att ta tillvara dem, kanske är det en möjlighet längre fram. Tanken töms sedan vid behov via en öppning ner mot gödselstacken som ligger till höger om bilden nedanför toaletten. Sjävklart är toaletten av asiatisk modell, man hukar ner och det finns ingen stol att sitta på. Något av intresse för hygieniker här? Toalettpapper finns inte, man skiljer på höger och vänster hand. Vatten och tvål finns tillgängligt.

Så har vi då samlats för att prata om nästa fas, pilot phase II. Här står SMILES-teamet med några från byn utanför skolan i Kalimati, redo för ett möte med byrådet. Från vänster Neelu, Sibjan, Santosh, Dhirendra och Surya.

Eftersom Santosh var förhindrad att delta var Sibjan föredragande. Trots att jag inte kunde följa nepalesiskan hörde jag att han är en god talare. Med myndig stämma la han fram SMILES förslag till byn:
SMILES erbjuder skolan ett koncept som innebär att eleverna på skolan erbjuds undervisning i datakunskap och därmed även möjlighet att lära sig det latinska alfabetet. Även vuxna analfabeter inkluderas bland eleverna. Idag finns inga datorer alls på skolan och förslaget väcker stort intresse.

Sibjan lägger fram förslaget till ett avtal som ser ut som följer:
Det behövs en ny lokal för datautrustning och den måste vara stöld- och vädersäker. Det måste finnas galler för fönstren, lås på dörren och byggnaden måste tåla alla väderlekar. SMILES erbjuder sig att stå för större delen av kostnaden, men engagerar också byborna genom att varje SMILES-medlem själv lägger 1000 rupies och uppmanar varje hushåll i byn att göra likadant. På det sättet gör man alla delaktiga och ansvariga för verksamheten. Man har nyligen startat ett nytt skolbygge och gjort en liknande insamling så först går diskussionen lite trögt. Rektorn är hela tiden mycket positiv och vill inte låta detta tillfälle gå dem ur händerna. Till slut har mötet enats om att anta förslaget och strax går mötet in i en betydligt ivrigare fas. Nu ska beslut om hur och när fattas. Byn åtar sig att bygga huset inom två månader. Det blir männen i byn som frivilligt gör arbetet, det gagnar dem själva och deras barn och ger sysselsättning. De flesta har ingen fast inkomst utan livnär sig på vad jorden ger. Först när huset är klart levererar SMILES två datorer och solpaneler som försörjer dem med ström. Byn anmodas också att utse en bymedlem som ska få uppdraget att bli datalärare. SMILES bekostar en grundkurs i datakunskap åt honom/henne. Man planerar att ta ut en symbolisk summa för varje elev och månad. Denna inkomst förväntas att täcka underhåll och inledningsvis också lärarlönen. Med tiden hoppas man att läraren ska få samma status som de andra och avlönas via skolans ordinarie system.

Betydelsen av datakunskap i en by som Kalimati, långt borta i en avkrok i Himalaya, är större än vi någonsin kan föreställa oss. "Maybe computers are like candies to Swedish children" sa Neelu när vi diskuterade en kväll i månskenet. Hon har mer rätt än hon själv vet om. Här handlar det om att väcka nyfikenheten för utbildning genom ny teknologi, att ge möjlighet för flera människor att skaffa sig de kunskaper som är grundläggande för att ta sig fram i ett allt modernare samhälle. Att med skriv- och läskunskaper kunna öppna dörren till omvärlden. Att när vi en dag lyckats att få till den trådlösa kommunikationen kunna söka ny kunskap, att förstå sitt land i en omvärldskontext, att få bättre sjukvård via telemedicin i olika former och att kunna starta e-handel. Eller att kunna ha kontakt med sina nära och kära som arbetar i ett annat land långt bort... Kort sagt, utveckling. Att få tillgång till en liten del av den kaka som vi ätit stora bitar av i decennier. Här är inte datorer godis. De är riktig hårdvara.

En kvinnlig lärare på skolan tittar på bilden av sig själv från artikeln i Dialäsen som Monica skrivit. Undrar hur det känns att se sig själv på pränt i en tidning tryckt på ett främmande språk i ett land på andra sidan jordklotet? Hela tiden under mötet lyser lampan i taket. Ljus från SMILES.

Rektorn på skolan i Kalimati. Efter mötet hyllas hela SMILES-teamet på sedvanligt sätt. Det känns i bröstet och det drar lite i ögonvrån. Vad är det egentligen jag får ta del av??? En stor ödmjukhet breder ut sig inuti mig.

Lärarna framför skolan.
Det slutna avtalet firas efter mötet med att äta nyskördad kokt potatis serverad med salt och chili. Gott!!
Här ska datasalen ligga. Mitt i byn.

I kvällningen efter mötet har vi samling utanför skolan för att dela ut gåvor från goda människor här hemma. Vi har en hel bunt med tandborstar som blir centrala i föreställningen. Mina nepalesiska unga vänner beslutar sig för "checking teeth". Alla studenter får komma och visa upp sina tänder. Är de rena och fina får de en blyertspenna (hett eftertraktad här) och är tänderna mindre rena får de en tandborste. Därefter direkt till tandborstning på plats. Alla engagerar sig till 100 % och det borstas tänder så det står härliga till. Efter borstningen är det ny inspektion och renare tänder ger en penna eller ett radergummi! Samtidigt pratar vi hela tiden om varför och hur man ska borsta. På kvällen kommer en mamma med sin gråtande son till Sibjans hus. Han fick ingen tandborste.. han fick en penna... allt hans mamma försökt med för att göra honom glad har misslyckats... Snabbt får vi ordna fram en tandborste åt honom för se honom le igen!
I ljuset av SMILES lampa lägger jag om mannens hand som saknar tummen. Hans ko var ilsken, han tog tag i repet som tjudrade kon, men kon slet sig och repet slet av tummen. I tre månader har han lagt om det här på närmaste health post. Eller hur det nu var. Det är inte så lätt att veta precis. Nu är det nästan läkt och just nu rent och fint.

Dagen efter är det dags att fortsätta till tvillingbyn. Det är ca 5-6 timmars vandring uppför, men hela tiden finns hus på vägen som binder ihop byarna. På grund av topografin är byarna här inte tätt samlade utan spridda där det finns möjlighet att bygga på slätt land mellan kullar och berg. Netra Chaulagain är vår säkre och trogne guide på vägen.

Så har vi kommit till Chilaunekharka, byn högre upp, bebodd av Tamangmänniskor, en mongolisk folkgrupp. Här är det riktigt fattigt. Det syns framför allt på barnen, okammade, smutsiga, trasiga kläder och skorvig och sårig hud till följd av bristsjukdomar. Liksom i Kalimati är jag den första vita människan som besöker byn. Många är öppna och ogenerade och ler stort, andra är blyga och kikar nyfiket under lugg. Det viktigaste mötet av alla är med mr Bir Bahadur Waiba, mannen som sitter till höger i sängen. Han är äldst i byn och är den som en gång startade skolan som finns där. Han öppnar sitt hus för mig och där ska jag få sova i natt. Vinden viner tvärsigenom huset här uppe, dammet från jordgolvet ryker och hans sonhustru sopar golvet med jämna mellanrum. Bir Bahadur har haft en dröm. Att en gång få se en utlänning i sin by och att så småningom turister ska leta sig. Jag har uppfyllt en dröm. Vi pratar med varandra på något konstigt sätt. Han på tamang-språk och jag på engelska och lite nepali. Lite hjälp med översättning får vi på vägen. Och på något sätt förstår vi varandra. Tror jag. Efter att vi fått lunch fortsätter vi till skolan som ligger ytterligare nån halvtimmes promenad uppåt. När jag får se skolan kommer tårarna. Alla står och väntar på oss. I siluett mot den blå himlen står de, en stor grupp av människor i allra åldrar. Stilla. Tysta. Vi blir högtidligt mottagna med malas (blomstergirlanderna) och tikas i pannan och frikostigt med det röda sindurpulvret strös även över våra axlar.

Fest i byn!

Här är byrådets möte i Chilaunekharka. Samma koncept introduceras som i Kalimati. Entusiasmen här är påtaglig, den går nästan att ta på, och utan större procedurer är avtalet klart på mycket kort tid. Här tänker man att bygget ska stå klart om en månad!!

Här borstar vi också tänderna... lika stort engagemang här...
Rektorn ser ut att vara nöjd med dagen!!!

Små djur från Liseberg som samlats i hög i en påse på vinden hos Ursula skänker stor glädje här.
Bir Bahadur uppmärksammas för sin viktiga roll och för det goda arbetet han gjort i sin by.

Skolans lärare framför skolbyggnaden. I ett klassrum. Allt som finns är en gammal griffeltavla och enkla träbänkar.
Två söta systrar har fått nya klänningar från Malin.
SMILES solpanel på skoltaket.

Och så närmar sig slutet för vårt besök i Chilaunekharka. Jag har sovit en natt under Bir Bahadurs tak. Jag har delat måltider med människorna här. Jag har uträttat mina behov i naturen, här finns inga toaletter. Jag har tittat på fina och fula tänder, delat ut små gåvor från vänner i Sverige, jag har haft barn i mitt knä, andra har blygt flytt undan mig. Jag har tittat, sniffat, beundrat, pratat, skrattat och fällt några tårar. Alldeles innan vi ska gå kommer en kvinna fram till mig och berättar om sin fattigdom. Jag tar hennes händer och slår ner blicken. Jag har känt och tänkt så mycket att det inte får plats i mitt huvud... Fattigdomen och okunskapen är stor, men gästfriheten visar inga gränser. Tack! Lasso, lasso!!!

Det kommer mera!

2010-05-02T12:25:00.000-07:00

Misströsta icke! Är nu hemma på svensk mark igen. Jag kommer att fylla på med alla upplevelser och bilder från mina fyra veckor i det mytomsusade landet Nepal. Till de tidigare inläggen har jag börjat lägga till bilder, så titta tillbaka i tiden efter dem! Titta in på bloggen igen och kolla!

Hagelstorm, strejk och Fiaspel

2010-04-22T22:08:00.001-07:00

Prövar att skriva från mobilen. Sitter på skolans balkong. Bakom mig spelar pojkarna det fia spel jag hade med. Didi tvättar mina kläder. Jag hade planerat att göra några ärenden i dag men det är nepali banda, dvs nationell strejk utlyst av oppositionen. Då har inga bussar och inga taxibilar kör. Man får inte heller köra sin bil eller mc. Gör man det är risken stor att något händer bilen eller cykeln. Solen skiner trots allt. Men på väg hem igår hamnade vi i värsta hagelstormen. Hagel stora som flirtkulor. Efteråt var luften härligt frisk och klar och barnen sprang skrattande och samlade hagel korn och av som glass. I morgon är en mötesdag för SMILES och Helphimalaya. På söndag ska Santosh och jag ta oss till Jomsom och Muktinath, ses från mot det.

bankarenden i Nepal

2010-04-21T23:01:00.000-07:00

Farfar Kuldip Poudel med Surya Shrestha, fyra månader gammal. Babyn i familjen som bor i Poudels hus.

Torsdag formiddag. Har tillbringat de sista dagarna hos Santosh med hans farforaldrar dar de bor nara skolan. Farfar ar 73 ar och har gjort manga olika saker i sitt liv. Borjade som ung att aka till Indien for att prova livet, hade en affar dar, atervande som 18-aring och gifte sig. Flyttade till landsbygden och var jordbrukare. Startade en skola och undervisade under en period. Bor nu sedan lange i Yamdi tillsammans med sin fru, Santosh och ett par andra familjer. De har en ko som han mjokjar varje morgon. Det ar mansgora har. Han skoter djuren medan hustrun lagar maten och ser till huset. Santosh knattrar pa sin laptop nar han inte ar pa sitt college. Vi sitter pa eftermiddagen pa innergarden och pratar, livet flyter stilla pa. Det ar oerhort fridfullt och sjalen laggert sig till ro efter alla intryck och upplevelser. Barnen leker stillsamt. En baby har feber, vi pratar och tittar lite. Pa kvallen pratar farfar Kuldip Poudel och jag med varandra, Santosh maste tolka. Vi pratar langa, lange i morkret medan de andra sitter tysta runt omkring. Bara ett stearinljus briner. Vi pratar om relgion, moral, datid, framtid, politik, Sverige, Nepal.... det var en magisk kvall.
Idag ar vi pa banken, eller snarare bankerna for att fixa vara ekonomiska mellanhavanden. Ytterligare en intressant kulturell upplevelse. Annu sa lange har vi hunnit med tva banker och fomraliteterna ar ganska manga. Ett nytt konto ska oppnas for SMILES och pengar ska overforas. Sedan kan SMILES teamet borja forverkliga nasta fas i projektet, att bygga nya lokaler for dataundervisning och kopa datorer till dem.

Det har varit mycket svarare an jag hade forvantat mig att hitta tid att skriva har. kanske ar det bra. Jag har gjort manga andra saker. Darfor tanker jag att jag kommer att aterkomma har mer detaljerat nar jag ar tillbaka i vaster igen,

Har ar stekhett, sommaren ar pa sin hojdpunkt och termometern har stigit over 30 grader.

Dags for en my match med banken!

Dimman lattar...

2010-04-17T19:45:00.000-07:00

Vi har just klivit av bussen och börjat vandringen mot Kalimati. Sibjan och Dhirendra bär madrassen.

Arbete på fälten. Dokos (korgarna som bärs med en rem över pannan) fylls.

Utsikt från Sibjans hus.

Bönor och linser soltorkas.

Bröder.

Santosh och Dhiru på "min" balkong.

Sibjan och hans syster Srijana tröskar.

Santosh och Nripesh i hostelrummet. Dags att sova... eller titta på TV kanske?

The nursery har fått ny fräsch inredning. Barnen har nya fina kläder men gråter dagen lång... inskolningen har just börjat.

Klass 2. Samundra, den yngsta hostelpojken i mitten.

Jag tjatar envist om tandborstningen på kvällen. Vi borstar under stjärnornas ljus och tandkrämslöddret skvätter vida omkring. Jag undrar om dom borstar i kväll?

Samundra och Sagar Banstola. Bröder.

Igar lag jag hela dagen, oroligt i magen och fullstandigt overfylld av alla moten, upplevelser och intryck. Tryggt, hemtamt, i min egen sang pa skolan i Hemja. Bishnu stryker mig over pannan och kommer med te, kokt ris och youghurt. Rishi sir sitter lange vid min sang och pratar, vi blir till och med ganska personliga. Vad du ar snall, sager jag. Men du ar ju allas mamma har, far jag till svar, och mamma tar man alltid hand om pa basta satt...

Idag borjar skolan igen efter en langre ledighet sa ikvall kommer jag att fa traffa mina hostelpojkar igen. Allt ar sig ganska sa likt, men mitt nurse room ar flyttat en vaning upp och de har gjort sa fint de nansin kunnat dar. Vi ska prata vidare om hur det kan fungera pa skolan och hur arbetet kan fortsatta. Har ska jag val istallet beratta mer om SMILES arbete i byarna.

Kalimati ar en by med ca 1200 invanare dar de flesta kanske aldrig lamnat omradet, eller som langst varit till Kathmandu, en dagsresa darifran. Pa grund av topografin, ideliga toppar och dalar, som sockertoppar nastan, ar byn spridd pa ett ganska stort geografiskt omrade och gransar direkt till nasta by. Den ligger pa knappt 100 m o h. Har finns inga andra utkomster an jordbruket, och det ar inte alltid latt att fa det att ga \ihop. Forra aret regnade det daligt, jorden ar nu torr och skorderna daliga. Man odlar framst ris, potatis, majs och vete. Vetet minskar man dock pa, det ger inte tillrackligt i relation till arbetet som kravs. Och varfor inte det?Jo, har gors allt for hand. Kvinnorna skordar med skara, binder nekar som ligger pa de sma terasserade faltenoch torkar. Nar de ar mogna bar kvinnorna stora lass av nekarna i sina doko pa ryggentill hemmet. Dar iklader sig sonen ochdottern skyddande klader och satter sig pa en stol och slar ur vetekornen. Nek for nek. Timme efter timme. Detyr i luften av damm och stoft, det ar tungt arbete. Och hur manga skappor korn blir det? Hur manga rupies kan de ge? Vi bor alla hos Sibjani Smiles-teamet. Sibjan ar sjalv fran Kalimati. Hans mamma och pappa och hans syster tar hand om oss alla, Santosh, Neelu, Dhirendra, Surya och mig. Det ar forsta gangen en utlanning besoker byn. Dvs.en amerikan. Man harsvart att greppa geografin, menUSa kanner alla till, det forlovade landet. Visst kanner vi igen det sedan forra sekelskiftet? Sa alla vita stora manniskor antas komma fran USA. Hela vagen fran bussen har Sibjan burit pa en tung madrass och filt, det visar sig att de ar till mig. Somnar forsta kvallen med ogonen faste i himlavalvet, ljuden... dofterna, luften omkring mig... om det bara inte vore for myggorna... alla ar totalt fascinerade over mina STORA roda myggbett som sprider sig over mina armar. De ar inte vackra, och de ar synnerligen roda mot mitt vintervita skinn. Mina armar ar vridna och vanda pa manga ganger och man har ojat sig och skrattat. Till slut dok det upp ett myggnat och det blev lite battre.

Forsta morgonen bad jag omlite vatten i en hink att tvatta mig i. Det gjorde jag aldrig igen, och skamdes efterat. Nar det bara ar Sibjans mamma och pappa och syster hemma racker det att mamman hamtar vatten tva ganger om dagen. Da tar honfram sina stora massingskrukor och satter dem i dokon, balanserar pa latta och sakra fotter pa terassernas kanter ner till floden och hamtar vatten. Det ar en promenad p10-15 minuter i nerforslutning. Sedan borjar vandringen tillbaka uppfor. Inte kan man tvatta sig i en hel balja med vatten da.... Dricker te och dricker pinfarsk buffelmjolk. Det ar nog den godaste mjolk jag druckit. Liksom den youghurt som gors bara genom att lata mjolken sta och surna. Det blir en mild aromatisk smak som svalkar i varmen. Ater ris tva ganger om dagen, massor av potatis, har ater de faktiskt kokt potatis!! Precis som hemma! Men inte kokt i vatten, bara lite olja i botten av kastrullen och sedan tatt lock pa. Det smakar himmelskt med lite hemgjord pickles till. Sibjans pappa hade tur och kunde salja 1400 kg potatis har om dagen for 17000 rupies. Det ger ett kilopris pa ca 1,20 sek. Potatisen saljs sedan for detdubbla priseti Kathmandu och som jordbrukare vet man att man alltid riskerar att bli lurad pa vagen. Granne, Netra, blev inte erbjuden ett lika bra pris och ar besviken och funerar nu pa hur han ska gora. Netra ar nagonstans mellan 25-30 ar, hartva dottrar och en liten son, har ingen utbildning och saknar fast inkomst. Han berattar stillsamt om sin situation, men ler och skrattar storre delen av tiden jag traffar honom. Netra ar ocksa den som guidar oss upp i bergen senare.
-----

Rishi sir vantar. Han maste till sitt arbete och jag har akt bakpa hans motorcykel hit till cyber cafet. Hinner aldrig fardigt... men nu ar jag har i Hemja, skolan borjar och vardagsrutinerna borjar, sa nog ska det bli tid for mig nu att ra mig sjalv en stund och aterkomma hit.

Hor att varen gjort entre i Goteborg, ser fram mot att njuta av den efter tropisk hetta har. Det har regnat och askat kraftigt nu under 5-6 dagar, kyler skont och jorden gronskar...

Kalimati i Sindhuli district

2010-04-14T04:09:00.000-07:00

Första dal bahten vi äter i Sibjans hem.

Här sov jag!! Den vackraste sängplats jag haft.

Dhirendra gillar stil.

Köket. Kokgrop i jordgolvet och med getterna bakom ryggen.

Sibjans mamma t.v. hämtar vatten vid floden. Vid hennes sida står Netras fru. De har tre barn att försörja utan någon inkomst, de försöker leva på vad jorden ger dem.

Här badade jag. Det var en fantastisk känsla att vada i det kyliga vattnet, att få svalka i den 30-gradiga värmen och för en liten stund vara blöt av vatten och inte svett. Badet får dock avnjutas diskret, försiktigt skvalpande med tvål och tvaga sig utan att visa benen. Att tvätta håret under det rinnande vattnet där kvinnorna hämtade vatten var en nästan sinnlig upplevelse.

Stolta SMILES-medlemmar i fina tröjor. Karin - var stolt och tack!!! Du är numera upptagen i teamet och kan förbereda dig på fortsatt web-samarbete om du vill...

Teamet samlat utanför skolan tillsammans med några män från byn.

Köket hos Sibjan. Hans syster Srijana serverar maten.

På väg mot nästa by. Hos denna kvinna drack vi te. Hennes högsta dröm är att kuknna skriva sitt namn innan hon dör. Santosh har lovat att hjälpa henne med det.

Vandringen uppåt var tämligen dräglig. Vi vandrade i 5-6 timmar innan vi var framme i byn Chilaunedada.

Sockertoppslandskap.

Kändes lite märkligt när luften fylldes av barrdoft. Men här finns rikligt med barrträd.

Typisk bebyggelse.

Sibjans hus. Ser ni toaletten? Den första SMILES-toaletten?? Mer dokumentation kommer!!

Sibjans föräldrar Shiva och Januka Chaulagain.

När vi lämnade Kalimati gav Sibjans pappa alla en tikka (det röda märket blandat med ris i pannan). Det är en sorts välsignelse och ges när man ber till gudarna eller vid andra tillfällen då man behöver välgångsönskningar, välsignelser eller ord på vägen. Kan se lite olika ut, pulvret blandat med ris ger extra kraft.

Netra Chaulagain med son. Netra guidade oss upp i bergen.

Netras son får tikka.

Far och son.

Nu går vi till bussen...

Forst en buss till Banepa nan timme, sedan 3-4 timmar pa en obeskrivlig vag... stora stenar, branta stup, skarpa svangar da man tror att bussen ska kora rakt ner i floden hundratals meter under oss... ater momos pa vagen. Har packat minimalt tcker jag, anda har jag dubbelt sa mcket som de andra med mig. Smilesteamet tar hand om mig hela tiden sa jag slipper tanka, gora eller bara nagot sjalv. Nagot ovanlig upplevelse! Naturen ar fantastisk, alla dessa gronkladda berg, ideligen toppar och dalar och terasser overallt, det finns inte ord for det. Och just detta ar mitt problem har och nu, jag finner inte riktigt ord for att beskriva vad jag upplevt. Det brukar ju inte vara nagra problem annars! Jag har vandrat bland terasserna dar majsen och potatisen just nu vaxer ikladd hellang nepalesisk vardagsklanning, badat i floden, dvs ikladd petticoat for att dolja det mesta av min kropp och vatten till anklarna, tvattat mig och klader efter basta formaga, sett dimman latta over bergen medan haret torkar i solen, druckit te hos sa manga familjer att jag inte kan halla isar dem, sovit pa en liten terass under halmtak med utsikt over de standigt narvarande bergen, cikador e.d. har sjungit mig till somns medan buffalon statt for basnoterna med sitt mumsande, Karlavagnen precis ovanfor mig fast upp och ner, lagt helande hander pa farbrorn som blev av med sin tumme pga en ilsken buffel, deltagit i bymoten for att komma overens om SMILES fortsatta arbete, vandrat fem timmar upp i bergen till nasta by dar fattigdomen var patagligt varre, atit ris och gronsaker och allt jag blivit bjuden pa som varit tillagat, glomde bort att mamman som lagade maten tidigare "mockade" for buffalon med handerna.
-------------

Nu far jag sluta - strommen stangs av om fem minuter!!! Skriver nar jag kan igen!!

onsdag i kathmandu

2010-04-07T03:31:00.000-07:00

Påskfjädrar bidrog till nöjet på den italienska restaurangen

Alla samlade Santosh får första champagnen

Tröjorna gjorde succe! -Sibjan Surya

Vi firar SMILES De skänkta datorerna kollas

Tredje dagen i Nepal. Alla dofterna, ljuden, alla manniskorna sog direkt upp mig i kanslan av detta land sa snart jag satte foten pa marken. Planet kom en timme for tidigt och jag fick vanta pa mina vanner. undrar hur manga taxichaufforer som under tiden ville forvissa sig om attjag hade en taxi och nanstans att bo. Nagra stapplande ord pa nepali framkallade direkt leenden och jag slapp allt for mycket tryck. Det var en overklig kansla att se Santosh och alla de andra som jag kanner sa val fran foton och fran email. Men alla kandes precis som jag tankt! Jag blir sa val omhandertagen sa jag knappast behover tanka nagot sjalv. Kanner mig faktiskt som hemma, det ar en skon kansla att atervanda till nagot/nagon man tycker om.

Vi har firat tillsammans med champagne oc paskfjadrar, t-shirts med smileslogo gjorde en enorm succe. Imorgon bar det av. Da aker vi till Kalimati. Forst bussen, sedan apostlahastarna. Vi blir antagligen dar minst en vecka, sa under den tiden rader tystnad harifran. Ma sa gott alla !!

Jag tänkte...

2010-04-02T12:56:00.000-07:00

...att idag ska jag skriva något riktigt bra i bloggen. När jag hade packat och pratat i telefon och fixat med alla de där små sakerna som ska fixas innan man åker. En långfredag. Den måste väl räcka till? Klockan har blivit över tio på kvällen och här sitter jag nu. Det tog timmar att packa, jag ville så gärna få med så mycket som möjligt, men en del blir kvar hemma hur mycket jag än försökte att minska på vikten. Och inte hjälper det väl att jag själv gått ner i vikt de sista månaderna?! Emma var mitt goda packstöd, klok och klurig. Var har hon fått det ifrån? Dricker lite rött, det är nyttigt sägs det och det dröjer ett tag nu innan nästa gång. Nepalesiskt te blir min dagliga dryck framöver! Har pratat med Santosh och allt är lugnt där borta. Så många här hemma har ringt och facebookat och mailat och mera och det känns så himla gott alltsammans! Fjärilar i magen... SMILES och Kalimati väntar bakom hörnet... nu ska jag titta några minuter på nåt värdelöst på tv, smutta lite till på vinet, sedan sova i min lakansbäddade mjuka säng. Jag hoppas att många följer med mig på vägen!!

...och livet går vidare.

2010-03-07T07:04:00.000-08:00

Om fyra veckor, ganska exakt, är jag tillbaks i Nepal. Det känns alldeles utmärkt. Under året som gått har jag haft ständig kontakt med Santosh, vi har pratat om allt mellan himmel och jord, men allra mest har vi förstås pratat om SMILES. Creating SMILES -building the Nation. Projektet han och hans vänner Sibjan, Dhirendra, Neelu och Surya har startat och hoppas kunna driva vidare. Läs gärna mer på Santosh blogg, se länken här intill. Aldrig trodde jag väl att jag skulle försöka sätta mig in tekniken bakom trådlös kommunikation eller hur man bygger en toalett i en bergsby i Himalaya. Läste här om dagen en notis i den käcka lilla tidningen Metro där en forskare hävdar att "aktivister är lyckligare än andra". Vill nog hålla med om det. Det känns perfekt att få stöd för det antagandet!

När jag kommer till Kathmandu är tanken att vi ganska snart ska ta oss upp till byn Kalimati där SMILES arbetar. Där finns ingen el, inga bilar eller vägar, och ingenting i luften som gör att mobiler kan fungera.... då blir det tyst från mig! Det är just det vi ska försöka ändra på, att ge byarna möjlighet till omvärldskontakt. Men när jag är tillbaks i mer uppkopplade områden igen hoppas jag komma tillbaka hit!! Vi hörs snart igen!

My dearest boys! Sons!

2009-04-25T02:32:00.000-07:00

They look nice together, I hope they look nice on you!

Teaching about Nepal in my sister-in-law's class

Sweet brothers! <3 <3

Handsome and dangereous (?) nepali boys :-)

My family eating dal baht tarkari in our kitchen. I am sharing the food.

You remember taking the photo Pravat? Asbin, I have seen in Vicky's diary that you are still wearing your mala!

Last day together at the museum. Amrit was the skilful guide. Look at his serious face!

Happy New year! What happened to Sushil?! :-)

Rabi, Amrit, Amrit, Pravat, Asbin, Nripesh, Shiva, Sushil, Sagar and lovely Samundra! And of course, Santosh. This is to you.

Funny feeling, writing in my blog again after two months. This is where I have written all about my time with you, when I was still in Hemja. If you go back in time in the blog you will find so many photos of yourself and the school. I hope you will enjoy. Still I think of you almost every day! I hope you had a lovely holiday and that you now enjoy being back to school. I wish you all the best for the coming year. And I bet you have a nice time with Vicky and Malin!

When I don't think about you ;-), I work a lot and spend time with my family and friends. I work at the hospital 8,5 hours five days a week. I enjoy my work very much, I love to meet all the different people. What do I do? I give a lot of information talks and education about dialysis treatment and transplantation (Santosh can explain) and I measure blood pressure (you know!), take blood samples, urine samples, give blood transfusions and various injections, dress wounds (you know!) go to a lot of meetings and much more.... Now we are planning to have a big, big party in June for everybody working in my field in my hospital. I am preparing to sing and dance together with my best working mates. It will be great fun! Maybe one day you will see photos of that!

This weekend I have been to the countryside, you remember my father's birthplace from the movie? I think it is for me like when you go to your homes, when I get there I feel really happy. Even if my father and mother are not alive, I can feel them around... and I love to be in the clear air, away from the city. It is still too cold to take a swim in the sea, but I am eagerly waiting to do soon!!

I so much hope to see you all again one day, but before that... there is a lot of time for writing!!!

Love you dearly, all my sons,

Lots of love and many kisses and hugs!

from Ellinor Madame

xxxxx

Åter i hemlandet

2009-02-07T09:32:00.001-08:00

T-shirten är en present från Ingrid köpt i Bangkok.

Min kropp är åter i Sverige. Min själ befinner sig någonstans på vägen. En bit av den blir nog kvar i Hemja. Allt känns precis som förut men helt annorlunda. Jag har levt min dröm. Det är jag glad över. I en vecka har jag gått runt och sniffat på vardagen här, pratat med familj och vänner, lufsat runt i snö i Sandvik, njutit och kontemplerat. Har berättat om livet i Nepal för Eivors elever som ska få nepalesiska brevvänner i klass 7 på Snow View English Boarding School. På måndag börjar jag arbeta. Kanske blir det fler inlägg här med tiden, låt oss se. Det som sker det sker. Lev väl är min dagliga önskan.

Mellanlandning i Kathmandu

2009-01-27T03:15:00.000-08:00

26 januari

Hotellrum. Vita lakan. Västerländsk toalett. Varmvatten. Marmortrappor. Men filten är densamma som i skolans hostel. Tryggt. Jag kan stryka över filtens lugg och minnas. Det känns tomt och ensamt och tyst på rummet. Jag fyller det med musik från ipoden. Jack, faktiskt lyssnar jag till Richard Thompson! Det känns lagom melankoliskt just nu. Jag bor mitt i värsta turistsmeten i Thamel, bestämde mig för det för att få den totala kontrasten. Idag har jag strövat runt i alla affärer och letat mig lite vid sidan av turiststråken också. Jag är klädd som en nepalesisk gift kvinna och pratar lite nepali, det öppnar dörrar. Det är kul att testa här med okända människor. Har träffat dr Krishna idag och vi ska ses imorgon igen. Då ska vi hälsa på familjen till herr Dhakal som har restaurangen i Göteborg!

I lördags hade pojkarna och jag en heldag tillsammans med Bishnu Mme. Efter morgonrutinerna tog vi två taxibilar till the International Mountain Museum. De flesta pojkarna hade aldrig åkt taxi förut. Föreställ er lyckan. Två små Suzukis med fem pojkar och en madam i varje bil. Upp och ner med fönsterrutorna och tjut och sång. Museet är den modernaste byggnaden i Pokhara och långt ifrån den miljö de är vana vid. Där finns en etnologisk avdelning med alla de olika folkgrupperna, men dräkter och sånt var inte så intressant för pojkarna. Då var det mer kul med pilar och knivar och all trekking-utrustning från dåtiden. Man kunde se utrustning från första kvinnan och mannen på Mt Everest och dem har barnen läst om i skolan. Spännande. Den uppstoppade leoparden smällde högt liksom miniatyren av en bergstopp som man kunde klättra i. Allt gick lugnt och städat till, Amrit, 13, tog ledningen och jag bildade sluttrupp. Bara en enda gång fick en vakt hyssja på oss. Disciplin är viktigt. Efter museibesöket gick vi på restaurang. Bord med dukar, underlägg och servetter. Lite förvånat strök en av pojkarna över bordet. För en del var även detta första gången. Svårt att sitta still och vänta. En halvvästerländsk toalett väckte munterhet, en del har aldrig sett det förut. När man fällde upp ringen fanns en asiatisk variant att hoppa upp på. Alla varianter fungerar. När alla fick välja var sin hel läskedryck lade sig en andäktig tystnad runt bordet. Att välja mat från menyn blev för svårt så vi åt alla nudlar med kyckling. Hemma är det dahl baht tarkari som gäller två gånger om dagen. Inga variationer. Maten försvann fort från tallrikarna och snart var det dags att åka hem. Lyckotjut när vi rejsade uppför backarna till Hemja! Håret blåste i vinden när vår bil svischade förbi den andra… pojkarna vinkade genom öppna rutor och njöt i fulla drag. Eftermiddagen var stilla, packningen tog flera timmar eftersom alla var med och tittade och pillade och kollade.

Santosh, kommer ni ihåg honom? Han har blivit min elfte son. Lite mer i ålder med Emma och Ingrid. Han har bott på skolan ett par dagar nu och vi har pratat mycket. Efter en exkursion till remote areas i Jomsoms område i syfte att undersöka möjligheten till trådlös kommunikation och med ett socioekologiskt tänkande är han laddad till tusen med idëer. Även telemedicin finns med i planerna. Det är spännande idéer, jag hoppas hitta någon som kan hjälpa till på något sätt. Landet Nepal behöver sina egna entreprenörer, utan dem stannar det.

Att lämna skolan blev en förskräckligt sorglig upplevelse. Igår morse var allting färdigpackat, bara att tvätta sig, äta frukost och vänta på taxin. Alla pojkarna satt tysta och läste på den nya mattan i hostelrummet. Jag tror faktiskt inte det varit så tyst förut. Det var så mycket jag ville säga, men det gick inte. En kram och puss till varje pojke, blygt mottaget, sådan kroppskontakt har man inte öppet när man lämnat småbarnsåren. Vi har busat och skojat förut, men nu var det liksom på allvar. Ett hål i bröstet öppnade sig och jag hade tunnelseende när jag gick. Bishnu Mme och Jagat Sir följde med till bussen och snabbt, snabbt tog vi farväl och sa på återseende. För visst vill jag komma tillbaka en dag. Bergen och barnen väntar.

-------

Tillagg den 27: Idag har jag varit hemma hos Kumar Dhakals familj, dvs han som ager restaurant Himalaya i Goteborg! Hans dotter Sarita ar har sedan nagra manader men aker hem till Sverige i februari. De bor hogt upp med utsikt over hela Kathmandu och alldeles intill Sywambu, aptemplet. Vi at ris tillsammans och pratade lange. Vi maste planera en stor familjemiddag med nepalesiska tecken hos Kumar en dag! Jag har ocksa sagt hejda till Krishna (som var med hemma hos familjen Dhakal) . Parsi ma Sweden ma aunchu.

Resultatrapport av donerade medel

2009-01-27T03:09:00.000-08:00

I the Nursery. Barnen sitter andaktigt stilla.

Mina mest kara: fran vanster, Rabi, 12, som gjort hela videofilmen fran skolresan. Santosh, 21, som laser till ingenjor. Asbin, 9, som stulit mitt hjarta.

Resten av Nursery. Forhoppningsvis malar man vaggarna igen. det ar inte mogel, det ar smuts fran barnens hander.

24 januari

Den slutliga summan av alla skänkta pengar blev 10 532 kronor. Dvs. dubbelt så mycket som jag bad om. Tack!!! Det är stort och ni ska veta att det är väl använda slantar. Ca 6000 kronor gick som tidigare sagt till en fyradagars resa till Kathmandu för 62 personer. Summan täckte mat, logi och inträden för alla men bussen betalade eleverna själva. De allra yngsta eleverna, dvs. dagisbarnen, har fått sitt rum pyntat och iordningställt. Stengolvet har fått en rejäl heltäckande plastmatta, barnen har fått skumgummidynor att sitta på. Vi har köpt planscher till väggarna och i taket hänger gosedjur från Sloggi och Genzyme. Alla tycker det är fint, det är varmt på golvet och barnen mår bättre. Hostelrummet har fått samma gedigna plastmatta istället för en tunn som rämnat och sparkades omkring i trasor. På plastmattan ligger en varm ullmatta som man kan sitta på och göra läxor eller spela spel. Plastmattan var den allra dyraste, men av god kvalitet och den bör hålla länge. Det blivande biblioteket var halvfärdigt och saknade dörr och fönster. Virke och glas är beställt. Lite småsaker som krokar till hostelrummet för att hålla reda på kläder, papperskorgar och en välbehövlig skiftnyckel är också inköpt. Hostelbarnens cyklar är lagade och vi har kollat lite på vad man kan göra själv när de är trasiga. En summa kommer att utgöra starten på en fond för ”Health and First Aid Committee”. Vi har förhoppningsvis bildat en liten grupp som ska se till så att verksamheten fortsätter. Jag har lärt ut en del färdigheter som blodtrycksmätning och synkontroll och lämnat instruktioner för mediciner och förbandsmateriel. Fonden ska användas till införskaffning av nytt när det behövs och utgöra basen för en fortsättning till hjälp när något av barnen behöver mer pengar för sjukvård på skoltid. Pengarna som är kvar efter detta, ca 450 kronor, ska räcka till snickarlön.

Johan och Mimmi, en stabil stege är också inköpt.

Sista skoldagen

2009-01-23T03:31:00.000-08:00

Ja, mina vanner, denna resa borjar narma sig sitt slut. Idag har solen skinit som for ett par manader sedan och jag har gatt i bara armarna. En smula sommarkansla mitt i all vemodskansla. Jag langtar hem nu, men vill inte aka. Life is something. Idag har jag blivit avtackad pa det allra hogtidligaste satt med blommor, malas, tikka, tal och presenter. Tur att jag har en dag kvar i morgon med mina hostelpojkar! Da ska vi sla pa stort och gora utflykt, aka taxi till museet! Kanske ater vi glass?!

Det har varit otroligt valgorande att skriva denna blogg, det har blivit mitt satt att bearbeta upplevelser och kanslor. Forhoppningsvis har det aven varit bra att lasa, kanske har jag vackt en tanke om volontararbete hos nagon mer? Jag lovar att det ar en resa bade i det yttre och det inre.

Pa sondag aker jag till Kathmandu, darifran kommer den sista rapporten. Pa torsdag landar jag pa Landvetter.

Sa folj med mina sista steg pa vagen nasta vecka!

Tatopani, varmt vatten

2009-01-15T20:33:00.001-08:00

Fran Toyotan

En liten kansla av resan

Familjen Poudel

Som varsta amerikanskan!

Nilgiri

15 januari
Jag har gjort en utflykt med familjen Poudel. Det har hänt något under min tid här, herr och fru Poudel har hittat varandra på nytt tror jag. Det finns en helt annan värme dem emellan än när jag kom. Bra. Rishi Sir har inte rest någonstans på det här sättet och jag ville göra en utflykt denna vecka så jag bad skolans gode taxichaufför att ta oss till Tatopani som är en by norrut i bergen. Tatopani betyder varmt vatten och byn har fått sitt namn efter varma källor i området. Hit kommer man för att göra hälsobad i det heta vattnet rikt på mineraler. Här går många av trekkingturerna förbi. Resan dit tog drygt fem timmar och jag har aldrig tidigare åkt bil på sådana vägar. Med den lilla, lilla zuzukin med inte alltför hög frigång tog vi oss över stock och sten. Mest sten. Och stundtals vatten. När jag tittade ut genom fönstret såg jag inte vägen, bara floden, Kahli Kohla, den Svarta floden, några tiotals meter under mig. Svälj. Allt ligger i lord Shivas händer, som Kjell säger. Ärligt talat var jag inte rädd, något slags fatalistisk känsla infann sig och jag tänkte att det som sker det ska ske. Vår chaufför tog oss till Beni. Längre klarade hans bil inte av. Därför flyttade vi till en gammal Toyota. Jag undrar vad livslängden är på en bil här. Fatalismen blev än starkare. Vi körde stundtals i ren lössand och kunde lätt slirat över kanten. Flera ras tornade upp sig över oss. Ibland körde vi i ren lervälling. Chauffören hade full kontroll och styrde vant bilen i sicksack över vägen, inte en enda gång tvekade han, inte en enda gång slirade vi eller fastnade. Otroligt. För ett par år sedan gick det inte alls att köra hit, man fick gå de sista timmarna. Men vi kom fram. En lätt känsla av sjösjuka infann sig, samma känsla som när man går iland på bryggan och får fast mark under fötterna. Vidunderligt vacker natur, mäktig flod och en djup dalgång där nästan lodräta bergsväggar tornar upp sig. I fjärran syns den vita toppen Nilgiri. Familjen Poudel får ett rum för sig själva och jag tronar ensam i mitt. Det är första gången familjen är ute så här tillsammans alla tre. Vi flanerar genom byn, tar med oss handdukar och ombyten och tar oss till varmvattenbassängen. Det är en alldeles särskild känsla att sjunka ner i detta varma vatten och att delta i rutinerna för hur det går till. Några vindpinade trekkare delar bassängen med oss. Stilla vandrar vi efter väl genomförd tvättning och avslappning tillbaka till vårt hotell och äter en furstlig middag. Rishi sir och jag slår på stort och delar en öl. Vi somnar när klockan är halvåtta eller något.
Dagen efter startar vi redan vid sjutiden och tar oss tillbaka utan missöden. Handlar konstiga örter i Baglung. Något som ska vara jättegott att krydda pickles med, men äter man för många somnar man… Någon som vågar pröva när jag ska laga nepalesiskt hemma? J Vi är hemma vid tvåtiden och det känns skönt.
Idag är det frikostigt med el, hela fyra timmar mellan fyra och åtta. Jag jobbar som en liten bäver för att ta vara på tiden. Idag är också alla lärare här och sammanställer elevernas personliga rapport över examen. De får uppgift om hur många poäng de fått i varje ämne utifrån skrivningen, hur många procent av full poäng, de graderas enligt en form av betygsskala, får veta sin position i klassen och får dessutom ett personligt omdöme. Imorgon diskuteras resultatet med föräldrar och elev tillsammans med klassläraren. Kanske något för den svenska skolministern att fundera över?

pojkar igen

2009-01-15T20:26:00.001-08:00

Rabis familj

Amrits familj

Samundra och Sagar med farmor

Rabi och jag

Hos Rabi. Gurkmeja, ser ut som ingefara ungefar, skalas, torkas och mals sedan till pulver.

Fler bilder fran pojkarna

2009-01-15T20:18:00.000-08:00

Har poppas pop corn.

Majsen rensas.

Pravat med mamma och tant.

Hos Asbin

Asbin ar herre pa tappan.

Hemma hos mina pojkar

2009-01-15T20:13:00.001-08:00

Majslager pa andra vaningen.

Asbins farmor. Obs den specialgjorda kniven att arbeta med i denna stallning

Asbin och jag i hans sang.

Den fina batterilampan.

Utsikt fran andra vaningen.

15 januari
Efter skolresan blev det vinterlov och alla elever utom klass tio har varit lediga. Klass tio måste fortsätta läsa hårt för sin slutexamen. Hostelpojkarna är hemma sina byar. Jag hade ett par mycket lata dagar efter skolresan, men de var välbehövliga. Gick och småfixade här med lite kläder och lite foton och annat. Gjorde en rejäl shoppingrunda i Mahendra Pul, det börjar bli dags att köpa de där grejerna jag tänker att jag vill ha med hem. Tvättat kläder, pulat. Pratat. Bishnu är lite småkrasslig igen, men det är inget som inte går att kurera. Min hosta gick fortare över denna gång. Nripesh tycks vara nöjd med att vara ensam herre på täppan, leka med bara ett par kamrater i stället för nio och leva mer vanligt familjeliv. Det liv familjen lever på skolan är ju minst sagt ovanligt. De har inte en gnutta privatliv, allt delas med hostelpojkarna och alla som arbetar här. Men allt är så bra som det kan vara. Dagarna går fort nu, det är mindre än två veckor tills jag lämnar skolan. Tankarna på hemma blir mer påtagliga, Sverige kommer närmare. För första gången längtar jag efter svensk mat. Riktigt färskt bröd med hård skorpa, en lagrad grevé och starkt kaffe. Eller fisk med kokt potatis och lite romsås. En färsk sallad med räkor. Bara milda kryddor… (tips till familjen!) Men än är jag inte där!
I förrgår besökte Bishnu mme, Nripesh och jag precis som en av de första dagarna här alla hostelpojkarna i deras hem. Det var så himla roligt att göra om besöken nu när jag känner alla. Nu fick allt ett annat sammanhang och jag kunde kommunicera på ett helt annat sätt. Asbin, 9 år, som fått en alldeles särskilt plats i mitt hjärta, fick det första besöket. Han bor högst upp av alla, förutom Sushil, dit vi inte hann gå. Asbin blev glad att se oss och vi blev där en god stund. Nu visade han mig frimodigt runt i sitt hus, sin säng, köket och övervåningen där man förvarar riset, majs, sojabönor m.m. Utsikten från fönstret är strålande. Stolt förevisade han den glänsande nya batterilampan som används vid strömavbrott. Den har hans pappa köpt i det arabland där han arbetar. Lillebror Amrit tinade upp den här gången och kallade mig t.o.m. didi. Farmor är fem år äldre än jag, så vi är som systrar. Hon skördade en blomkål jag aldrig sett maken till förut. Aldrig har jag ätit så färsk blomkål, den smakade alldeles gudomligt med färsk ingefära, lite tamarind, lite vitlök och masalakryddor. Det är inte många sekunder mellan skörd och måltid när man lever så här. Pravat som bor granne med Asbin kom upp och pojkarna sparkade boll. Lille Amrit, 3 år, fattade galoppen och skrattade stort till slut. Vi tittade på getterna och bufflarna och Asbin klättrade upp i den gigantiska hövolmen och hoppade ner i höet på marken. Asbin fick tröjan från Sverige och foton på sin svenska familj. Han blev väldigt glad och mycket fin. Lycka. Lycklig.
En av Bishnus familjesystrar fick ett kärt besök. De träffas bara de gånger Bishnu besöker byn. Många av byfamiljerna lämnar aldrig sitt område, de sköter sitt arbete och lämnar bara sitt hus för att göra de nödvändiga inköpen. Hos systern fick jag en helt ny upplevelse. Jag hjälpte till att repa majskorn från de färska torkade majskolvarna och åt sedan pop corn poppade över öppen eld. Vad sägs om det! Vi rostade också färska sojabönor, det blir min nya favorit till ölen.
Jag är i miljöer jag aldrig skulle kunna föreställt mig att vistas i. Allt är riktigt primitivt, sådär som man ser på TV. Man noterar lite halvhjärtat, skakar lite på huvudet och tycker lite synd om de fattiga människorna och sväljer den sista bullbiten och kaffeskvätten. Jordgolv, öppen eld utan skorsten i köket, hårda sängar med stråmattor och inga madrasser, inga glasfönster, ingen värme. Ofta ett rum och kök även om man är många i familjen. Barnadödligheten är pga magsjukdomar fortfarande hög i de avlägsna byarna. Resan från ett modernt liv i Sverige och hit är lång, men det känns alldeles självklart att vara här nu. Människorna jag delat vardag med under tre månader lever så här, jag har gjort detsamma nu. Det är enkelt och bara de allra nödvändigaste prylarna finns, inga lyxartiklar så långt ögat kan nå (förutom mobilen, förstås!), men allt fungerar. Alla delar allting med varandra. Ingenting är riktigt privat. Inte heller mina saker. Finns det en tandkräm eller tvål eller något annat framme så används det, spelar inte någon roll vems det är. Vi delar. Jag har tränat på att ta vara på allt som är användbart. Förpackningar. Inte för att återvinna men för att använda igen. Det går att hitta användningsområden för mycket. När fiaspelet saknar pluppar gör vi nya av wellpapp. En avklippt pet-flaska med stenar i botten blir en bra pennmugg. Och så vidare. Jag har tvättat mig i kallt vatten, tvättat håret i kallt vatten och använt så lite vatten som möjligt. Till skillnad från de andra här har jag unnat mig daglig tvätt. Vattnet jag tvättat mig i används sedan till att "spola" med i toaletten. Kläderna har jag också tvättat i kallt vatten, bara uppvärmt av solen. Skrubbat dem omsorgsfullt mot sten med tvättvål. Jag har t.o.m. gjort det "långa" toalettbesöket på asiatiskt vis, dvs. utan papper. Jag har inte varit magsjuk på riktigt. Använt allt av blomkålen, blasten ger utmärkt näring och smak. Inget som kan användas får gå till spillo. Jag har levt den här tiden på en betydligt enklare nivå än jag någonsin gjort förut och det har fungerat för mig också. Visst, under en begränsad period, och jag vet hela tiden att jag återvänder till hög standard. Men ändå. Det ger tankeställare. Emma, jag tror att du får engagera mig mer i arbetet för att spara på jordens resurser.
Efter Asbin fortsatte vi till Pravat, där fick vi lite yam att äta. Vi vandrade vidare till Rabi, 13 år, killen som är min personliga filmare. Han är lite tillbakadragen och i sitt hem blev han ännu tystare. Men han filmade sitt hus ordentligt och visade även han hur han lever. Här är det lite mer möblerat, med överkast på sängarna i stället för stråmattor som hos Asbin, det ser lite mer pyntat och påkostat ut. Vi dricker te igen. På tu man hand pratar Rabi och jag lite mer. Han har en stor teknisk talang, hoppas att han får möjlighet att utveckla den. Amrit spelar volleyboll med de stora grabbarna när vi närmar oss hans hus. Mamma och systern är hemma. Pappa, som ser ut som om han bara vore några och tjugo, kommer efter en stund. Vi får mer grönsaker att bära på. Snabbt fortsätter vi till Sagar och Samundra, det börjar dra mot kväll. Storskrattandes kommer de springande från grannen när de ser oss. Vi fotograferar och äter kex och alla är nöjda och belåtna. Sista tekoppen sväljs. Överallt vi där vi gått fram har människor pratat med oss och lagt märke till att vi hälsar på hos eleverna. Det är bra för skolan.

sista bilderna fran skolresan

2009-01-11T00:15:00.001-08:00

Dahl baht tarkari. Det ar faktiskt mycket aptitligt att ata med handen. Nepaleserna har en fingerfardighet som inte ar av denna vard nar de snabbt blandar ihop allt till angenam smak.

Bishnu ar glad i kylan.

Sondag. Om exakt tva veckor lamnar jag skolan. Nu ar det lov tom torsdag, pa fredag ar det Result Day, dvs barnen kommer med sina foraldrar for att fa veta om de har klarat sin examen och vilken plats de fick. Kanske blir det nagon utflykt innan dess. Veckan darpa blir alltsa sista skolveckan. Jag ska hinna med mycket da. Framfor allt vill jag vara mycket med pojkarna. Nu ska jag ta mig in till Pokhara och shoppa lite. Det var ett tag sedan! Kram pa er!

Fler foton fran skolresan 2

2009-01-11T00:08:00.001-08:00

Vantande pa bussen hem.

Skonhet.

Pojkar i klass nio. obs, brillorna ar urviktiga.

Alla flickorna.

Klass nio poserar igen.

Fler foton fran skolresan 1

2009-01-11T00:02:00.000-08:00

Mycket kand skulptur utanfor Krishnatemplet i Patan. Det ar nagot med fageln, jag har glomt vad.

Alla samlade utanfor Krishnatemplet

Inga skor i templet, hur kallt det an ar. Inte heller nagot skinn.

Utanfor Krishnatemplet

Pojkar i Krishnatemplet

Skolresa till Kathmandu

2009-01-10T23:46:00.000-08:00

Aptemplet, Pasupatinah

Madhav tittar pa film i bussen

Pasupatinah, Bishnu, Nripesh, Shiva och jag

Budanilakhanta, det storsta hinduiska templet i Nepal

Alla samlade innan avfard.

10 januari

Nu sitter jag i min säng i hostelrummet. Strömmen är avstängd. Vi har ätit middag, stekt ris med kålgryta och linser. Dricker nu mitt söta te kryddat med nejlika. Det är lov och alla pojkarna är hemma hos sina familjer. Bara Bishnus familj och jag är här. Under dagen har jag städat lite och rättat en skrivning i hälsa i klass fyra. Strålande resultat. Helavtvättning i kallt vatten i solen. En behövligt långsam dag i härligt varmt solsken efter en intensiv skolresa!

Jag tror faktiskt att skolresan är en av de större utmaningarna för mig under tiden här. Darmed en av de storsta upplevelserna. For eleverna var det sakert storre an jag kan forestalla mig. Shiva, 13 ar, som jag tog med eftersom han inte hade nagon familj hemma, satt dodstyst och tittade ut genom fonstret hela vagen till Kathmandu.

Jag har släppt mängder av kontrollbehov, men drabbades nagot under skolresan. I tisdags morse samlades alla på skolan. 52 elever och 10 lärare, inklusive mig själv. Jag stod redo med åksjuketabletter och många ville ha. Den som aldrig varit i Asien och sett bussarna har nog svårt att föreställa sig komforten, men inte är det som våra luftkonditionerade bussar med fällbara säten inte. Stötdämpare är nog en okänd komponent. Eleverna satt tre i varje säte, även jag ibland. 48 passagare var egentligen max, men regler är till för att inte följas i detta land. Jag var nyfiken på hur programmet såg ut. Det fanns inget. Bara ett i huvudet på Jagat Sir som sannolikt skrevs simultant. Ingenting var förbokat, vare sig mat eller rum. Det s.k. hotellet var förvarnat, det var allt. Resan till Kathmandu tog till slut ca 9-10 timmar, de sista två i krypande kö i sta´n. Alla var rejält trötta och hungriga när vi kom fram till ett isblått och utkylt stenhotell. Men alla var nyfikna och förväntansfulla. Kathmandu är flera grader kallare än här och det kändes. Jag hamnade tillsammans med fyra flickor och en av hostelpojkarnai ett rum med fyra sängar och spyor på väggen. Papperskorgen var fylld med resten. Lakanen var inte tvättade. Fönstren gick inte att stänga ordentligt. Lite smaackligt tyckte flickorna, men inget storre problem. Papperskorgen slangde vi ut och flyttade sangen bort fran spyvaggen. Återigen har jag drabbats av rejäl hosta och lite feberkänsla. Jag överlevde faktiskt den natten, men jag var tveksam när jag kröp ner under täcket med alla kläder på om jag faktiskt skulle göra det… De två dagarna i Kathmandu blev den hittills största prövningen av mitt svenska tålamod och behov av ordning, reda och kontroll. Infektionen gjorde sakert sitt till. För att klara två nätter till kr fixade jag ett rent rum för Bishnu, mig och pojkarna. Jag sov bra trots kylan och flickorna kunde prata, fnittra, sjunga och dansa precis så länge de ville.
Att åka runt till 5-6 sevärdheter dagligen i en kaotisk asiatisk storstad, klämma in lite mat här och där, hålla reda på 52 elever utan någon för mig synbar organisation var svettigt men roligt. I kvällningen den första dagen klämdes en botanisk trädgård in och plötsligt hade vi bråttom tillbaks i skymningen. Till fots. 52 elever som aldrig varit i storstaden förut utspridda på gatorna mot hotellet. Inte ens alla lärare visste var vi bodde. Och det blir fort alldeles kolsvart. Många var nog lite rädda en stund. Men alla kom fram. Det är detta som är det underliga. Hur galet, hur oplanerat och hur rörigt och improviserat allt än är, så nog ordnar det sig alltid. På något sätt. Det var dåligt med mat ibland och alldeles för många språngmarscher mellan aktiviteterna, men till slut hade ändå allting löst sig. Det är en lärorik erfarenhet. Jag ska försöka bevara minnet av detta alla gånger i framtiden när jag oroar mig för att jag inte planerat tillräckligt mycket i arbete eller fritid.
Eleverna o-ade och a-ade över alla monument och tempel vi besökte som de läst om i skolan. Det kulturella arvet ar mycket viktigt for det nepalesiska folket. Att se alla de berömda platserna i verkligheten var stort. Vi besökte också universitetsområdet och skulle tittat på Nepals största bibliotek men det var stängt. För ingen hade ju kollat innan. Att bo på hotell och kunna prata, skratta och sjunga halva natten kanske var ännu större. Tredje morgonen gick bade flickor och pojkar upp redan klockan fyra och sjong och dansade pa rummet. Pojkarna for sig och flickorna for sig. Forstar ni??? Att äta dahl baht tarkari två gånger om dagen någon annanstans än hemma är också stort. Andra dagen gavs tid till shopping på marknaden alldeles invid hotellet. Samma lycka över smycken, kläder och små prylar som hemma. Bara lite annorlunda. Allt uppvisades stolt. Jag tror att jag också blev trendsetter med mitt sätt att knyta halsduken, ni vet, dubbel och med båda ändarna genom ”öglan”. Andra dagen upptäckte jag att alla pojkarna bar sina sjalar på detta sätt. Tänka sig. På hemvägen tror jag att eleverna höll låda i bussen mer än halva vägen. Den ena nepalesiska slagdängan avlöste den andra. Pojkarna skrålade som tonårspojkar gör och flickorna sjöng med sköna stämmor. Resham piriri, resham piriri… Stämningen var hög och det kändes som alla var väldigt nöjda.

Ungefär 6000 kronor av skänkta medel användes till tre hotellnätter, mat och inträdesbiljetter för 62 personer. Bussen betalade eleverna själva. Lärarna och tre elever fick åka gratis. Det betyder att jag har kvar drygt tretusen kronor. Jag sparar dem tills vidare och ska fundera på hur vi ska använda dem bäst. Tänker att en summa ska avsättas för att kunna köpa första hjälpen-material när det jag burit hit tagit slut. Rapport kommer. Tack än en gång, pengarna är väl använda och inte en rupia försvunnen på vägen. Nu är det dags att sova. God natt!

Krishnabilder

2009-01-04T22:46:00.000-08:00

Mottagning pa mitt rum i skolan.

Har ar Krishna fodd. Huset forfaller till stor sorg for familjen som ar spridd pa andra stallen.

Krishnas farmor.

Seti Kohla kommer fran Hemja och rinner vidare mot Krishnas trakter. Har gick vi over en hangbro.

Nar vi kom var det lagaklader-dagen

Livet gar vidare

2009-01-04T22:34:00.000-08:00

.
Hela Bishnus familj samlad

Bishnus svagerska anvander gasspisen. Dilip pa golvet.

Bishnu och hennes mamma framfor elden i koket.

5 januari

Livet ändras ständigt, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi ar med eller inte. Vare sig vi ar har eller dar. Här kommer nu ett par bilder från nyår, med dans och sömn. Kjell damp i säng med luva på huvudet, de flesta här sover med mössa för kylans skull, och vi sov sött alla tillsammans efter allt dansande och alla misslyckade raketer. Jag är nu helt installerad på skolan med all min packning och delar livet med Bishnu mme, Richie Sir och alla tio pojkarna. Dygnet runt. Det finns inte tillstymmelse till privatliv när alla delar ett rum. Detta är också en erfarenhet. Det värmer mitt hjärta att dela de här dagarna med dem. Men jag kan åka hem till Sverige om några veckor, de lever här hela tiden. Idag börjar vinterlovet och de flesta hostelpojkarna åker hem. Några ska följa med på skolresan. De som åker hem är så synbart lyckliga, fastän inga stora känslor visas. De finns i ögonen och fösiktiga leenden. Häromkvällen tittade vi på video från Sandvik. Det var en märklig känsla att vandra längs stigen till sjön eller bort till dass tillsammans med vännerna här. (Per, din långsamma filmning kom väl till pass nu!) De var helt fascinerade av vågskvalpet mot stranden och att det faktiskt är så där ALLTID. Och att det är så grönt i Sverige! Det hade ingen förstått. Bishnu och jag delade plötsligt något mer när jag visade mina planteringar och §var vi brukade ha potatis. Som pricken över i:et plockade jag fram snäckorna från stranden i Sandvik. De luktade fortfarande lite hav trots att jag$$ tvättat dem. Barnen blev lyckliga och gjorde snabbt varsitt halsband.

En dag åkte vi hem till Bishnus familj i Nagdanda. I mörkret trevade vi oss ner för stock och sten till byn. Det var kallt. Maten är så otroligt god i all sin enkelhet. Kokt färsk sötpotatis, precis som den är. Rispudding på buffelmjölk med grönsaker. Vi tittade på video i köket. Jag kan inte heller denna gång beskriva hur det kändes att visa rörliga bilder på dessa människor och deras glädje över att se sig själva på film. Trötta och mätta sov vi sedan i köket, till värmen av glöden från elden.

I förrgår kom Krishna (läkaren som var utbytesstudent i Göteborg) till Pokhara och vi åkte till hans födelseby. Det var en innehållsrik dag och lite kämpigt. Byn ligger öster om Pokhara på ca 2000 möh. Bussen tog ca en timme, sedan tog det minst lika lång tid att gå resten av vägen. Uppför. Bara uppför. Brant. Enligt Krishna tog vi oss närmare 1000 meter uppåt. Det gick. Belöningen blev en stilla by, liten, glest mellan husen. En klar dag hade utsikten varit vidunderlig, jag kunde hitta till Hemja, men alla bergen var gömda i diset. Vi träffade Krishnas alla äldre släktingar, farmödrar och fastrar och farbröder och många till. Det är inte lätt att hålla reda på alla familjemedlemmar! Efter alla besöken väntade återfärden och det var bara att börja vandringen nedåt. Till min hjälp fick jag en riktig käpp från farmor. Så nu är jag en riktigt bhodi (gammal kvinna)! Men den var bra att ha för att kunna skutta lite snabbare nerför för att slippa gå i mörkret. Mörkret kommer tidigare nu, redan vid femtiden. Och kylan sätter in på kvällen, men den är inget problem när man delar säng med ett par barn.

Igår kom Krishna hit till skolan för att vara doktor för en dag. Det blev en arbetsam dag, han träffade 42 patienter på sex timmar! Succén är given. Många äldre från byn kom, men även många studenter fick hjälp med större eller mindre krämpor. Bidurs pappa med det höga blodtrycket har nu efter att ha medicinerat ett tag normaliserat sina värden! Krishna är en son av bygden och på det sättet en förebild för eleverna här. Jag tror också att han var mycket nöjd själv, han har helt klart förtjänat en stjärna på himlen. Idag är han åter på sitt ordinarie arbete som medicinare på ett sjukhus i Kathmandu.

Imorgon åker vi på skolresan. Jag ska ladda upp med mycket åksjuketabletter och förstahjälpen-kit. Det ska bli spännande.

TACK ALLA SNALLA MANNISKOR OCH ONSKNINGAR OM ETT GOTT NYTT AR!!!!!!!!!!

2009-01-01T02:23:00.000-08:00

Vart nya ar ar kommet. I detta land far man vanta ytterligare 57 dagar innan nyaret firas. Jag har kommit narmare och narmare 'skolfamiljen' och aven nyarsafton firades dar tillsammans med Kjell. Det regnade katter och hundar som engelsmannen skulle saga och Kjell var genomblot nar han kom. Stromavbrott och totalt morker, men i koket hade Bishnu satt fyr pa den oppna elden for varmens skull. Hon lagade flera ratter pa de tva gaslagorna, i morkret, och vi njot av nepalesiska plockratter tillsammans med ett nagotmer tveksamt lokalt vin. Barnen kladde jag i hattar vikta av tidningspapper. Livet diskuterades i kokets morker till eldens sprakande. Livet sett ur olika synvinklar. For visst ar vi olika i vara tankemonster. Men har sitter vi tillsammans, nyarsafton 2009, fyra man och tva kvinnor i skilda aldrar. Vi delar alla samma mat och samma vin och skrattar at samma saker. Nar regnet stillat sig forsoker vi fa fyr pa det jag kopt som ska likna raketer. En totalflopp. Ingenting far fyr. Bara nagra smallare. Vi onskar varandra anda gott nytt ar, pojkarna far varsin puss och kram. Det blir glada men blyga. Har visar man inte varandra kanslor offentligt, inte ens mor och barn sarskilt mycket. Allt ar olika och lika.

Nu ska jag packa och flyta till skolan for resten av tiden. Det kanns alldeles ratt att gora sa. Darfor blir det kanske glesare mellan inlaggen.

SKOLRESAN

Ett innerligt stort TACK till alla er som bidragit till skolresan! Det har kommit nastan dubbelt sa mycket pengar som jag bad om. Darfor blir det fyra dagar i stallet for tre, till studenternas fortjusning. Men det blir till Kathmandu vi reser, det ar for oroligt i andra delar av landet. Jag aterkommer med rapport!!!

Neorecormon i Hemja - 2, Kaski, Nepal

2008-12-30T01:38:00.000-08:00

Overst fran vanster: Rabi, Amrit och Nripesh. Nasta rad: Parvat, Shiva, Sushil och Asbin. Nedersta raden Samundra, Amrit och Sagar. Samundra och Sagar ar broder. Dom ser inte sa glada ut har, men nar man staller upp for fotografering sa blir alla gravallvarliga. Det har ar pojkarna for vilka mitt hjarta smalter. Alla utom Amrit den store bor i sma byar langt uppe i bergen.

30 december

Neorecormon har lanserats i Hemja. Inte i form av injektioner men i form av pannband och nyckelringar. Hostelpojkarna fick var sitt pannband i julklapp och har bara tagit av dem på natten. De vårdas ömt och är redan tvättade efter all jord som flyger i luften när de spelar fotboll. Pa natten ligger de tryggt under kudden. Tack!!!

fler bilder fran julhelgen

2008-12-30T01:28:00.001-08:00

Rabi langst upp. En av de aldre hostelkillarna. Lugn, go och omtanksam. Blev alldeles fascinerad av min stickning, satt nagon timme och knapade ihop ett antal maskor. Loser alla problem med eftertanke.

Shiva och Sabin kollar Sushils har.

Killarna dansar. I detta rum bor alla 10 med Bishnu, Bishnus man och son. I en av sangarna sover jag ibland. Det ar det enda rum som finns for dem, forutom koket pa tredje vaningen och matplatsen som ligger utanfor koket under plattak.

Ganesh och flugsvamp. Jag fick honom i julklapp darfor att jag inte har nagra egna soner. Nu har jag fatt minst tio stycken.

God fortsattning!

2008-12-30T01:19:00.000-08:00

29 december

Det är bara fyra veckor kvar på skolan. Tiden rinner alltför snabbt iväg. Jag saknar er därhemma, längtar till Sandvik, men vill inte lämna Hemja och människorna här. Jag har fått en familj till.

Julen. Jag kommer aldrig att glömma årets julafton. Den liknar inte någon annan jag varit med om. Men jag hade precis samma förväntanskänslor som hemma dan före dopparedagen när jag avslutat mina förberedelser. På morgonsamlingen dagen innan berättade jag för barn och lärare om hur viktig julafton är i svenska hem och något om vad vi gör. Jag bad barnen att ha något rött på sig, hårband, tikka eller ett band runt armen. Jag julhandlade ingredienser till köttbullar av kyckling (brahminer äter inte buffelkött), brunkål och negerbollar. Köpte godis så att det skulle räcka till alla barnen på skolan. Julklapparna var redan inköpta. Jultomteskägget var klart, tillverkat av vitt ullgarn. Till min stora lycka hade Kjell, som nu är i Pokhara för ett par veckors ledighet, med sig riktiga tomteluvor. Tillsammans med en röd fleecejacka blev utrustning fullkomlig. På kvällen slog jag in julklapparna till julmusik och sprakande brasa på datorn. Somnade med precis rätt julstämning. Gick tidigt till skolan. När jag kom fram satt Bishnu och en annan lärare och gjorde enorma malas av bouganvilla (stavning?). Jag gjorde i ordning små apelsiner med nejlikor och röda sidenband och dekorerade det stora huset. En julbonad av Jenny Nyström hamnade på en av vattentankarna uppe vid köket. Sedan var det dags att iklädas den röda sarin. Tyget jag valt är rejält slinkigt, det blir en utmaning att klara av det själv hemma. Men jag kände mig fin med traditionellt grönt halsband och röda armband till. Under morgonsamlingen önskade jag hela skolan god jul och berättade vad min familj skulle göra under dagen. Sedan kom tomten. Oj, vad skratt och fniss det blev. En elev från varje klass fick öppna ett paket, bollar, badmintonrackets och hopprep till alla gemensamt. Allt till en betydligt mindre kostnad än den jag vanligtvis har i dessa tider. Kjell hade också kommit för att fira jul på skolan och vi blev tillsammans hedrade med stora tikkas och malas. Blombladen regnade över oss. Kjell höll ett litet tal till skolan. Merry Christmas ekade över skolgården. Till sist fick vi ta emot blommor av alla de små barnen, jag kände mig som en drottning som höll mottagning. Återigen ett sådant tillfälle när det känns som om tiden står stilla en stund.

Dagen fortsatte med examensskrivning. Här har man en period på en dryg vecka efter varje termin då alla årskurser redovisar senast inhämtade kunskaper. Varje dag skriver de i ett ämne, under 2-3 timmar. Resten av dagen används till att plugga inför nästa dags skrivning. Nu är det bara tre dagar kvar på third term exam. När studenterna skrev gjorde jag köttbullar tillsammans med skoldidi och Bishnu. Varken köttbullarna eller kålen blev som jag ville, det blev honung istället för sirap i kålen och inte är det riktigt som det ska med kyckling i köttbullar. Men de blev tillräckligt mesiga i smaken för att alla skulle förstå hur stor skillnad det är mellan svensk och nepalesisk mat. Det kanske var det viktigaste. Jag dukade borden vid köket så fint jag kunde med omslagspapper som dukar och några av alla blommor som vi fick på morgonen. Sintra!! Tack för ditt julpaket och de fina bilderna på Hadje!!! Jag blev så glad! Änglaspelet snurrade till barnens förundran på julbordet och Lena, juldoften droppade jag i värmeljusen så det luktade riktigt juligt. Emma, du kan njuta av en riktig kulturkorsning vad gäller julgrupp. Vad tycks om guden Ganesh pyntad med en flugsvamp? Vi åt och barnen sjöng så det hördes över hela nejden. Det kom sjungande ekosvar från grannhuset. Senare dansade barnen till nepalesisk modern musik och till ABBA som jag haft med mig. Vilken julafton! Nedkrupen i sängen på kvällen, med Asbin och Samundra på var sin sida om mig och alla känslor och tankar som virvlade runt gjorde att det tog en lång, lång stund innan jag somnade.

På juldagen var det lov. Efter en kall natt strålade Machhapuchhre åter i solen som värmde skönt under dagen. Bishnu började klippa några av hostelpojkarna. Löss. Bara att konstatera. Inget ovanligt här. Varthän man än kommer kan man se en mamma som sitter och kontrollerar barnets hår. Med trångboddhet och flera i samma säng sprider det sig självklart lätt. Men även här finns det en skamsenhet över att drabbas och man tror att det beror på lortighet. Ett par av pojkarna fick skala av allt hår för att bli av med alla äggen. Det finns ingen medicin här, man använder senapsolja för att bli av med lössen. Jag blev också frisör och klippte en av killarna i klass 10 enligt hans önskemål. Lite längre hår uppe på hjässan med en lugg som går att forma till en liten tuppkam och kort hår på sidorna. Så ska det se ut här nu. Bishnu skrev på sin uppsats för sin masterexamen i sociologi och antropologi. Det har gått trögt, men en fjäril kom som ett förebud om lycka. Grannens pojke har precis lärt sig att gå, ni vet hur lycklig en ettåring är då! På annandagen storstädade vi hostelrummet. Ut med alla sängkläder, vädring av madrasser och rengöring av sängarna. Stortvätt. Men det finns ingen tvättmaskin att slänga in allt i medan man sätter på en kopp kaffe och läser tidningen. Skoldidi sitter på huk med alla tvätten på en presenning på marken och skrubbar noggrant rent med en borste. Bara kallt vatten används. Det finns inget varmvatten i kranarna och det är för dyrt att värma vatten på spisen. Nu blir det daglig luskontroll ett tag framöver! Det kliar lite i huvudet när jag skriver detta!

GOD JUL!!!!!

2008-12-23T00:29:00.000-08:00

22 december

Idag har jag börjat mina julförberedelser. Kolan ska kokas, klapparna ska slås in, bonaden ska upp på väggen och imorgon ska jag steka köttbullar och göra brunkål. Jistanes vad en husmor får stå i inför julen! Jag ska fira julafton på skolan tillsammans med min ”hostelfamilj”. Alla ni därhemma, njut av varandra, njut av ledigheten, njut av alla tända ljus och fina julklappar, njut av värmen inomhus och njut av rinnande vatten i kranarna.

Jag önskar er alla en innerligt God Jul!

Varma kramar från Ellinor

PS. Min mobil är ur funktion tills vidare. Jag lyckades att fumla ner den i toaletten. Det kan bli julens gåta att lista ut hur det gick till!

The dream of my life

2008-12-23T00:20:00.000-08:00

21 december

Det passar väl bra så här i juletider att läsa om de största drömmarna. Här kommer några drömmar om framtiden från några elever i klass 7. De är alla 12-13 år gamla. Jag har inte ändrat särskilt mycket i engelskan, bara kapat de värsta felen. I nepali skiljer man inte på bestämd och obestämd artikel. Verbet sätter man sist i meningen. Därför är det svårt i engelskan att förstå hur det ska låta ibland. Det kan man skönja här. Det finns hopp om framtiden. God läsning!

My name is Santosh Gurung. I am 11 years old. I read in class 7. I have my own dream in my life. My dream is to go to British Army. If I am chosen in British Army I could earn lot of money. I can hold my house from that money. I will give better education to my brother. I will build fine house.
When I was in class 6 I saw many dreams. Among them my loveliest or biggest dream is to be nurse and make hospital in Hemja. In Hemja many people are poor. I want to give free medical treatment. People are not educated. I want to develop Hemja. I want to help poor orphans and helpless children. They don’t know what is right and wrong. They cannot get proper health check up. I gave them medical treatment and help them. Make them more educated persons.

Girl, aged 13
I have the one dream in my life. My name is Amrit Poudel. I love my country Nepal very much. On this time the country Nepal is in bad condition. I want to make the condition of Nepal and Nepalese people good. I want to do something for my country. I want to develop my village and my country in future. I want to be a good scientist for my country. I want to make a lot of things for my country. I want to help the Nepalese people who are in trouble by giving them their necessary things. Mostly I will focus on the development of my country and goodness of my Nepalese people. Firstly I will start my dream from the poor people then I will start my other dream for developing my country. I want to make many infrastructure of development in my country Nepal. If I went to the foreign country I could not forget my country.

My lovely Nepal is beautiful but more of people are poor. They can’t get more education and health. My village is also not developed. There is no roadway and other facilities. So, I want to develop more and provide needed facilities. The have to loose their life because there is no hospital so I want to build hospital.

Niveelita Suredi
Every one has their own dream in their life so I have also many dreams. Among them one is my best dream. I am going to describe about. I am to be a good nurse. I like to visit many villages and help them. I like to give treatment and give medicine to the poor and orphans. And I gave them the knowledge about the health. I like to organize a program about the health. I help the people when they are in trouble.

Amrita Thapa
Everybody has dreams in their life. I have also many dreams. Among them I am going to describe about it. When I was 11 years old I saw I was flying in the sky like a bird. It is a very interesting dream. I saw I was flying all over the countries. It was very quiet and fresh environment. Evergreen forest, snow-capped hills, many seas and oceans. They were very beautiful. Then I was awake up.

My future dream is to be air-hostess. In the aeroplane I will help the people in the aeroplane by giving them some delicious food and by serving the people in every problem which the passengers have.

Ranjana Poudel
Our life is short. It is also one dream. We have many dreams in our life. Among them, my loveliest or biggest dream is to be doctor and make one hospital in Hemja in the name of my father because he wants to make me doctor and my aim is also to be doctor. Then if I earn money I want to visit different and beautiful religious places of India and Nepal. I want to make many houses in different places in which poor orphans, old people sit. I also want to visit Janakpur and Adhoydha if it is possible. So I pray to God that one time please give me chance to visit it and to gain more knowledge about it. Because I love Janakpur so much.

Nepal is one country which is very beautiful. I am also very glad to be born here. It is very beautiful but it cannot be developed. I also want to teach them not to go to foreign country to earn money because we can do more develop in our country. If I earn money I give my money for the development of my lovely and beautiful country Nepal.

Binita Poudel
Life is so much short. In my life I want to do many things. But one of my dreams is that I want to help the poor people which are in my country. Now, I didn’t do anything to them. We are so much poor. Only my father was earn. When I look who didn’t have any home and children are uneducated then I have so much pain in my heart. I want to do better than my parents. When I look in TV so much children in the road. They didn’t have parents. They pick up dust and eat that dust things. When they are sick then they didn’t have money. Children are so much unlucky who didn’t have parents. Our parents help in our small, small problem. I think that the road children have also many dreams but they can’t fulfil that dream. In future I have much money then I build a hospital for poor people, school for road children that want to go to school, good clothes. They want to do many things in future, want to be rich, want to read and write, they want a home, want to be a student. This is one of my dreams in my life.

Sajana Thapa

Min omvärldskontakt

2008-12-16T04:05:00.000-08:00

16 december

Klockan är tio i åtta, frukosten är uppäten och didi har gått till sitt andra jobb. Lagar min kofta. Jag sitter och väntar på att brevbäraren ska komma. Det har kommit något från Sverige till mig! Det är inte så att post kommer dagligen och regelbundet. Här finns ingen brevlåda. Infrastrukturen är bräcklig och inga riktiga system finns för god funktion och säkerhet. Det är lite uppståndelse runt försändelsen, igår gick jag hem tidigare från skolan för att brevbäraren skulle komma. Ingen kom. Idag har vi ett avtal. När han kommer om en halvtimme ska ppna didi ringa mig. Då ska jag gå ner och öppna grinden. Brevbäraren är rädd för hunden, Poppie. Förra gången han lämnade brev/paket här till Johan och Mimmi bet Poppie honom. Poppie och jag är bästa vänner så idag ska jag rädda brevbäraren. Spännande, vet inte vad han har med sig!

TV:n står på. Här finns mer än 60 kanaler, flera nepalesiska och många indiska. CNN och BBC liksom några engelskspråkiga filmkanaler. Nu börjar nyheter på engelska i en nepalesisk kanal. Bäst att kolla vad som händer!

Min mobil är med men med ett nepalesiskt SIM-kort. Det fungerar att ringa från Sverige till den men tyvärr inte åt andra hållet (+9779806568329). Santosh har fixat så att jag kan läsa e-mail från mobilen. Så får någon ett kortfattat svar har jag nog skrivit från den. Alla människor, vart man än kommer, har en mobil. I det enklaste hus i byn finns en mobil. På gatan ser man både män och kvinnor gå och prata i mobilen. Självklart en ovärderlig möjlighet till kontakt här med långa avstånd, men så märkligt att se kontrasterna mellan gammalt och nytt.

En jätteviktig kontakt är förstås internet. Det finns mängder av internetställen. Fem minuter hemifrån ligger det där jag är trogen kund. Ett trevligt par har stallet, Raj Kumar Gurung och hans fru Anju Gurung. Där är mycket folk. Man använder webkameran mycket, pratar mycket på MSN och det går också att ringa via internet. Många kommer för att kopiera pass och ansökningshandlingar. Det kostar två kronor i timmen att använda internet. Helt överkomligt. Ett ungt och modernt par har stället och det går säkert bra för dem. För mig är det helt nödvändigt att ha den här kontakten. Att få e-mail hemifrån betyder oerhört mycket! Så skriv igen!!

Skola, skola, skola, förebyggande hälsovård och fotboll!

2008-12-16T03:50:00.000-08:00

15 december

Oj, det har gått en vecka sedan jag skrev sist! Ni har firat lucia! Hoppas att det var mysigt, fastän snön saknas. Här börjar nu bli kallare, i mina stora rum börjar det kyla runt ben och armar på kvällarna. På morgonen är det riktigt kallt ute, men fortfarande värmer solen skönt mitt på dagen. Då går det bra att sitta med bara armar. Det har varit strålande klara dagar då Machhapuchhre tycks synas tydligare och tydligare, snart tror jag att jag ska kunna se en liten nepales med topi på huvudet och getter skuttande runtomkring honom. Nä, jag skämtar, men det är otroligt skarpa kontraster och färger. Varje morgon tittar jag förundrat ut över bergen och förstår inte riktigt att det är sant. Jag ser nya konturer eller hittar tillbaka till kända och följer dem med blicken. Det är som när man som barn klippte tårtpapper i skarpa rundlar och svängar. Eller som om man skulle kunna ta bergen som en skiva i handen och flytta dem någon annanstans på det kornblå himlavalvet. Hur skulle det vara med lite nepalesiska kullar (dvs på 2000 möh) som bakgrund till vår utsikt över Hisingen? Ska vi pröva? Drömma går ju! Drömma ska man aldrig sluta att göra, det måste man göra hela livet. Även den mest osannolika dröm kan bli sann, det har historian visat många gånger. Det har vi pratat om i klass sju idag. Jag berättade att jag drömde om att åka till Nepal när jag var tjugo år men att det inte varit möjligt för mig förrän nu. Berättade att min pappa växte upp i en liten stuga med ett rum och kök, utan rinnande vatten och utan värme och elektricitet. Om långa skolvägar och ont om mat. Om hur kort tid det egentligen tagit för Sverige att utvecklas till det rika land det är idag. Sedan skrev alla barnen om sina drömmar. Fritt. Några av drömmarna ska jag publicera här en annan dag. Av det lilla jag läst så går Nepal en ljus framtid till mötes. Om barnen får bestämma.

En pojke, Bidur, trillade riktigt illa en dag och slog upp ett rejält köttsår nedanför knät. Jag sköljde och sköljde och tvättade och tvättade och tejpade så gott jag kunde. Sedan har jag gjort dagliga omläggningar och det har gått bra hittills utan infektion. Det innebar också hembesök, för han hade lite ont och gick lite strakbent. Så nu är jag du och vän med hela familjen och i hans brors unga fru har jag fått en lillasyster. Blodtrycksmanschetten var med på begäran och jag tror att hela tjocka släkten är tryckt nu. Pappan har ett känt högt blodtryck och har mediciner hemma som han inte använder. 170/95. En kraftfull pensionerad militär från armén i Kathmandu. Nu plockade jag fram mina gamla invanda metoder för att övertyga om det goda med blodtrycksbehandling. Han skrattade hjärtligt och lite generat när jag pratade om stora, starka män som tycker att de klarar sig utan mediciner och att det finns gott om den sorten i Sverige. Kunde han möjligen höra till ett liknande släkte? Åter igen. Känslorna är desamma, vi är alla av samma sort, men kultur och uttryckssätt skiljer sig åt. Så om någon vecka återvänder jag hem till familjen Thapa för att se om medicinen herr Thapa ska börja ta har gjort någon verkan. Idag har Bidur berättat för mig att pappan också börjat promenera varje morgon. Det känns bra det här!

Lusse lelle. Ja, jag funderade länge på hur jag skulle få till det där med ljuskronan. Det finns fina små vaxljus, men det är ont om lingonris. Och hur skulle jag få fast ljusen runt huvudet? Ingen ugn att baka lussekatter i och inget lucialinne. Nä, det får vara i år. Och jag har överlevt. Ändå blev det en speciell luciadag att minnas. I fredags var det lov men jag åkte till skolan för att visa videon för klass 10 som måste läsa extra varenda dag för att de ska klara sin slutexamen. Under vanliga skoldagar ges inte tid för sådana excesser som video, då gäller strikt disciplin. I klassen finns sju pojkar och en flicka. De är mellan 15 och 17 år gamla. Jag är så fascinerad av de här killarna, de är så himla typiska tonårskillar. Till skolan kommer de i sina grå terylenbyxor med vit skjorta och slips och brun sweater. Uniformen. Men lite protester finns det. Kirun låter håret växa längre än skolan egentligen vill ha det. Killarna kammar gärna upp luggen till lite tuppkamsaktig frisyr. Eller har i rätt mycket olja i håret så det spretar. Rätt så likt hemma fast man inte har någon trendig hårgelé. Privat är det jeans och t-shirts med spejsade motiv som gäller. Gärna en yllesjal lite nonchalant runt halsen. Killarna är så tajta i den här klassen, jag blir lite lycklig av att se hur de månar om varandra hela tiden. Inga slagsmål, bara kärvänligt gnabb ibland. På eftermiddagen hade jag tänkt åka hem men blev sittande och pratade med Nettra Sir. Han är 28 år och fortfarande ogift. I veckan har han varit och tittat på en ev. brud men han gillade henne inte. Det blir nog fler anbud och inspektioner. Vi väntade på Bishnu som åkt för att träffa sin bror som fått något problem. Det slutade med att Bishnu ville åka till sin hemby för att vara med familjen i den krissituation det visade sig vara. Så vem skulle stanna hos barnen? Ja, vad är en volontär till för? En viss föraning hade jag kanske, för tandborsten var nerpackad i ryggsäcken. Så efter att Jagat Sir värmt på middagen och vi ätit i den mörka kvällen blev jag och pojkarna ensamma kvar i skolan. Kände mig lite som en mormor med en mormors privilegier, dvs. att strunta lite grann i de ordinarie reglerna. Vi tittade på TV läääänge. Busade. Läste. Spelade spel på telefonen. I månljusets sken gick vi ut och borstade tänderna tillsammans vid den nya kranen. Tvättade ansiktena och frustade av det kyliga vattnet. Alla fick cerat på läpparna och parfymerad handkräm. Den natten sov jag med en pojke på varje sida. De här pojkarna har ett sådant sug efter kroppskontakt och ömhet, det märks så tydligt. Och det är väldigt lätt att ge till de här killarna! På lördagen gick jag hem till Bidur igen, tillsammans med pojkarna och Bishnu. På vägen hem gick vi en lång runda i byn och hälsade på flera av elevernas familjer. I eftermiddagssolen satt jag på skolgården och lagade pojkarnas skjortor och tröjor, de förundrades över mitt lilla syetui och packade upp och packade ner det flera gånger. När de inte spelade fotboll. På lördagen togs också veckans bad, under iskallt rinnande vatten vid handfaten. Riktiga vikingar! Det blev två nätter på skolan, söndagen blev en riktig latmansdag i solen.

I veckan som gått har jag jobbat ganska mycket, mycket undervisning och annat. Jag har visat videofilmen i flera klasser och det har varit lika roligt varje gång. Om skratt förlänger livet så har jag skaffat mig ett par bonusår nu. Jag har också varit och tittat på fotboll i den nepalesiska ligan. Trot om du vill, Per, men det är faktiskt sant! Bhuwan, 17 år och äldste sonen till Jagat Sir, spelar i Hemjas lag. I veckan gjorde de sin första match på Pokharas arena Rangansala (ursäkta ev. stavningsfel). Grabbarna i Hemjas lag är unga och oerfarna och har inte haft någon tränare förrän ett par dagar innan matchen. Laget de mötte var militärer med muskulösa kroppar och några år äldre. Det såg ut som om det skulle bli en massaker. Trots skillnaden klarade sig Hemja med en förlust på bara 1-3. Det kunde blivit mycket värre. Till och med jag klarade av att se att de var rätt OK när det gällde teknik men saknade styrka och kondition. Ingen fanns i anfallslinjen när bollen sparkades dit. Sedan dess har de tränat hårt och peppats av sin nye tränare. Nu är lycksaligheten stor för matchen därefter vann de med 4-1 och är kvar i första omgången! Blåvita dräkter har de också. Kanske får jag gå på Ullevi när jag kommer hem?

I byn har en av de äldre männen dött. Ett par timmar efter att döden inträffat kontaktar de allra närmaste den stora familjen. Man samlas och binder in kroppen i bambustänger till ett paket. Kroppen ska brännas inom ett dygn, det är viktigt att förbränningen sker fullständigt, och sedan sprids askan i floden. Seti Khola. Det kan vara ett par hundra personer närvarande vid ceremonin. Änkan får i tretton dagar bara laga sin egen mat och äter för sig själv, dessutom bara ett mål om dagen. Hon ska för resten av livet klä sig i vitt, i alla fall aldrig mera rött. Man gifter inte om sig. Det vore en skymf som bymedlem att inte besöka den dödes hem under de första sju dagarna. Man tar med sig något, lite ris, någon maträtt, lite socker som gåva. Sedan sitter vi. Som så många gånger förut. Pratar lite. Dricker lite te. Tittar på fotot av den döde prytt med mala och med rökelser och blommor runt. När gåvan lämnas bjuds vi på lite kokosnöt och kandisocker. Efter en kort stund går vi. Livet går vidare.

Några uttryck biter sig fast som vi ofta återkommer till.
- Same, same, but different.
- Things happen.
- Life is something.

Nio små ord som innehåller mycket av livets gåtor.

Overnattning i skolan

2008-12-15T04:16:00.000-08:00

Lite konstig ordning pa bilderna. Santosh och Ravi hamnade mellan brollopsbilderna. Darunder kommer Sushil. Shiva, Asbin, Ravi och Parvat spelar fotboll.

8 december

I lördags packade jag ryggsäcken med tandborste och dator och åkte till skolan på min lediga dag. De tio ”hostel boys” som bor där tillbringar i stort sett all sin tid på skolans område. De är mellan tretton och sex år gamla. Amrit, Ravi, Shiva, Parvat, Amrit, Sushil, Nripesh, Asbin, Sagar och Samundra. Deras familjer bor i mer avlägsna byar i bergen så det är alltför långt att ta sig till skolan varje dag. Några av dem har jag besökt och ni har sett foton därifrån. Just denna helg är Samundra hemma hos sin familj. Santosh (kusinen som var med på sjukhuset) är också i skolan, han har sovit där sedan fredagen. Han kommer ibland och ger av sin tid till pojkarna. När jag kommer sitter alla klistrade framför TV:n. På golvet finns ett brädspel, flitigt använt i detta land. Utanför många affärer ser man män och pojkar stå och spela. Men snart drar vi ut i solen och pojkarna spelar fotboll. Det har aldrig varit min starkare sida så jag agerar publik och fotograf. Till min hjälp har jag Sushil, som har en ögonprotes och tjocka, tjocka glasögon. Trots detta ser han illa på sitt kvarvarande öga. Han gillar att fotografera. De andra pojkarna tycker det är ganska kul när han tar ut protesen. I kvällningen plockar jag fram laptopen, hittills har det blivit 50 minuter videofilm som jag redigerat efter bästa förmåga. Jag har aldrig haft så roligt någon gång när jag tittat på film tillsammans med någon annan! Pojkarnas koncentration och glädje över att se sig själva och alla de andra barnen är oförglömlig. Jag tror vi såg filmen tre gånger. Till detta åts godis jag tagit med i mängder de inte alls är vana vid. 12 karameller per man! Lycksalighet! En riktig biokväll! Mycket skratt och stoj och stim! Richi Sir kom hem lite senare från sina manliga aktiviteter. Vi åt dahl baht tarkari tillsammans med en sardinlik fisk från en liten flod. Lite TV-tittande igen, en populär serie, kanske en nepalesisk Svensson, Svensson?! Dags att börja göra kväll. I ett enda rum sover de tio barnen, Bishnu mme och Richi Sir i åtta sängar. Ikväll sover också jag här. I sängen får jag sällskap av Asbin, nio år. Han kryper ner under filtarna med mössa på huvudet. Vi lyssnar på min Ipod, först på nepalesisk musik, sedan önskar pojkarna svensk musik. Försök att föreställa er hur det känns. Om det går. Här ligger jag i en säng tillsammans med en nioårig pojke, mitt ute på landsbygden i Nepal med Himalayas kedja som fond, och fullt med barn i flera sängar intillVi sover i ett stort rum i skolans största byggnad. . Standarden skulle inte klara en enda stjärna på ett svenskt vandrarhem. Jag väljer Björn Afzelius och Älska mig nu. Det sägs att han skrev den en gång när han var på Slussens pensionat. På något sätt vill jag väl knyta ihop mina världar. Känslan av att lyssna på musiken och texten i denna miljö och tillsammans med dessa älskade barn är alldeles speciell. Den är svårt att beskriva med ord. Jag somnar med Asbins arm runt min hals.

Bröllop
Visst har jag berättat att det är bröllopsmånad? Mangsir heter den nepalesiska månaden som pågår nu. Om jag missat att berätta det så har de en annan tideräkning. Jag har inte begripit riktigt vad den grundar sig på, jag har uppfattat det som att en viktig man en gång bestämde att så här är det. Vi har nu år 2065, Mangsir 23. Paret som ska gifta sig är båda ur kasten chettri, en kast som står högt i rang och mycket nära brahminer. Bruden är från Hemja och brudgummen från Pokhara. De kommer alltså att bo i Pokhara, men bröllopet avhölls i brudens hem. Alla gäster samlades runt platsen där ”vigseln” skulle ske. Två fåtöljer och ett bord med tikkapulver och diverse attiraljer, massor med girlander och pynt runtom. Till tonerna av nepalesisk folkmusik kom först brudgummen tågande ledd av manliga vänner och familj. Han var klädd i traditionella nepalesiska kläder medan många av gästerna bar moderna kostymer. Efter kom bruden med huvud och ansikte täckt av en röd broderad slöja ovanpå den röda sarin. Mycket guld. Kvinnorna närmast henne var alla klädda i rött. En präst stod klar. Brudgummen satte en tikka ovanpå brudens slöja. De gav varandra malas av särskild sort. Slutligen fick de röd tikkafärg på sina händer och satte sina handavtryck på ett vitt tyg enligt ett bestämt mönster som prästen instruerade dem i. Någonstans under tiden togs slöjan bort från brudens ansikte. Så var det klart! Det fanns mängder av mat till ca 200 gäster. Bandet med trummor och blåsinstrument spelade under tiden. Bröllopet pågick säkert i flera timmar, men vi vandrade tillbaka genom byn till skolan. På bygatan stod bilen pyntad med girlander och skylten ”nygifta” (?) klar. För brudparet väntade ytterligare festande i brudgummens hem och sedan bröllopsnatten…

Min skolvag

2008-12-07T04:02:00.000-08:00

Syns snooker huset? Glada pojkar spelade pa fredag eftermiddag. Sista bilden ar nara hemma, har kan man kopa gronsaker och friterad mat.

Min skolvag 2

2008-12-07T03:56:00.001-08:00

Oj, det ser ut som om dessa bilder ar valdigt morka. Har hanger iallafall trojor pa tork i en buddhistisk skola. Alla fleecetrojor ar forstas orange och gula. Vid den lilla floden bor det fattiga manniskor. Vi narmar oss nu Simpani, det borjar bli mer bebyggt.

Min skolvag

2008-12-07T03:53:00.001-08:00

6 december

Ibland går jag hem från skolan. Det tar ca en timme i medelraskt tempo. Igår lämnade jag den stora vägen och letade mig fram genom små byar istället. Nära skolan ligger ett tibetanskt läger, det var så fridfullt att strosa på små stigar mellan husen. Tyst, tyst, alla människor tycktes vara någonannanstans, förutom de män som satt och bad. Om mani pedme hum, om mani pedme hum, om mani pedme hum….. Kom så småningom ut på en liten höjd fullt med skördade risfält omkring mig, grönt, grönt, grönt. Tyst. Sitter alldeles ensam på en liten sten i Nepal. Tittar. På avstånd ser jag människor i dalen syssla vid sina hus. Lyssnar. Tyst. Luktar. Koskit och rök. Frid.

Halvtid

2008-12-07T03:47:00.001-08:00

6 december

Nu har jag passerat halvtid. Det känns väldigt längesedan jag åkte hemifrån men samtidigt som om jag inte varit här särskilt länge. Den sista tiden har varit lugn, inga större avbrott i vardagsrutinerna. Under ett par dagar fick jag arbeta hårt eftersom flera lärare var frånvarande. Då undervisade jag sju lektioner dagligen, alltså hela dagarna. Det var jättekul, på så sätt har jag nu varit i alla klasserna åtminstone vid något enstaka tillfälle. Hur ser schemat ut? Skoldagen börjar 9.45 med samling på skolgården. Alla rätar in sig i spikraka led och gör några militäriska övningar och sjunger nationalsången innan de tågar in i respektive klassrum. Varje klass har sitt eget klassrum och lärarna flyttar på sig. Som lärare är man klassansvarig för en klass men är annars ämneslärare antingen på primary level (klass 1-5) eller på lower secondary och secondary level (klass 6-10). Barnen är placerade i en klass efter förmåga, så i varje klass kan det skilja ett par år i ålder mellan barnen. Första lektionen börjar klockan tio. Varje lektion är 45 minuter lång. Efter de två första lektionerna är det en kort rast för att gå på toaletten och dricka vatten. Då ska man inte leka. Efter fjärde lektionen är det 30 minuters lunchrast. De tre sista lektionerna på dagen är helt utan rast. Varje dag är ämnesschemat exakt detsamma. Enkelt att komma ihåg. Fredagar slutar efter halva dagen, ibland är det något extraprogram, någon tävling eller sång, på eftermiddagen. Efter sista lektionen är det återigen samling, militärövning, bön och sedan hemgång på led ut från skolområdet. På rasterna får man inte springa. Då kan man ramla och slå sig. Då kan föräldrarna klaga. En privat skola kämpar hela tiden i konkurrensen med andra skolor om att vara populär och få många barn. Det är tuffa dagar för barnen, klassrummen är små och trots förbättringen av miljön är volymen fortfarande påfrestande ibland. En del klagar över huvudvärk, inte så konstigt. Bara lördagar är lediga.

Äntligen har jag gjort färdigt flanellografen. Innan jag åkte satt jag och letade bilder på nätet, här har jag klistrat flanell på baksidan och klippt och knåpat. Baksidan till en flyttbar svart tavla är utmärkt till flanelllografen. Bra klister och fin flanell. Lärarna var härligt roade, de lekte en lång stund! Jagat Sir var mycket intresserad av hur bilderna kunde fastna utan klister! Nu hoppas jag bara att den blir använd i undervisningen!

Fler och fler barn förstår att de är välkomna till mitt rum. Till en början är de lite försiktiga men det tar inte så lång stund innan vi skrattar tillsammans. Det är hur kul som helst att väga sig och att kolla på blodtrycksmanschetter och annat material. Pojkarna har lättast att börja prata, flickorna är försiktigare och kommer lite efter. Det är så tydliga könsrollsmönster. Men när vi stänger dörren om oss, de äldre flickorna och jag, då går det väldigt mycket lättare. Då kan vi prata om många saker.
Små skavanker visas upp och diskuteras. Hydrocortisonsalvan använder jag ganska flitigt. Det blir dagliga små samtal som jag uppskattar mycket. Vi har fortsatt att öva mun mot mun-metoden och nu har alla de högre klasserna övat utom klass 10. De kämpar hårt för att få de allra bästa avgångsbetygen. Om någon vecka har hela skolan en vecka full med prover i alla ämnen. Heter det fortfarande nationella standardprov i Sverige? I alla fall är det något sådant som ska genomföras. För avgångsklassen är det extra viktigt med bra resultat. I april någon gång slutar deras läsår. Fram till dess är deras skoldag 12 timmar lång. Klockan sex kommer de till skolan för extralektioner innan den ordinarie skoldagen. När de andra barnen går hem är klass 10 kvar, för undervisning fram till 18.00. Sedan är de lediga. När jag frågar lärarna lite om detta är det en självklarhet att man studerar så hårt. De har själva gjort det och många av dem jobbar på sin bachelor eller master under morgontimmarna innan arbetsdagen börjar. De elever som får hjälp med skolavgiften har kanske dessutom en extra press på sig att prestera. Men detta är inget som någon ifrågasätter. Vill man någonstans i livet får man kämpa hårt. Så är det.

Glitterbuddy, hej, hej!

2008-12-02T03:32:00.001-08:00

1 december

Idag har Glitterbuddyn kommit till användning för första gången. Klass sju, där jag undervisar i hälsa, fick bli mina första elever i handtvättens konst. När vi pratar om handtvätt och bakterier kan alla svara perfekt. ALLA tvättar händerna efter toalettbesök, ALLA tvättar händerna innan maten. Men var kommer bakterierna ifrån? Ja, som nämnt förut, så tror man att det går att bli förkyld genom att dricka okokt vatten. Att förkylningen finns i vattnet. När jag mycket levande visar hur en snorig handskakning kan vara överföringen av bacillerna skrattar de överraskat. Tänkte inte på det. När jag berättar att jag ska lära dem att tvätta händerna tittar de skeptiskt på mig. Då trollar jag fram Glitterbuddy. Nu får alla visa vad de går för! Glitterbuddy är en liten UV-lampa som belyser dina händer efter att du ”tvättat” dem med en särskild fosforescerande kräm. Tvättekniken avslöjas skonlöst under lampans sken. Så avslöjades även dessa elever. För hur många tänker på att tvätta emellan fingrarna? Eller att tummen måste gnuggas lite extra? Många skratt och förhoppningsvis också lite eftertanke. Vi hade kul! Jag hoppas att jag får fortsätta i andra klasser med detta.

2 december

Det gjorde jag idag, i klass 9. Ungdomarna var om mojligt an mer skeptiska till utbildning i handtvatt, overraskningen var lika total. Pinsamt orent mellan fingrarna.

Vita manniskor, vad konstigt!

2008-12-02T03:22:00.000-08:00

29 november

Lördag. Ledig. Tar bussen till Lakeside i Pokhara. Jag har inte sett någon vit människa på en månad. Blir nästan lite förvirrad av miljöbytet. Det är stor skillnad att vistas vid Lakeside där allt är tillrättalagt för turister mot att vara där jag bor och arbetar. Trots att avståndet bara är en halvtimme med bussen. Här finns det massor med vita jättekvinnor och jättemän. En del är till och med vitare och fetare än jag. Det händer ibland när jag åker buss att någon intresserat börjar prata. Rakt på. Var är du ifrån, var bor du, vad gör du. Vid ett par tillfällen har jag också fått höra ”you are so fat”. Då gäller det att ordna anletsdragen. Hmm. Undrar vad jag skulle sagt om någon på spårvagnen hemma hade sagt så. Här jag har förstått att det inte är en förolämpning utan tvärtom. Så jag ler och nickar. Det är lika bra att hålla med. Gott hull tyder på hälsa! Så jag passar på att njuta medan jag är här! Tids nog kommer europeiska hälsovärderingar! J

Jag tillbringar dagen med att vandra fram och tillbaka, hit och dit, bara titta, just looking, her daichu. Investerar i en dubbel fleecejacka och ett par byxor. Det går loss på en dryg hundralapp efter prutning. Slår mig lös och äter spagetti med svamp och ost på Bella Napoli, Kjelles favoritställe. På vägen ser jag en bröllopsfest, det är många bröllop nu. Diset lägger sig över sjön och det är lite kyligt idag. Efter flera timmars flanerande tar jag bussen hem. Träffar didi hos en vän i ett salustånd. Handlar lite nödvändiga utsmyckningar en gift kvinna i Nepal ska ha. Halsband och armband. Det känns rätt bra att vara tillbaka i Simpani.

Igår var jag med didi i det buddhistiska klostret här intill. En stor lama var på besök. Massor med gurungs och magars var där och lät sig välsignas eller vad det kan kallas av laman. Pengarna fladdrade. Vi gick runt rummet och la en sedel på flera ställen för att få lite vatten på håret, en skvätt mjölk att dricka, lite vatten, en mandelkula. Laman höll mig över huvudet och läste något mycket fort. Många stod i tur. Alla var glada. Musik och dans till intressanta blåsinstrument, kolla bilderna! Här fanns några riktigt fattiga barn, smutsiga och lite såriga. Impetigo är vanligt. Först tittade de lite förskräckt på mig. I turistkvarteren springer barnen efter en ibland och vill ha fem rupies eller godis. Det är ingen som gör här. Kameran gör dem lyckliga. Att se sig själv på bild framkallar stora skratt.

Min spenderardag inkluderar inköp av dyr importerad choklad. En hel Toblerone. Den ska jag festa på ikväll, efter min puneer med spenat och ris. Hoppas det kommer en bra film och att det inte blir strömavbrott.

1 december

Det blev strömavbrott. Men jag åt en Toblerone ändå. Nu sitter jag här i min säng, nyduschad och fräsch som en nyponros. Datorn går på batteri och min bästa investering innan avfärden, en boklampa, lyser upp tangentbordet. Det är strömavbrott även idag. Att duscha i levande ljus har fått en helt ny dimension. Det har ingenting av romantikens skimmer över sig, det är en ren praktikalitet. Men det är rätt mysigt! Jag är tacksam att solen ännu skiner om dagarna, det garanter mig varmvatten till duschen. Utan sol ingen värme.

MAT

2008-12-02T03:06:00.000-08:00

13 november

Ett inte helt ointressant tema. Många har förutspått att jag skulle gå ner i vikt under tiden här. Tyvärr måste jag meddela att så inte är fallet! Om jag inte drabbas av någon särdeles elak bakterie får viktminskningen vänta till kontrollerade former i Sverige. Jag har all möda i världen att avstyra stora portioner och påfyllningar. Dessutom serveras ständigt te med mjölk och socker, det har blivit min ersättning för kaffet. Godis är däremot inte alls gott, det nyttjar jag inte här. Däremot finns det socker i många matvaror, i formbrödet till frukosten, i yoghurten och förstås i téet. Idag sa någon till mig att i affären kan man inte köpa äkta honung. I burkhonungen har man tillsatt socker. ????? Det måste jag kolla nästa gång.
Nepaleserna själva äter sällan frukost. Vid 11-tiden äter de ris första gången. Tillsammans med tarkari (kanske) och dahl (linssoppan). Riset är ett återkommande samtalsämne. Det finns flera olika sorter, kvalitet och smak granskas och jämförs noggrant. Just nu är riset nyskördat, det ligger ett berg av oskalat ris i våningen inunder mig. Nepalesens tallrik fylls med ett berg av ris. Minst två svenska normalportioner. Dahlen hälls över riset och allt blandas ihop till en angenäm röra. Tarkari och ev. achar (pickles) ligger bredvid. Med fingrar snabba som lärkvingar ältas maten för att svalna och sedan in i munnen med samma fingrar. Inga bestick behöver diskas. Det går fortare än jag hinner blinka, där jag sitter med min gaffel och tuggar tjugo gånger på varje tugga. Fingrarna slickas av och tvättas noggrant under samma kran som tallriken diskas. Vatten finns alltid nära, även om det inte ser ut som hemma. Te dricks lika flitigt som vårt kaffe. Och alltid med socker i. Ibland med kryddor. Ofta med buffelmjölk. Det är gott och starkt!

Min dag börjar klockan sju med ”svensk” frukost. Det har jag förhandlat mig till. Yoghurt (sockrad och med grädde på toppen), en banan, ett kokt ägg och rostat bröd med buffelost. Jag vågar inte utesluta yoghurten, tror att den hjälper till att hålla min mage i det goda skick den är. Detta förorsakar visst huvudbry för mina Bishnu och didi, eftersom jag fortfarande är rosslig i bröstet. Yoghurt och banan tillhör sådan mat man inte äter när man är förkyld. Det är för kallt och för bananigt. Men jag framhärdar. Se’n dröjer det till halvtvå ungefär. Då äter jag min medhavda lunch i skolan. Det kan vara stekta nudlar med massa grönsaker (alltid chili) eller makaroner på samma sätt. Omelett med grönsaker och masalakryddor med bröd, mums. En dag fick jag potatistarkari med massor av vitlök och ingefära tillsammans med hemgjort bröd i stekpannan. Mmm. Middag klockan sju. Dahl, baht, tarkari. Ibland roti, bröd i stekpannan gjort på typ pinnbrödsdeg, istället för ris. Alltid vitlök, ingefära och så förstås min stora favorit, färsk koriander. Jag älskar koriander och didi har förstått. Någon enstaka gång kyckling, ibland fisk. En favorit är tonfisk på burk tillsammans med massor av färsk, stekt spenat försiktigt kryddad med vitlök och lite salt. Lite tomater och roti. Festmat!! Eller vad sägs om rotideg fylld med kokt, mosad potatis kryddad med de obligatoriska kryddorna inklusive färsk koriander? Försiktigt stekt i sparsamt med olja på svag låga? Vattnas det i munnen? Jag lovar att försöka kopiera en del av det här hemma!

Att gå ut och äta är överkomligt. Jag har hittat ett favoritställe inne i Pokhara, det blir mitt stamlokus om jag åker till sta’n. (Ingrid och Christian, det var oasen vi fann tillsammans!) Där kan man få en mättande och god lunch, många valmöjligheter, t.ex. newari food som ”slaget ris”. Det är ris som är behandlat och torkat och äts torrt och kallt. Knaprigt och gott tsom omväxling. Allt för sisådär 15 kronor. Vill man ha öl kostar det lika mycket till. Det är rätt OK tycker jag!

1 december

Ja, detta matiga inlägg har ju inte blivit publicerat tidigare. Har jag några matiga nyheter att tillägga? Geten är ju redan avhandlad. Hmmm. Vad sägs om pakora (tror jag)? Egentligen indiskt. Blötlägg split peas (kolla i Asienaffären) helst ett dygn och mixa råa tillsammans med lite salt, vitlök, ingefära, masala och koriander till angenäm styrka och smak. Konsistensen ska vara så att det går att forma små bullar. Fritera sedan i olja. Låt rinna av. Himmelskt goda.

Bildkommentarer:
Tvättfatet för övre toalett fyllt med tomater toppas av en tallrik med ingefära och en tallrik med vitlök. Från utflykten. Rostfritt stål används mycket till mat. Ganska bra, det är mycket lätt att göra rent och inga ytor där bakterier kan fastna. Tallriken med nötter och beaten rice är från restaurangen. Övrigt är från Bishnus och Gyans byar.

Filosoferande runt foton pa var framtid

2008-11-28T19:47:00.000-08:00

27 november

Jag ser och lär varje dag. Jag överraskas och blir både ledsen och glad. Ibland känner jag bara igen, precis samma som hemma. Känslor är likadana var man än är på jordklotet. Jag borde ju, med tanke på kära gamla Sahlgrenska, hehe, vara mycket medveten om hur svårt det är att förändra tankar och attityder. Men ibland tappar jag andan lite grann. Kultur och tradition måste vara bland de starkaste krafter vi har. Pojken med såret i örat, minns ni honom? Det läker inte så bra, han pillar på det dagligen. Jag tror att han också har vax, ska försöka spola i övermorgon efter lite Chloromycetinsalva. Idag fick jag veta att för ett par veckor sedan hällde man olja i hans öra. Det är någon traditionell handling. Det är bra att göra det när det börjar bli kallt, man häller olja in i örat så att den ska komma ut genom näsan. Det har man alltid gjort. Jag försökte argumentera lite, men även lärarna menar att ”så gjorde min mamma och inget har hänt mig”. När man är förkyld ska man dricka kokt vatten för att undvika bakterier. När man är förkyld får man inte äta kall mat. Det finns MASSOR av matråd vid olika åkommor. En del kloka, en del helt utan logik. Man får absolut inte äta yoghurt om man är förkyld, det som jag envisas med att äta på morgonen. När man blir lite sjuk, får lite magont eller hosta eller halsont vill man ha medicin med detsamma. Kräkningar ska helst stoppas direkt med medicin. Jag ger bara råd om vätskeersättning första dygnet och pratar om handhygien och annat strunt… När jag tvättar sår undrar de stort över att jag bara använder tvål och vatten (kokt!) – ingen medicin? På sår smörjer de själva med någon sorts tablett, då blir allt bra direkt. Med jämna mellanrum kräks någon eller har diarré, det beror på att det börjat bli kallare. Jag försöker förklara att det ibland tar tid att bli frisk och att det måste ta tid, att kroppen mår bäst av att ”det onda” kommer ut. Men när det inte blir bra direkt lyssnar man hellre på gamla trogna källor. Det är en utmaning att stå rak i alla dessa tankar, det tar betydligt mer än tre månader att åstadkomma någon större förändring. Jag balanserar någonstans mitt emellan, försöker respektera traditionen men samtidigt smyga in tankar om andra metoder. Fast idag blev jag arg och röt till. Det var idrottsdag, pojkarna hoppade höjd i sandgropen. Idag hände det. En pojke fick armbågen ur led. Någon ringde nästan direkt efter en taxi. Ändå lät man den stackars pojken, som hade jätteont, sitta och vänta på att alla skulle hoppa färdigt, ifall något mer skulle hända. Rationellt och ekonomiskt. Då röt jag lite. Pojken åkte.
Jag minns vad professor Aurell sa till mig efter att jag varit på ett av mina första internationella möten och var uppfylld av allt nytt. ”Om du så bara har med dig en endaste idé hem som du genomför, då är det bra.” Så tänker jag nu. Fast at andra hallet. Om jag bara sår ett endaste frö hos någon, då är jag nöjd. För att stärka sig kan man också läsa Stig Dagermans dikt ”Jorden kan du inte göra om”. Den läser jag med jämna mellanrum här.

Jag tänker också på alla patienter vi har hemma från andra kulturer. Hur de mer eller mindre oförstående kommer till vårt stora fina sjukhus. Hur vi många gånger blir lite irriterade och otåliga och tänker att ”kan dom inte begripa sitt eget bästa”. De begriper antagligen precis det som de lärt sig är det riktiga, precis som vi begriper det vi lärt oss. Det är bara olika. Jag får en liten, liten aning om dessa olikheter nu.

En olikhet handlar om äktenskap. Jag har skrivit lite om det tidigare, nu ska jag berätta mer. Kom ihåg att det inte är så rysligt längesedan föräldrarna även i vårt land bestämde vem man skulle gifta sig med. När vi var här förra året tänkte vi ofta, lite generaliserat, - för hundra år sedan. Hundra år är en kort tid i historien. De jag pratar med som nu är runt trettio tror att det tar ett par generationer till innan Nepal har lämnat de gamla traditionerna.

Det finns kärleksäktenskap här. Det gör det. Fler och fler väljer det. Men samhället ser inte lika positivt på det som det arrangerade äktenskapet. Jag har fått lite olika berättelser. Sex före äktenskapet är en icke-tanke. Det förekommer bara inte. Säger man. Men det gör det. När jag försiktigt frågar vidare bland unga människor är det naturligtvis så. Men man är mindre upplyst och riskerna är förstås större. Känslorna desamma. Skillnaden mellan ungdomar i stad och i the remote area är mycket stora. Här behövs upplysning och utbildning.
När åldern för giftermål är inne ser sig föräldrarna om efter en lämplig partner. Det måste vara någon i samma kast, personen måste ha en bra familjehistoria, dessutom måste astrologen se att paret stämmer. Giftermålet sker under vissa lämpliga perioder under året, en sådan är nu, i månaden Mangsir. Mannen och kvinnan får träffas en gång under kontrollerade former. Då får de en halvtimme till en timme på sig att prata med varandra. Om de gillar varandra fortsätter processen, annars fortsätter sökandet. Paret får inte träffas mer innan bröllopet. Kvinnans föräldrar ska ge makens familj någon form av hemgift. När bröllopet ägt rum så flyttar kvinnan till makens familj. Hon hör inte längre till sin blodsfamilj, nu har hon bara plikter i makens familj. Därför är det så viktigt att få söner. Med bara döttrar finns ingen som tar hand om en på ålderns höst. Många kvinnor får slita hårt i sin nya familj. Alla är inte lyckliga. Ändå säger man till mig att det arrangerade äktenskapet är bra. 95% av alla har det bra. Men jag vet inte hur vetenskaplig den siffran är… Dessutom var det män som sa det. Jag frågade dem om de trodde att kvinnor skulle ge mig samma svar, de förstod inte min fråga.

Det där med kaster är otroligt komplicerat. Den nya regeringen förordar jämlikhet men den finns inte alls ännu. Jag får då och då höra om vilka regler som gäller i någon kast, det är olika för alla. Brahminer, den högsta kasten, ser utbildning som mycket viktigt. De är av ariskt ursprung till skillnad från exempelvis gurung som är mongoler. Gurungs kommer norrifrån och var från början mycket fattiga. De har en stark sammanhållning och har särskilda gurungföreningar. Hos dem har önskan om ett bättre liv lett till att väldigt många tagit sig utomlands. Nästan alla gurungfamiljer har någon som bor i ett annat land, sägs det. Många gurungs är väldigt rika, viskar man, och nog kan missunnsamheten anas. En man jag träffat tillhör en annan mongolkast (magar?). Han berättar om de gamla traditionerna för giftermål i sin hemby. Idag är det lite annorlunda, men en del av allt detta lever kvar. I byn är/var det helt tillåtet att kidnappa den kvinna man vill ha. Den man som sett ut sin kvinna tar några vänner med sig och kidnappar henne till sitt hem. Så fort hon tillbringat en natt där ses de som gifta. Om kvinnan väljer att inte stanna vill ingen ha henne efter det. Oftast går det bra, de vänjer sig, säger mannen. Det finns också en annan sed. Alla unga ogifta kvinnor, ketis, bor tillsammans i ett stort hus. De vaktas av en äldre kvinna, sådär i 50-60-årsåldern. När en man vill ha en hustru går byns män dit på natten. För att väcka kvinnan måste de ge henne en cigarett. Sedan går de runt kvinnorna och lyser med en ficklampa i deras ansikten. De får inte titta på något annat, bara ansiktet. Om mannen hittar ett ansikte han tycker om kan han tilltala kvinnan. Om hon väljer att svara honom betyder det att hon bifaller äktenskap. Om hon tiger är hon inte intresserad. Mannen som berättade detta är själv ogift och välutbildad. I hans by finns en kvinna som är ämnad åt honom, men hon är outbildad. Han har svårt att bestämma hur han vill göra. Å ena sidan vill han gärna ha en utbildad kvinna till hustru, han tror att det skulle vara enklare att leva ihop då. Å andra sidan, väljer han att avstå från familjens och byns seder försämras relationen till föräldrarna.
Jag pratade lite med fem flickor i åttonde klass igår. Fyra av dem lever med föräldrar som gift sig av kärlek, trots det föredrar 4 av 5 en framtid i ett arrangerat äktenskap. Ingen hade haft några problem i kärleksäktenskapen, men de väljer ändå det som är socialt mest accepterat. En insiktsfull person menar att mer utbildning till kvinnorna kommer att leda till fler skilsmässor. På gott och ont. Skilsmässor är av ondo för barnen, de känner sig oönskade då, tänker han. Han säger utan omsvep att kvinnorna är dominerade i Nepal och låter sig domineras. De måste hjälpas till bättre kunskap för att förstå att de är lika mycket värda. Först då kommer en förändring. Han har alla ”de rätta” åsikterna och menar det säkert. Han är en mycket trevlig man, jag tycker om honom. Han lever i ett arrangerat äktenskap. Hans hustru är outbildad och hemmafru. Han lagar aldrig någon mat själv.

Ser på BBC om vad som hänt och händer i Mumbai. Mobilen ringer. Det är Ingrid! Jag blir oerhört lycklig över att höra att hon och Christian lämnat Mumbai för ett dygn sedan och nu är i Kerala. De hade inte en aning om vad som händer. Vi tackar Lord Shiva för att de inte drabbades.

Fotona: Pojkarna i klassrummet är de som bor på skolan tillsammans med Jagat Sir’s äldste son Buwan som hälsar på varje dag. Han satsar på en professionell fotbollskarriär. Flickorna är inte de fem jag pratade med. Men det kunde varit. Tonarspojkarna gar i tionde klass och ar 16-17 ar. De sma barnen gar pa bygatan i Hemja till den stora grasplanen for att springa pa idrottsdagen.

PS. Lena, jag använder pyjamasen nästan varje dag! Den är min mysdräkt hemma! Oersättlig!

Fler picnic-bilder

2008-11-28T19:43:00.001-08:00

Med buss till bergen

2008-11-28T19:31:00.000-08:00

24 november på kvällen.
Dagarna går. Märkligt. Emma skrev idag om glögg och snö. Det känns otroligt långt borta och overkligt. Här är min verklighet just nu. Hur kommer det att kännas efteråt? Svårt att föreställa sig. Men just nu är nu.

I lördags gjorde vi skolans årliga dagsutflykt. En nepalesisk buss fullpackad med 13-17-åringar och lärare. Kan ni föreställa er volymen? Lyckan över att åka med buss ca 20 minuter till ett ställe uppe i bergen med plats för bollspel, dans och mat. Terrasserad mark förstås. Tjut och skratt. Hade dom kunnat sjunga ”en busschaufför” hade dom givetvis gjort det. Vi åkte från skolan vid sjutiden på morgonen och var tillbaka vid sex på kvällen. Lång dag. Så himla roligt! Jag önskar att jag kunde överföra lite av den glädje som rusade hela sällskapet hela dagen! Att vara så glad för så (i våra ögon) lite! Sarkasmer och ironi ligger långt, långt ifrån de här känslorna. Bussen packades också med alla attiraljer som behövs för att utfodra ca 80 personer under alla dessa timmar. Stora kokkärl, ved, vattentankar, massor med slevar, tallrikar, skedar och muggar. Enorma knivar och skäror. Skäran håller man med foten, eggen riktad uppåt. Så skär man grönsaker till tarkarin. Enorma mängder av vitlök och ingefära. Derai lasun ra odowa. Och dessutom. På bussen lastades också en levande get. Redan när vi kom fram började de kvinnliga lärarna hacka och skära grönsaker. Litervis med te kokades till frukost. Tillsammans med några pojkar tog jag mig längre upp i bergen till en liten by. Liksom många av mina barns föräldrar i bergsbyarna är människorna här analfabeter. Generationen som nu går i skolan är kanske de första i många byar som lär sig läsa. Ungdomarna suger i sig kulturen från väst. Hur ska vi i väst någonsin kunna förklara för dem att världens resurser är ändliga? Nu när de börjar få möjligheten att skaffa fler ägodelar och konsumera mer? Hur ska vi som redan konsumerat så mycket kunna motivera människor här i öst att låta bli att göra allt det vi gjort? Den som klarar det är given kandidat till fredspriset.
När vi kom tillbaka från promenaden var det dags för geten. Ja, ni gissar väl. En get räcker till lunch för 80 personer och även lite till middag. Allt användes. Vegetarianer, sluta läs nu. Ni kan fortsätta efter GETSLUT. Geten slaktades mycket skonsamt genom dekapitering. Inte ett ljud hördes från geten, det måste ha varit totalt smärtfritt. Blodet samlades upp direkt, slaktplatsen var mycket ren. Huvudet togs om hand. Hjärnan och ögonen är delikatesser. Kroppen översköljdes med kokhett vatten och pälsen plockades. Den rena kroppen behandlades med en blandning av gurkmeja och soda, för att döda bakterier. Kroppen flyttades sedan till en ren plastduk och torkades mycket noga. Sedan styckades den. Hjärta, lungor, inälvor, testiklar, allt togs tillvara. Allt blandades sedan i en stor gryta tillsammans med olja, vatten och kryddor. Vem som slaktade? Jagat Sir, skolans grundare. Männen arbetade med slakten medan kvinnorna ordnade med grönsakerna och såg till de små barnen som var med. När det väl skulle sättas fyr under grytorna var det männen som skötte rörandet. För det klarar kvinnor inte av när det är så stora grytor. Något av grillning i svenska trädgårdar över det, kanske? Jag har ätit get. Jag har kanske till och med ätit gettestiklar. Inte vet jag. Jag valde att äta och inte tänka. Det smakade utmärkt, men vissa delar var ganska sega. Detta är vardag för alla här. Alla män i byn lär sig att slakta geten. Några i sällskapet gillar det inte, men alla har lärt sig. Vi har slakterier som gör det åt oss i stället. Så vi slipper se det. Här gör man allting själv. Hur skulle man annars klara sig? GETSLUT

Efter lunchen plockades den stora högtalaren fram. Förstärkare med kasettdäck och ett batteri. Emma, du känner säkert igen det här från Indien. Högsta volym, mycket brus, men jösses vilken dansglädje! Mitt ute i ingenstans. Stor tradition här. Många gör utflykter på det här sättet, på terrassen alldeles invid oss finns ett annat sällskap. Dom får ström från oss. I det sällskapet finns inga barn med, där förtärs andra drycker än det vatten och de läskedrycker vi har med. Den vita jättekvinnan skakade också loss i nepalesisk dans tillsammans med lärare och skolbarn. Jag försökte också lära ut bugg till nepalesisk diskomusik, det var kul en stund, men bättre med den vanliga dansen. Nu kan jag dansa ”jag älskar dig” med händerna! Kanske inte så graciöst kanske, men Per, med lite gott mod kan du väl anstränga dig att förstå! De små barnen dansar lika mycket - och sjunger! Jag önskar att jag kunde bifoga en ljudfil.

Pojkarna umgås för sig, flickorna för sig. Ända upp i högsta klass. Så är det hela tiden. Könsrollerna ligger kanske hundra år efter oss på många sätt. Samtidigt, och det är detta som är det absurda, finns hela den tekniska utvecklingen med möjlighet till omvärldsinformation parallellt med gamla inrotade traditioner. Detta är något av det märkligaste och svåraste att greppa för mig. Det går inte ihop i mitt fyrkantiga huvud. Jag ser hur ungdomarna förstulet slänger blickar, pojkarnas kör ner händerna i fickorna, väger lite fram och tillbaks på fötterna, anstränger sig att se coola ut och sneglar över axeln. Flickorna samlas i klungor, fnittrar, pratar och kikar över axlarna de också. Same, same but different. Men många av de här ungdomarna kommer inom fem år att vara gifta i ett arrangerat äktenskap.

Dagen avrundades med en dryg timmes promenad hem från bussen i mörkret. Lärarna Netra och Purna Sirs och jag slog följe. Netra som är från en mongolisk kast vars namn jag glömt berättade om traditionerna runt giftermål i sin kast.

Tur att det fanns varmt vatten i duschen, svettig och trött efter en dag full av get, dans, prat och skratt. Nöjd.

Friidrott och sjukvard

2008-11-24T04:00:00.000-08:00

18 november

En blandad dag. För första gången tycker jag att det är lite kallt på morgonen. Det är mulet och jag tar på strumpor. På förmiddagen fortsätter jag med hälsokontroller i klass 8. Att väga och mäta sig är väldigt populärt. Det kan bli lite statistikövning för eleverna sedan, median och medelvärde på vikt och längd kan man ju räkna på! Jag fortsätter försöka dra information ur ungdomarna, men det är ungefär lika svårt som hemma. Några frågar och pratar lite mer. Jag har en 16-åring med blodtryck på 150/90. Ska kolla ytterligare ett par gånger. Är det lika högt igen försöker jag fixa med läkarkontakt.

Idag har de äldsta eleverna hoppat höjd och längd och stött kula. I förrgår grävdes en hoppgrop på skolgården som fylldes med sand. Längdhopp är OK, men när de hoppade höjd och landade i sanden väntade jag nästan på skador. De flesta sprang över ribban. Det är bara pojkarna som hoppar. Flickorna tittar på. Man hoppar i sina vanliga kläder och tar av skorna för att inte göra sönder dom. Sista lektionen fick jag några flickor från sjuan att hoppa längdhopp, glatt fnissande hoppade de försiktigt ut i gropens framkant. Sprang i sina vita strumpbyxor. Det blev många bilder, stilstudier i hoppteknik. De manliga lärarna bidrog också till diverse stilar. Min egen hoppteknik är mer åt Stina Dabrowskis håll, så det blev inget kliv över ribban. Jag lyfte upp den flera gånger i stället. Killarna i tian fick låna kameran, frosseri i fotografering. Men traditionen bjuder att stå rak och allvarlig framför kameran, precis som förr, det är inte alltid lätt att fånga skratten.

Nripesh har haft svängande feber i över en vecka och idag blev han inlagd på ett litet sjukhus i Pokhara. Om Hospital. Det är inte likt hemma. Jag undrar vad vår hygiensköterska skulle säga. Jag kan inte ens förklara skillnaden. Men det är rent ut sagt skitig miljö, allt är fruktansvärt slitet och alla våra värderingar runt miljö och renlighet känns otroligt långt borta. Men mitt i allt detta slitna hänger ett fräscht dropp, sakta rinner vatten, salt och socker in i Nripesh ådror. Nyfikenheten vaknar och jag får läsa journalen. Jag tror inte de diskuterar sökord så mycket här och man har definitivt inte infört VIPS. Journalen ar en handskriven liten bok, man får en ny sådan på varje sjukhus man besöker. Den följer patienten!! Diagnosen är oklar feber, infektion? Bilirubin är normalt, ingen hepatit är slutsatsen. Hb, vita och diff normalt. Man misstänker tyfoidfeber, men även det provet är negativt. Lite antibiotika intravenöst, lite mer intravenöst för att skydda magen, paracetamol och ibuprofen i suspension för att få ner febern. Någon sänka eller CRP är inte kollat. Inget napp i urinen. Vad göra sedan? Fortsättning följer.
Feber kommer och går här hela tiden. Flera dagar i skolan har febriga barn kommit. Efter en dag eller två är de i skolan igen. Diarré tycks vara något man är van att drabbas av ibland. Alla svarar perfekt när jag frågar om handhygien, men jag kan inte låta bli att undra över hur det är i verkligheten. Vi ska snart testa Glitterbuddyn hoppas jag.

Skolresan är på gång! Jag har redan fått besked om 700 kronor i kassan! Vi väntar med spänning på fortsättningen!

20 november

Har tillbringat hela dagen som sällskapsdam till Nripesh på sjukhuset. Åtta timmar utan något annat att göra än att spela luffarschack, rita, eller leka med mobiltelefonen. Eller bara sitta och titta på omgivningen. För det gör man här. Integritet är förmodligen ett tämligen svårsförstått ord i detta land. Salen är stor, man ser precis vad som pågår överallt. Om något händer vid en säng tittar alla för att se vad som pågår. Det är helt OK. Inget konstigt med det. Ser man något intresseväckande på gatan eller på bussen tittar man lika mycket. Inte förstulet som vi gör, utan rakt på och tills man mättat sitt intresse. Ingen tar illa vid sig eller blir kränkt. Det är faktiskt ganska befriande. Jag har börjat göra likadant, det är ju ganska ofta som jag blir nyfiken och nu tittar jag tills jag har stillat nyfikenheten. Ibland frågar jag någon också och det är inga problem att få förklarat vad som händer. Får nog sluta med det när jag kommer hem igen, förstås…

En stor del av dagen har också Nripesh kusin Santosh varit hos oss. En begåvad kille på 21 som läser elektronik och telekommunikation. Han hoppas kunna ta sin master i Europa och sedan åka hem till Nepal. Charmig som tusan. Emma, synd att det är så långt mellan Sverige och Nepal! Jag skulle gott kunna ha honom som svärson, han har så varma, vackra ögon! Vi pratar lite förtroligt om arrangerade äktenskap och kärleksäktenskap och om relationer i allmänhet. Spännande att höra vad någon i den generationen tänker. I städerna och bland studenter har många ungdomar idag flick- eller pojkvänner, men i byarna på landsbygden är det fortfarande mycket traditionellt tänkande. Santosh bor hos sina farföräldrar i Hemja och förväntas gifta sig enligt traditionen. Själv får jag berätta hur det kändes att ”förlora” mina döttrar till pojkvänner och om jag kände mig svartsjuk… Nä, Christian, jag är inte svartsjuk på dig, jag lovar! Santosh sitter i flera timmar och underhåller sin yngre kusin, följer honom till toaletten, rättar till filten, fixar och donar. Alla patienter som finns på salen har någon närstående hos sig. Hela dagen. Man bara sitter där. För en gångs skull är faktiskt många tysta. Ingen är ensam.

Idag är Nripesh feberfri. Jag pratar lite med läkaren och försöker fråga efter sänkan, men jag lyckas inte göra mig förstådd. Vad heter det på engelska? Nu har man hittat rätt antibiotika och gått över till tabletter. Vätska per os. Inget napp i alla prov, men man tror ändå på tyfoidfeber. Det syns inte i diffen enligt läkaren, och kan ta längre tid innan tyfiodtesten ger utslag. Jag är tacksam för min vaccination.
På sängbordet ligger det tre sprutor med kanyler. Jag har funderat lite på varför de ligger kvar. Ser mig omkring och det är likadant vid alla sängar. Hittar den skriftliga ordinationen (!), inga hemligheter här, vill man läsa läser man. Jag ser till min förskräckelse att första dagen är ”3 syringes” uppskrivna. Samma sprutor och kanyler återanvänds till varje ny injektion som dras upp. Men varje patient har sina egna. Idag har jag tid att se hur sköterskorna arbetar. Korta ärmar är inte aktuellt. Däremot sari under en kort skyddsrock. Alla smycken finns på plats. Jag ser inget handfat, kanske finns det inne i ”nurse’s room”. Sjuksköterskan går mellan patienterna, drar upp och ger iv injektioner, utan att tvätta sig emellan. Kvicksilvertermometern går runt armhålorna. Handskar tas på när man lägger om sår, men något barriärskydd har nog ingen hört talas om. Om jag skulle odla från golvet eller på sänggaveln vill jag inte tänka på vad som skulle kunna finnas där. I sängen finns ett underlakan och en tjock filt. Undrar om man tvättar filten mellan varje patient? Men det fungerar. Nripesh har ju fått behandling och blivit bättre. Under mina åtta timmar på Om Hospital funderar jag en stund på om det möjligen är så att vi är lite lätt nervösa till läggningen i vårt utvecklade land. Trygghetsnarkomaner? Men vi lever längre. Ja, det gör vi.

Imorgon åker Nripesh hem om han inte febrar i natt.

24 november

Nripesh åkte hem som planerat, men han fick åka tillbaka morgonen därpå för sin sista iv antibiotikainjektion. Nålen satt kvar i armen hemma. Som tur var hade jag med våra fina vita bindor som jag kunde skydda den med.

Vad har jag mera gjort för insatser? Lindat en stukad fot, rejält svullen men inte missfärgad. Råd om vila och högläge. Smärtstillande. Bättre nu. En liten kille med ett varande sår vid örat. Tvättat, omlagt och nu i läkning. Elever kräks lite då och då. Försöker förklara att det inte är en bra idé att ta medicin som stoppar kräkningarna direkt. Lite svårt. Har börjat att lära trettonåringarna Första hjälpen. Breathing, Bleeding, Chock. Igår övade vi stabilt sidoläge. Mycket fnitter och fniss, men också stort allvar. Peppar dom mycket. Dom är väldigt intresserade. Idag fortsätter vi med Mini-Ann som jag har turen att ha med!

Sjuttonåringen med förhöjt blodtryck hade kvar samma tryck när vi mätte för fjärde gången igår. Tydligt och klart har jag hört runt 140-150/90, alla andra elever ligger ca 20 enheter lägre. Tillsammans med Bishnu åkte vi till läkaren igår eftermiddag för en riktig kontroll. Hos doktorn var trycket normalt. Han mätte flera gånger i båda armarna, sittande och liggande. Rejäl manometer stående på bordet (vad heter en sådan?). Han lyssnade på hjärtat men inga prover togs. Jag har försökt hitta urinstickor, men det finns inte här. Man kan gå och kolla sin urin hos en patolog på sta’n, men då tittar han i mikroskop och räknar. Stickor finns hos honom som mäter glukos och protein, men dom kan jag inte köpa. Vi var alla glada och nöjda över att Madhav är OK. Läkaren och jag enades om att vi hittat ett nytt syndrom avseende blodtryck, nämligen Swedish Nurse syndrome.

Ibland glommer man...

2008-11-21T03:07:00.000-08:00

Jag skriver varje inlagg hemma pa min laptop. Sedan sparar jag ner text och bilder pa ett USB-minne. Ibland glommer man saker. som t.ex att spara texten. Den sista handlar om upplevelser pa ett litet sjukhus i Pokhara, kanske vander den sig mest till kollegor. Intressant.

Just nu oser regnet ner. Idag har varit en skon och varm dag. Rokelsen doftar fran det lilla bordet har pa internetkaf'et, bredvid star en sliten Buddha och ler. Pa vaggarna ar det fullt med fotbollstrojor, flaggor och affischer. Mest fran engelska klubbar. Annars ar kricket en popular sport har.

For att ni ska fa nagot vackert att titta pa sa kommer bilder fran mitt tak under soluppgangen. Duger eller?

Hur gar det med julklappsplaneringen? Det tycks som om det ar lite oklart runt hur pengar ska kunna na mig, se inlagget om julklappstips. Dar hittar ni min emailadress, skriver ni till den far ni mitt kontonummer!!

annu fler

2008-11-17T18:34:00.001-08:00

Gyan syns har med sin mor.

Fler foton

2008-11-17T18:28:00.000-08:00

Det far bara plats fem foton per inlagg. Bara maste visa fler. Har kommer dom!

Lifeport i Syangja

2008-11-17T18:19:00.000-08:00

16 november

Vilken dag. Jag känner en sådan tacksamhet över att få uppleva allt detta. En liten bit av mig stannar i det här landet och hos dess människor. En liten bit av dem tar jag med mig hem. Så’n glädje, så’n vänlighet och så’n generositet. Tidigt i gryningen kommer Gyan och chauffören Eka i Mercedesen. Vi åker till Lakeside och äter frukost på Bella Napoli. Se’n drar vi. Söderut. Gyan är född i en liten by som heter Syangja. När vi lämnat Pokhara tar vi oss så småningom uppför smala, slingrande serpentinvägar. Hur Eka kan manövrera den stora, tunga Mercedesen är något som övergår mitt förstånd. Men han lyckas ta knivskarpa kurvor och köra över grova stenar och genom mindre vattendrag utan att det känns ett dugg oroligt. Kor, hundar, getter, hönor, människor, alla manövrar han lugnt förbi, med en hårsmån emellan ibland. Möten med andra bilar! Vi har mötesplatser vi, här kör man ut i kanten så mycket det går, jag begriper inte hur en stor buss och vår Mercedes kan mötas. Eka är lika lugn vad som än händer. En gång, bara en gång, blir han lite upprörd, det är när en stor sten skvätter upp i underredet. Det låter farligt. Men inget händer.

Det finns ingen körbar väg fram till Syangja. Byn har ingen elektricitet och inget vatten framdraget. Men man håller på att bygga en väg och vi hoppas kunna köra så långt som möjligt. Vi försöker. En bit är nygrusad. Sedan blir det djupa hjulspår och brant backe (typ Sandvik). Inte ens Eka ger sig på detta uppdrag. Dags att börja gå.

Gyan har fyra bröder och två systrar. En bror är kvar hemma i Syangja, de andra bor nu i Kathmandu. När Gyan var 18-19 år lämnade han byn efter avslutat college som ligger en och en halvtimmes promenad från byn. Han sa till sin far, jag behöver 100 rupies (ca 10 kr) för att åka till Kathmandu. Lite till bussen och lite till en dahl baht på vägen. I Kathmandu fanns någon som kunde hjälpa honom vidare. Gyan blev den förste att lämna sin by. Han tog sig fram, och driver nu med framgång en resebyrå i Kathmandu, med många kontakter världen runt. Swedasia Travel, som arrangerar min vistelse här, är hans främsta samarbetspartner. Tack vare Google och Swedasia Travel är jag här! Vid sidan av resebyråverksamheten driver Gyan även hjälparbete på landsbygden, kanske framförallt i sin egen by. Han har startat en hjälporganisation som heter OPEN, se länken för mer information. Vi diskuterar en del runt hur hjälparbete ska se ut och enas om att pengar måste ges för att generera egen kraft hos mottagarna, inte bara passivt tas emot i väntan på nästa gåva. Då hjälper det inte på riktigt.

Efter en rejäl promenad genom djungelaktig skog (här finns det tiger!) öppnar sig en djup dal framför oss, terrasserade kullar och berg i oändlighet och de snöklädda bergen i fjärran. Det är bara att dra efter andan, förstulet torka sina tårar och le mot alla människor som plötsligt står framför oss vid toppen av stigen. Jag blir alldeles överrumplad. Hela byn är församlad för att ta emot oss. Jag blir överhöljd av malas, ryggen kroknar nästan under tyngden, den röda färgen täcker i stort sett hela min panna efter alla tikkas jag får, och en stor sjal läggs runt mitt huvud och axlar. Nu kan jag verkligen den här ritualen! Folkmassan föser mig vänligt fram mot den högtidligt smyckade skolgården. Alla skrattar med och åt mig. De små barnen tittar allvarligt med stora ögon. Jag är den 21:e svenska personen i byn någonsin. Så sitter vi. Och sitter. Pratar, pratar och pratar. Jag ler mest, men ger mig också på lite nepali. Det är populärt, helt klart. Lyckas säga att nu är jag nepalesisk gift kvinna och mycket glad. Det är kul! Jag sitter på hedersplatsen och byns äldre kvinnor sitter bredvid mig. Den äldsta kvinnan i byn är 93 år gammal. Det går nog tre av henne på min vikt. Vi sitter. Folk donar runt omkring, Gyan förbereder överlämnande av donationer från Lifeport. Så börjar dansen! Ett par av de äldre kvinnorna börjar dansa den traditionella nepalesiska dansen, liknande indisk tempeldans fast enklare. De dansar till trumma och tamburinliknande instrument. Det dröjer inte länge förrän jag dras upp, det är bara att hänga på! Lite improvisation fixar allt! Det drar många skratt, jag bryr mig inte om att fundera på varför! En vit jättekvinna i nepalkläder som försöker göra graciösa handrörelser och snurra….ja, ja. Lite får man bjuda på. Bakom oss finns en stor banderoll med skolans namn, Gabor Kovacs och OPEN. Allt är välordnat. Gyan talar och delar sedan ut pengar och diplom. Alla barnen får tikka. Byborna är stolta över sin skola och visar mig runt i byggnaderna. Man har precis ställt i ordning ett nytt rum som ska fungera som Medical Clinic. Gyans tanke är att en av lärarna ska läras till att kunna hantera enklare sjukdomsfall själv. Det är långt till närmaste läkare. Det finns visioner!

Tiden kommer. Dvs, vi dricker te och pratar en stund till. Till sist tackar rektor oss för allt och sänder ett särskilt tack till Gabor Kovacs. I väskan har jag en flaska Sancho från Lifeport, den får rektor i present. Nu lämnar vi skolan. Hand i hand med en av kvinnorna dras jag vidare i byn. Hem till kvinnan i den röda blusen. Där är det kalas! Kyckling, curry gjord på gurka (urgod!) och en söt friterad brödring av rismjöl. Till detta serveras – Tuborg! Jovisst! Tuborg tillverkas på licens i Nepal. Det smakar gudomligt i värmen. Vi sitter. Pratar. Skrattar. Kvinnan i den röda blusen kysser mig på kinden. Sedan går vi hem till nästa familj. Sitter. Pratar. Äter frukt. Vi fortsätter till Gyans mamma. Pappan är död sedan många år. Enligt traditionen får en änka inte gifta om sig. Änkan känns igen på det svarta halsbandet. Men Gyans mamma har fem söner, jag har inga! Voj, voj. Vem ska ta hand om Per och mig på ålderns höst? Jag får se djuren, grödorna och marken runt huset. På fasaden hänger två bikupor. Bikupan är en urholkad stock, fastlimmad med någonting i båda ändar. Små hål här och var. Intressant. Hundkojan är tom. Det sägs att hunden är tagen av tigern. Och här går jag! Vi dricker varm mjölk. Snart är det dags att ta farväl och börja vandringen tillbaks till bilen. Grönskan runtomkring. Ljuden. Fåglar. Insekter, snacka om ljudmatta. Det luktar lite rök och jord. Lite fuktig luft under träden. Stora, stora risfält när vi kommer ur skogen, terrasser så långt ögat når. Vi har gått nästan en och en halv mil idag. När vi kommit ett stycke med bilen öppnar sig landskapet igen. De snöklädda topparna vilar stadigt i eftermiddagens falnande ljus.

Jag somnar som ett barn på kvällen.

Lifeport's stipendium

2008-11-17T03:50:00.000-08:00

14 november

Fredag. Sista skoldagen på veckan. Veckans fredagsprogram består av att kunna argumentera för sin ståndpunkt i ett givet ämne. Ämnet för dagen: Är naturen eller människan starkast? Ett antal elever har fått förbereda sig och får fem minuter att övertyga. Varje inlägg bedöms av en lärarjury. Eleverna imponerar på mig genom att lyckas hålla svadan igång under alla sina fem minuter. Men vad säger dom? Jag begriper inte ett dugg, idag pratas det nepali. Det blir väldigt varmt i middagssolen, det blir långt, och alla blir lite trötta och pratiga. Synd om dem som förberett sig. Nåväl, det är ju fredag!!!

I köket har skolans didi och Bishnu förberett en festmåltid. Kycklinggryta, ”slaget ris” och nötter. Lite potatisgryta. På borden dukas det med Sprite och engångstallrikar. Tio barn är inbjudna tillsammans med Indra sir, rektorn, och skolans grundare, Bishnu mme och Jagat sir. I min väska har jag tio diplom som jag försiktigt burit med från Sverige tillsammans med en mindre förmögenhet i dollar. Ett par veckor innan jag åkte från Sverige kom ett mail från Gabor Kovacs. Mannen bakom Sancho i Sverige. Under ett kort och intensivt möte på bokmässan anförtrodde han mig pengar och diplom att överlämna här på skolan. Gabor har valt att låta fem kronor för varje såld flaska Sancho gå till barnen i Nepal. Därför står jag nu här, på uppdrag av Gabor, med tio högtidliga barn framför mig. Vi är mätta och belåtna. Tack vare Sancho-pengarna kan de här barnen få fortsätta i skolan ett år till, trots att föräldrarna inte har råd att betala. En av mina favoriter, Sushil, ett av barnen som bor på skolan, dansar och sjunger. T.o.m. Jagat sir tar ton och sjunger när Sushil fortsätter dansa. Jag kommer inte undan, det måste sjungas på svenska också. Vad gör man då när man heter Ellinor? Det blir Taube, förstås!

Glom inte planera julklapparna i god tid!!! :-)

Julklappstips! Lattfixat i god tid!

2008-11-12T03:24:00.000-08:00

Kvider du över de där julklapparna du måste köpa och inte vet om de någonsin används? Har du bråttom och vill slippa affärer? Är du tveksam till välgörenhetsorganisationer och funderar på vad som försvinner på vägen? Vill du bidra till att ett gäng nepalesiska ungdomar ska kunna göra sin första resa utanför den egna hembyn? Läs vidare!!!

Många som bor på landsbygden har aldrig varit längre bort än till grannbyarna. Snow View Boarding School har tidigare gjort ett par skolresor och vill gärna göra en ny, men pengarna räcker inte till. Många av barnens familjer har svårt att få ihop till skolavgiften. Jag hoppas och tror att familj, vänner och bekanta och alla andra hemma vill vara med och göra resan möjlig! Önskemålet är att skolans ”högstadieelever” ska kunna åka tillsammans med några lärare (och mig). Resan planeras bli tre dagar lång och gå till östra Nepal, till Janakpur och Ilam. Det är platser av historiskt och kulturellt intresse, gudars födelseplats samt te- och sockerbetssodlingar. Bussresa, övernattningar och restaurangmat. Hur spännande är inte det när man upplever det för första gången? Minns du själv din första skolresa?!

För att cirka femtio personer ska kunna göra denna tredagarsresa behövs det motsvarande ca 5000 kronor. Visst klarar vi det?! Maila mig på ellinorbroms@gmail.com så får du mitt kontonummer. Då får du också ett gåvobrev som du kan använda som julklapp. Om du sätter in pengar via internet, ange ditt namn, om ni är fler som känner varandra är det jättebra om någon kan samla ihop till en klumpsumma. Det är bra om jag får pengarna senast den 20 december, då kan vi planera resan i lugn och ro till början av januari. Jag knycker volontär-Johans uttryck:

Gör gott, må gott! J \

Undervisning

2008-11-12T03:20:00.000-08:00

Inlägg 12,5 – Undervisning

10 november

Igår lärde jag barnen i tredje klass att sjunga ”If you’re happy and you know it clap your hands”. Det tog 45 minuter, alla barnen klappade och stampade och nickade och sjöng så det hördes nästan ända till Sverige – eller? Inga problem med fokus, inga problem att skriva ner texten och vi förstod varandra bra. Idag fortsatte jag i samma klass, men nu tillsammans med lärarinnan i engelska och enligt boken. Läxan till idag var en text om moder Teresa. Jag tyckte den var svår för så små barn. Massa konstiga ord som convent och catholic och Macedonian. För att inte tala om Nobel Peace Price! Barnen var inte lika lättfångade av den texten… Jag fick lov att förhöra läxan men det blev inget vidare… eller kanske? Som bekant för somliga vill jag ju gärna att mina patienter/elever ska förstå vad vi pratar om. Jag försökte mig på detta projekt även här. Med enkla frågor försökte jag få veta vad de hade läst om. Det gick inte. Dom kunde inte svara på frågor som jag formulerade själv. Det gick bara när de fick svara mekaniskt efter boken och de frågor som finns i den med givna svar i texten. Dvs. inget eget tankearbete, ingen ansats till läsförståelse, bara utantill-inlärning. Dom begrep helt enkelt inte vad dom läst. Ändå såg jag intresset väckas hos några stycken när jag försökte förklara en del begrepp. Oj, vad jag får tänka om här. Jag kom hit med föreställningen att jag skulle kunna komplettera den ordinarie undervisningen, men det tycks inte finnas utrymme för det. I stället får jag arbeta med att använda den obligatoriska boken och kanske kunna utnyttja den på ett lite annorlunda sätt. Men, men. Det har bara gått några dagar. Allt kan hända. ---- (ett par dagar senare: det var ju det dar med talamod. Nog har jag talamod, men med en ny uppgift brukar det ta ett tag innan jag hittar talamodet. Jag jobbar vidare! :-) )

Febriga barn, en tonårspojke med rejäl magsjuka. Syster skickade hem honom med recept på vätskeersättning och råd om vila och handhygien utan att fråga läraren om han fick gå. Bakläxa för syster. Syster har också rengjort alla tvättställ ordentligt på skolan. Skolan har ”hygienic check” en gång i månaden (tror jag). Då kollas naglar, hår och kläder. Men skolans tvättställ utanför toaletterna är det ingen som gör rena. Det haltar lite. Teori och praktik går inte alltid hand i hand.

Spelling contest

2008-11-12T03:11:00.000-08:00

8 november

Igår avhölls skolans årliga stavningstävling. Varje fredag avslutas med motsvarande ”roliga timman”. Skolan är indelad i fyra hus, röda, gröna, gula och blå huset. Varje hus har en huvudlärare som till tävlingen valt ut fyra representanter. De fyra lagen placerades på den lilla murade scenen på skolgården. Det tog tid att få alla på plats, kan jag säga! Eivor, du hade fått ett nervöst sammanbrott, gissar jag. Som jag lärt känna nepalesen, så är man tillsammans hela tiden, pratar nästan hela tiden, ofta högljutt och har inte så förtvivlat bråttom. Med svenska ögon är effektiviteten tämligen låg. Sett till produktivitet per tidsenhet. När alla bänkar och barn och stolar och lärare äntligen var på plats startade tävlingen. En Jeopardy-variant, det räckte inte med att stava rätt utan det skulle också sägas på rätt sätt. Det var alltså en muntlig stavningstävling. Jag var med och skrev ut orden i förväg, jag trodde aldrig de skulle klara vad jag tyckte var riktigt svåra ord. I gassande sol över skolgården steg spänningen ju närmare slutet av tävlingen vi kom. När ingen klarade frågan gick den till publiken där skriker först och högst blev en skenande taktik. Röda vann! Glada i hågen gick vi sedan alla hem för att fira ledig lördag.

Slappat. Gjort ingenting. Rätt skönt. Förkylningen är envis, sover en stund extra. På eftermiddagen ringer Mr Shreeman Gurung, som är grundare och rektor för Paramount School i Pokhara. En kontakt via Krishna. Shreeman Sir vill gärna visa sin skola. Skolan är stor och välhållen, här går över 600 barn. Shreeman bor med sin familj i en lägenhet i skolbyggnaden. Det är skillnad på min skola och denna, avståndet mellan byn på landsbygden och staden Pokhara är större än jag kunde tro. Shreeman och hans fru är jättetrevliga, vi dricker te och knyter vänskapsband. Shreeman är en mycket aktiv föreningsmänniska och rusar vidare till nästa aktivitet. Middag utlovas en annan dag.

Lördagkväll. Har ätit min dahl baht tarkari. Diskat min tallrik. Tittar på BBC News. Har hittat ett par kanaler som visar engelskspråkiga filmer. Lördagsmys i Nepal.

Min gata, mitt hus och min didi

2008-11-07T03:35:00.001-08:00

Ibland blir det ett fototema, har kommer det forsta!

Nurse in action

2008-11-07T03:30:00.000-08:00

6 november

Ja, när ni firar allhelgona och nattfrosten visar sig fortsätter jag att svettas i min bomullskurta. Om mornarna och kvällarna börjar det bli lite svalare, dvs. 15-20 grader. En dag har det regnat. Alla tar på sig koftor och varma sjalar och tycker det är kallt. Dom tar på mina bara armar och säger till mig att jag måste klä på mig. Vad ska dom säga när det blir vinter här på riktigt?

Nu har snart min första skolvecka gått. Det har varit lite hit och dit med sysslor, jämfört med tidseffektivitets-tanken hemma har jag inte åstadkommit mycket. Med nepalesiska mått har det hänt en del. Deras arbetssätt är avslappnat, ackordarbete skulle inte fungera bra här, tror jag. I stället är många i gång flera timmar om dygnet. Den som har mark och djur och ett arbete att gå till börjar dagen med att ta hand om djuren och annat arbete i hemmet. På eftermiddagen ses grödan till, just nu skördas riset. Det är hårt arbete i lera upp till knäna. Allt sker för hand. Riset skärs med skära, precis som gräset klipps på skolgården. Även en del barn i skolan har arbetat innan de börjar skoldagen. Men kvinnorna. Kvinnorna! Dessa kvinnor i världens alla hörn som arbetar och sliter så deras kroppar går sönder. De bär. Stora lass bär de på ryggen i sina stora korgar med pannband. Ved. Stenar. Hö. Grenar och löv. 40, 50, 60 kg. Vad händer med deras nackar? De skördar. De klipper gräs. Sittande på huk eller dubbelvikta över grödan. Vad händer med deras ryggar? Vad händer med deras leder? På vintern sägs att det om natten kan bli ner mot 5-10 plusgrader. Nästan ingenstans finns uppvärmda hus, inte ens i mitt moderna. Många har inte glas i sina fönster. En lärare berättade att 60 % av alla hushåll i Nepal saknar elektricitet. Några av de kvinnor jag mött klagar över värk i leder och muskler. Receptet skulle vara bättre arbetsvillkor och bättre hus. Vem kan skriva ut det? Kontrasterna är stora, jag kan inte låta bli att fundera över miljöronder hemma när vi diskuterat värmen i vår barack, förlåt, paviljong.

Men jag skulle ju berätta vad jag gjort! Jo, nu är rummet inrett, med längdmätning och våg, blodtrycksmanchetter, syntavlor, förband och allt. Igår startade vi projektet ”Health files” för skolans elever. I en vacker skrivbok med Machapucchre utanpå ska jag föra in skolans alla barn med uppgift om längd, vikt, syn och blodtryck. Hörsel är omöjligt att pröva, det går inte att åstadkomma ett tyst rum. Inte ens ett halvtyst. Jag tar också upp en liten ”health history”, frågar om hur familjen mår, kanske lite om mat, om det finns några sjukdomar i släkten, om någon har löss, skabb, mask eller andra bekymmer. Mina första elever, pojkar på 16-17 år, har varit mycket artiga men inte särskilt frågvisa. Alla hade ont i benen. Växtvärk tror jag. En hade ofta näsblod. Jag får träna på att fråga så att jag får fler svar. En härlig odör av manlig tonårssvett låg i rummet efteråt. För en del av dem var det första gången de blev mätta eller vägda. Blodtrycket har ingen mätt förut. Jag hoppas kunna lära någon på skolan att göra det här för att kunna följa elevernas tillväxt och kanske upptäcka ev. bekymmer i familjen.

Richis Sir’s pappa har varit på sjuksköterskebesök för att kolla sin syn. Det var inte mycket han klarade att se, gissningsvis har han starr och skulle behöva opereras. Han fick prova alla glasögon jag har med och tyckte ändå att han kunde läsa lite grann med ett par. Han blev nöjd. På skolan finns en allt-i-allo, en charmig man som är dövstum. Han och Bishnu har utvecklat ett eget teckenspråk. Även jag har fått ett tecken. Kvinnor tecknar han genom att peka på näsvingen, eftersom alla kvinnor har en piercing där. Eftersom jag kommit med ett flygplan så är jag en stor båge med handen i luften och pekfingret på näsan. Det tycker jag är kul! Jag vet inte vad han heter, men han har utmärkt syn och det var toppen att kunna använda tavlan med tecken istället för bokstäver. Idag har hela skolan vaccinerats mot hepatit B. Det var intressant att se. Två sköterskor från en privat organisation, Community Development and Research Centre, skötte detta på löpande band. Klass efter klass vaccinerades utan någon som helst handhygien. Efter avslutad vaccinering fick sköterskorna lunch utan handtvätt emellan. Svälj. Jag som ska försöka prata om handtvätt på lektionerna…. Det är i alla fall utmärkt att barnen erbjuds vaccin! Den gamla regeringen tog inget ansvar alls för detta, nu hoppas man på förändring. Under tiden sköts det med hjälp av privata initiativ. En dos, 0,5 ml till barn kostar ca 6 svenska kronor!!! Vuxendosen går loss på hela 8:50! I landet Sverige tror jag att kostnaden är 2-300 kronor. Vad jag kunde se på ampullen är det precis samma vaccin. Intressant. Barnen i Nepal erbjuds precis samma grundskydd som vi har vad jag förstår. Difteri, stelkramp och polio. Tuberkulos, mässling och kikhosta. Det är bra. Och så hepatit B. Hörd mig för lite om riskgrupper och det är som här. Bland unga, arbetslösa i städerna är droger inte ovanligt, där finns hepatit och även HIV. HIV kommer huvudsakligen från Indien, men även från andra länder där nepalesiska män har arbetat.

Jag har också ägnat mig en hel del åt att ”nursa” Bishnu. Hon har haft förtvivlat ont i ett ben, möjligen ischias eller något värre, efter alltför hårt kroppsarbete. Men idag är det lite bättre. ”All Swedish friends” säger till henne att arbeta mindre, men säkert kan hon inte låta bli. Hon är nog den sorten. Skulle inte må det minsta väl av att sitta i stolen och vila sig. Det finns människor som lever så, fast vi andra så gärna vill stoppa och förändra. Jag tänker på några av samma sort hemma, där vikten av att flyga högt är viktigare än att flyga länge.

Barack Obama har segrat! Det är spännande! Här är man inte lika imponerade när jag försökt att prata om det, men låt oss hoppas att det leder till förändring!

Skolstart

2008-11-07T03:21:00.000-08:00

2 november

Big misunderstanding! Kliver upp på lite darriga ben idag. Tänker att jag åker väl till skolan en stund för att lämna de sista grejerna och vara riktigt färdig. Så kan jag fila på ”my introduction” i lugn och ro i eftermiddag. Till imorgon. När jag kommer till skolan är den full av barn! Men det är ju söndag? Ja, och vi är i Nepal. Ke? (Det är faktiskt nepali) Så på två röda står jag framför skolans alla barn, blir presenterad vid namn av Purna Sir och sedan är det bara att le, säga Namaskar och lite till på tafflig nepali, bättre engelska och bra svenska. Rektorn är lika ny som jag, vi ger varandra uppmuntrande blickar. Han går runt med mig till alla klasser. Så fort vi kommer in i rummet reser sig alla som ett barn och skanderar ”Good afternoon, Sir! Good afternoon, Miss!” Indra Sir, rektorn, berättar att jag ska undervisa i hälsa och hygien och att jag tar emot för hälsokontroll och annat i mitt rum. De flesta ler stort, en del fnissar. Många vill bli doktor, men ingen vill bli sjuksköterska. Kanske kan jag ändra på det?!  Sista lektionen kommer skolans ene grundare, Jagat Sir, och frågar om jag kan ta en lektion i klass sju. Hallå eller, tänker jag. Vaddå förberedd. Ler glatt och säger att då blir engelsk konversation och så tar jag med mina foton och berättar om mig själv och låter ungdomarna berätta om sina familjer. Dom är precis som hemma, pillriga och oroliga i kroppen, svårt att hålla tyst när någon annan pratar. Pojkarna tar gärna ton. Jag blir faktiskt lite förvånad, hade inbillat mig att dom skulle sitta som små ljus.
Skoldagen avslutas med ett Staff meeting. På engelska. Jag tackar! Den nye rektorn har moderna tankar och vill förnya undervisningen. Han vill att lärarna ska prata engelska hela tiden, att all undervisning ska vara välplanerad och pedagogiskt upplagd, vill att lärarna ska ta hänsyn till individen och inte ge de bästa all uppmärksamhet, han vill också förbättra rättningen av läxor och sträva efter bättre resultat hos eleverna. Motivera mera till förståelse av kunskap och inte bara lära utantill. Han har alldeles tydligt funderat över det här. Nästan allt han säger är bra, det är bara att önska honom lycka till! Några av bilderna ni ser är skolans närmaste omgivning. Duger, eller?

Mår bra igen, men lite raspig hals. Snabbt tillfrisknande. Fortsätter lydigt med Sancho idag också. God middag. Stekt ris med tomater, potatis och lök. Kryddat med ingefära och vitlök. Alla varor dagsfärska. Till riset får jag färsk stekt spenat med lite tomater och vitlök i. Vatten att dricka. Ensam. Kontemplation. Efter maten helavtvättning bakom draperiet. Kokar själv sött te med mycket mjölk i. Skriver på min vän Resedatorn. På ipoden spelar Crosby, Stills, Nash and Young. Vad mer kan en volonterande sjuksköterska i det mytomspunna landet Nepal begära?

Svagerskor och festivalfirande

2008-11-07T03:09:00.000-08:00

Onsdag 29 oktober

Festivalen Tihar pågår. Efter Dasain är Tihar den viktigaste och av många mest omtyckta. Det finns nog många luckor i min kunskap, men detta har jag lyckats snappa upp: Festival? Vad menar man med det? Ja, inte så som vi tänker. Vi skulle väl kalla det en religiös högtid, men sättet det uttrycker sig på är kanske mer festivalaktigt. När vi var i Varanasi förra året och följde de religiösa riterna i soluppgången över Ganges, slogs jag av hur odramatiskt och vardagligt allt sker. Inga högtidliga allvarliga ansikten och hyssjande till barnen eller andra störande. Inga ilskna blickar över axeln. Tvärtom. Livet pågår. Allt liv pågår hela tiden. Om du måste arbeta för att leva, arbeta. Om du måste gapa och skrika för att sälja något, gapa och skrik. Om du tycker att något är roligt mitt upp i allt sorgligt, skratta stort. Om du dyrkar gud och ber böner, dyrka och be. Ingen störs av vad den andre gör. Det är upp till dig själv att fokusera din egen uppgift. Så är det också här. Kanske vi har något att lära oss av detta?

Varje festival har olika teman. Dasain i början av oktober är 10 dagar lång och därmed den längsta. Dasain firas till minne av hur Durga dräpte de onda demonerna. Därför offras djur. På nionde dagen äter man kött. Den tionde dagen är populär, då firas familjen och man ger tikka till varandra. Nepal är landet med de flesta ledigheterna/högtiderna i världen sägs det. Nästan hela november är ledigt. Festivalerna firas allra mest i hemmet, familjen träffas och man äter och dricker. Dvs. männen dricker rakhsi, sprit gjord på hirs. De dricker för mycket och blir berusade och galna, tycker kvinnorna. Same, same but different. Rakshin kokar man själv över öppen eld. På min bakgård pågår sådan tillverkning. Alltför många män lägger pengarna på rakshi i stället för att lämna dem till hustrun och hushållet.

Tihahr är fem dagar lång. Den pågår nu. En dag ägnas åt hundarna, som vaktar husen. Hundarna här är väl omhändertagna, det både klappas och pussas. Hunden i mitt hus, Poppie, börjar lära känna mig. Hon tittar avvaktande under lugg och är lite strykrädd, men mycket duktig på att skälla... Öronproppar är bra att ha! Igår nosade hon försiktigt på mina ben så jag tror att jag börjar bli OK. Kon som är Nepals nationsdjur har sin dag. Igår dyrkades Laxmi som är lyckans och framgångens gudinna. Hon är populär. Samma dag är det ljusfestival, så igår kväll såg Simpani ut som det plötsligt var julafton. Ljusgirlander prydde varje hus, levande ljus var placerade överallt i entréer och på balkonger. Här är så stilla i luften att det fungerar. Men det var inga julsånger som strömmade från husen. Istället hördes rytmiska entoniga skanderingar, samma ord upprepades om och om igen, till ackompanjemang av tamburinliknande instrument. Hela tiden. Hela tiden. Till det ljudet satt vi åter hos prästinnan Umma för att hela Bishnus mamma som börjat skaka igen. Ritualen upprepades, men denna gång gick man ut och gjorde sig av med demonerna någonstans. Och se, den lilla krokiga gumman som talat med ynklig stämma och sett lidande ut, hon rätade på ryggen och talade åter med fast stämma och skrattade igen. Jag skulle vilja lägga in henne för full nutrition, men tron tycks kunna försätta berg. Vi åt ris igen, och prästinnan spådde en ung mans framtid. Jag fick också veta litegrann. Det behåller jag för mig själv! Allt under en stjärnklar himmel där det kändes som jag nästan kunde se hem. Det är ju faktiskt samma stjärnor här som där….

1 november

Nu har jag för andra gången sagt farväl till familjebesök, mina svägerskor Katarina och Gunilla åkte igår. Nu blir det bara nepalesiskt liv fram till jul. Då tror jag att Kjell Sir kommer.
Vi har haft två innehållsrika dagar tillsammans. I förrgår var sista festivaldagen. Vi tog bussen till Bishnus föräldrar för att fira dagen som är ägnad åt systrar och bröder. Den är mycket populär. Svägerskorna som vandrat till Annapurna Base Camp (t.o.m. Gunilla tyckte att det var lite tufft ibland!) och tittat på djur i Chitwan fick för första gången åka en vanlig lokalbuss. Det är också en upplevelse. På helgdagar går bussarna som de vill. Priset är det dubbla denna gång. Eftersom bussägaren vill tjäna så mycket som möjligt väntar man länge för att få många passagerare. Det blir det. Visserligen kan jag inte läsa nepali, men om det finns en skylt som anger max antal passagerare gissar jag att det passeras flera gånger om. Ingen behöver säga ”var vänlig gå längre in i bussen”, det fixar man själv här. Ibland får jag en extra kasse eller ett barn i knät. Det gäller att hjälpas åt för att få plats. Bosnus, säger jag till den lilla flickan, men hon vågar inte sätta sig hos mig, den stora vita.

I Nagdara samlas familjen. Bishnu byter till vardagskläder och började laga mat. Förväntan ligger i luften. Framåt tolvtiden är det dags. På marken utanför huset breds mattor ut och mat dukas fram. Bishnu tar på sin fina, röda sari. Själv har jag på mig min ”fin-kurta”. Under förberedelserna går vi en promenad i byn med Dilip. Vi hälsar på hos en annan familj. Sitter en stund. Pratar lite. Ja, ni vet hur det går till nu! Träffar en kille från Belgien som är volontär i byn. De är tre stycken tillsammans och tycker att allt är underbart. Klockan går, nu måste vi tillbaka. Det är dags att börja firandet! Helig mat, gudaspis. Dagen till ära. Rökelser tänds. Ljus tänds. Maten läggs upp på tallrikar till var och en. Bishnus bror, som också är präst, har främsta platsen. Dagens tikka ges av syster till bror. Den har många färger som konstfullt placeras i en lodrät rad i pannan. Katarina, Gunilla och jag får också vara systrar. Familjen är stor. Vi ger Bishnus broder tikka och får också ge en mala, blomstergirlanden runt halsen. Bröderna ger sedan systrarna detsamma tillbaka. Efter det får bröderna presenter och även vi systrar. Alla är glada. Sedan äter vi. Oj, vad vi äter. Frukt, nötter av olika slag, ostmassa av färsk buffelmjölk och kakor friterade i buffelsmör (goda, smakar som struvor). Efter denna gudaspis kommer den söta rispuddingen med salt och syrlig pickles och spenat till. Massor och otroligt gott. Förväntan och glädjen denna dag känns som på vår julafton. Vi njuter kroppsligen och andligen!

Idag är det november. Märkligt. Tre veckor har redan gått. Har hört att temperaturen hemma har börjat närma sig 0-strecket, här är det fortfarande lika varmt på dagarna, ca 25 grader. Kanske lite svalare på morgonen. Ännu har jag inte börjat klä mig varmare, fast nepaleserna själva börjar ta på varma sjalar och mössor. Jag är en viking! Fast inte idag, ska väl igenom något lutbad. Rejält ont i halsen, lite feber. Har sovit hela dagen. När jag inte druckit Sancho förstås! Gabbe! Vad är Sancho, undrar nog de flesta. Då kollar man på www.lifeport.se och får svar. Didi har kommit och lagat lite mat. Nu kan vi faktiskt föra något slags samtal på nepali. Det sker på en synnerligen basal nivå, men vi har t.ex. lyckats diskutera matlagning i Nepal och Sverige. ”Jag i Sverige mat göra. Olja, vitlök, lök, kryddor, kyckling. Steka och yoghurt koka. Ris. Pickles. Kall yoghurt med spiskummin och koriander. Mycket gott!” Intelligent, va? Hoppas på kroppslig återhämtning i morgon för på måndag börjar skolan!

Livstecken

2008-11-03T02:59:00.000-08:00

Oj, har glomt att kopiera dagboken till minnespinnen. Aterkommer med flodiga nyheter en annan dag!

Klockan ar kvart over fem, diset lagger sig over Simpani. Det ar varmt och lite fuktigt i luften. Jag har genomfort min andra skoldag. Antagligen kommer jag att undervisa i tre klasser, tva i halsa och en lagre klass i engelska. Da ska jag framst arbeta med att prata och trana pa uttal. Sa ar det tankt. Det som sker det sker.

En skolbild kan ni fa! Visa den har for alla trotta svenska skolbarn, sa har borjar varje morgon!

Vi hors!

Andeutdrivning

2008-10-28T01:26:00.000-07:00

Tisdag 28 oktober

Lite vek idag. Oroligt i maggen, har sovit ett par extra timmar. Gårdagen bjöd på nya erfarenheter. Bishnus mamma mår inte bra. Hon skakar av och till och det kan sitta i flera timmar. Bishnu, som är hängiven sin hinduistiska tro, väljer att anlita sin prästinna för att få hjälp. Jag får vara med. Det är en mycket vacker kvinna med stark utstrålning, Umma, som fått gåvan att se framtiden hos andra och att hela, efter att hon själv varit allvarligt sjuk. Hon är opererad för bröstcancer för mer än fem år sedan, hon visar på sitt mindre vänstra bröst. Vi sitter i ett litet rum. Rökelser och särskilda ljus är tända. Bishnus mamma skakar regelbundet i kroppen och har ögonen slutna, men hon sitter upp i lotusställning. Det ser inte alls ut som någon krampsjukdom, mer som något transtillstånd. Umma läser någonting med monoton röst, slår sedan på mammans axlar, huvud och rygg ganska hårt med en kvast. Hon suger in luft genom munnen samtidigt som hon ”drar” med händerna från mamman mot sig själv. Jag får känslan av att hon drar ut något ont ur mamman. Detta får jag bekräftat efteråt, prästinnan drog ut onda demoner. Efter en stund har skakningarna försvunnit. Allt är mycket odramatiskt, samtal pågår under tiden och det skrattas också. Det är bara under själva kvastbehandlingen som alla andra är tysta. Vi dricker te. Nrivez, som mår bra idag, får också en liten utdrivning. Umma söker min kontakt och med hjälp av Bishnu pratar vi lite. Någonstans i alla dessa olikheter känner jag ett systerskap. Vi jobbar med samma mål, och har nog liknande grundsyn, men med helt olika infallsvinklar ur kulturell synvinkel. Det är en häftig känsla. Umma vill gärna spå mig, men dagen idag är inte den rätta. Hon berättar ändå lite vad hon ser. Hon säger bl.a. att jag har ”a clear mind” och jag suger girigt åt mig. Hon rekommenderar mig att undvika kött för att öka renheten i sinnet. Umma vill att vi ska äta ris, så medan hon och Bishnu lagar mat pratar jag med Ummas barn. Jag lär mig lite om festivalen som pågår, idag är det hundarnas dag, därför får de tikka och mala (blomsterkransen runt halsen) idag. Vi äter dahl baht tarkari. Jag tittar på Ummas åderbråck och förklarar vad det är. Får också titta på en tunga med något utslag. Det är inte mycket jag kan göra, men jag tränar mig på att använda många ord och visa mycket intresse och omsorg.

Vi åker till skolan och jag ordnar lite mer i mitt rum. Allt arbete som gjorts under lovet börjar bli färdigt. Det kommer att vara spännande för barnen att börja igen, ny rektor, ny volontär, ny vattenkran på skolgården, nya toaletter.

Vi promenerar mot Hemja och stannar hos Richi Sir’s föräldrar. De bor i ett enkelt hus och fadern är specialist på koskötsel. Bishnu ska hjälpa till att sätta potatis. Det är bara att kavla upp byxorna och hjälpa till! Tänker lite på farmors mor Olivia, det var nog ungefär så här hon jobbade. Dricker te i köket hos mamma Paudel

Stromavbrott och hembesok

2008-10-28T01:08:00.000-07:00

Söndag 26 oktober

Men varför skriver hon inte i bloggen varje dag? Varför kommer det flera inlägg på en gång? Ja, det kan man fundera över. Igår eftermiddag planerade jag eftermiddagen på internetkafét men vad händer då? Strömavbrott, så klart. Förutom de två dagliga timmarna med strömavbrott som ibland faktiskt uteblir, stängs strömmen av då och då. Igår flera timmar på just min eftermiddag. Jag försökte en stund ändå, nätverket på 7-8 datorer drevs då med batteri. Nu vet jag vad långsam uppkoppling betyder. Det var inte många mail jag hann läsa innan batteriet tröttnade det också. Så hav förbarmande med oregelbunden kontakt! Idag kom jag inte hem förrän efter fem, då är det för sent att gå iväg. Det blir mörkt klockan sex.

Idag har Bishnu Mme, Purnu Sir (lärare i engelska och samhällskunskap) och jag besökt skolbarn och deras familjer i ”the remote area”. Det betyder ca 20 minuters bussfärd och en vandring på en dryg timme uppför, uppför och uppför. Högt upp i bergen. Det känns lite som i filmen om Heidi, mitt första TV-minne. Här, käre bror och övrigt byggfolk, kan ni glömma lägsta godtagbara standard när det gäller trappstegshöjd. Det är ibland steghöjder på dryg knähöjd och synnerligen oregelbundet. Det känns i mina gamla knän men gör nog gott! Barnen är lite blyga, men väldigt nyfikna och artiga. Kvinnorna arbetar överallt vi kommer med att ta hand om grödor eller tvätt. Männen arbetar någon annanstans, en del som gorkha soldiers. I varje hus serveras vi något att dricka, så nu har jag prövat hemgjord yoghurt på buffelmjölk. Den svalkar härligt. Man syrar mjölken med hjälp av barken från ett träd. Idag bär jag ett rött halsband, med andra ord noteras att jag är gift. Därför undrar farmor varför jag inte har ett rött märke i hårfästet. Jag visar min vigselring i stället. Den tycks duga. Halsbandet, den lilla fina tikkan och det röda märket i hårfästet bär hustrun för sin makes skull. Det ger honom ett långt liv. Ju längre märke i hårbotten desto längre liv får maken. Dagen bjuder också på den långsamhet vi ibland skulle behöva mer av hemma. Vi kommer, hälsar, pratar lite, pallar eller stråmattan tas fram och vi sitter ner under soltaket. Pratar lite till. Något att dricka kommer fram. Vi pratar lite till. Vi äter något litet. Barnen kommer och går. Nu ska vi gå, säger Bishnu. Så pratar vi lite till. Och lite till. Nu går vi, säger Bishnu. Vi dricker lite till. Pratar lite till. Sen går vi vidare till nästa hem.

Nu har jag också sett sojabönor växa och hur de skördade torkar i solen. Färska sojabönor torrstekta över öppen eld smakar mums! Utsikten är bedårande, risterasser vart vi än ser och en prunkande grönska. Buffalon bökar i skjulet mittemot huset och getterna springer runtomkring. De flesta människorna ser välmående ut, jag har ännu inte sett någon yngre undernärd, men de äldre är ibland mycket magra och märkta av hårt kroppsarbete. Kläderna de har är inte alltid så rena, inte alltid heller händerna, men ansiktet är rent och håret är rent och blankt. Toaletterna är inget för den som är känslig, men rör man inte något man inte måste, fungerar det alldeles utmärkt. Toaletter att sitta på finns bara där västerlänningar finns. (Jag har en sådan här hemma.) Bra fotplattor av kakel med ribbor för att inte halka och ett hål i golvet är kanske mer hygieniskt när man tänker efter? Vad som fastnar under skorna kanske är mer OK än vad som fastnar på baken? Det kan förstås vara lite svårt att läsa morgontidningen en halvtimme i lugn och ro. Vatten finns alltid alldeles intill med en spann och en liten kanna. Däremot finns aldrig papper.

Efter två glas yoghurt, en kopp te, guava, äpple och sojabönor hos fyra familjer börjar vi gå hem. Hembesök här har ändå vissa likheter med dem jag gjort hemma! Vägen hem är betydligt lättare men det är riktigt varmt i eftermiddagssolen. Jag har fått elaka myggbett på armarna som kliar irriterande i solsvetten. På risfälten arbetar män och kvinnor tillsammans. Man har oxar som drar precis som hemma förr. Bishnu är orolig för sonen Nrivez som inte mår bra. Han mår illa och kräks och kan inte äta eller dricka. Som Bishnus enfödde son är han omhuldad och har dessutom haft hepatit och en del allergier. Vi träffar honom hos Bishnus farbror i tygaffären och nu får jag göra min första insats som sjuksköterska. Familjen hade planerat att åka till doktorn, men jag undersöker honom som mitt eget barn. Alla ringer hela tiden och undrar hur det är. Han pratar, jag kan locka honom till skratt, han rör på sig, men har lite torra läppar. Lite öm i magen, men mjuk. Vi prövar en coca-cola, shaken not stirred. Långsamt. Det går bra. Ett par timmar senare är han uppe och hoppar. Jag ger stränga kostråd för resten av dagen. Det blev nog en poäng där, hoppas han mår bra imorgon!

Morgonpromenad

2008-10-28T01:01:00.000-07:00

Lördag 25 oktober

Namaste. Tapai lai kasto cha? Ma sanchai chhu.

Fridag. Efter frukost går jag en timmes promenad mot Seti Khola, Setifloden. Genom en liten by, det är lätt att få vänner här! Resten av dagen ska jag skriva, läsa, tänka…

Shopping

2008-10-28T00:42:00.000-07:00

Fredag 24 oktober

Ingrid och Christian har åkt. Det var riktigt sorgligt att ta farväl i morse. Båda fick tikka och sjalar med lyckönskningar av Bishnu Mme och Didi. Stor uppståndelse på gatan när Mercedesen stannade utanför vår port. Dom åker nu vidare på fortsatta äventyr i österland.

I veckan har vi gjort lite av varje. Christian har varit febrig och har vilat några dagar. En hel dag var Ingrid och jag i skolan. Vi ordnade i ”the Nurse Room” och satte ett stort rött kors på dörren. Skolan har en egen Didi. Didi betyder storasyster. Alla kvinnor äldre än jag själv kan jag kalla Didi. Även i affären. Didi på skolan och min egen Didi är båda yngre än jag är, men är ändå Didi. Skol-didis make åkte till Malaysia för några år sedan och har inte hört av sig särskilt mycket till sin fru eller sina båda döttrar, Bishnu Mme tog hand om dem när de inte mådde så bra. Tack vare jobbet som Didi har på skolan så har döttrarna blivit friskare, har vuxit och är nu två fina små flickor. Lillasyster Elisa är snabb i tanken och en aning busig… Under morgontimmarna är det svalt i luften, då är det bra att arbeta. Nu håller kvinnorna på att klippa gräset på skolgården. Ser du framför dig hur de går med gräsklippare? Fel! Med skära i näven och med djupt böjda knän skär de gräset för hand. Ett knippe i taget. Bishnu visar hur man gör, det går undan så ögat knappt hinner med. Ingrid och jag prövar, jag tror inte vi imponerade särskilt mycket. Jag får nog hålla mig till andra sysslor i första hand. Jag pratade en hel del med Indra, skolans nye rektor. Han är 28 år, gift och har en son på 2 år. Han kommer från samma by som Bishnu. Han är välutbildad och har bra arbetslivserfarenhet så alla verkar nöjda att han kommit till skolan. På eftermiddagen går vi till chowken (marknaden) i Hemja och beställde vardags-kurta och salwar åt mig. Vi var många kvinnor, svenska och nepalesiska, alla hade vi lika roligt när vi pratade med varandra på tre språk! Det är inte många ord på nepali jag behöver säga förrän jag får stora skratt. Varmt och härligt! Middag äter vi utomhus i skolan tillsammans med Jagat Sir och Richi Sir (Bishnus man). I kenet av levande ljus under en kristallklar stjärnhimmel fyller vi magarna med fisk, grönsaker och ris. Sedan följer Jagat Sir oss beskyddande hem i taxin.

En annan dag gör vi en utflykt till Begna Thal, Begnasjön. En lite mindre sjö 15-20 km hemifrån. Med buss tar det en dryg timme. Hur kan det ta så lång tid? Låt oss börja med att vägarna inte ser ut riktigt som hemma. Vi har i många år klagat på E6:an i Bohuslän. Här är jag glad när några hundra meter löper på utan stora hål i vägen. Långa sträckor finns ingen vägbeläggning alls, det är inte heller jämnt och fint grus utan en stenig, ojämn och synnerligen gropig väg. Vägförvaltning? Njaa… Tänker också på vår vägförening på Orust, jag undrar vad årsmötet skulle sagt… Jag har ingen aning om bilarnas livslängd här, det känns som om de skulle skaka sönder på bara ett par, tre år. Bussen som tar oss fram på dessa vägar stannar ofta och gärna på begäran. Någon tidtabell finns inte enligt vår modell, men de flesta bussar går ganska regelbundet. Om bussen inte är tillräckligt full (och då menar jag verkligen full) så kör man långsamt och hoppas fånga fler på vägen. Om någon vill åka med säger man inte att det är fullt, istället knör vi ihop oss så vi sitter fem istället för tre på sätet. Allt går. Ingen surar. Alla ska med. Vid Begna Thal finns massor med fiskeodlingar. Hit åker man för att picnica och för att slappa en stund. Vi promenerar längs sjön i gassande sol. Minst 30 grader idag.

Jag har köpt en sari!! Min första sari! Affären var så stor, så stor, så jag kände mig nästan liten. Då är det stort! J Längs väggarna klättrar tyger i regnbågens alla färger, och nu ska jag välja….Jag följer traditionen och väljer som gift kvinna den röda färgen. Rött är också Nepals nationsfärg. Vi sitter på små stolar framför en tygklädda ”hylla” där den oskodde försäljaren regerar. Efter våra önskemål drar han fram sari efter sari att beskåda. Till slut är det ett rött hav av böljande saris framför oss och valet är svårt. Det blir en djupröd sari med guldkanter på. Mycket guld i stycket som ska hänga på ryggen. Visst. Så flyttar vi oss, för nu ska det väljas tyg till underkjolen, ton i ton. Jag betalar i kassan och vi går in i en arkad till sömmerskan. Hon tittar värderande upp och ner på mig, nickar bestämt, tar mina mått och säger huncha. Skriver snabbt med krita på tyget och säger att det är färdigt på fredag. Jag hinner knappt fatta. Förutom underkjolen ska en blus sys, en så’n där med kort ärm och som slutar halvvägs ner under bysten. Arbetet kostar tjugo kronor. Så nu får jag lära mig att montera min sari och vänja mig vid att visa magen!

Sista dagen tillsammans gör vi en riktig shoppingrunda. Ingrid som visat sig ha ett välutvecklat lokalsinne guidar mig genom Pokharas kvarter. Christian är tålig följeslagare. Vi går förbi hantverkare av alla möjliga slag, vi ser grovsmeder, träsnidare och spinnare. Blandat med de vanliga små affärerna med dricka, lite godis och tobakspåsarna som hänger i långa girlander. Vi tar oss fram till Mahendra Pul och Chipledunga som är marknadskvarteren. Där myllrar det av liv. Som en riktig nepales köper Christian en turkos sari till Ingrid! Idag är vi garvade sariköpare, så affären går ganska snabbt. Till vår sista middag tillsammans här i Simpani önskar vi koriandersoppa och momos. Vi bjuder in Bishnu Mme, Richi Sir, Nrivez och Jagat Sir. Momos tar lång tid att laga. Vi är lite sena, så jag får lov att hjälpa till. Didi gör fyllningen till momosen (vad säger språkmänniskorna?). En grönsaksfyllning och en med kyckling i. Vitlök i mängder, Ingrid skalar nästan två lökar. Momo masala, en särskild kryddblandning. Degen görs på vetemjöl, vatten, salt och lite olja. Den är lite seg och väldigt lätt att arbeta med. Jag får uppgiften att rulla små kulor, ämnen till de små degplattor som Bishnu sedan kavlar ut. Dem fyller hon med lite kyckling och sedan knåpar hon flinkt ihop dem till ett vackert litet paket, som en liten minipirog. Jag prövar att kavla, men liksom vid gräsklippningen så blir det inte helt godkänt. Knåpandet prövar jag inte. Jag får nog öva på det här! Momosen ångkokar sedan i ett särskilt kokkärl. Det var de godaste momos Christian ätit i hela sitt nepalesiska liv. Efter avnjuten föda åker alla hem. Så umgås man här. Först umgänge och prat, sist äter man och går hem. Same, same but different.