110 dagar i Nepal

My dearest boys! Sons!

noreply@blogger.com (Ellinor) — Sat, 25 Apr 2009 09:32:00 +0000

They look nice together, I hope they look nice on you!

Teaching about Nepal in my sister-in-law's class

Sweet brothers! <3 <3

Handsome and dangereous (?) nepali boys :-)

My family eating dal baht tarkari in our kitchen. I am sharing the food.

You remember taking the photo Pravat? Asbin, I have seen in Vicky's diary that you are still wearing your mala!

Last day together at the museum. Amrit was the skilful guide. Look at his serious face!

Happy New year! What happened to Sushil?! :-)

Rabi, Amrit, Amrit, Pravat, Asbin, Nripesh, Shiva, Sushil, Sagar and lovely Samundra! And of course, Santosh. This is to you.

Funny feeling, writing in my blog again after two months. This is where I have written all about my time with you, when I was still in Hemja. If you go back in time in the blog you will find so many photos of yourself and the school. I hope you will enjoy. Still I think of you almost every day! I hope you had a lovely holiday and that you now enjoy being back to school. I wish you all the best for the coming year. And I bet you have a nice time with Vicky and Malin!

When I don't think about you ;-), I work a lot and spend time with my family and friends. I work at the hospital 8,5 hours five days a week. I enjoy my work very much, I love to meet all the different people. What do I do? I give a lot of information talks and education about dialysis treatment and transplantation (Santosh can explain) and I measure blood pressure (you know!), take blood samples, urine samples, give blood transfusions and various injections, dress wounds (you know!) go to a lot of meetings and much more.... Now we are planning to have a big, big party in June for everybody working in my field in my hospital. I am preparing to sing and dance together with my best working mates. It will be great fun! Maybe one day you will see photos of that!

This weekend I have been to the countryside, you remember my father's birthplace from the movie? I think it is for me like when you go to your homes, when I get there I feel really happy. Even if my father and mother are not alive, I can feel them around... and I love to be in the clear air, away from the city. It is still too cold to take a swim in the sea, but I am eagerly waiting to do soon!!

I so much hope to see you all again one day, but before that... there is a lot of time for writing!!!

Love you dearly, all my sons,

Lots of love and many kisses and hugs!

from Ellinor Madame

xxxxx

Åter i hemlandet

noreply@blogger.com (Ellinor) — Sat, 07 Feb 2009 17:32:00 +0000

T-shirten är en present från Ingrid köpt i Bangkok.

Min kropp är åter i Sverige. Min själ befinner sig någonstans på vägen. En bit av den blir nog kvar i Hemja. Allt känns precis som förut men helt annorlunda. Jag har levt min dröm. Det är jag glad över. I en vecka har jag gått runt och sniffat på vardagen här, pratat med familj och vänner, lufsat runt i snö i Sandvik, njutit och kontemplerat. Har berättat om livet i Nepal för Eivors elever som ska få nepalesiska brevvänner i klass 7 på Snow View English Boarding School. På måndag börjar jag arbeta. Kanske blir det fler inlägg här med tiden, låt oss se. Det som sker det sker. Lev väl är min dagliga önskan.

Mellanlandning i Kathmandu

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 27 Jan 2009 11:15:00 +0000

26 januari

Hotellrum. Vita lakan. Västerländsk toalett. Varmvatten. Marmortrappor. Men filten är densamma som i skolans hostel. Tryggt. Jag kan stryka över filtens lugg och minnas. Det känns tomt och ensamt och tyst på rummet. Jag fyller det med musik från ipoden. Jack, faktiskt lyssnar jag till Richard Thompson! Det känns lagom melankoliskt just nu. Jag bor mitt i värsta turistsmeten i Thamel, bestämde mig för det för att få den totala kontrasten. Idag har jag strövat runt i alla affärer och letat mig lite vid sidan av turiststråken också. Jag är klädd som en nepalesisk gift kvinna och pratar lite nepali, det öppnar dörrar. Det är kul att testa här med okända människor. Har träffat dr Krishna idag och vi ska ses imorgon igen. Då ska vi hälsa på familjen till herr Dhakal som har restaurangen i Göteborg!

I lördags hade pojkarna och jag en heldag tillsammans med Bishnu Mme. Efter morgonrutinerna tog vi två taxibilar till the International Mountain Museum. De flesta pojkarna hade aldrig åkt taxi förut. Föreställ er lyckan. Två små Suzukis med fem pojkar och en madam i varje bil. Upp och ner med fönsterrutorna och tjut och sång. Museet är den modernaste byggnaden i Pokhara och långt ifrån den miljö de är vana vid. Där finns en etnologisk avdelning med alla de olika folkgrupperna, men dräkter och sånt var inte så intressant för pojkarna. Då var det mer kul med pilar och knivar och all trekking-utrustning från dåtiden. Man kunde se utrustning från första kvinnan och mannen på Mt Everest och dem har barnen läst om i skolan. Spännande. Den uppstoppade leoparden smällde högt liksom miniatyren av en bergstopp som man kunde klättra i. Allt gick lugnt och städat till, Amrit, 13, tog ledningen och jag bildade sluttrupp. Bara en enda gång fick en vakt hyssja på oss. Disciplin är viktigt. Efter museibesöket gick vi på restaurang. Bord med dukar, underlägg och servetter. Lite förvånat strök en av pojkarna över bordet. För en del var även detta första gången. Svårt att sitta still och vänta. En halvvästerländsk toalett väckte munterhet, en del har aldrig sett det förut. När man fällde upp ringen fanns en asiatisk variant att hoppa upp på. Alla varianter fungerar. När alla fick välja var sin hel läskedryck lade sig en andäktig tystnad runt bordet. Att välja mat från menyn blev för svårt så vi åt alla nudlar med kyckling. Hemma är det dahl baht tarkari som gäller två gånger om dagen. Inga variationer. Maten försvann fort från tallrikarna och snart var det dags att åka hem. Lyckotjut när vi rejsade uppför backarna till Hemja! Håret blåste i vinden när vår bil svischade förbi den andra… pojkarna vinkade genom öppna rutor och njöt i fulla drag. Eftermiddagen var stilla, packningen tog flera timmar eftersom alla var med och tittade och pillade och kollade.

Santosh, kommer ni ihåg honom? Han har blivit min elfte son. Lite mer i ålder med Emma och Ingrid. Han har bott på skolan ett par dagar nu och vi har pratat mycket. Efter en exkursion till remote areas i Jomsoms område i syfte att undersöka möjligheten till trådlös kommunikation och med ett socioekologiskt tänkande är han laddad till tusen med idëer. Även telemedicin finns med i planerna. Det är spännande idéer, jag hoppas hitta någon som kan hjälpa till på något sätt. Landet Nepal behöver sina egna entreprenörer, utan dem stannar det.

Att lämna skolan blev en förskräckligt sorglig upplevelse. Igår morse var allting färdigpackat, bara att tvätta sig, äta frukost och vänta på taxin. Alla pojkarna satt tysta och läste på den nya mattan i hostelrummet. Jag tror faktiskt inte det varit så tyst förut. Det var så mycket jag ville säga, men det gick inte. En kram och puss till varje pojke, blygt mottaget, sådan kroppskontakt har man inte öppet när man lämnat småbarnsåren. Vi har busat och skojat förut, men nu var det liksom på allvar. Ett hål i bröstet öppnade sig och jag hade tunnelseende när jag gick. Bishnu Mme och Jagat Sir följde med till bussen och snabbt, snabbt tog vi farväl och sa på återseende. För visst vill jag komma tillbaka en dag. Bergen och barnen väntar.

-------

Tillagg den 27: Idag har jag varit hemma hos Kumar Dhakals familj, dvs han som ager restaurant Himalaya i Goteborg! Hans dotter Sarita ar har sedan nagra manader men aker hem till Sverige i februari. De bor hogt upp med utsikt over hela Kathmandu och alldeles intill Sywambu, aptemplet. Vi at ris tillsammans och pratade lange. Vi maste planera en stor familjemiddag med nepalesiska tecken hos Kumar en dag! Jag har ocksa sagt hejda till Krishna (som var med hemma hos familjen Dhakal) . Parsi ma Sweden ma aunchu.

Resultatrapport av donerade medel

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 27 Jan 2009 11:09:00 +0000

I the Nursery. Barnen sitter andaktigt stilla.

Mina mest kara: fran vanster, Rabi, 12, som gjort hela videofilmen fran skolresan. Santosh, 21, som laser till ingenjor. Asbin, 9, som stulit mitt hjarta.

Resten av Nursery. Forhoppningsvis malar man vaggarna igen. det ar inte mogel, det ar smuts fran barnens hander.

24 januari

Den slutliga summan av alla skänkta pengar blev 10 532 kronor. Dvs. dubbelt så mycket som jag bad om. Tack!!! Det är stort och ni ska veta att det är väl använda slantar. Ca 6000 kronor gick som tidigare sagt till en fyradagars resa till Kathmandu för 62 personer. Summan täckte mat, logi och inträden för alla men bussen betalade eleverna själva. De allra yngsta eleverna, dvs. dagisbarnen, har fått sitt rum pyntat och iordningställt. Stengolvet har fått en rejäl heltäckande plastmatta, barnen har fått skumgummidynor att sitta på. Vi har köpt planscher till väggarna och i taket hänger gosedjur från Sloggi och Genzyme. Alla tycker det är fint, det är varmt på golvet och barnen mår bättre. Hostelrummet har fått samma gedigna plastmatta istället för en tunn som rämnat och sparkades omkring i trasor. På plastmattan ligger en varm ullmatta som man kan sitta på och göra läxor eller spela spel. Plastmattan var den allra dyraste, men av god kvalitet och den bör hålla länge. Det blivande biblioteket var halvfärdigt och saknade dörr och fönster. Virke och glas är beställt. Lite småsaker som krokar till hostelrummet för att hålla reda på kläder, papperskorgar och en välbehövlig skiftnyckel är också inköpt. Hostelbarnens cyklar är lagade och vi har kollat lite på vad man kan göra själv när de är trasiga. En summa kommer att utgöra starten på en fond för ”Health and First Aid Committee”. Vi har förhoppningsvis bildat en liten grupp som ska se till så att verksamheten fortsätter. Jag har lärt ut en del färdigheter som blodtrycksmätning och synkontroll och lämnat instruktioner för mediciner och förbandsmateriel. Fonden ska användas till införskaffning av nytt när det behövs och utgöra basen för en fortsättning till hjälp när något av barnen behöver mer pengar för sjukvård på skoltid. Pengarna som är kvar efter detta, ca 450 kronor, ska räcka till snickarlön.

Johan och Mimmi, en stabil stege är också inköpt.

Sista skoldagen

noreply@blogger.com (Ellinor) — Fri, 23 Jan 2009 11:31:00 +0000

Ja, mina vanner, denna resa borjar narma sig sitt slut. Idag har solen skinit som for ett par manader sedan och jag har gatt i bara armarna. En smula sommarkansla mitt i all vemodskansla. Jag langtar hem nu, men vill inte aka. Life is something. Idag har jag blivit avtackad pa det allra hogtidligaste satt med blommor, malas, tikka, tal och presenter. Tur att jag har en dag kvar i morgon med mina hostelpojkar! Da ska vi sla pa stort och gora utflykt, aka taxi till museet! Kanske ater vi glass?!

Det har varit otroligt valgorande att skriva denna blogg, det har blivit mitt satt att bearbeta upplevelser och kanslor. Forhoppningsvis har det aven varit bra att lasa, kanske har jag vackt en tanke om volontararbete hos nagon mer? Jag lovar att det ar en resa bade i det yttre och det inre.

Pa sondag aker jag till Kathmandu, darifran kommer den sista rapporten. Pa torsdag landar jag pa Landvetter.

Sa folj med mina sista steg pa vagen nasta vecka!

Tatopani, varmt vatten

noreply@blogger.com (Ellinor) — Fri, 16 Jan 2009 04:33:00 +0000

Fran Toyotan

En liten kansla av resan

Familjen Poudel

Som varsta amerikanskan!

Nilgiri

15 januari
Jag har gjort en utflykt med familjen Poudel. Det har hänt något under min tid här, herr och fru Poudel har hittat varandra på nytt tror jag. Det finns en helt annan värme dem emellan än när jag kom. Bra. Rishi Sir har inte rest någonstans på det här sättet och jag ville göra en utflykt denna vecka så jag bad skolans gode taxichaufför att ta oss till Tatopani som är en by norrut i bergen. Tatopani betyder varmt vatten och byn har fått sitt namn efter varma källor i området. Hit kommer man för att göra hälsobad i det heta vattnet rikt på mineraler. Här går många av trekkingturerna förbi. Resan dit tog drygt fem timmar och jag har aldrig tidigare åkt bil på sådana vägar. Med den lilla, lilla zuzukin med inte alltför hög frigång tog vi oss över stock och sten. Mest sten. Och stundtals vatten. När jag tittade ut genom fönstret såg jag inte vägen, bara floden, Kahli Kohla, den Svarta floden, några tiotals meter under mig. Svälj. Allt ligger i lord Shivas händer, som Kjell säger. Ärligt talat var jag inte rädd, något slags fatalistisk känsla infann sig och jag tänkte att det som sker det ska ske. Vår chaufför tog oss till Beni. Längre klarade hans bil inte av. Därför flyttade vi till en gammal Toyota. Jag undrar vad livslängden är på en bil här. Fatalismen blev än starkare. Vi körde stundtals i ren lössand och kunde lätt slirat över kanten. Flera ras tornade upp sig över oss. Ibland körde vi i ren lervälling. Chauffören hade full kontroll och styrde vant bilen i sicksack över vägen, inte en enda gång tvekade han, inte en enda gång slirade vi eller fastnade. Otroligt. För ett par år sedan gick det inte alls att köra hit, man fick gå de sista timmarna. Men vi kom fram. En lätt känsla av sjösjuka infann sig, samma känsla som när man går iland på bryggan och får fast mark under fötterna. Vidunderligt vacker natur, mäktig flod och en djup dalgång där nästan lodräta bergsväggar tornar upp sig. I fjärran syns den vita toppen Nilgiri. Familjen Poudel får ett rum för sig själva och jag tronar ensam i mitt. Det är första gången familjen är ute så här tillsammans alla tre. Vi flanerar genom byn, tar med oss handdukar och ombyten och tar oss till varmvattenbassängen. Det är en alldeles särskild känsla att sjunka ner i detta varma vatten och att delta i rutinerna för hur det går till. Några vindpinade trekkare delar bassängen med oss. Stilla vandrar vi efter väl genomförd tvättning och avslappning tillbaka till vårt hotell och äter en furstlig middag. Rishi sir och jag slår på stort och delar en öl. Vi somnar när klockan är halvåtta eller något.
Dagen efter startar vi redan vid sjutiden och tar oss tillbaka utan missöden. Handlar konstiga örter i Baglung. Något som ska vara jättegott att krydda pickles med, men äter man för många somnar man… Någon som vågar pröva när jag ska laga nepalesiskt hemma? J Vi är hemma vid tvåtiden och det känns skönt.
Idag är det frikostigt med el, hela fyra timmar mellan fyra och åtta. Jag jobbar som en liten bäver för att ta vara på tiden. Idag är också alla lärare här och sammanställer elevernas personliga rapport över examen. De får uppgift om hur många poäng de fått i varje ämne utifrån skrivningen, hur många procent av full poäng, de graderas enligt en form av betygsskala, får veta sin position i klassen och får dessutom ett personligt omdöme. Imorgon diskuteras resultatet med föräldrar och elev tillsammans med klassläraren. Kanske något för den svenska skolministern att fundera över?

pojkar igen

noreply@blogger.com (Ellinor) — Fri, 16 Jan 2009 04:26:00 +0000

Rabis familj

Amrits familj

Samundra och Sagar med farmor

Rabi och jag

Hos Rabi. Gurkmeja, ser ut som ingefara ungefar, skalas, torkas och mals sedan till pulver.

Fler bilder fran pojkarna

noreply@blogger.com (Ellinor) — Fri, 16 Jan 2009 04:18:00 +0000

Har poppas pop corn.

Majsen rensas.

Pravat med mamma och tant.

Hos Asbin

Asbin ar herre pa tappan.

Hemma hos mina pojkar

noreply@blogger.com (Ellinor) — Fri, 16 Jan 2009 04:13:00 +0000

Majslager pa andra vaningen.

Asbins farmor. Obs den specialgjorda kniven att arbeta med i denna stallning

Asbin och jag i hans sang.

Den fina batterilampan.

Utsikt fran andra vaningen.

15 januari
Efter skolresan blev det vinterlov och alla elever utom klass tio har varit lediga. Klass tio måste fortsätta läsa hårt för sin slutexamen. Hostelpojkarna är hemma sina byar. Jag hade ett par mycket lata dagar efter skolresan, men de var välbehövliga. Gick och småfixade här med lite kläder och lite foton och annat. Gjorde en rejäl shoppingrunda i Mahendra Pul, det börjar bli dags att köpa de där grejerna jag tänker att jag vill ha med hem. Tvättat kläder, pulat. Pratat. Bishnu är lite småkrasslig igen, men det är inget som inte går att kurera. Min hosta gick fortare över denna gång. Nripesh tycks vara nöjd med att vara ensam herre på täppan, leka med bara ett par kamrater i stället för nio och leva mer vanligt familjeliv. Det liv familjen lever på skolan är ju minst sagt ovanligt. De har inte en gnutta privatliv, allt delas med hostelpojkarna och alla som arbetar här. Men allt är så bra som det kan vara. Dagarna går fort nu, det är mindre än två veckor tills jag lämnar skolan. Tankarna på hemma blir mer påtagliga, Sverige kommer närmare. För första gången längtar jag efter svensk mat. Riktigt färskt bröd med hård skorpa, en lagrad grevé och starkt kaffe. Eller fisk med kokt potatis och lite romsås. En färsk sallad med räkor. Bara milda kryddor… (tips till familjen!) Men än är jag inte där!
I förrgår besökte Bishnu mme, Nripesh och jag precis som en av de första dagarna här alla hostelpojkarna i deras hem. Det var så himla roligt att göra om besöken nu när jag känner alla. Nu fick allt ett annat sammanhang och jag kunde kommunicera på ett helt annat sätt. Asbin, 9 år, som fått en alldeles särskilt plats i mitt hjärta, fick det första besöket. Han bor högst upp av alla, förutom Sushil, dit vi inte hann gå. Asbin blev glad att se oss och vi blev där en god stund. Nu visade han mig frimodigt runt i sitt hus, sin säng, köket och övervåningen där man förvarar riset, majs, sojabönor m.m. Utsikten från fönstret är strålande. Stolt förevisade han den glänsande nya batterilampan som används vid strömavbrott. Den har hans pappa köpt i det arabland där han arbetar. Lillebror Amrit tinade upp den här gången och kallade mig t.o.m. didi. Farmor är fem år äldre än jag, så vi är som systrar. Hon skördade en blomkål jag aldrig sett maken till förut. Aldrig har jag ätit så färsk blomkål, den smakade alldeles gudomligt med färsk ingefära, lite tamarind, lite vitlök och masalakryddor. Det är inte många sekunder mellan skörd och måltid när man lever så här. Pravat som bor granne med Asbin kom upp och pojkarna sparkade boll. Lille Amrit, 3 år, fattade galoppen och skrattade stort till slut. Vi tittade på getterna och bufflarna och Asbin klättrade upp i den gigantiska hövolmen och hoppade ner i höet på marken. Asbin fick tröjan från Sverige och foton på sin svenska familj. Han blev väldigt glad och mycket fin. Lycka. Lycklig.
En av Bishnus familjesystrar fick ett kärt besök. De träffas bara de gånger Bishnu besöker byn. Många av byfamiljerna lämnar aldrig sitt område, de sköter sitt arbete och lämnar bara sitt hus för att göra de nödvändiga inköpen. Hos systern fick jag en helt ny upplevelse. Jag hjälpte till att repa majskorn från de färska torkade majskolvarna och åt sedan pop corn poppade över öppen eld. Vad sägs om det! Vi rostade också färska sojabönor, det blir min nya favorit till ölen.
Jag är i miljöer jag aldrig skulle kunna föreställt mig att vistas i. Allt är riktigt primitivt, sådär som man ser på TV. Man noterar lite halvhjärtat, skakar lite på huvudet och tycker lite synd om de fattiga människorna och sväljer den sista bullbiten och kaffeskvätten. Jordgolv, öppen eld utan skorsten i köket, hårda sängar med stråmattor och inga madrasser, inga glasfönster, ingen värme. Ofta ett rum och kök även om man är många i familjen. Barnadödligheten är pga magsjukdomar fortfarande hög i de avlägsna byarna. Resan från ett modernt liv i Sverige och hit är lång, men det känns alldeles självklart att vara här nu. Människorna jag delat vardag med under tre månader lever så här, jag har gjort detsamma nu. Det är enkelt och bara de allra nödvändigaste prylarna finns, inga lyxartiklar så långt ögat kan nå (förutom mobilen, förstås!), men allt fungerar. Alla delar allting med varandra. Ingenting är riktigt privat. Inte heller mina saker. Finns det en tandkräm eller tvål eller något annat framme så används det, spelar inte någon roll vems det är. Vi delar. Jag har tränat på att ta vara på allt som är användbart. Förpackningar. Inte för att återvinna men för att använda igen. Det går att hitta användningsområden för mycket. När fiaspelet saknar pluppar gör vi nya av wellpapp. En avklippt pet-flaska med stenar i botten blir en bra pennmugg. Och så vidare. Jag har tvättat mig i kallt vatten, tvättat håret i kallt vatten och använt så lite vatten som möjligt. Till skillnad från de andra här har jag unnat mig daglig tvätt. Vattnet jag tvättat mig i används sedan till att "spola" med i toaletten. Kläderna har jag också tvättat i kallt vatten, bara uppvärmt av solen. Skrubbat dem omsorgsfullt mot sten med tvättvål. Jag har t.o.m. gjort det "långa" toalettbesöket på asiatiskt vis, dvs. utan papper. Jag har inte varit magsjuk på riktigt. Använt allt av blomkålen, blasten ger utmärkt näring och smak. Inget som kan användas får gå till spillo. Jag har levt den här tiden på en betydligt enklare nivå än jag någonsin gjort förut och det har fungerat för mig också. Visst, under en begränsad period, och jag vet hela tiden att jag återvänder till hög standard. Men ändå. Det ger tankeställare. Emma, jag tror att du får engagera mig mer i arbetet för att spara på jordens resurser.
Efter Asbin fortsatte vi till Pravat, där fick vi lite yam att äta. Vi vandrade vidare till Rabi, 13 år, killen som är min personliga filmare. Han är lite tillbakadragen och i sitt hem blev han ännu tystare. Men han filmade sitt hus ordentligt och visade även han hur han lever. Här är det lite mer möblerat, med överkast på sängarna i stället för stråmattor som hos Asbin, det ser lite mer pyntat och påkostat ut. Vi dricker te igen. På tu man hand pratar Rabi och jag lite mer. Han har en stor teknisk talang, hoppas att han får möjlighet att utveckla den. Amrit spelar volleyboll med de stora grabbarna när vi närmar oss hans hus. Mamma och systern är hemma. Pappa, som ser ut som om han bara vore några och tjugo, kommer efter en stund. Vi får mer grönsaker att bära på. Snabbt fortsätter vi till Sagar och Samundra, det börjar dra mot kväll. Storskrattandes kommer de springande från grannen när de ser oss. Vi fotograferar och äter kex och alla är nöjda och belåtna. Sista tekoppen sväljs. Överallt vi där vi gått fram har människor pratat med oss och lagt märke till att vi hälsar på hos eleverna. Det är bra för skolan.

sista bilderna fran skolresan

noreply@blogger.com (Ellinor) — Sun, 11 Jan 2009 08:15:00 +0000

Dahl baht tarkari. Det ar faktiskt mycket aptitligt att ata med handen. Nepaleserna har en fingerfardighet som inte ar av denna vard nar de snabbt blandar ihop allt till angenam smak.

Bishnu ar glad i kylan.

Sondag. Om exakt tva veckor lamnar jag skolan. Nu ar det lov tom torsdag, pa fredag ar det Result Day, dvs barnen kommer med sina foraldrar for att fa veta om de har klarat sin examen och vilken plats de fick. Kanske blir det nagon utflykt innan dess. Veckan darpa blir alltsa sista skolveckan. Jag ska hinna med mycket da. Framfor allt vill jag vara mycket med pojkarna. Nu ska jag ta mig in till Pokhara och shoppa lite. Det var ett tag sedan! Kram pa er!

Fler foton fran skolresan 2

noreply@blogger.com (Ellinor) — Sun, 11 Jan 2009 08:08:00 +0000

Vantande pa bussen hem.

Skonhet.

Pojkar i klass nio. obs, brillorna ar urviktiga.

Alla flickorna.

Klass nio poserar igen.

Fler foton fran skolresan 1

noreply@blogger.com (Ellinor) — Sun, 11 Jan 2009 08:02:00 +0000

Mycket kand skulptur utanfor Krishnatemplet i Patan. Det ar nagot med fageln, jag har glomt vad.

Alla samlade utanfor Krishnatemplet

Inga skor i templet, hur kallt det an ar. Inte heller nagot skinn.

Utanfor Krishnatemplet

Pojkar i Krishnatemplet

Skolresa till Kathmandu

noreply@blogger.com (Ellinor) — Sun, 11 Jan 2009 07:46:00 +0000

Aptemplet, Pasupatinah

Madhav tittar pa film i bussen

Pasupatinah, Bishnu, Nripesh, Shiva och jag

Budanilakhanta, det storsta hinduiska templet i Nepal

Alla samlade innan avfard.

10 januari

Nu sitter jag i min säng i hostelrummet. Strömmen är avstängd. Vi har ätit middag, stekt ris med kålgryta och linser. Dricker nu mitt söta te kryddat med nejlika. Det är lov och alla pojkarna är hemma hos sina familjer. Bara Bishnus familj och jag är här. Under dagen har jag städat lite och rättat en skrivning i hälsa i klass fyra. Strålande resultat. Helavtvättning i kallt vatten i solen. En behövligt långsam dag i härligt varmt solsken efter en intensiv skolresa!

Jag tror faktiskt att skolresan är en av de större utmaningarna för mig under tiden här. Darmed en av de storsta upplevelserna. For eleverna var det sakert storre an jag kan forestalla mig. Shiva, 13 ar, som jag tog med eftersom han inte hade nagon familj hemma, satt dodstyst och tittade ut genom fonstret hela vagen till Kathmandu.

Jag har släppt mängder av kontrollbehov, men drabbades nagot under skolresan. I tisdags morse samlades alla på skolan. 52 elever och 10 lärare, inklusive mig själv. Jag stod redo med åksjuketabletter och många ville ha. Den som aldrig varit i Asien och sett bussarna har nog svårt att föreställa sig komforten, men inte är det som våra luftkonditionerade bussar med fällbara säten inte. Stötdämpare är nog en okänd komponent. Eleverna satt tre i varje säte, även jag ibland. 48 passagare var egentligen max, men regler är till för att inte följas i detta land. Jag var nyfiken på hur programmet såg ut. Det fanns inget. Bara ett i huvudet på Jagat Sir som sannolikt skrevs simultant. Ingenting var förbokat, vare sig mat eller rum. Det s.k. hotellet var förvarnat, det var allt. Resan till Kathmandu tog till slut ca 9-10 timmar, de sista två i krypande kö i sta´n. Alla var rejält trötta och hungriga när vi kom fram till ett isblått och utkylt stenhotell. Men alla var nyfikna och förväntansfulla. Kathmandu är flera grader kallare än här och det kändes. Jag hamnade tillsammans med fyra flickor och en av hostelpojkarnai ett rum med fyra sängar och spyor på väggen. Papperskorgen var fylld med resten. Lakanen var inte tvättade. Fönstren gick inte att stänga ordentligt. Lite smaackligt tyckte flickorna, men inget storre problem. Papperskorgen slangde vi ut och flyttade sangen bort fran spyvaggen. Återigen har jag drabbats av rejäl hosta och lite feberkänsla. Jag överlevde faktiskt den natten, men jag var tveksam när jag kröp ner under täcket med alla kläder på om jag faktiskt skulle göra det… De två dagarna i Kathmandu blev den hittills största prövningen av mitt svenska tålamod och behov av ordning, reda och kontroll. Infektionen gjorde sakert sitt till. För att klara två nätter till kr fixade jag ett rent rum för Bishnu, mig och pojkarna. Jag sov bra trots kylan och flickorna kunde prata, fnittra, sjunga och dansa precis så länge de ville.
Att åka runt till 5-6 sevärdheter dagligen i en kaotisk asiatisk storstad, klämma in lite mat här och där, hålla reda på 52 elever utan någon för mig synbar organisation var svettigt men roligt. I kvällningen den första dagen klämdes en botanisk trädgård in och plötsligt hade vi bråttom tillbaks i skymningen. Till fots. 52 elever som aldrig varit i storstaden förut utspridda på gatorna mot hotellet. Inte ens alla lärare visste var vi bodde. Och det blir fort alldeles kolsvart. Många var nog lite rädda en stund. Men alla kom fram. Det är detta som är det underliga. Hur galet, hur oplanerat och hur rörigt och improviserat allt än är, så nog ordnar det sig alltid. På något sätt. Det var dåligt med mat ibland och alldeles för många språngmarscher mellan aktiviteterna, men till slut hade ändå allting löst sig. Det är en lärorik erfarenhet. Jag ska försöka bevara minnet av detta alla gånger i framtiden när jag oroar mig för att jag inte planerat tillräckligt mycket i arbete eller fritid.
Eleverna o-ade och a-ade över alla monument och tempel vi besökte som de läst om i skolan. Det kulturella arvet ar mycket viktigt for det nepalesiska folket. Att se alla de berömda platserna i verkligheten var stort. Vi besökte också universitetsområdet och skulle tittat på Nepals största bibliotek men det var stängt. För ingen hade ju kollat innan. Att bo på hotell och kunna prata, skratta och sjunga halva natten kanske var ännu större. Tredje morgonen gick bade flickor och pojkar upp redan klockan fyra och sjong och dansade pa rummet. Pojkarna for sig och flickorna for sig. Forstar ni??? Att äta dahl baht tarkari två gånger om dagen någon annanstans än hemma är också stort. Andra dagen gavs tid till shopping på marknaden alldeles invid hotellet. Samma lycka över smycken, kläder och små prylar som hemma. Bara lite annorlunda. Allt uppvisades stolt. Jag tror att jag också blev trendsetter med mitt sätt att knyta halsduken, ni vet, dubbel och med båda ändarna genom ”öglan”. Andra dagen upptäckte jag att alla pojkarna bar sina sjalar på detta sätt. Tänka sig. På hemvägen tror jag att eleverna höll låda i bussen mer än halva vägen. Den ena nepalesiska slagdängan avlöste den andra. Pojkarna skrålade som tonårspojkar gör och flickorna sjöng med sköna stämmor. Resham piriri, resham piriri… Stämningen var hög och det kändes som alla var väldigt nöjda.

Ungefär 6000 kronor av skänkta medel användes till tre hotellnätter, mat och inträdesbiljetter för 62 personer. Bussen betalade eleverna själva. Lärarna och tre elever fick åka gratis. Det betyder att jag har kvar drygt tretusen kronor. Jag sparar dem tills vidare och ska fundera på hur vi ska använda dem bäst. Tänker att en summa ska avsättas för att kunna köpa första hjälpen-material när det jag burit hit tagit slut. Rapport kommer. Tack än en gång, pengarna är väl använda och inte en rupia försvunnen på vägen. Nu är det dags att sova. God natt!

Krishnabilder

noreply@blogger.com (Ellinor) — Mon, 05 Jan 2009 06:46:00 +0000

Mottagning pa mitt rum i skolan.

Har ar Krishna fodd. Huset forfaller till stor sorg for familjen som ar spridd pa andra stallen.

Krishnas farmor.

Seti Kohla kommer fran Hemja och rinner vidare mot Krishnas trakter. Har gick vi over en hangbro.

Nar vi kom var det lagaklader-dagen

Livet gar vidare

noreply@blogger.com (Ellinor) — Mon, 05 Jan 2009 06:34:00 +0000

.
Hela Bishnus familj samlad

Bishnus svagerska anvander gasspisen. Dilip pa golvet.

Bishnu och hennes mamma framfor elden i koket.

5 januari

Livet ändras ständigt, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi ar med eller inte. Vare sig vi ar har eller dar. Här kommer nu ett par bilder från nyår, med dans och sömn. Kjell damp i säng med luva på huvudet, de flesta här sover med mössa för kylans skull, och vi sov sött alla tillsammans efter allt dansande och alla misslyckade raketer. Jag är nu helt installerad på skolan med all min packning och delar livet med Bishnu mme, Richie Sir och alla tio pojkarna. Dygnet runt. Det finns inte tillstymmelse till privatliv när alla delar ett rum. Detta är också en erfarenhet. Det värmer mitt hjärta att dela de här dagarna med dem. Men jag kan åka hem till Sverige om några veckor, de lever här hela tiden. Idag börjar vinterlovet och de flesta hostelpojkarna åker hem. Några ska följa med på skolresan. De som åker hem är så synbart lyckliga, fastän inga stora känslor visas. De finns i ögonen och fösiktiga leenden. Häromkvällen tittade vi på video från Sandvik. Det var en märklig känsla att vandra längs stigen till sjön eller bort till dass tillsammans med vännerna här. (Per, din långsamma filmning kom väl till pass nu!) De var helt fascinerade av vågskvalpet mot stranden och att det faktiskt är så där ALLTID. Och att det är så grönt i Sverige! Det hade ingen förstått. Bishnu och jag delade plötsligt något mer när jag visade mina planteringar och §var vi brukade ha potatis. Som pricken över i:et plockade jag fram snäckorna från stranden i Sandvik. De luktade fortfarande lite hav trots att jag$$ tvättat dem. Barnen blev lyckliga och gjorde snabbt varsitt halsband.

En dag åkte vi hem till Bishnus familj i Nagdanda. I mörkret trevade vi oss ner för stock och sten till byn. Det var kallt. Maten är så otroligt god i all sin enkelhet. Kokt färsk sötpotatis, precis som den är. Rispudding på buffelmjölk med grönsaker. Vi tittade på video i köket. Jag kan inte heller denna gång beskriva hur det kändes att visa rörliga bilder på dessa människor och deras glädje över att se sig själva på film. Trötta och mätta sov vi sedan i köket, till värmen av glöden från elden.

I förrgår kom Krishna (läkaren som var utbytesstudent i Göteborg) till Pokhara och vi åkte till hans födelseby. Det var en innehållsrik dag och lite kämpigt. Byn ligger öster om Pokhara på ca 2000 möh. Bussen tog ca en timme, sedan tog det minst lika lång tid att gå resten av vägen. Uppför. Bara uppför. Brant. Enligt Krishna tog vi oss närmare 1000 meter uppåt. Det gick. Belöningen blev en stilla by, liten, glest mellan husen. En klar dag hade utsikten varit vidunderlig, jag kunde hitta till Hemja, men alla bergen var gömda i diset. Vi träffade Krishnas alla äldre släktingar, farmödrar och fastrar och farbröder och många till. Det är inte lätt att hålla reda på alla familjemedlemmar! Efter alla besöken väntade återfärden och det var bara att börja vandringen nedåt. Till min hjälp fick jag en riktig käpp från farmor. Så nu är jag en riktigt bhodi (gammal kvinna)! Men den var bra att ha för att kunna skutta lite snabbare nerför för att slippa gå i mörkret. Mörkret kommer tidigare nu, redan vid femtiden. Och kylan sätter in på kvällen, men den är inget problem när man delar säng med ett par barn.

Igår kom Krishna hit till skolan för att vara doktor för en dag. Det blev en arbetsam dag, han träffade 42 patienter på sex timmar! Succén är given. Många äldre från byn kom, men även många studenter fick hjälp med större eller mindre krämpor. Bidurs pappa med det höga blodtrycket har nu efter att ha medicinerat ett tag normaliserat sina värden! Krishna är en son av bygden och på det sättet en förebild för eleverna här. Jag tror också att han var mycket nöjd själv, han har helt klart förtjänat en stjärna på himlen. Idag är han åter på sitt ordinarie arbete som medicinare på ett sjukhus i Kathmandu.

Imorgon åker vi på skolresan. Jag ska ladda upp med mycket åksjuketabletter och förstahjälpen-kit. Det ska bli spännande.

TACK ALLA SNALLA MANNISKOR OCH ONSKNINGAR OM ETT GOTT NYTT AR!!!!!!!!!!

noreply@blogger.com (Ellinor) — Thu, 01 Jan 2009 10:23:00 +0000

Vart nya ar ar kommet. I detta land far man vanta ytterligare 57 dagar innan nyaret firas. Jag har kommit narmare och narmare 'skolfamiljen' och aven nyarsafton firades dar tillsammans med Kjell. Det regnade katter och hundar som engelsmannen skulle saga och Kjell var genomblot nar han kom. Stromavbrott och totalt morker, men i koket hade Bishnu satt fyr pa den oppna elden for varmens skull. Hon lagade flera ratter pa de tva gaslagorna, i morkret, och vi njot av nepalesiska plockratter tillsammans med ett nagotmer tveksamt lokalt vin. Barnen kladde jag i hattar vikta av tidningspapper. Livet diskuterades i kokets morker till eldens sprakande. Livet sett ur olika synvinklar. For visst ar vi olika i vara tankemonster. Men har sitter vi tillsammans, nyarsafton 2009, fyra man och tva kvinnor i skilda aldrar. Vi delar alla samma mat och samma vin och skrattar at samma saker. Nar regnet stillat sig forsoker vi fa fyr pa det jag kopt som ska likna raketer. En totalflopp. Ingenting far fyr. Bara nagra smallare. Vi onskar varandra anda gott nytt ar, pojkarna far varsin puss och kram. Det blir glada men blyga. Har visar man inte varandra kanslor offentligt, inte ens mor och barn sarskilt mycket. Allt ar olika och lika.

Nu ska jag packa och flyta till skolan for resten av tiden. Det kanns alldeles ratt att gora sa. Darfor blir det kanske glesare mellan inlaggen.

SKOLRESAN

Ett innerligt stort TACK till alla er som bidragit till skolresan! Det har kommit nastan dubbelt sa mycket pengar som jag bad om. Darfor blir det fyra dagar i stallet for tre, till studenternas fortjusning. Men det blir till Kathmandu vi reser, det ar for oroligt i andra delar av landet. Jag aterkommer med rapport!!!

Neorecormon i Hemja - 2, Kaski, Nepal

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 30 Dec 2008 09:38:00 +0000

Overst fran vanster: Rabi, Amrit och Nripesh. Nasta rad: Parvat, Shiva, Sushil och Asbin. Nedersta raden Samundra, Amrit och Sagar. Samundra och Sagar ar broder. Dom ser inte sa glada ut har, men nar man staller upp for fotografering sa blir alla gravallvarliga. Det har ar pojkarna for vilka mitt hjarta smalter. Alla utom Amrit den store bor i sma byar langt uppe i bergen.

30 december

Neorecormon har lanserats i Hemja. Inte i form av injektioner men i form av pannband och nyckelringar. Hostelpojkarna fick var sitt pannband i julklapp och har bara tagit av dem på natten. De vårdas ömt och är redan tvättade efter all jord som flyger i luften när de spelar fotboll. Pa natten ligger de tryggt under kudden. Tack!!!

fler bilder fran julhelgen

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 30 Dec 2008 09:28:00 +0000

Rabi langst upp. En av de aldre hostelkillarna. Lugn, go och omtanksam. Blev alldeles fascinerad av min stickning, satt nagon timme och knapade ihop ett antal maskor. Loser alla problem med eftertanke.

Shiva och Sabin kollar Sushils har.

Killarna dansar. I detta rum bor alla 10 med Bishnu, Bishnus man och son. I en av sangarna sover jag ibland. Det ar det enda rum som finns for dem, forutom koket pa tredje vaningen och matplatsen som ligger utanfor koket under plattak.

Ganesh och flugsvamp. Jag fick honom i julklapp darfor att jag inte har nagra egna soner. Nu har jag fatt minst tio stycken.

God fortsattning!

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 30 Dec 2008 09:19:00 +0000

29 december

Det är bara fyra veckor kvar på skolan. Tiden rinner alltför snabbt iväg. Jag saknar er därhemma, längtar till Sandvik, men vill inte lämna Hemja och människorna här. Jag har fått en familj till.

Julen. Jag kommer aldrig att glömma årets julafton. Den liknar inte någon annan jag varit med om. Men jag hade precis samma förväntanskänslor som hemma dan före dopparedagen när jag avslutat mina förberedelser. På morgonsamlingen dagen innan berättade jag för barn och lärare om hur viktig julafton är i svenska hem och något om vad vi gör. Jag bad barnen att ha något rött på sig, hårband, tikka eller ett band runt armen. Jag julhandlade ingredienser till köttbullar av kyckling (brahminer äter inte buffelkött), brunkål och negerbollar. Köpte godis så att det skulle räcka till alla barnen på skolan. Julklapparna var redan inköpta. Jultomteskägget var klart, tillverkat av vitt ullgarn. Till min stora lycka hade Kjell, som nu är i Pokhara för ett par veckors ledighet, med sig riktiga tomteluvor. Tillsammans med en röd fleecejacka blev utrustning fullkomlig. På kvällen slog jag in julklapparna till julmusik och sprakande brasa på datorn. Somnade med precis rätt julstämning. Gick tidigt till skolan. När jag kom fram satt Bishnu och en annan lärare och gjorde enorma malas av bouganvilla (stavning?). Jag gjorde i ordning små apelsiner med nejlikor och röda sidenband och dekorerade det stora huset. En julbonad av Jenny Nyström hamnade på en av vattentankarna uppe vid köket. Sedan var det dags att iklädas den röda sarin. Tyget jag valt är rejält slinkigt, det blir en utmaning att klara av det själv hemma. Men jag kände mig fin med traditionellt grönt halsband och röda armband till. Under morgonsamlingen önskade jag hela skolan god jul och berättade vad min familj skulle göra under dagen. Sedan kom tomten. Oj, vad skratt och fniss det blev. En elev från varje klass fick öppna ett paket, bollar, badmintonrackets och hopprep till alla gemensamt. Allt till en betydligt mindre kostnad än den jag vanligtvis har i dessa tider. Kjell hade också kommit för att fira jul på skolan och vi blev tillsammans hedrade med stora tikkas och malas. Blombladen regnade över oss. Kjell höll ett litet tal till skolan. Merry Christmas ekade över skolgården. Till sist fick vi ta emot blommor av alla de små barnen, jag kände mig som en drottning som höll mottagning. Återigen ett sådant tillfälle när det känns som om tiden står stilla en stund.

Dagen fortsatte med examensskrivning. Här har man en period på en dryg vecka efter varje termin då alla årskurser redovisar senast inhämtade kunskaper. Varje dag skriver de i ett ämne, under 2-3 timmar. Resten av dagen används till att plugga inför nästa dags skrivning. Nu är det bara tre dagar kvar på third term exam. När studenterna skrev gjorde jag köttbullar tillsammans med skoldidi och Bishnu. Varken köttbullarna eller kålen blev som jag ville, det blev honung istället för sirap i kålen och inte är det riktigt som det ska med kyckling i köttbullar. Men de blev tillräckligt mesiga i smaken för att alla skulle förstå hur stor skillnad det är mellan svensk och nepalesisk mat. Det kanske var det viktigaste. Jag dukade borden vid köket så fint jag kunde med omslagspapper som dukar och några av alla blommor som vi fick på morgonen. Sintra!! Tack för ditt julpaket och de fina bilderna på Hadje!!! Jag blev så glad! Änglaspelet snurrade till barnens förundran på julbordet och Lena, juldoften droppade jag i värmeljusen så det luktade riktigt juligt. Emma, du kan njuta av en riktig kulturkorsning vad gäller julgrupp. Vad tycks om guden Ganesh pyntad med en flugsvamp? Vi åt och barnen sjöng så det hördes över hela nejden. Det kom sjungande ekosvar från grannhuset. Senare dansade barnen till nepalesisk modern musik och till ABBA som jag haft med mig. Vilken julafton! Nedkrupen i sängen på kvällen, med Asbin och Samundra på var sin sida om mig och alla känslor och tankar som virvlade runt gjorde att det tog en lång, lång stund innan jag somnade.

På juldagen var det lov. Efter en kall natt strålade Machhapuchhre åter i solen som värmde skönt under dagen. Bishnu började klippa några av hostelpojkarna. Löss. Bara att konstatera. Inget ovanligt här. Varthän man än kommer kan man se en mamma som sitter och kontrollerar barnets hår. Med trångboddhet och flera i samma säng sprider det sig självklart lätt. Men även här finns det en skamsenhet över att drabbas och man tror att det beror på lortighet. Ett par av pojkarna fick skala av allt hår för att bli av med alla äggen. Det finns ingen medicin här, man använder senapsolja för att bli av med lössen. Jag blev också frisör och klippte en av killarna i klass 10 enligt hans önskemål. Lite längre hår uppe på hjässan med en lugg som går att forma till en liten tuppkam och kort hår på sidorna. Så ska det se ut här nu. Bishnu skrev på sin uppsats för sin masterexamen i sociologi och antropologi. Det har gått trögt, men en fjäril kom som ett förebud om lycka. Grannens pojke har precis lärt sig att gå, ni vet hur lycklig en ettåring är då! På annandagen storstädade vi hostelrummet. Ut med alla sängkläder, vädring av madrasser och rengöring av sängarna. Stortvätt. Men det finns ingen tvättmaskin att slänga in allt i medan man sätter på en kopp kaffe och läser tidningen. Skoldidi sitter på huk med alla tvätten på en presenning på marken och skrubbar noggrant rent med en borste. Bara kallt vatten används. Det finns inget varmvatten i kranarna och det är för dyrt att värma vatten på spisen. Nu blir det daglig luskontroll ett tag framöver! Det kliar lite i huvudet när jag skriver detta!

GOD JUL!!!!!

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 23 Dec 2008 08:29:00 +0000

22 december

Idag har jag börjat mina julförberedelser. Kolan ska kokas, klapparna ska slås in, bonaden ska upp på väggen och imorgon ska jag steka köttbullar och göra brunkål. Jistanes vad en husmor får stå i inför julen! Jag ska fira julafton på skolan tillsammans med min ”hostelfamilj”. Alla ni därhemma, njut av varandra, njut av ledigheten, njut av alla tända ljus och fina julklappar, njut av värmen inomhus och njut av rinnande vatten i kranarna.

Jag önskar er alla en innerligt God Jul!

Varma kramar från Ellinor

PS. Min mobil är ur funktion tills vidare. Jag lyckades att fumla ner den i toaletten. Det kan bli julens gåta att lista ut hur det gick till!

The dream of my life

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 23 Dec 2008 08:20:00 +0000

21 december

Det passar väl bra så här i juletider att läsa om de största drömmarna. Här kommer några drömmar om framtiden från några elever i klass 7. De är alla 12-13 år gamla. Jag har inte ändrat särskilt mycket i engelskan, bara kapat de värsta felen. I nepali skiljer man inte på bestämd och obestämd artikel. Verbet sätter man sist i meningen. Därför är det svårt i engelskan att förstå hur det ska låta ibland. Det kan man skönja här. Det finns hopp om framtiden. God läsning!

My name is Santosh Gurung. I am 11 years old. I read in class 7. I have my own dream in my life. My dream is to go to British Army. If I am chosen in British Army I could earn lot of money. I can hold my house from that money. I will give better education to my brother. I will build fine house.
When I was in class 6 I saw many dreams. Among them my loveliest or biggest dream is to be nurse and make hospital in Hemja. In Hemja many people are poor. I want to give free medical treatment. People are not educated. I want to develop Hemja. I want to help poor orphans and helpless children. They don’t know what is right and wrong. They cannot get proper health check up. I gave them medical treatment and help them. Make them more educated persons.

Girl, aged 13
I have the one dream in my life. My name is Amrit Poudel. I love my country Nepal very much. On this time the country Nepal is in bad condition. I want to make the condition of Nepal and Nepalese people good. I want to do something for my country. I want to develop my village and my country in future. I want to be a good scientist for my country. I want to make a lot of things for my country. I want to help the Nepalese people who are in trouble by giving them their necessary things. Mostly I will focus on the development of my country and goodness of my Nepalese people. Firstly I will start my dream from the poor people then I will start my other dream for developing my country. I want to make many infrastructure of development in my country Nepal. If I went to the foreign country I could not forget my country.

My lovely Nepal is beautiful but more of people are poor. They can’t get more education and health. My village is also not developed. There is no roadway and other facilities. So, I want to develop more and provide needed facilities. The have to loose their life because there is no hospital so I want to build hospital.

Niveelita Suredi
Every one has their own dream in their life so I have also many dreams. Among them one is my best dream. I am going to describe about. I am to be a good nurse. I like to visit many villages and help them. I like to give treatment and give medicine to the poor and orphans. And I gave them the knowledge about the health. I like to organize a program about the health. I help the people when they are in trouble.

Amrita Thapa
Everybody has dreams in their life. I have also many dreams. Among them I am going to describe about it. When I was 11 years old I saw I was flying in the sky like a bird. It is a very interesting dream. I saw I was flying all over the countries. It was very quiet and fresh environment. Evergreen forest, snow-capped hills, many seas and oceans. They were very beautiful. Then I was awake up.

My future dream is to be air-hostess. In the aeroplane I will help the people in the aeroplane by giving them some delicious food and by serving the people in every problem which the passengers have.

Ranjana Poudel
Our life is short. It is also one dream. We have many dreams in our life. Among them, my loveliest or biggest dream is to be doctor and make one hospital in Hemja in the name of my father because he wants to make me doctor and my aim is also to be doctor. Then if I earn money I want to visit different and beautiful religious places of India and Nepal. I want to make many houses in different places in which poor orphans, old people sit. I also want to visit Janakpur and Adhoydha if it is possible. So I pray to God that one time please give me chance to visit it and to gain more knowledge about it. Because I love Janakpur so much.

Nepal is one country which is very beautiful. I am also very glad to be born here. It is very beautiful but it cannot be developed. I also want to teach them not to go to foreign country to earn money because we can do more develop in our country. If I earn money I give my money for the development of my lovely and beautiful country Nepal.

Binita Poudel
Life is so much short. In my life I want to do many things. But one of my dreams is that I want to help the poor people which are in my country. Now, I didn’t do anything to them. We are so much poor. Only my father was earn. When I look who didn’t have any home and children are uneducated then I have so much pain in my heart. I want to do better than my parents. When I look in TV so much children in the road. They didn’t have parents. They pick up dust and eat that dust things. When they are sick then they didn’t have money. Children are so much unlucky who didn’t have parents. Our parents help in our small, small problem. I think that the road children have also many dreams but they can’t fulfil that dream. In future I have much money then I build a hospital for poor people, school for road children that want to go to school, good clothes. They want to do many things in future, want to be rich, want to read and write, they want a home, want to be a student. This is one of my dreams in my life.

Sajana Thapa

Min omvärldskontakt

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 16 Dec 2008 12:05:00 +0000

16 december

Klockan är tio i åtta, frukosten är uppäten och didi har gått till sitt andra jobb. Lagar min kofta. Jag sitter och väntar på att brevbäraren ska komma. Det har kommit något från Sverige till mig! Det är inte så att post kommer dagligen och regelbundet. Här finns ingen brevlåda. Infrastrukturen är bräcklig och inga riktiga system finns för god funktion och säkerhet. Det är lite uppståndelse runt försändelsen, igår gick jag hem tidigare från skolan för att brevbäraren skulle komma. Ingen kom. Idag har vi ett avtal. När han kommer om en halvtimme ska ppna didi ringa mig. Då ska jag gå ner och öppna grinden. Brevbäraren är rädd för hunden, Poppie. Förra gången han lämnade brev/paket här till Johan och Mimmi bet Poppie honom. Poppie och jag är bästa vänner så idag ska jag rädda brevbäraren. Spännande, vet inte vad han har med sig!

TV:n står på. Här finns mer än 60 kanaler, flera nepalesiska och många indiska. CNN och BBC liksom några engelskspråkiga filmkanaler. Nu börjar nyheter på engelska i en nepalesisk kanal. Bäst att kolla vad som händer!

Min mobil är med men med ett nepalesiskt SIM-kort. Det fungerar att ringa från Sverige till den men tyvärr inte åt andra hållet (+9779806568329). Santosh har fixat så att jag kan läsa e-mail från mobilen. Så får någon ett kortfattat svar har jag nog skrivit från den. Alla människor, vart man än kommer, har en mobil. I det enklaste hus i byn finns en mobil. På gatan ser man både män och kvinnor gå och prata i mobilen. Självklart en ovärderlig möjlighet till kontakt här med långa avstånd, men så märkligt att se kontrasterna mellan gammalt och nytt.

En jätteviktig kontakt är förstås internet. Det finns mängder av internetställen. Fem minuter hemifrån ligger det där jag är trogen kund. Ett trevligt par har stallet, Raj Kumar Gurung och hans fru Anju Gurung. Där är mycket folk. Man använder webkameran mycket, pratar mycket på MSN och det går också att ringa via internet. Många kommer för att kopiera pass och ansökningshandlingar. Det kostar två kronor i timmen att använda internet. Helt överkomligt. Ett ungt och modernt par har stället och det går säkert bra för dem. För mig är det helt nödvändigt att ha den här kontakten. Att få e-mail hemifrån betyder oerhört mycket! Så skriv igen!!

Skola, skola, skola, förebyggande hälsovård och fotboll!

noreply@blogger.com (Ellinor) — Tue, 16 Dec 2008 11:50:00 +0000

15 december

Oj, det har gått en vecka sedan jag skrev sist! Ni har firat lucia! Hoppas att det var mysigt, fastän snön saknas. Här börjar nu bli kallare, i mina stora rum börjar det kyla runt ben och armar på kvällarna. På morgonen är det riktigt kallt ute, men fortfarande värmer solen skönt mitt på dagen. Då går det bra att sitta med bara armar. Det har varit strålande klara dagar då Machhapuchhre tycks synas tydligare och tydligare, snart tror jag att jag ska kunna se en liten nepales med topi på huvudet och getter skuttande runtomkring honom. Nä, jag skämtar, men det är otroligt skarpa kontraster och färger. Varje morgon tittar jag förundrat ut över bergen och förstår inte riktigt att det är sant. Jag ser nya konturer eller hittar tillbaka till kända och följer dem med blicken. Det är som när man som barn klippte tårtpapper i skarpa rundlar och svängar. Eller som om man skulle kunna ta bergen som en skiva i handen och flytta dem någon annanstans på det kornblå himlavalvet. Hur skulle det vara med lite nepalesiska kullar (dvs på 2000 möh) som bakgrund till vår utsikt över Hisingen? Ska vi pröva? Drömma går ju! Drömma ska man aldrig sluta att göra, det måste man göra hela livet. Även den mest osannolika dröm kan bli sann, det har historian visat många gånger. Det har vi pratat om i klass sju idag. Jag berättade att jag drömde om att åka till Nepal när jag var tjugo år men att det inte varit möjligt för mig förrän nu. Berättade att min pappa växte upp i en liten stuga med ett rum och kök, utan rinnande vatten och utan värme och elektricitet. Om långa skolvägar och ont om mat. Om hur kort tid det egentligen tagit för Sverige att utvecklas till det rika land det är idag. Sedan skrev alla barnen om sina drömmar. Fritt. Några av drömmarna ska jag publicera här en annan dag. Av det lilla jag läst så går Nepal en ljus framtid till mötes. Om barnen får bestämma.

En pojke, Bidur, trillade riktigt illa en dag och slog upp ett rejält köttsår nedanför knät. Jag sköljde och sköljde och tvättade och tvättade och tejpade så gott jag kunde. Sedan har jag gjort dagliga omläggningar och det har gått bra hittills utan infektion. Det innebar också hembesök, för han hade lite ont och gick lite strakbent. Så nu är jag du och vän med hela familjen och i hans brors unga fru har jag fått en lillasyster. Blodtrycksmanschetten var med på begäran och jag tror att hela tjocka släkten är tryckt nu. Pappan har ett känt högt blodtryck och har mediciner hemma som han inte använder. 170/95. En kraftfull pensionerad militär från armén i Kathmandu. Nu plockade jag fram mina gamla invanda metoder för att övertyga om det goda med blodtrycksbehandling. Han skrattade hjärtligt och lite generat när jag pratade om stora, starka män som tycker att de klarar sig utan mediciner och att det finns gott om den sorten i Sverige. Kunde han möjligen höra till ett liknande släkte? Åter igen. Känslorna är desamma, vi är alla av samma sort, men kultur och uttryckssätt skiljer sig åt. Så om någon vecka återvänder jag hem till familjen Thapa för att se om medicinen herr Thapa ska börja ta har gjort någon verkan. Idag har Bidur berättat för mig att pappan också börjat promenera varje morgon. Det känns bra det här!

Lusse lelle. Ja, jag funderade länge på hur jag skulle få till det där med ljuskronan. Det finns fina små vaxljus, men det är ont om lingonris. Och hur skulle jag få fast ljusen runt huvudet? Ingen ugn att baka lussekatter i och inget lucialinne. Nä, det får vara i år. Och jag har överlevt. Ändå blev det en speciell luciadag att minnas. I fredags var det lov men jag åkte till skolan för att visa videon för klass 10 som måste läsa extra varenda dag för att de ska klara sin slutexamen. Under vanliga skoldagar ges inte tid för sådana excesser som video, då gäller strikt disciplin. I klassen finns sju pojkar och en flicka. De är mellan 15 och 17 år gamla. Jag är så fascinerad av de här killarna, de är så himla typiska tonårskillar. Till skolan kommer de i sina grå terylenbyxor med vit skjorta och slips och brun sweater. Uniformen. Men lite protester finns det. Kirun låter håret växa längre än skolan egentligen vill ha det. Killarna kammar gärna upp luggen till lite tuppkamsaktig frisyr. Eller har i rätt mycket olja i håret så det spretar. Rätt så likt hemma fast man inte har någon trendig hårgelé. Privat är det jeans och t-shirts med spejsade motiv som gäller. Gärna en yllesjal lite nonchalant runt halsen. Killarna är så tajta i den här klassen, jag blir lite lycklig av att se hur de månar om varandra hela tiden. Inga slagsmål, bara kärvänligt gnabb ibland. På eftermiddagen hade jag tänkt åka hem men blev sittande och pratade med Nettra Sir. Han är 28 år och fortfarande ogift. I veckan har han varit och tittat på en ev. brud men han gillade henne inte. Det blir nog fler anbud och inspektioner. Vi väntade på Bishnu som åkt för att träffa sin bror som fått något problem. Det slutade med att Bishnu ville åka till sin hemby för att vara med familjen i den krissituation det visade sig vara. Så vem skulle stanna hos barnen? Ja, vad är en volontär till för? En viss föraning hade jag kanske, för tandborsten var nerpackad i ryggsäcken. Så efter att Jagat Sir värmt på middagen och vi ätit i den mörka kvällen blev jag och pojkarna ensamma kvar i skolan. Kände mig lite som en mormor med en mormors privilegier, dvs. att strunta lite grann i de ordinarie reglerna. Vi tittade på TV läääänge. Busade. Läste. Spelade spel på telefonen. I månljusets sken gick vi ut och borstade tänderna tillsammans vid den nya kranen. Tvättade ansiktena och frustade av det kyliga vattnet. Alla fick cerat på läpparna och parfymerad handkräm. Den natten sov jag med en pojke på varje sida. De här pojkarna har ett sådant sug efter kroppskontakt och ömhet, det märks så tydligt. Och det är väldigt lätt att ge till de här killarna! På lördagen gick jag hem till Bidur igen, tillsammans med pojkarna och Bishnu. På vägen hem gick vi en lång runda i byn och hälsade på flera av elevernas familjer. I eftermiddagssolen satt jag på skolgården och lagade pojkarnas skjortor och tröjor, de förundrades över mitt lilla syetui och packade upp och packade ner det flera gånger. När de inte spelade fotboll. På lördagen togs också veckans bad, under iskallt rinnande vatten vid handfaten. Riktiga vikingar! Det blev två nätter på skolan, söndagen blev en riktig latmansdag i solen.

I veckan som gått har jag jobbat ganska mycket, mycket undervisning och annat. Jag har visat videofilmen i flera klasser och det har varit lika roligt varje gång. Om skratt förlänger livet så har jag skaffat mig ett par bonusår nu. Jag har också varit och tittat på fotboll i den nepalesiska ligan. Trot om du vill, Per, men det är faktiskt sant! Bhuwan, 17 år och äldste sonen till Jagat Sir, spelar i Hemjas lag. I veckan gjorde de sin första match på Pokharas arena Rangansala (ursäkta ev. stavningsfel). Grabbarna i Hemjas lag är unga och oerfarna och har inte haft någon tränare förrän ett par dagar innan matchen. Laget de mötte var militärer med muskulösa kroppar och några år äldre. Det såg ut som om det skulle bli en massaker. Trots skillnaden klarade sig Hemja med en förlust på bara 1-3. Det kunde blivit mycket värre. Till och med jag klarade av att se att de var rätt OK när det gällde teknik men saknade styrka och kondition. Ingen fanns i anfallslinjen när bollen sparkades dit. Sedan dess har de tränat hårt och peppats av sin nye tränare. Nu är lycksaligheten stor för matchen därefter vann de med 4-1 och är kvar i första omgången! Blåvita dräkter har de också. Kanske får jag gå på Ullevi när jag kommer hem?

I byn har en av de äldre männen dött. Ett par timmar efter att döden inträffat kontaktar de allra närmaste den stora familjen. Man samlas och binder in kroppen i bambustänger till ett paket. Kroppen ska brännas inom ett dygn, det är viktigt att förbränningen sker fullständigt, och sedan sprids askan i floden. Seti Khola. Det kan vara ett par hundra personer närvarande vid ceremonin. Änkan får i tretton dagar bara laga sin egen mat och äter för sig själv, dessutom bara ett mål om dagen. Hon ska för resten av livet klä sig i vitt, i alla fall aldrig mera rött. Man gifter inte om sig. Det vore en skymf som bymedlem att inte besöka den dödes hem under de första sju dagarna. Man tar med sig något, lite ris, någon maträtt, lite socker som gåva. Sedan sitter vi. Som så många gånger förut. Pratar lite. Dricker lite te. Tittar på fotot av den döde prytt med mala och med rökelser och blommor runt. När gåvan lämnas bjuds vi på lite kokosnöt och kandisocker. Efter en kort stund går vi. Livet går vidare.

Några uttryck biter sig fast som vi ofta återkommer till.
- Same, same, but different.
- Things happen.
- Life is something.

Nio små ord som innehåller mycket av livets gåtor.

Overnattning i skolan

noreply@blogger.com (Ellinor) — Mon, 15 Dec 2008 12:16:00 +0000

Lite konstig ordning pa bilderna. Santosh och Ravi hamnade mellan brollopsbilderna. Darunder kommer Sushil. Shiva, Asbin, Ravi och Parvat spelar fotboll.

8 december

I lördags packade jag ryggsäcken med tandborste och dator och åkte till skolan på min lediga dag. De tio ”hostel boys” som bor där tillbringar i stort sett all sin tid på skolans område. De är mellan tretton och sex år gamla. Amrit, Ravi, Shiva, Parvat, Amrit, Sushil, Nripesh, Asbin, Sagar och Samundra. Deras familjer bor i mer avlägsna byar i bergen så det är alltför långt att ta sig till skolan varje dag. Några av dem har jag besökt och ni har sett foton därifrån. Just denna helg är Samundra hemma hos sin familj. Santosh (kusinen som var med på sjukhuset) är också i skolan, han har sovit där sedan fredagen. Han kommer ibland och ger av sin tid till pojkarna. När jag kommer sitter alla klistrade framför TV:n. På golvet finns ett brädspel, flitigt använt i detta land. Utanför många affärer ser man män och pojkar stå och spela. Men snart drar vi ut i solen och pojkarna spelar fotboll. Det har aldrig varit min starkare sida så jag agerar publik och fotograf. Till min hjälp har jag Sushil, som har en ögonprotes och tjocka, tjocka glasögon. Trots detta ser han illa på sitt kvarvarande öga. Han gillar att fotografera. De andra pojkarna tycker det är ganska kul när han tar ut protesen. I kvällningen plockar jag fram laptopen, hittills har det blivit 50 minuter videofilm som jag redigerat efter bästa förmåga. Jag har aldrig haft så roligt någon gång när jag tittat på film tillsammans med någon annan! Pojkarnas koncentration och glädje över att se sig själva och alla de andra barnen är oförglömlig. Jag tror vi såg filmen tre gånger. Till detta åts godis jag tagit med i mängder de inte alls är vana vid. 12 karameller per man! Lycksalighet! En riktig biokväll! Mycket skratt och stoj och stim! Richi Sir kom hem lite senare från sina manliga aktiviteter. Vi åt dahl baht tarkari tillsammans med en sardinlik fisk från en liten flod. Lite TV-tittande igen, en populär serie, kanske en nepalesisk Svensson, Svensson?! Dags att börja göra kväll. I ett enda rum sover de tio barnen, Bishnu mme och Richi Sir i åtta sängar. Ikväll sover också jag här. I sängen får jag sällskap av Asbin, nio år. Han kryper ner under filtarna med mössa på huvudet. Vi lyssnar på min Ipod, först på nepalesisk musik, sedan önskar pojkarna svensk musik. Försök att föreställa er hur det känns. Om det går. Här ligger jag i en säng tillsammans med en nioårig pojke, mitt ute på landsbygden i Nepal med Himalayas kedja som fond, och fullt med barn i flera sängar intillVi sover i ett stort rum i skolans största byggnad. . Standarden skulle inte klara en enda stjärna på ett svenskt vandrarhem. Jag väljer Björn Afzelius och Älska mig nu. Det sägs att han skrev den en gång när han var på Slussens pensionat. På något sätt vill jag väl knyta ihop mina världar. Känslan av att lyssna på musiken och texten i denna miljö och tillsammans med dessa älskade barn är alldeles speciell. Den är svårt att beskriva med ord. Jag somnar med Asbins arm runt min hals.

Bröllop
Visst har jag berättat att det är bröllopsmånad? Mangsir heter den nepalesiska månaden som pågår nu. Om jag missat att berätta det så har de en annan tideräkning. Jag har inte begripit riktigt vad den grundar sig på, jag har uppfattat det som att en viktig man en gång bestämde att så här är det. Vi har nu år 2065, Mangsir 23. Paret som ska gifta sig är båda ur kasten chettri, en kast som står högt i rang och mycket nära brahminer. Bruden är från Hemja och brudgummen från Pokhara. De kommer alltså att bo i Pokhara, men bröllopet avhölls i brudens hem. Alla gäster samlades runt platsen där ”vigseln” skulle ske. Två fåtöljer och ett bord med tikkapulver och diverse attiraljer, massor med girlander och pynt runtom. Till tonerna av nepalesisk folkmusik kom först brudgummen tågande ledd av manliga vänner och familj. Han var klädd i traditionella nepalesiska kläder medan många av gästerna bar moderna kostymer. Efter kom bruden med huvud och ansikte täckt av en röd broderad slöja ovanpå den röda sarin. Mycket guld. Kvinnorna närmast henne var alla klädda i rött. En präst stod klar. Brudgummen satte en tikka ovanpå brudens slöja. De gav varandra malas av särskild sort. Slutligen fick de röd tikkafärg på sina händer och satte sina handavtryck på ett vitt tyg enligt ett bestämt mönster som prästen instruerade dem i. Någonstans under tiden togs slöjan bort från brudens ansikte. Så var det klart! Det fanns mängder av mat till ca 200 gäster. Bandet med trummor och blåsinstrument spelade under tiden. Bröllopet pågick säkert i flera timmar, men vi vandrade tillbaka genom byn till skolan. På bygatan stod bilen pyntad med girlander och skylten ”nygifta” (?) klar. För brudparet väntade ytterligare festande i brudgummens hem och sedan bröllopsnatten…

Min skolvag

noreply@blogger.com (Ellinor) — Sun, 07 Dec 2008 12:02:00 +0000

Syns snooker huset? Glada pojkar spelade pa fredag eftermiddag. Sista bilden ar nara hemma, har kan man kopa gronsaker och friterad mat.